tisdag, februari 24, 2009

En procent konst

Stockholm är en stad vars gator, torg och andra offentliga platser pryds av konstverk av såväl världsnamn som mindre kända konstnärer. En del är allmänt omtyckta eller rentav älskade, andra mer kontroversiella.

En huvudanledning till att vi har så mycket vacker konst i vårt offentliga stadsrum är den inte särskilt välkända enprocentregeln. Det är ett åliggande för alla stadens förvaltningar och bolag, fastslaget av stadsfullmäktige sedan många decennier tillbaka, att vid ny- och ombyggnader av lokaler, fastigheter, gatumark och andra offentliga miljöer avsätta en procent av projektsumman till konstnärlig utsmyckning.

Denna procent har på senare år bl.a. lett fram till de många konstverken i Hammarby Sjöstad liksom ett otal utsmyckningar av skolor, äldreboenden och annat. Inom kort kommer Stadsgårdskajen vid gamla tullhuset prydas av en skulptur, signerad Dan Wolgers, som kommer att låta tala om sig och lysa upp denna inte alltför gästvänliga miljö med sin storslagna potential mellan Söders höjders bergvägg och Saltsjön.

Tyvärr har inte alla projekt fungerat lika smidigt som Sjöstaden eller samarbetet med Stockholms Hamn kring renoveringen av gamla tullhuset. Gång på gång har man upplevt ett behov att slå fast vikten av enprocentregeln, och att den faktiskt inte är frivillig utan grundas på ett fullmäktigebeslut som gäller just alla stadens förvaltningar och bolag. Oftast har det blivit konst till slut, men ibland lite senkommet som garnityr på något redan färdigplanerat. Idealet är förstås att den konstnärliga kompetensen i staden ska kunna vara med från första början så att konsten kan bli en naturlig del av helheten - oavsett om det är ett nytt torg, nybyggda bostadskvarter, en omdanad park, en omvandlad gammalt industribyggnad eller något annat av alla de många projekt som staden genomför år efter år.

Fördelarna med att lägga en procent på konst är uppenbara: när staden växer och förnyas, utökas också vår gemensamma konstsamling. Konstverken stärker stadens varumärke och bilden av Stockholm som en öppen, kulturvänlig stad. Alla invånare och besökare kan ta del av den offentliga konsten på likvärdiga villkor, och tolka den utifrån sina perspektiv. För professionella konstnärer innebär det också en inte obetydlig möjlighet till arbete och inkomster.

I kulturnämnden och konstrådet, där jag har mina förtroendeuppdrag, har jag tillsammans med partivänner och andra förtroendevalda drivit frågan om att stärka enprocentregeln. För ett par år sedan aktualiserade jag och nuvarande kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt vikten av att påtala detta för andra förvaltningar och bolag, med hänvisning till fullmäktiges beslut.

Därför gläds vi nu över den nya organisationen Stockholm Konst, som under samma hatt som Liljevalchs konsthall och med samma drivande chef i Mårten Castenfors kommer att kunna driva utsmyckningsprojekten med såväl kraft som konstnärlig kompetens. Vi gläds också över att kulturförvaltningens verksamhetsplan nu mycket tydligt fastslår att enprocentregeln gäller, och att dialog nu pågår med de olika förvaltningarna och bolagen för att förbättra samarbetet. Exploateringskontoret, bostadsbolagen, hamnen och många fler är nyckelaktörer.

Kanske kan vi amatöristiskt konstglada liberaler ta åt oss någon liten del av äran...

Pingat på intressant.se Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

lördag, februari 21, 2009

Oslo: midlertidig ur funktion

På Nasjonalgalleriet, liksom på Kulturhistoriska museet, lämnar man sina väskor och det man vill släppa bära på i förvaringsboxar - som på så många andra museer världen över. Men på de två museer vi besökte i Oslo i helgen var uppskattningsvis en fjärdedel eller en tredjedel av de rätt slitna boxarna ur funktion.

Det kändes lite som den norska huvudstaden i sin helhet, när vi kämpade oss fram på moddiga trottoarer, tog oss över mindre snövallar och sörjiga pölar i gathörnen, och försökte balansera mellan rejäla kliv för att komma framåt och att samtidigt placera fötterna försiktigt för att rädda oss undan eventuella dolda hala isfläckar, gatlock eller dylikt. Efter fredagens uppehåll följde lördagens förnyade snöfall. Någon snöröjning märkte vi överhuvudtaget inte av förrän på lördag kväll.

Tydligen är det en av Oslos längsta perioder av återkommande snöfall, man har helt enkelt ingen plats att lägga all snö som behöver forslas bort (dumpning av smutsig snö i Oslofjorden - som vi i Riddarfjärden - är tydligen otillåtet, vilket man ju kan sympatisera med av miljöskäl). Men ändå: en huvudstad på dessa nordliga breddgrader borde kunna få undan snövallar och modd på vältrafikerade gator - åtminstone på själva Karl Johans gate, shoppingstråket Bogstadveien och innerstadsgatorna däromkring.

Läge för svensk-stockholmskt högmod? Men högmod går som bekant före fall och är i detta fall inget för den minnesgode när det gäller vår egen stads snöröjningsdebacler några år tillbaka. Vi kan - om inget oförutsett inträffat under vårt besök - tacka några snöfattiga vintrar för vår generellt lyckliga belägenhet ur snökaossynpunkt.

Så, budskapet jag återvänder med från ett Oslo midlertidig med nedsatta funktioner p.g.a. oförutsedda snömängder är: Advarsel, Stockholm!

* * *

PS om Osloturism i februari 2009: Designhotellet, Grims Grenka, är sedan ett år ombyggda gamla Noble House, och har ännu inte alla rum öppna. I vissa stycken fallerar det tyvärr - än så länge i varje fall - i att design inte bara handlar om snygg yta, utan också om funktion. Den som inte räddar toapappersrullen från sin hållare riskerar t.ex. att ha en blöt, uppsvälld pappersmassa att hantera efter att ha använt den fräsiga, sköna men ej tillslutningsbara duschen. Särskilt dyrt var det dock inte för två femstjärniga nätter med elegant, välsmakande och innehållsligt perfekt balanserad frukost, tack vare First-kedjans förmånliga erbjudande.

Inte heller behöver det vara dyrt att shoppa i Oslo; med 70 procents rea blev det både några meter halsduk från Sonia Rykiel från fina varuhuset Steen & Strøm, och bälte, handskar, slips m.m. från "vårt eget" Tiger of Sweden.

Pingat på http://intressant.se/ Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

lördag, februari 14, 2009

Överlevde Nykvarn

I lördagens vackra vintersol återvände jag med nöd och näppe helskinnad från ett kortbesök i Nykvarn. Jag drog en lättnadens suck när jag åter vandrade på Kungsholmens gator - fria från snö och is. I för övrigt mycket trivsamma och promenadvänliga Nykvarn häpnade jag över det som verkade vara en total brist på snöröjning och halkbekämpning. Nästan alla gator, gångvägar och trottoarer var täckta med knagglig, hal is eller ren blankis - ibland förrädiskt dold under ett lätt snö- eller frosttäcke, däremot oftast utan spår av sand eller grus.

Jag förmodar att Nykvarn har varit utsatt för betydligt mer snöfall den senaste tiden än Stockholm, och förmodar att omväxlande kyla och tö i kombination med trycket från bildäck och skor förvandlat denna snö till den is jag nu råkade ut för.

Men tänker jag i all enkelhet: går det inte att skotta? Sanda? Uppenbarligen, för på några av de mest trafikerade sträckorna var det antingen isfritt eller sandat.

Dålig snöröjning och knaggliga isgator - småsaker att svära surt över för vissa, men för andra en fara för liv och lem. Och steget mellan de två stadierna behöver inte vara så långt. Eventuellt insparade snöröjningskronor riskerar dessutom snabbt att förbrukas på ortopedakuten...

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag, februari 12, 2009

Operan, Dramaten och regional kultur

I början av veckan skrev min partivän Madeleine Sjöstedt intressant på DN Debatt om en idé att slå samman Operans och Dramatens organisationer för att tillgodogöra sig samordningsfördelar. Det kunde gälla verkstäderna, biljetthanteringen, administrationen. Dock ej den konstnärliga ledningen.

Förslaget har hyllats, sågats eller hälsats med försiktigt intresse. Själv vet jag inte alls vad jag tycker förutom att det definitivt kan vara en idé värd att pröva. Sedan kanske en full administrativ sammanslagning till "De Kungliga Teatrarna" inte är lämplig (hur pampigt namnet än är, även i en ihärdig liberal republikans öron).

En som verkar ha missuppfattat lite vad Madeleines testballong går ut på är Folkpartiets kulturpolitiska talesperson och tillika borgerlighetens intressantaste kulturpolitiker på riksnivå, kulturutskottets vice ordförande Cecilia Wikström. Jag och andra har kommenterat på hennes blogg där hon sågar Madeleines förslag. Visst har Cecilia rätt i att detta inte är Folkpartiets politik, men idén kan väl ändå prövas.

Även idéer från kulturborgarråd i Stadshuset måste ju nämligen få framföras i debatten - även om den förre Dramatenchefen Lars Löfgren ägnar en hel DN-replik åt att det är fel avsändare.

Löfgren med flera bör veta att vi i Stockholm tar vårt ansvar för huvudstadens kulturliv - oavsett om det är kommunalt, statligt eller helt fristående - på största allvar. T.ex. vill vi gärna se ett nytt operahus, för vilket Stockholm inte borde ha någon brist på vackra passande platser.

Vi ser också fram mot att som Kulturutredningen i dag föreslår ta ett större ansvar för kulturen regionalt, i samverkan med landstinget och kulturens aktörer. (Se också t.ex. DN, SvD.) Det handlar både om kulturens roll för regional tillväxt, för människors livskvalitet och hälsa, och inte minst för sin egen skull - ett egenvärde som bättre upptäcks och främjas med ett lokalt och regionalt synsätt. Sedan ser jag personligen också fram mot en kommande Stockholmsregion (gärna en Stockholm-Mälarregion) där detta kan komma ännu mer till sin rätt. Stockholms stads starka roll i kulturen och även i ett sådant regionalt sammanhang lär dock bestå.

Pingat på intressant.se Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

tisdag, februari 10, 2009

Frustrerande knappslarv

Ikväll har jag något frustrerad sytt i ännu en tappad knapp. Extra frustrerande var att knappen ifråga trillade ur linningen på ett par helt nyinköpta byxor av märket Matinique, första gången de användes. I förra veckan var det den dolda inre knappen i en dubbelknäppt jacka från Bertoni som behövde sys i för andra gången sedan inköpet för halvannan månad sedan. Ett liknande bekymmer var ett par manchesterbyxor från Marc O'Polo, där fållarna längst ned var ihopsydda i glesaste och svagaste laget.

Frustrerande är också att de tappade knapparna (dock ej byxfållarna) är sådana där småsaker som man aldrig orkar ta upp med affären eller tillverkaren. I dag tänkte jag dock, när frustrationen lett till tankarna på detta blogginlägg, kontakta Matinique bara för att berätta om mina knappa bekymmer. Denna ambition hejdades dock raskt när den enda kontaktväg som verkar finnas till företaget är ett telefonnumer - till moderbolaget i Danmark.

Jag är förstås trots de knappar jag sytt i genom åren långt ifrån någon sömnadsexpert. Vågar man dock ändå sig på en gissning att det inte borde vara så svårt att se till att knappar i snygga, och inte alltför billiga plagg, sys i ordentligt från början? De borde väl åtminstone kunna sitta i den första säsongen.

Nu hoppas jag kunna använda mina Marc O'Polo- och Matinique-byxor och min Bertonijacka länge utan mer sömnadsbekymmer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Pingat på intressant.se