Skadegörelse är alltid skadegörelse. Det som målas olovandes på andras, eller allmänt ägda, väggar, elskåp, parkbänkar osv kan aldrig accepteras, oavsett om det är "fula" taggar eller "fina" graffitimålningar. Stockholms stads nolltolerans och policy om snabb sanering av klotter är i mina ögon den enda rimliga vägen. Om något önskar jag att saneringen skulle kunna ske ännu snabbare, men det är förstås också en fråga om resurser.
Även när det inte handlar om förstörelse av enskild egendom, kan det inte vara vem som helst förunnat att hursomhelst ta det offentliga rummet i anspråk på ett sätt som väcker anstöt. Det är att utnyttja sin frihet på ett sådant sätt att andras frihet inskränks.
Men nolltoleransen mot skadegörelse och klotter har ibland gått för långt - som det ofta blir när en fråga är hårt omdebatterad så bildas två motståndarläger med allt djupare vallgravar, dit man obönhörligen ska vallas. Att försöka stå i gråskalans ingemansland är inte en position som accepteras beredvilligt.
Graffiti generellt har ibland hamnat i skottlinjen. Och därför måste det, hur märkligt det än kan tyckas, sägas: Graffiti är självklart också konst. Föreställningarna och påståendena om graffiti och klotter eller skadegörelse, liksom kriminalitet i vidare bemärkelse, är många. Som kulturpolitiker har jag ofta önskat mer fördjupning.
Gatukonsten, illegal eller inte, omfattar ju också mer än graffiti. En hel del är mer accepterat i bredare lager av stockholmare, det må vara gulliga katter, stickade prydnader på stolpar eller lekfulla budskap på utbytta gatstenar. Även om det är mindre omfattande, och inte skadegörelse som en sönderklottrad parkbänk eller gångtunnel, så är det likväl tillståndslöst.
Stockholms stads klotterpolicy ibland ha gått till överdrift. Den är också skriven i en annan tid med den problematik och problembild man hade då. Kanske är det läge för översyn både av policyn och av tillämpningen.
Arbetet mot klotter och skadegörelse måste fortsätta - men gärna med en mindre rigid tolkning i vissa fall, som bl.a. min partivän och kulturnämndskollega Madeleine Sjöstedt signalerar i DN i dag. Vi ska balansera yttrandefrihet, rätten till det offentliga rummet och äganderätt på ett bra sätt utifrån en liberal kompass.
Jesper Svensson och Madeleine Sjöstedt bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, klotter, graffiti, gatukonst, Stockholm, Stockholms stad, klotterpolicy, Folkpartiet, Madeleine Sjöstedt
torsdag, januari 19, 2012
lördag, januari 14, 2012
En Stadsteater att vara stolta över
Rekordmånga gäster, ökande andel barn och unga, och fler nöjda besökare än någonsin - 2011 blev ett rekordår för Stockholms Stadsteater. Det är något för alla stockholmare att vara stolta över - liksom för många fler att glädjas åt; en stor del av teaterns besökare är ju grannar i länet eller ännu mer långväga. Ett omfattande utbud av både bredare och smalare pjäser, en fantastisk ensemble och personal, och en mycket professionell ledning ger förklaringen till de för snart sagt varje år ökande besöksströmmen.
I våras fick jag det hedrande uppdraget att ingå i styrelsen för denna fina institution som ofta kallas, och sannerligen är, "stockholmarnas teater". Från att tidigare ha varit en av de många nöjda besökarna, har jag nu under ett antal månader börjat bekanta mig med teaterns styrning och inre liv. Det är ett av de roligaste förtroendeuppdragen man kan ha, och teatern kan också känna att man har ett starkt mandat och stöd från stadens politiska ledning - inte bara från oss i Folkpartiet och kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt känner att vi
De egna framgångarna har mötts av ett ökat stöd från staden - som utgår som ett koncernbidrag som täcker det som formellt sett är ett planerat underskott i aktiebolaget Stockholms Stadsteater AB. 2011 höjdes detta stöd från 210 till 220 miljoner kronor. Det betyder att skattebetalarna, via sina bolag i koncernens Stockholms Stadshus AB, står för den största delen av kostnaden för varje teaterbiljett. Och det är en klok och strategisk satsning. Att vår stad har Skandinaviens ledande och en av Europas mest framgångsrika teatrar borgar inte bara för rika kulturupplevelser - det stärker också den kulturella infrastrukturen i vår stad, liksom Stockholms varumärke som en öppen, tolerant och progressiv stad.
Att sätta rekord är upplyftande - men också uppfordrande. Förväntningarna och kraven ökar. Men för att nå framgång ska vi också våga pröva och satsa på nya och vågade projekt. Allt kommer inte bli succéer - men Stadsteatern kan känna ett starkt stöd från såväl stockholmarna som Stockholmspolitiken när man går vidare.
Madeleine Sjöstedts blogg, SvD Kultur.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, teater, Stockholm, Stadsteatern, Stockholms Stadsteater, Folkpartiet, Madeleine Sjöstedt
I våras fick jag det hedrande uppdraget att ingå i styrelsen för denna fina institution som ofta kallas, och sannerligen är, "stockholmarnas teater". Från att tidigare ha varit en av de många nöjda besökarna, har jag nu under ett antal månader börjat bekanta mig med teaterns styrning och inre liv. Det är ett av de roligaste förtroendeuppdragen man kan ha, och teatern kan också känna att man har ett starkt mandat och stöd från stadens politiska ledning - inte bara från oss i Folkpartiet och kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt känner att vi
De egna framgångarna har mötts av ett ökat stöd från staden - som utgår som ett koncernbidrag som täcker det som formellt sett är ett planerat underskott i aktiebolaget Stockholms Stadsteater AB. 2011 höjdes detta stöd från 210 till 220 miljoner kronor. Det betyder att skattebetalarna, via sina bolag i koncernens Stockholms Stadshus AB, står för den största delen av kostnaden för varje teaterbiljett. Och det är en klok och strategisk satsning. Att vår stad har Skandinaviens ledande och en av Europas mest framgångsrika teatrar borgar inte bara för rika kulturupplevelser - det stärker också den kulturella infrastrukturen i vår stad, liksom Stockholms varumärke som en öppen, tolerant och progressiv stad.
Att sätta rekord är upplyftande - men också uppfordrande. Förväntningarna och kraven ökar. Men för att nå framgång ska vi också våga pröva och satsa på nya och vågade projekt. Allt kommer inte bli succéer - men Stadsteatern kan känna ett starkt stöd från såväl stockholmarna som Stockholmspolitiken när man går vidare.
Madeleine Sjöstedts blogg, SvD Kultur.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, teater, Stockholm, Stadsteatern, Stockholms Stadsteater, Folkpartiet, Madeleine Sjöstedt
Folkpartiet konkretast i Kungsholmspolitiken
Folkpartiet driver de mest konkreta lokala frågorna på Kungsholmen - åtminstone att döma av dagens reportage i lokaltidningen Vårt Kungsholmen om partiernas lokala prioriteringar. Tillgång till och kvalitet på barn- och äldreomsorgen återkommer hos flera av partierna, men Folkpartiets gruppledare Charlotta Schenholm lyfter fram två viktiga punkter: Strandparken och Fridhemsplan.
Vi i Folkpartiet diskuterar alltid lokalpolitik, vrider på frågorna för att ta ställning och bestämmer vad vi ska prioritera. Och att fullborda Kristinebergs Strandpark har varit en av våra viktigaste frågor under det gångna året. Vi kommer att fortsätta arbeta för att den park som har utlovats kan bli av, i full skala, inte som någon halvmesyr. Nordvästra Kungsholmen med alla tusentals nya invånare, inte minst alla barn, behöver sin gröna lunga.
Utvecklingen kring Fridhemsplan är också något som Folkpartiet kommer att hålla ögonen på. Mycket är på gång i området från Hantverkargatan/Fridhemsplan/Drottningholmsvägen längs S:t Eriksgatan till S:t Eriksbron: Nybyggnationen i kvarteret Basaren, galleriaplaner vid Åhléns, påbyggnader av hus, trafiksäkerhetsfrågorna inte minst i den livsfarliga korsningen Fleminggatan/S:t Eriksgatan... Folkpartiet vill att staden ska ta ett helhetsgrepp på denna utveckling, och vi har fått stöd i stadsdelsnämnden. Som det står i Vårt Kungsholmen så planeras ett öppet möte i frågan under våren.
Hur vill du utveckla Kungsholmen? Vilka möjligheter ser du? Vilka skönhetsfläckar, befintliga eller hotande? Det gäller att göra rätt från början och tänka långsiktigt när vi planerar vår stad, med allt från gator och parker till barn- och äldreomsorg. Hör gärna av dig till oss!
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kungsholmen, Folkpartiet, politik, lokalpolitik, Fridhemsplan, Strandparken, Charlotta Schenholm
 |
| Charlotta Schenholm (FP). |
Utvecklingen kring Fridhemsplan är också något som Folkpartiet kommer att hålla ögonen på. Mycket är på gång i området från Hantverkargatan/Fridhemsplan/Drottningholmsvägen längs S:t Eriksgatan till S:t Eriksbron: Nybyggnationen i kvarteret Basaren, galleriaplaner vid Åhléns, påbyggnader av hus, trafiksäkerhetsfrågorna inte minst i den livsfarliga korsningen Fleminggatan/S:t Eriksgatan... Folkpartiet vill att staden ska ta ett helhetsgrepp på denna utveckling, och vi har fått stöd i stadsdelsnämnden. Som det står i Vårt Kungsholmen så planeras ett öppet möte i frågan under våren.
Hur vill du utveckla Kungsholmen? Vilka möjligheter ser du? Vilka skönhetsfläckar, befintliga eller hotande? Det gäller att göra rätt från början och tänka långsiktigt när vi planerar vår stad, med allt från gator och parker till barn- och äldreomsorg. Hör gärna av dig till oss!
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kungsholmen, Folkpartiet, politik, lokalpolitik, Fridhemsplan, Strandparken, Charlotta Schenholm
tisdag, januari 03, 2012
Only in America...
Amerikansk politik väcker intresse långt utanför det stora landets gränser - vi är många som fascinerat följer turerna inom och mellan de två stora partierna. Ofta är det kanske mer "politics" än "policies" som står i centrum för intresset - dvs det politiska spelet snarare än de viktiga sakfrågorna. Så blir det kanske särskilt när man själv inte direkt berörs av, eller har någon djupare kunskap om, många av de sakfrågor som diskuteras.
Därför riktas detta spännande valår 2012 fokus mot republikanernas nomineringsval. Så verkar förvisso fallet till stor del vara också i USA, med ett som det verkar aldrig sinande flöde av debatter, och minutiös bevakning av de olika kandidaterna, deras gamla snedsteg och nya grodor, och högst varierande positioner i opinionsmätningarna.
Men den republikanska agendan, åtminstone när den ska appellera till de egna kärnväljarna som röstar i primärval och "caucuses", får skillnaden och oförståelsen för de prioriterade sakfrågor som ändå nämns, att öka än mer. Det är helt enkelt svårt att förstå hur rätten att bära vapen, aborträtten, och civilståndsmöjligheterna för personer av samma kön, kan väcka så oerhört stort intresse. En riktig republikan ska säga ett långtgående ja till det förstnämnda, och benhårt nej till de två senare. Och är dessutom renlärig klimatskeptiker.
Hur det konservativa draget hårddras under primärvalskampanjen visar det, med europeiska ögon, hårresande ställningstagandet från Rick Perry - guvernör i den näst största delstaten Texas som ekonomiskt och befolkningsmässigt skulle motsvara ett större EU-land: Ett nej till aborter under nära nog alla omständigheter, inklusive efter incest och våldtäkt. (Han har då hunnit tydliggöra att abort ändå kan tänkas när kvinnans liv är i fara.) (NY Times 1, 2).
Ett annat exempel på kraven på rättrogenhet är den ständige, men oälskade, favoriten Mitt Romneys avståndstagande från sin egen sjukvårdsreform då han var guvernör i Massachussetts (en lösning som i mycket liknar president Obamas, av republikanerna hårt kritiserade reform).
Som påpekas i snart sagt alla analyser och rapporter från amerikansk politik, så är det valsystemet med två partier vars mest hängivna sympatisörer vaskar fram respektive presidentkandidat, som lägger grunden till dessa egenheter. Only in America...
För de flesta amerikaner - den stora skaran väljare som kallar sig oberoende, liksom säkerligen många registrerade republikaner och demokrater - är det nog ändå andra frågor som står högst på agendan. Hälso- och sjukvården, socialförsäkringssystemen, utbildningsväsendet och inte minst jobben och ekonomin är ämnen som vilken svensk eller europé som helst skulle känna igen sig i. Kanske skulle vi hoppas att klimat- och miljöfrågorna fick större uppmärksamhet.
En utdragen republikansk primärvalskampanj utan en tidig självklar segrare kan vara både en välsignelse och en förbannelse för dem som, oavsett övriga politiska prioriteringar, helst av allt vill ersätta Barack Obama med en republikan i Vita huset. Om det innebär en chans att diskutera de stora frågorna som angår de många väljarna, kan det bli en tillgång att under flera månader stå i fokus och få visa upp sig för väljarna. Men om allt fortsätter kretsa mer kring sängkamrar än skattkamrar - då kommer nog de många oberoende väljarna att tänka sig för både en och två gånger.
I de amerikanska inrikespolitiska frågor som ofta är de sakfrågor som slår igenom i rapporteringen även hos oss, ligger de flestas sympatier mer eller mindre övervägande hos demokraterna. Och USA:s roll för världen när det gäller att sätta agendan för t.ex. kvinnans rätt att välja, eller lika rättigheter oavsett vem man älskar, ska förstås inte underskattas. Men i de ämnen som i praktiken angår oss mer direkt kring ekonomin, jobben och inte minst frihandeln, skulle många nog få ifrågasätta sin självklara identifiering med demokraterna. Ett balanserat politiskt system, med konflikt men även samverkan mellan och inom partierna i Washington DC, skulle nog vara mer smakligt inte bara för amerikanerna utan också för oss: En demokratisk president som måste samverka med konstruktiva, mittenorienterade kongressrepresentanter från bägge partier känns som ett ideal att stilla drömma om. Verkligheten med det oerhört konfliktinriktade, nästan låsta politiska systemet, med alltmer utrerade positioner från bägge partier, befinner sig långt därifrån.
Amerikanernas val är deras eget. Vi andra kan inte sätta oss till doms över ett land som verkar så likt och förebildligt, men samtidigt är så annorlunda. Vi får hänge oss åt "politics", och "policies", på avstånd. Förundras, förfäras och förföras. Och hoppas att det blir i en bildlig skattkammare, och inte i andras sängkammare, som valet i november avgörs.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, USA, uspol, republikanerna, demokraterna, abort, samkönade äktenskap, val 2012, Barack Obama, Rick Perry, Mitt Romney, Iowa
Därför riktas detta spännande valår 2012 fokus mot republikanernas nomineringsval. Så verkar förvisso fallet till stor del vara också i USA, med ett som det verkar aldrig sinande flöde av debatter, och minutiös bevakning av de olika kandidaterna, deras gamla snedsteg och nya grodor, och högst varierande positioner i opinionsmätningarna.
Men den republikanska agendan, åtminstone när den ska appellera till de egna kärnväljarna som röstar i primärval och "caucuses", får skillnaden och oförståelsen för de prioriterade sakfrågor som ändå nämns, att öka än mer. Det är helt enkelt svårt att förstå hur rätten att bära vapen, aborträtten, och civilståndsmöjligheterna för personer av samma kön, kan väcka så oerhört stort intresse. En riktig republikan ska säga ett långtgående ja till det förstnämnda, och benhårt nej till de två senare. Och är dessutom renlärig klimatskeptiker.
Hur det konservativa draget hårddras under primärvalskampanjen visar det, med europeiska ögon, hårresande ställningstagandet från Rick Perry - guvernör i den näst största delstaten Texas som ekonomiskt och befolkningsmässigt skulle motsvara ett större EU-land: Ett nej till aborter under nära nog alla omständigheter, inklusive efter incest och våldtäkt. (Han har då hunnit tydliggöra att abort ändå kan tänkas när kvinnans liv är i fara.) (NY Times 1, 2).
Ett annat exempel på kraven på rättrogenhet är den ständige, men oälskade, favoriten Mitt Romneys avståndstagande från sin egen sjukvårdsreform då han var guvernör i Massachussetts (en lösning som i mycket liknar president Obamas, av republikanerna hårt kritiserade reform).
Som påpekas i snart sagt alla analyser och rapporter från amerikansk politik, så är det valsystemet med två partier vars mest hängivna sympatisörer vaskar fram respektive presidentkandidat, som lägger grunden till dessa egenheter. Only in America...
För de flesta amerikaner - den stora skaran väljare som kallar sig oberoende, liksom säkerligen många registrerade republikaner och demokrater - är det nog ändå andra frågor som står högst på agendan. Hälso- och sjukvården, socialförsäkringssystemen, utbildningsväsendet och inte minst jobben och ekonomin är ämnen som vilken svensk eller europé som helst skulle känna igen sig i. Kanske skulle vi hoppas att klimat- och miljöfrågorna fick större uppmärksamhet.
En utdragen republikansk primärvalskampanj utan en tidig självklar segrare kan vara både en välsignelse och en förbannelse för dem som, oavsett övriga politiska prioriteringar, helst av allt vill ersätta Barack Obama med en republikan i Vita huset. Om det innebär en chans att diskutera de stora frågorna som angår de många väljarna, kan det bli en tillgång att under flera månader stå i fokus och få visa upp sig för väljarna. Men om allt fortsätter kretsa mer kring sängkamrar än skattkamrar - då kommer nog de många oberoende väljarna att tänka sig för både en och två gånger.
I de amerikanska inrikespolitiska frågor som ofta är de sakfrågor som slår igenom i rapporteringen även hos oss, ligger de flestas sympatier mer eller mindre övervägande hos demokraterna. Och USA:s roll för världen när det gäller att sätta agendan för t.ex. kvinnans rätt att välja, eller lika rättigheter oavsett vem man älskar, ska förstås inte underskattas. Men i de ämnen som i praktiken angår oss mer direkt kring ekonomin, jobben och inte minst frihandeln, skulle många nog få ifrågasätta sin självklara identifiering med demokraterna. Ett balanserat politiskt system, med konflikt men även samverkan mellan och inom partierna i Washington DC, skulle nog vara mer smakligt inte bara för amerikanerna utan också för oss: En demokratisk president som måste samverka med konstruktiva, mittenorienterade kongressrepresentanter från bägge partier känns som ett ideal att stilla drömma om. Verkligheten med det oerhört konfliktinriktade, nästan låsta politiska systemet, med alltmer utrerade positioner från bägge partier, befinner sig långt därifrån.
Amerikanernas val är deras eget. Vi andra kan inte sätta oss till doms över ett land som verkar så likt och förebildligt, men samtidigt är så annorlunda. Vi får hänge oss åt "politics", och "policies", på avstånd. Förundras, förfäras och förföras. Och hoppas att det blir i en bildlig skattkammare, och inte i andras sängkammare, som valet i november avgörs.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, USA, uspol, republikanerna, demokraterna, abort, samkönade äktenskap, val 2012, Barack Obama, Rick Perry, Mitt Romney, Iowa
Stolta traditioner och ljusnande framtid
I början av ett nytt år kan vi konstatera att vi lever i spännande tider. Det är kanske alltid lätt att utmåla sin egen tid och dess problem som särskilt ödesdigra - men med de ekonomiska konvulsionerna, klimatutmaningen, och de världspolitiska förhållandena mer i spel än på 20 år, torde början av 2010-talet onekligen komma att räknas som en avgörande tid i människans moderna historia. Och utvecklingen beror sist och slutligen på mänskliga, i många fall politiska, beslut.
Hur världen ska se ut i framtiden beror i hög grad på hur världens politiska ledare väljer, och orkar, att visa ledarskap. Och på vilket sätt människor kommer att agera, och reagera, i förhållande till sina ledare och de politiska besluten.
I dessa tider är det särskilt intressant att vara politiskt aktiv. Sverige må, ekonomiskt, miljömässigt och politiskt, vara en lugn vrå av världen men vår verklighet och vardag påverkas av omvärlden, och kommer att förändras.
Liberaler gillar och tror på framtiden. Inte ensidigt optimistiskt - vi är ofta kluvna, vi ser möjligheterna men också hoten. Att ta vara på möjligheterna och att gardera sig mot hoten, de som härrör från andra människor likväl som andra faktorer, är nödvändigt för att nå framgång. Den goda framtiden infinner sig inte automatiskt.
Folkpartiet är Sveriges liberala parti, en del av en av vårt lands mest framgångsrika regeringar, ett parti med en stolt historia - och förhoppningar om en ljus framtid. Att vi ägnar oss åt politik beror ju på att vi vill göra skillnad, att vi tror och vet att våra idéer och värderingar är viktiga och ur vårt perspektiv oundgängliga för den goda framtid vi alla hoppas på.
För att möta framtiden håller vårt parti nu på att ta fram ett nytt program, som ska antas på landsmötet 2013. I ett partiprogram kan och ska allt rymmas, alla politikområden, nära och fjärran; ingen politisk fråga är för stor och nästan inte för liten. Men vissa frågor är naturligtvis särskilt viktiga; vissa oföränderligt återkommande - demokrati, mänskliga rättigheter, jämlik tillgång till bra utbildning; andra just för denna tid - klimatfrågan som måste få sin lösning, den demografiska utvecklingen, den ekonomiska krisen.
Ett antal programgrupper har arbetat eller arbetar fortfarande med delområden och deras rapporter blir sedan en del av underlaget för hela partiprogrammet. Om programarbetet kan du läsa här. Just nu genomförs också en övergripande enkät om de stora liberala utmaningarna och framtidsfrågorna. Den har skickats ut till alla Folkparti-föreningar och alla medlemmar, och är öppen att besvaras även av andra. Enkäten hittar du här. Anna Starbrink, Jesper Svensson bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, liberalism, Folkpartiet, partiprogram
Hur världen ska se ut i framtiden beror i hög grad på hur världens politiska ledare väljer, och orkar, att visa ledarskap. Och på vilket sätt människor kommer att agera, och reagera, i förhållande till sina ledare och de politiska besluten.
I dessa tider är det särskilt intressant att vara politiskt aktiv. Sverige må, ekonomiskt, miljömässigt och politiskt, vara en lugn vrå av världen men vår verklighet och vardag påverkas av omvärlden, och kommer att förändras.
Liberaler gillar och tror på framtiden. Inte ensidigt optimistiskt - vi är ofta kluvna, vi ser möjligheterna men också hoten. Att ta vara på möjligheterna och att gardera sig mot hoten, de som härrör från andra människor likväl som andra faktorer, är nödvändigt för att nå framgång. Den goda framtiden infinner sig inte automatiskt.
Folkpartiet är Sveriges liberala parti, en del av en av vårt lands mest framgångsrika regeringar, ett parti med en stolt historia - och förhoppningar om en ljus framtid. Att vi ägnar oss åt politik beror ju på att vi vill göra skillnad, att vi tror och vet att våra idéer och värderingar är viktiga och ur vårt perspektiv oundgängliga för den goda framtid vi alla hoppas på.
För att möta framtiden håller vårt parti nu på att ta fram ett nytt program, som ska antas på landsmötet 2013. I ett partiprogram kan och ska allt rymmas, alla politikområden, nära och fjärran; ingen politisk fråga är för stor och nästan inte för liten. Men vissa frågor är naturligtvis särskilt viktiga; vissa oföränderligt återkommande - demokrati, mänskliga rättigheter, jämlik tillgång till bra utbildning; andra just för denna tid - klimatfrågan som måste få sin lösning, den demografiska utvecklingen, den ekonomiska krisen.
Ett antal programgrupper har arbetat eller arbetar fortfarande med delområden och deras rapporter blir sedan en del av underlaget för hela partiprogrammet. Om programarbetet kan du läsa här. Just nu genomförs också en övergripande enkät om de stora liberala utmaningarna och framtidsfrågorna. Den har skickats ut till alla Folkparti-föreningar och alla medlemmar, och är öppen att besvaras även av andra. Enkäten hittar du här. Anna Starbrink, Jesper Svensson bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, liberalism, Folkpartiet, partiprogram
fredag, december 30, 2011
Med RUT, flexibilitet och inkomstspridning mot klyftor och fattigdom
Ökande inkomstskillnader beskrivs som ett problem som hotar sammanhållningen i Sverige - både av Socialdemokraterna (SvD Brännpunkt), och av den moderata finansministern (DN 28/12). Och det är naturligtvis inte bra om människor som har det dåligt ställt, får det sämre. Ett generöst och finmaskigt välfärdsnät är en viktig socialliberal principfråga, för en fungerande och framgångsrik marknadsekonomi.
Men att framgångsrika, hårt arbetande, högutbildade, risktagande och nydanande människor, som skapar välstånd för många fler, får utdelning för det: Det kan aldrig vara ett problem ur liberal synvinkel. Problemet är inte någras rikedom utan att alltför många har det alltför knapert.
Och lösningen för dem med lägre inkomster, små marginaler och svårigheter att få vardagen att gå ihop - det är framför allt arbete, och utbildning som en väg mot arbete.
Socialdemokraterna Juholt och Waidelich beskriver i dag något förutsägbart "klyftor" som ett stort problem i sig, när sanningen ju är att Sverige nog länge haft alltför små inkomstskillnader. Men sedan är de i flera stycken lösningen på spåren. Betoningen av arbete och utbildning är helt riktig. Likaså behovet av bra omställningsmöjligheter.
Därför borde de också glädjas över den fortsatta framgången för RUT-avdraget. Medan det manligt dominerade hantverksavdraget ROT, som vänstern brukar ha betydligt mindre problem med, stabiliseras, ökar omfattningen och antalet användare av RUT kraftigt, som framgår av DN i dag (ej på nätet). Tjnsteföretagens organisation Almega kan berätta om 1.600 nya företag sedan RUT infördes 2007, om 11.700 som arbetar hel- eller deltid - och om att tre av fyra anställda är tidigare arbetslösa.
Kanske innebär dessa förnyade positiva tecken (fler och tryggare anställningar, fler expanderande småföretag, i en sektor som traditionellt domineras av kvinnor) att Socialdemokraternas påbörjade omsvängning kring RUT-avdraget fullbordas. Fler än barnfamiljer har nytta och glädje av RUT-avdraget, och kan bidra till denna nya branschs fortsatta expansion med "vita" jobb.
Sedan borde Juholt och Waidelich fundera allvarligt över om en återställarpolitik för det övriga skatteområdet är en framgångsväg, för Socialdemokraterna och för Sverige. Signalerna från det fortfarande största oppositionspartiet är som vanligt förvirrande: är det skatteöversyningsmannen Leif Pagrotskys utlovade rapport som gäller, och hans indikationer om att återställarna nog bör bli få? Eller den mer populistiska retoriken från Juholt/Waidelich på Brännpunkt i dag om att de med "mycket höga inkomster" också har "råd att betala lite mer i skatt"?
Med 20 procents statsskatt och 5 procents värnskatt är det redan så i allra högsta grad. Och det är fortfarande ett hinder för utbildning, företagande och tillväxt, ett problem som måste åtgärdas - vilket Folkpartiet gör helt rätt i att fortsätta driva. Kombinera med goda omställningsmöjligheter genom höjda tak som slår vakt om inkomstbortfallsprincipen i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna - och en dos flexibilitet på arbetsmarknaden. Då är vi en god bit på en framgångsväg mot klyftor och fattigdom.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, klyftor, inkomstskillnader, inkomstspridning, skatt, arbete, utbildning, värnskatt, flexibilitet, flexicurity, inkomstbortfallsprincipen, Håkan Juholt, Tommy Waidelich, Brännpunkt, Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet
Men att framgångsrika, hårt arbetande, högutbildade, risktagande och nydanande människor, som skapar välstånd för många fler, får utdelning för det: Det kan aldrig vara ett problem ur liberal synvinkel. Problemet är inte någras rikedom utan att alltför många har det alltför knapert.
Och lösningen för dem med lägre inkomster, små marginaler och svårigheter att få vardagen att gå ihop - det är framför allt arbete, och utbildning som en väg mot arbete.
Socialdemokraterna Juholt och Waidelich beskriver i dag något förutsägbart "klyftor" som ett stort problem i sig, när sanningen ju är att Sverige nog länge haft alltför små inkomstskillnader. Men sedan är de i flera stycken lösningen på spåren. Betoningen av arbete och utbildning är helt riktig. Likaså behovet av bra omställningsmöjligheter.
Därför borde de också glädjas över den fortsatta framgången för RUT-avdraget. Medan det manligt dominerade hantverksavdraget ROT, som vänstern brukar ha betydligt mindre problem med, stabiliseras, ökar omfattningen och antalet användare av RUT kraftigt, som framgår av DN i dag (ej på nätet). Tjnsteföretagens organisation Almega kan berätta om 1.600 nya företag sedan RUT infördes 2007, om 11.700 som arbetar hel- eller deltid - och om att tre av fyra anställda är tidigare arbetslösa.
Kanske innebär dessa förnyade positiva tecken (fler och tryggare anställningar, fler expanderande småföretag, i en sektor som traditionellt domineras av kvinnor) att Socialdemokraternas påbörjade omsvängning kring RUT-avdraget fullbordas. Fler än barnfamiljer har nytta och glädje av RUT-avdraget, och kan bidra till denna nya branschs fortsatta expansion med "vita" jobb.
Sedan borde Juholt och Waidelich fundera allvarligt över om en återställarpolitik för det övriga skatteområdet är en framgångsväg, för Socialdemokraterna och för Sverige. Signalerna från det fortfarande största oppositionspartiet är som vanligt förvirrande: är det skatteöversyningsmannen Leif Pagrotskys utlovade rapport som gäller, och hans indikationer om att återställarna nog bör bli få? Eller den mer populistiska retoriken från Juholt/Waidelich på Brännpunkt i dag om att de med "mycket höga inkomster" också har "råd att betala lite mer i skatt"?
Med 20 procents statsskatt och 5 procents värnskatt är det redan så i allra högsta grad. Och det är fortfarande ett hinder för utbildning, företagande och tillväxt, ett problem som måste åtgärdas - vilket Folkpartiet gör helt rätt i att fortsätta driva. Kombinera med goda omställningsmöjligheter genom höjda tak som slår vakt om inkomstbortfallsprincipen i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna - och en dos flexibilitet på arbetsmarknaden. Då är vi en god bit på en framgångsväg mot klyftor och fattigdom.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, klyftor, inkomstskillnader, inkomstspridning, skatt, arbete, utbildning, värnskatt, flexibilitet, flexicurity, inkomstbortfallsprincipen, Håkan Juholt, Tommy Waidelich, Brännpunkt, Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet
torsdag, november 24, 2011
Vad vill Socialdemokraterna?
Som folkpartist kan jag förstå att man ibland vill drömma sig tillbaka till fornstora dagar. Som då Folkpartiet samlade 35 mandat i stadsfullmäktige - eller något senare åtminstone över 20.
Men att göra nostalgin till sakpolitiskt rättesnöre är ändå inte att rekommendera.
I Stockholm är Socialdemokraterna för närvarande förskonade från våldsamma inre slitningar i personfrågor. Till skillnad från på riksplanet kan man försöka ägna sig åt sakfrågor. Men vad är det då för profilfrågor man väljer?
Bevara Slussen! Rädda TV-eken!
Bilden Socialdemokraterna vill förmedla är alltså av ett parti som vill slå vakt om en snart 80 år gammal, söndervittrande, mörk, otrygg, överdimensionerad och allmänt snuskig trafikkarusell. På kartan ser den kanske vacker ut, en modell av funktionalismens 30-tal - då slumpmässigt nog också Socialdemokratins storhetstid tog sin början.
Man vill också stå upp för ett gammalt, sönderfallande träd som dömts ut av trafikkontor och trädexpert som trafikfarligt och döende. Parallellerna till Gustav Vasas 1500-tal är kanske inte lika partilinjära som när det gäller Per Albins 30-tal men bevarandet är den röda tråden.
Det är knappast så att Socialdemokraterna vill att fotgängare på Oxenstiernsgatan, eller kollektivtrafikanter och andra som vågar sig på en passage under eller genom de mörka passagerna mellan Söder och Gamla stan, ska få trädgrenar och betongklumpar i huvudet.
Det är inte heller så att de har en alternativ vision att visa upp - framför allt inte för den naturlitvis mångfaldigt större frågan, Slussen, och framför allt inte någon vision som de delar med sina oppositionskamrater.
Det är nostalgin som talar - och den gäller framför allt det egna partiets flydda storhetstider. Om de kan återupprättas med hjälp av dagskonjunkturellt populistiskt röstfiske i de mest brännande upprops- och demonstrationsfrågorna - därom lär meningarna gå isär. Säkerligen också inom det egna partiet.
Ur medieflödet om Slussen och tv-eken: SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Stockholm, tv-eken, radioeken, Slussen, Socialdemokraterna, nostalgi
Men att göra nostalgin till sakpolitiskt rättesnöre är ändå inte att rekommendera.
I Stockholm är Socialdemokraterna för närvarande förskonade från våldsamma inre slitningar i personfrågor. Till skillnad från på riksplanet kan man försöka ägna sig åt sakfrågor. Men vad är det då för profilfrågor man väljer?
Bevara Slussen! Rädda TV-eken!
Bilden Socialdemokraterna vill förmedla är alltså av ett parti som vill slå vakt om en snart 80 år gammal, söndervittrande, mörk, otrygg, överdimensionerad och allmänt snuskig trafikkarusell. På kartan ser den kanske vacker ut, en modell av funktionalismens 30-tal - då slumpmässigt nog också Socialdemokratins storhetstid tog sin början.
Man vill också stå upp för ett gammalt, sönderfallande träd som dömts ut av trafikkontor och trädexpert som trafikfarligt och döende. Parallellerna till Gustav Vasas 1500-tal är kanske inte lika partilinjära som när det gäller Per Albins 30-tal men bevarandet är den röda tråden.
Det är knappast så att Socialdemokraterna vill att fotgängare på Oxenstiernsgatan, eller kollektivtrafikanter och andra som vågar sig på en passage under eller genom de mörka passagerna mellan Söder och Gamla stan, ska få trädgrenar och betongklumpar i huvudet.
Det är inte heller så att de har en alternativ vision att visa upp - framför allt inte för den naturlitvis mångfaldigt större frågan, Slussen, och framför allt inte någon vision som de delar med sina oppositionskamrater.
Det är nostalgin som talar - och den gäller framför allt det egna partiets flydda storhetstider. Om de kan återupprättas med hjälp av dagskonjunkturellt populistiskt röstfiske i de mest brännande upprops- och demonstrationsfrågorna - därom lär meningarna gå isär. Säkerligen också inom det egna partiet.
Ur medieflödet om Slussen och tv-eken: SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Stockholm, tv-eken, radioeken, Slussen, Socialdemokraterna, nostalgi
torsdag, oktober 20, 2011
Viktiga barnböcker - och en viktig debatt om anakronismer och censur
Barnböcker är viktiga för barns utveckling - och en omistlig del av vårt kulturarv. Vissa delar av det kulturarvet fortlever helt av egen kraft, och dagens barn kan njuta av Astrid Lindgrens och Lennart Hellsings fantasivärldar. Andra äldre delar av barnlitteraturen lever endast vidare i enstaka antikvariska eller arkiverad exemplar, och i nu vuxna och åldrande personers minnen. Men även där finns sådant som skulle kunna ge glädje - och vidga vyerna för dagens barn, och förstås även för vuxna i deras omgivning som tar del av läsningen.
Klassikerserier av olika slag är en klassiker i litteraturvärlden. På barnbokssidan är det tunnare beställt. Det är bakgrunden till att Svenska Barnboksinstitutet (SBI), där jag sitter med i styrelsen, har startat ett projekt i blygsam skala kring böcker som är "läsvärda om, och om igen". Då inställer sig förstås nästa delikata bekymmer: Vilka böcker ska ges ut? Och vilka eventuella förändringar kan behöva göras i dessa?
Expressens ledarsida angriper i dag SBI:s planerade klassikerutgivning av flera skäl. Dels för att vi överhuvudtaget vill ge ut böcker - för att staten, vars förlängda arm vi sägs vara, inte ska ge ut böcker. Dels för att redaktionsgruppen och utgivaren i en bok som är aktuell för utgivning vill lyfta ut några sidor med innehåll som anses kränkande.
Barnboksinstitutet är en stiftelse och ett nationellt centrum för barn- och ungdomslitteratur, mer om vad SBI är och gör kan du läsa här. Finansieringen är till största delen ett stöd från utbildningsdepartementet för vår forskningsroll, men utöver att tillsätta en ordförande styr inte regeringen styrelsen, som består av representanter för Föreningen Svenska Tecknare, Stockholms universitet, Svenska Förläggareföreningen och Sveriges Författarförbund. Dessutom har styrelsen själv valt att välja in två representanter för Stockholms stad. Staden ger ett stöd som är riktat till den publika verksamheten, vilken också har genererat en bonus.
Gör det SBI ofriare än t.ex. universiteten eller andra forskningsinstitut?
Utgivningen av barnboksklassiker är en uppgift som SBI har åtagit sig där det inte finns kommersiellt intresse. Staten, eller staden, har naturligtvis inte heller något att göra med denna utgivning. Det har inte heller styrelsen, utöver beslutet att genomföra utgivningen. Valet av böcker och utgivarskapet vilar på chefen Jan Hansson och en redaktionsgrupp.
Om Stockholms stad, Folkpartiet Liberalerna eller regeringen hade blandat sig i detta - då hade det varit relevant att tala om censur.
Istället väljer Expressens ledarsida att angripa valet att ta bort ett par sidor i Einar Nermans "Gubbar med rim". Det är en slags antologi med material från andra håll. Relevansen och värdet även för dagens barn bedöms stort. Några sidor innehåller dock formuleringar som är helt klart daterade och i dagens språkbruk och samhälle helt klart skulle anses kränkande - det handlar om ordet "neger".
Beslutet att ge ut boken, och i så fall vad man ska göra med dessa sidor, är på inget sätt oproblematiskt. När styrelsen rådfrågades inför chefens och redaktionsgruppens beslut, var min första reaktion att sidorna naturligtvis skulle vara kvar. De ger ju en korrekt skildring av den tidens språk - utan att de då var rasistiska. På så sätt är de en del av litteraturhistorien.
Men den här utgivningen handlar inte i första hand om litteraturhistoria, utan om ett levande kulturarv. Böckerna ska inte läsas av studenter eller vuxna som del i studier av det tidiga 1900-talets människosyn och språkbruk i barnlitteraturen. De ska läsas av barn och unga i dag.
Så här kommenterar SBI:s chef Jan Hansson i ett mejl:
Debatten om barnlitteratur, kulturarv, hur ett historiskt men fortfarande relevant material ska användas i dag, är viktig att föra. Censur är aldrig något vi ska ägna oss åt men även för en yttrandefrihetsälskande liberal är verkligheten inte svart och vit. I det här fallet känns censuranklagelsen något överspänd.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, politik, litteratur, censur, barnlitteratur, barnböcker, Einar Nerman, Svenska Barnboksinstitutet, SBI, Expressen
Klassikerserier av olika slag är en klassiker i litteraturvärlden. På barnbokssidan är det tunnare beställt. Det är bakgrunden till att Svenska Barnboksinstitutet (SBI), där jag sitter med i styrelsen, har startat ett projekt i blygsam skala kring böcker som är "läsvärda om, och om igen". Då inställer sig förstås nästa delikata bekymmer: Vilka böcker ska ges ut? Och vilka eventuella förändringar kan behöva göras i dessa?
Expressens ledarsida angriper i dag SBI:s planerade klassikerutgivning av flera skäl. Dels för att vi överhuvudtaget vill ge ut böcker - för att staten, vars förlängda arm vi sägs vara, inte ska ge ut böcker. Dels för att redaktionsgruppen och utgivaren i en bok som är aktuell för utgivning vill lyfta ut några sidor med innehåll som anses kränkande.
Barnboksinstitutet är en stiftelse och ett nationellt centrum för barn- och ungdomslitteratur, mer om vad SBI är och gör kan du läsa här. Finansieringen är till största delen ett stöd från utbildningsdepartementet för vår forskningsroll, men utöver att tillsätta en ordförande styr inte regeringen styrelsen, som består av representanter för Föreningen Svenska Tecknare, Stockholms universitet, Svenska Förläggareföreningen och Sveriges Författarförbund. Dessutom har styrelsen själv valt att välja in två representanter för Stockholms stad. Staden ger ett stöd som är riktat till den publika verksamheten, vilken också har genererat en bonus.
Gör det SBI ofriare än t.ex. universiteten eller andra forskningsinstitut?
Utgivningen av barnboksklassiker är en uppgift som SBI har åtagit sig där det inte finns kommersiellt intresse. Staten, eller staden, har naturligtvis inte heller något att göra med denna utgivning. Det har inte heller styrelsen, utöver beslutet att genomföra utgivningen. Valet av böcker och utgivarskapet vilar på chefen Jan Hansson och en redaktionsgrupp.
Om Stockholms stad, Folkpartiet Liberalerna eller regeringen hade blandat sig i detta - då hade det varit relevant att tala om censur.
Istället väljer Expressens ledarsida att angripa valet att ta bort ett par sidor i Einar Nermans "Gubbar med rim". Det är en slags antologi med material från andra håll. Relevansen och värdet även för dagens barn bedöms stort. Några sidor innehåller dock formuleringar som är helt klart daterade och i dagens språkbruk och samhälle helt klart skulle anses kränkande - det handlar om ordet "neger".
Beslutet att ge ut boken, och i så fall vad man ska göra med dessa sidor, är på inget sätt oproblematiskt. När styrelsen rådfrågades inför chefens och redaktionsgruppens beslut, var min första reaktion att sidorna naturligtvis skulle vara kvar. De ger ju en korrekt skildring av den tidens språk - utan att de då var rasistiska. På så sätt är de en del av litteraturhistorien.
Men den här utgivningen handlar inte i första hand om litteraturhistoria, utan om ett levande kulturarv. Böckerna ska inte läsas av studenter eller vuxna som del i studier av det tidiga 1900-talets människosyn och språkbruk i barnlitteraturen. De ska läsas av barn och unga i dag.
Så här kommenterar SBI:s chef Jan Hansson i ett mejl:
"Einar Nermans bok är av mycket hög konstnärlig kvalitet med såväl omfattande intertextualitet som referenser till konsthistoriskt avgörande utvecklingar. Nermans förmåga att kombinera textytor och illustrationer gör boken unik och mycket värdefull sedd i en barnlitteraturhistorisk kontext. Verket är alltför värdefullt för att undanhållas nya generationer av läsare. Nerman skulle dock idag aldrig ha uttryckt sig som han gjorde 1931 och de avsnitt som lyfts ut, utan att handlingen påverkats, kan onekligen uppfattas som kränkande. Avsnitten kommer att finnas på Svenska barnboksinstitutets hemsida så att var och en kan göra sin egen bedömning och infoga sidorna i boken." (Min kursivering.)En utgivare måste alltid besluta om vad han ska ge ut, i vilket skick. Redigering av ett befintligt äldre material är förstås mer känsligt än förändringar av ett nytt, outgivet manus. Icke desto mindre är det en inte onaturlig process.
Debatten om barnlitteratur, kulturarv, hur ett historiskt men fortfarande relevant material ska användas i dag, är viktig att föra. Censur är aldrig något vi ska ägna oss åt men även för en yttrandefrihetsälskande liberal är verkligheten inte svart och vit. I det här fallet känns censuranklagelsen något överspänd.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, politik, litteratur, censur, barnlitteratur, barnböcker, Einar Nerman, Svenska Barnboksinstitutet, SBI, Expressen
tisdag, oktober 11, 2011
En budget för kulturens huvudstad
I dagarna läggs sista handen vid Stockholms stads budget - det är tiotals miljarder som fördelas till skola, omsorg, gator, parker, snöröjning och alla en kommuns andra myriader uppgifter. Reformer och satsningar räknas oftare i miljoner.
Glädjande nog verkar kulturen nästa år få del av en hel del sådana satsningar. Stockholms kulturliv uppstår, skapas och konsumeras till största delen utan politikers inblandning. En del av det fria kulturlivets verksamhet kan vi stödja från stadens sida. Och så har vi stockholmare stadens egna kulturinstitutioner. Alla dessa tre delar är viktiga.
Nu ökar stödet till det fria kulturlivet, med hela 15 miljoner kronor. Det är mycket pengar i en budget som i år ligger på drygt 100 miljoner, och som sedan 2006 då Folkpartiet tog över ansvaret för kulturen i Stadshuset har ökat från 70,6 miljoner.
Vi har länge talat om att kulturen behöver mer pengar - också från andra håll än skattebetalarna. Stadens stöd till en verksamhet ska också främja samarbeten och annan finansiering. Det är en del av bakgrunden till den förestående förändringen av kulturstödssystemet. Vi behöver fler och nya aktörer som gör Stockholms kulturliv mer utmanande, spännande och roande. Att vi kan lägga på en så rejäl summa från stadens sida förbättrar förstås förutsättningarna ytterligare för att nå dessa mål.
Med det fria kulturlivet stödjer vi det nyskapande och nutida. Men även kulturarvet, stadens minne, får sin del: Stadsmuseet och Medeltidsmuseet får enligt uppgift ytterligare sju miljoner att röra sig med. Två miljoner från skattebetalarna, och fem miljoner från museibesökarna själva genom återinförd entréavgift.
Vi har stått stolta över vår fria museientré - att fler besöker våra museer, gärna återkommande, är något positivt. Men det är ingen principfråga, och museerna måste också kunna ha och utveckla en bra verksamhet för sina besökare. Nu får besökarna bidra litegrann till detta, och resultatet ska förhoppningsvis bli ännu bättre utställningar och programverksamhet. Om en biljett som föreslagits kan användas ett helt år, kan det ju dessutom också fortsättningsvis bli många återkommande besök.
Läs mer: DN 1, 2, SvD, kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedts blogg.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, politik, kulturstöd, museer, Stadsmuseet, fria kulturlivet, fri entré, Stockholm, Stockholms stad, Folkpartiet, Madeleine Sjöstedt
Glädjande nog verkar kulturen nästa år få del av en hel del sådana satsningar. Stockholms kulturliv uppstår, skapas och konsumeras till största delen utan politikers inblandning. En del av det fria kulturlivets verksamhet kan vi stödja från stadens sida. Och så har vi stockholmare stadens egna kulturinstitutioner. Alla dessa tre delar är viktiga.
Nu ökar stödet till det fria kulturlivet, med hela 15 miljoner kronor. Det är mycket pengar i en budget som i år ligger på drygt 100 miljoner, och som sedan 2006 då Folkpartiet tog över ansvaret för kulturen i Stadshuset har ökat från 70,6 miljoner.
Vi har länge talat om att kulturen behöver mer pengar - också från andra håll än skattebetalarna. Stadens stöd till en verksamhet ska också främja samarbeten och annan finansiering. Det är en del av bakgrunden till den förestående förändringen av kulturstödssystemet. Vi behöver fler och nya aktörer som gör Stockholms kulturliv mer utmanande, spännande och roande. Att vi kan lägga på en så rejäl summa från stadens sida förbättrar förstås förutsättningarna ytterligare för att nå dessa mål.
Med det fria kulturlivet stödjer vi det nyskapande och nutida. Men även kulturarvet, stadens minne, får sin del: Stadsmuseet och Medeltidsmuseet får enligt uppgift ytterligare sju miljoner att röra sig med. Två miljoner från skattebetalarna, och fem miljoner från museibesökarna själva genom återinförd entréavgift.
Vi har stått stolta över vår fria museientré - att fler besöker våra museer, gärna återkommande, är något positivt. Men det är ingen principfråga, och museerna måste också kunna ha och utveckla en bra verksamhet för sina besökare. Nu får besökarna bidra litegrann till detta, och resultatet ska förhoppningsvis bli ännu bättre utställningar och programverksamhet. Om en biljett som föreslagits kan användas ett helt år, kan det ju dessutom också fortsättningsvis bli många återkommande besök.
Läs mer: DN 1, 2, SvD, kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedts blogg.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, politik, kulturstöd, museer, Stadsmuseet, fria kulturlivet, fri entré, Stockholm, Stockholms stad, Folkpartiet, Madeleine Sjöstedt
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
