tisdag, december 28, 2010

Arbetsglädje över meddelarfrihet

Ibland sägs vi svenskar ha en Luther på axeln. Enligt vissa är det sämre beställt med den närvaron på senare tid. Behov av att om inte återupprätta så åtminstone kraftigt förstärka arbetslinjen finns förvisso. Ändå är jag övertygad om att de flesta människor i grund och botten kan känna en stark glädje i att arbeta, inte bara för den egenförsörjning och därav följande självständighet som det medför, utan förhoppningsvis också för att arbetet skänker mening - i att det kanske också skänker mening åt andra.

Att arbeta med politik kanske inte gäller för ett "vanligt" yrke i allas ögon. Ibland är det också kämpigt, när hårt arbete långtifrån alltid ger avsett resultat. Men att det ofta känns mycket meningsfullt är jag bland de första att intyga. Då tänker jag på förmånen i att dagarna och veckorna i ända få ägna mig åt något jag verkligen brinner för: liberalism och att, i det lilla med mitt bidrag, få bidra till att försöka förändra världen. Eller åtminstone Stockholms läns landsting.

Ibland känns det extra meningsfullt. En sådan dag var i dag, när jag fick vara delaktig i att mina två chefer, sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg och produktions- och personallandstingsrådet Anna Starbrink, hade en debattartikel i Dagens Nyheter. En artikel som gav vidare avtryck bl.a. i TV4 (video) (som gjorde en telefonintervju med Birgitta Rydberg) och Sveriges Radio International (där jag själv fick öva på engelskan).

Meningsfullheten handlar inte bara om när mediearbete bär frukt, utan även i själva sakfrågan: Meddelarfriheten, en viktig del av svensk tryck- och yttrandefrihetstradition, och ett centralt värde att försvara för liberaler. Specifikt att meddelarfrihet och meddelarskydd självklart också bör gälla dem som arbetar i välfärden, vård, omsorg och skola, i privata företag på uppdrag av det offentliga. Det är en viktig arbetsgivarfråga men också oerhört viktig för att säkerställa att missförhållanden och risker upptäcks och rapporteras. "There ought to be the same protection, as the companies have the same obligations to the public" som jag fick säga i radion.

Vi liberaler gillar ju mångfalden av vårdgivare som genom konkurrens om idéer ger patienter ökad makt och skattebetalarna mer vård för pengarna, och likaså valfriheten i skolvärlden, för elever, föräldrar och lärare. Självklart måste vi också stå upp för yttrandefrihet och meddelarskydd. Whisteblowers i välfärden förtjänar skydd oavsett vilken slags arbetsgivare de har. Det borde en borgerlig, liberal regering inse.

Helena Bargholtz och Maria Bergström bloggar också.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

fredag, december 24, 2010

Julstämning i arbetskraftsinvandringens tecken

Julafton innebär klappar, julmat och julmat men också i allt vårt överflöd tankar till dem som har det svårt - om inte annat med Karl-Bertil Jonsson som ombud. Men även om såväl välgörenhet som privata initiativ och det civila samhället lär behövas även i framtiden, så finns också en hel del att göra för att rusta människor med egna verktyg att förbättra sina livsomständigheter, och kunna fira en god jul.

Den viktigaste vägen är arbete och egen försörjning. Och att den arbetslinje som präglar det svenska alliansstyret i högsta grad är en solidaritetspolitik, demonstreras kanske tydligast i frågan om arbetskraftsinvandring.

Julaftonens SvD bidrog till god julstämning vid frukostbordet med sitt reportage om hur tidigare papperslösa, illegala immigranter tack vare arbetskraftsinvandringsreformen har kunnat leva och bo lagligt i Sverige. Jobbet, familjen och pensionspoängen - tre viktiga faktorer för trygghet. Att det stärker Sveriges arbetsmarknad, näringsliv och samhällsekonomin i stort är förstås inte något som försämrar reformens värde.

Arbetskraftsinvandring är en viktig liberal reform för öppnare gränser. Självklart måste det säkerställas på alla tänkbara sätt att människor inte utnyttjas - en fara som SvD också har uppmärksammat i intressanta artiklar den senaste tiden. Den faran är förstås minst lika stor utan möjligheten till legal arbetskraftsinvandring. Förhoppningen och inriktningen måste vara att vi med reformen kan åstadkomma förbättringar även för alla de som i dag riskerar att utnyttjas av oseriösa arbetsgivare.

Denna julafton gläds jag dock med alla dem som likt Jaime Veas kan "känna sitt människovärde växa".

Susanne Hedberg bloggar också.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

fredag, december 10, 2010

En upphandling är ingen utförsäljning

Jag är inte alls övertygad om vinsterna med privat drivna offentliga bibliotek. Det är oerhört viktigt att slå vakt om bibliotekens oberoende, mångfald, demokratiska tillgänglighet och det fria ordet. Men jag förstår till fullo att idén kan anses värd att pröva, vilket Nacka kommun nu ska göra. Kan någon med offentligt uppdrag och skattefinansiering göra något ännu bättre, mer välbesökt, mer kulturpolitiskt och samhälleligt relevant som når fler invånare?

Slutsatsen verkar inte alls given. "Det betyder inte att privata aktörer kan göra det bättre än kommunen. Upphandlingsförfarandet säger inte vilken driftsform biblioteken kommer att ha", säger Nacka kulturnämnds ordförande till DN. Vilket inte hindrar rubriken, ingressen och hela budskapet i artikeln att handla om att nu ska biblioteken "säljas ut".

En utförsäljning är något som sker till ett lägre pris än annars, en realisation, med syfte att snabbt göra sig av med något man inte har plats för, eller som man snabbt måste omvandla till likvida medel. För vänstern och tyvärr en del journalister har det dock blivit legitimt språkbruk för all överföring av offentlig verksamhet i privat regi. Oavsett hur det sker.

En offentlig upphandling innebär nästan alltid att kommun, landsting eller stat betalar någon för att utföra något, till medborgarnas fromma. Det är i mina ögon om inte raka motsatsen så åtminstone något helt annat än en "utförsäljning".

Sälja ut-etiketten kan förstås användas ibland. T.ex. på den vettlösa Tibble gymnasium-affären i Täby, som gav ordet "avknoppning" en i övrigt ofta oförtjänt dålig klang. Men som alla begrepp som över- och felanvänds förlorar det sitt objektiva värde och blir ett ideologiskt verktyg att slå i huvudet på meningsmotståndare.

Det är illa när ett sådant ideologiskt verktyg börjar användas oreflekterat av förment oberoende journalister.

Kommentatorn Jonas Thente kallar sig kanske inte oberoende journalist. Hans kommentar till Nacka-planerna i dagens DN Kultur (ej på nätet) kan åtminstone knappast kallas oberoende journalistik. Här flödar politikerföraktet. Borgerliga politiker i Stockholmsregionen driver en målmedveten utförsäljningspolitik. Men trots denna målmedvetenhet är de (vi) tydligen vindflöjlar, valda på fyra år. Att borgerliga kulturpolitiker kan ha ett gott syfte med sina förslag och idéer - som att biblioteken ska nå och vara relevanta för fler - är tydligen inte att tänka på.

Är det inte egentligen demokratin Jonas Thente föraktar? Invånarna i Stockholmsregionen som envisas med att gå till valurnorna vart fjärde år, och rösta fram förtroendevalda som strävar efter att genomföra sina program, borde i hans ögon kanske inte göra sig besvär. Det finns ju kulturjournalister och andra experter som vet hur allt ska vara. Även om de jobbar för Bonniers...

Bloggar: Per Ankersjö, Kulturbloggen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

onsdag, december 08, 2010

Atlantångaren till Pisa

Sverige är inte bäst i världen. Vi är inte ens på den övre topphalvan när det gäller skolresultat - vi är i bästa fall medelmåttiga. Det är den ovälkomna men inte oväntade bild som ges i den senaste, i skolvärlden och politiken auktorativa, Pisa-studien. Att förändring behövs borde nu stå otvetydigt klart för de allra flesta.

Nu är det Alliansen som bemannar den skolpolitiska Atlantångaren, med Jan Björklund som befälhavare. Liknelsen är motiverad: att förändra svensk skola och dess resultat kräver målmedvetet arbete och tid. Och även om orsakerna är historiska och många, så vilar ansvaret nu obestridligen hos Alliansregeringen och dess utbildningsminister.

Folkpartiet och Jan Björklund har redan förändrat svensk skolpolitik. Nu återstår det svåra, att se till att den förändrade politiken och alla de reformer den har genererat får genomslag och avsedd verkan. Liksom att få till stånd en inre utveckling i skolan kring allt det som inte kan påverkas genom att ändra regelverk och verktyg.

Den skolpolitiska debatten har till stor del kretsat kring symbolfrågor, både från oss folkpartister och från våra motståndare. Symbolfrågor är viktiga och att ta strid mot "flumskolan" har varit angeläget, men de skolpolitiska stridslinjerna har blivit onödigt skarpa och ibland hamnat på fel ställen. Dessutom har de gett en skev bild av våra liberala skolreformer.

Ny lärarutbildning, nytt betygssystem, ny skollag och allt annat som ska stärka lärarnas kompetens och ställning, elevernas rättigheter och möjligheter, och generellt öka kunskapsinnehållet i skolan, är alla stora och angelägna reformer som nu är på väg att slå rot. Men skolans inre arbete behöver också förändras, på fler sätt. Det visar inte bara Pisa-studien utan också en i dagarna uppmärksammad studie från McKinsey.

Klassrummen måste bli öppnare och erfarenhetsutbyte tillåtas berika undervisningen. Skolledare och kollegor måste involvera sig systematiskt. Duktiga lärare måste kunna göra pedagogisk karriär, och de goda exemplen måste uppmärksammas och spridas.

Fröna till allt detta ligger i våra nya skolpolitik. Att Socialdemokraterna nu verkar överge sitt mångåriga motstånd och är beredda att medverka och diskutera framtiden är välkommet. För arbetet är långtifrån över.

Media: DN 1, 2, SvD 1, 2, SVT 1, 2. Kommentarer: Jan Björklund (film nedan), Johannes Åman (DN), PJ Anders Linder (SvD), Björn Malmström (SvD), Lotta Edholm, Gabrielle Peteri, Kristina Palmgren, Helena von Schantz.



Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

fredag, december 03, 2010

Gärna en rejäl kulturbudget - som ger så mycket kultur som möjligt

Motiven för en offentlig kulturpolitik är i grund och botten att vi ska ha en god kultur, ur många olika aspekter, som är tillgänglig för alla. Våra liberala kulturpolitiska mål i Stockholm handlar om både bredd och spets. Vi lägger gärna skattepengar på kultur, för att vi anser att det är viktigt och ger ett mervärde. Och vi vill att denna kultur, liksom den som inte skattefinansieras, ska komma fler till del.

Stockholm har i kraft av vår storlek av naturliga skäl en mycket stor kommunal kulturbudget - men även utslaget i kronor per invånare satsar vi mycket, som SvD Kultur visade i går. Det är ett styrketecken för en huvudstadsregion - ett rikt kulturliv är en av de viktiga faktorerna för en dynamisk storstad som vill ta plats på världsscenen, och den offentligt finansierade kulturen har en tung roll, oavsett om det är staden, staten eller landstinget som står bakom. Det gäller både våra stora institutioner och det fria kulturlivet som vi stödjer med gemensamma medel.

Samtidigt finns det, som min kulturnämndskollega, borgarrådet Madeleine Sjöstedt påpekar, en klar skillnad mot många andra, borgerligt styrda kommuner i Stockholmsregionen. Många andra drar fördel av Stockholms stads kultursatsningar. Det stämmer till eftertanke inför förslag om en regional "kulturkoffert" av statliga pengar även i Stockholms län. Hela länet behöver mer kultur, men Stockholms stad ska inte straffas för att vi tar ett stort kulturpolitiskt ansvar.

* * *

Som i alla andra kommunala verksamheter måste varje skattekrona också motiveras med att den ger största möjliga utdelning - eller annorlunda uttryckt, så mycket och så bra kultur som möjligt för så många som möjligt. För att stärka den utvecklingen har vi infört det vi kallar växtpengar, som jag har skrivit om förut. En del av de nya pengarna till kulturen de senaste åren har använts för en bonusmodell, en fond för nyskapande kultur, stöd för internationella samarbeten och EU-projekt, skälig betalning för konstnärers uppdrag för staden, livecheckar för att fler musiker ska kunna få ersättning för sina spelningar, samt ett gemensamt marknadsförings- och biljettkontor för och med det fria kulturlivet.

Nu kommer utvärderingen av det första året då vi egentligen kan se någon effekt av systemet. Och även om det är för tidigt att säga något säkert, pekar det som vi har hoppats och trott i en positiv riktning i många delar. Andra saker behöver ses över och arbetas om, åter andra behöver längre tid för utvärdering.

Kulturbonusen, till verksamheter som tar emot kulturstöd (vilket utgör en kvalitetsribba) och som ökar sina egna intäkter, verkar t.ex. framgångsrik. Som Madeleine Sjöstedt skriver så har såväl intäkter och självfinansieringsgrad som publiksiffror ökat. Det betyder att vi är på väg åt rätt håll mot två av våra mål: mer pengar till kulturen från andra källor än de även i ett generöst Stockholm begränsade kommunala kulturpengarna, och kultur som når fler stockholmare och andra.

Nu ska det bli spännande att vara med om fortsättningen - jag har nämligen nu fått Folkpartiets nominering till en ytterligare period i kulturnämnden, liksom till ett nytt uppdrag i Stadsteaterns styrelse. En annan verksamhet av regional för att inte säga nationell kulturell betydelse.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

lördag, november 27, 2010

Många älskar RUT

Minns ni RUT-debatten? Vårvinterns kanske hetaste politiska fråga. Det var kanske där Alliansens valframgång började. Många hade svårt att förstå upprördheten från vänstern över den pragmatiska skatterabatt som skapade tusentals jobb, gav många människor en inkomst och pensionspoäng istället för otrygga svartjobb, bidrog till entrepenörsmöjligheter på ett traditionellt "kvinnligt" område, och gjorde att tiotusentals enklare kunde få ihop sitt "livspussel". (Förlåt citationstecknen. Jag har förstås, som städivrig man, svårt för en naturgiven kvinnlig stämpel på hushållsarbete, och är lätt allergisk mot l-ordet.)

Nu får vi RUT-vänner ytterligare kvitto på reformens fördelar. Bilden av den typiske rike RUT-kunden visar sig som vi väntat vara en nidbild. Enligt Skatteverket har nära 300.000 utnyttjat RUT-avdraget i år. Enligt branschen är barnfamiljerna den största kundgruppen. Intresset bara ökar, inte minst efter att det fortsatta förtroendet för Alliansregeringen visar att den blir kvar.

Om fyra år lär reformen vara fast rotad (!). RUT, liksom ROT, tycks bli en permanent bekantskap. Gott så.

Media. DN, SvD. Bloggar: Carina Boberg, Jesper Svensson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Stabilare skolpolitik

De här glada herrarna har åstadkommit något som många fler kommer att få anledning att glädjas över, med sin överenskommelse om betygskriterierna: Grunden till ett långsiktigt stabilt betygssystem, och förhoppningsvis en dito skolpolitik under åren som kommer, oavsett politisk majoritet.

Två glada herrar i röda slipsar ger glädjande skolpolitiskt besked i adventstid. Foto SVT/Scanpix.

Svensk skolpolitik har länge kännetecknats av konflikt. Till stora delar nödvändig - Folkpartiet och Jan Björklund, lärarfacken och många andra har haft stora anledningar att kritisera och begära en omläggning av de senaste decenniernas svenska skola.

I vissa delar har konflikten om skolpolitiken dock varit klart överdriven, inte minst på senare år, sedan Socialdemokraterna signalerade sin omsvängning (en policyförändring som även om den blev hennes enda, är något Mona Sahlin kan vara stolt och hennes partikamrater glädjas över). Förvisso gjorde den rödgröna tvångströjan att såväl S som MP tvingades bli mer "flummiga" och valfrihetsfientliga - i botten fanns förutsättningar för ett vettigare samtal om skolpolitiken än på många år.

Nu är tvångströjan borta. Av hans min och även kommentarer ser sig Mikael Damberg (S) uppenbarligen inte som nödd och tvungen att göra upp med Jan Björklund (FP) - han gläds över möjligheten. Lärarfacken applåderar. Och det bör alltså många fler av oss göra. Elever, lärare, föräldrar och alla svenskar är väl betjänta av ett stabilt betygssystem och en större förutsägbarhet och långsiktighet i skolpolitiken.

Att vänsterpartisterna gnisslar tänder kan varken förvåna eller påverka. Damberg putsar på sitt CV inför tyngre uppdrag (S-ordförandeskapet tycks vara det jobb som manifesterar "ring inte oss, vi ringer dig"). Och utbildningsminister Björklund kan glädjas över en blocköverskridande uppgörelse i mittfältet som förlänar en gnutta statsmannaglans.

Media: DN, SvD, SvD BrännpunktSVT. Bloggar: Roger Haddad.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

måndag, november 22, 2010

Ett parti i behov av idédebatt

Sanningen ska sägas: Valet gick inte så bra som det kunde och borde ha gått för vårt liberala Folkparti. Analyser av väljarströmmar kan ge trösterika besked om nettovinster inte bara från krisande socialdemokrater utan även från framgångsrusiga moderater. Det gör inte valet till en framgång - men det visar vår potential.

För ett liberalt parti, med en rörlig och högst instabil väljarkår, måste allt handla om idéer och sakpolitik. En välkommen slutsats av vår valanalys (omskriven bl.a. i SvD) är också just behovet av en idédebatt, som ska utmynna i ett nytt partiprogram, liksom om en egen förmåga till samhällsanalys.

Större förståelse för omvärlden och samhället i dag, parat med liberala idéer, ska leda fram till en ny liberal plattform för framtidspolitiken vi ska driva och för framtida möten med väljarna. Det handlar inte bara om förmågan om att vinna valframgångar - utan om det liberala partiets existensberättigande.

Skolan har gjort Folkpartiet till nära nog ett enfrågeparti - åtminstone medialt och i många svenskars ögon, vilket i den politiska praktiken gör det till en verklighet. Att ett relativt litet parti dominerar i en fråga är bättre än att sakna en profilfråga helt, men riskerna för utarmning och överskuggning är tydliga. Svagheten i en enda riktigt stark fråga är förstås också uppenbar: vad händer när vi har genomfört det mesta vi har lovat och sagt, om vi inte fyller på idéerna, där också?

En bredd i politiken är särskilt viktig för ett parti som vill växa.Vi måste ha en trovärdighet över hela det politiska fältet - inte bara internt, för övertygade folkpartister som vet att vi har de bästa och mest genomtänkta förslagen på snart sagt varje område, utan för alla de väljare som vi potentiellt kan vinna. Då gäller det att rusta oss inte minst i de stora frågorna om ekonomi och arbetsmarknad, samt miljö. Där behöver vi särskilda tankar i idéarbetet, och där behöver vi särskilt fokus i samhällsanalysen.

Tidigare försök har gjorts att finna en profilfråga jämte skolan; rättspolitiken, samt integration och invandring. I årets valrörelse fanns ingen tydlig sådan ambition. Inför framtiden bör vi söka brett, och som jag har skrivit tidigare gärna tillbaka till Folkpartiets stolta socialpolitiska tradition. Forskningen hör intimt samman med utbildningsfrågorna men handlar också om framtida konkurrenskraft för ett litet öppet land i en tuff internationell miljö. En särskild plats intar kulturpolitiken, knappast med förmåga att bli den tunga profilfrågan, men nog så viktig för bilden av och själen i det liberala idépartiet. Och självklart måste vi ha en oantastlig legitimitet i liberala grundfrågor som kanske är smala i valrörelsen men ofrånkomliga i längden; om integritet, yttrandefrihet, internationell solidaritet.

Kvinnorna har alltid varit viktiga för Folkpartiet, men numera är vi ett parti med jämn könsfördelning i väljarkåren. Det kan på ett sätt synas bra för ett brett liberalt parti - men om det signalerar en av många upplevd tappad ledartröja i jämställdhetsfrågor och andra ämnen som angår många kvinnor, så leder det också till eftertanke. Liberala Kvinnors avgående och tillträdande ordförande Birgitta Ohlsson och Bonnie Bernström skrev tankeväckande i UNT i helgen.

Ryktet om Folkpartiets kris bland ungdomar tycks däremot överdrivet, om man ser till väljarstödet i olika åldersgrupper. Ändå förtjänar också varningsropen från ungdomsförbundet och önskemålen om en liberal tydlighet att tas på allvar. (Adam Cwejman i Expressen.)


Folkpartiets problem handlar inte bara om ensidighet i sakfrågorna (skolan) utan också om ensidighet i kommunikationen och i hur människor uppfattar oss.

Genuint liberala, genomtänkta, välmenande och goda förslag riskerar att sorteras bort om människor har fått uppfattningen att Folkpartiet bara är ett parti som ställer krav på alla, gärna på dem som uppfattas "svaga". Att det inte är en bild som överensstämmer med verklighetens Folkpartipolitik, det vet vi aktiva folkpartister: men bilden är problemet.

I ett liberalt parti är det högt i tak. Nu har vi chansen att bevisa, och ta tillvara på, det. Vi ska bryta åsikter om allt från skattesatser över Systembolaget till forskningens frihet. Sedan ska vi alla också ta vårt ansvar, som ambassadörer och företrädare, för att föra ut politiken och sätta bilden av partiet. Vi ska bli inte bara valbara, utan också ett förstahandsval, för fler. Det är en uppgift för många - och också värd en debatt.

Bloggar: Christoffer Fagerberg, Niklas Frykman, FP Nacka, Catrine Norrgård, Niklas Odelberg, Mathias Sundin, Erik Svansbo, Hans Åberg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

torsdag, november 18, 2010

Bygg staden ännu vackrare, högre, tätare och bättre

Att Stockholm är en av världens vackraste städer är kanske inte en utsaga som kan kallas helt objektiv när den kommer från en stockholmare (om än inflyttad), än mindre från en Stockholmspolitiker. Men att Stockholm med sina "årsringar" av arkitektur från olika epoker, sitt kuperade och av vatten präglade stadsmiljölandskap, är vackert torde få ha invändningar mot.

Stockholm är också en levande stad, stadd i ständig förändring. Stadsmiljölandskapet är i allra högsta grad format av människan - inte bara med hus utan med markutfyllnader och kanaler som har skapat land ur vatten, eller gjort öar av land. Hela regionen, som staden i vid bemärkelse nu innefattar, har sprängt tvåmiljonersvallen räknat i antal invånare. Vi har ambitioner och möjligheter att  bli en riktig världsstad, inte i kraft av invånarantalet men tack vare att vi har en kritisk massa av människor, tillsammans med de internationella kommunikationer, kontakter, kulturliv, näringsliv, osv som det medför. Vi har många fler huvudkontor för multinationella storföretag än andra jämförbara städer, vi har en internationellt erkänd filmfestival, ett omvittnat framgångsrikt Konserthus med tillhörande filharmonisk orkester, osv.

Detta ska vi bygga vidare på. Även i fysisk bemärkelse. Det är verkligen dags att Asplunds bokpalats Stadsbiblioteket, Celsings Kulturhus, Tengboms Konserthus, Östbergs Stadshus, osv, får sina nutida motsvarigheter. Byggnader som syns och låter tala om sig och som har en bra funktion - det är kännetecknande för Stockholm.

När årets Kasper Salin-pris för framstående arkitektur delas ut har inget Stockholmshus funnits med sedan Bonniers konsthall 2006, och som DN rapporterar anses Stockholm fegt och snålt i arkitektkretsar. Det är oerhört tråkigt. Vi kan bättre.

I diskussionen om byggande i Stockholm återkommer många till kostnaderna, men ännu mer till det ökända NIMBY-fenomenet. Bygg gärna, men inte här. Förstör inte min utsikt, min promenadväg, mina minnen.

Konservatismen som NIMBY-folket och även instanser som Skönhetsrådet och Samfundet S:t Erik får representera, behövs förstås. Få vill tillbaka till rivningshysteri, få önskar en tid av högmod som föraktfullt åsidosätter tidigare generationers kunskaper och åsikter om arkitektur. Men det får inte gå för långt. De konserverande synpunkterna ska vägas in, sedan ska ett väl övervägt beslut fattas.

Stadsbyggnadsdebatten har också kommit att handla om höga hus. Där tvekar jag inte: vi ska inte göra ingrepp som förstör Stockholms silhuett, som Folkpartiet har gjort helt rätt i att bejaka. Den är ett historiskt landmärke i sig. Det betyder inte att vi inte kan bygga landmärken, som fogas till, kompletterar, bryter av. Höga hus i Värtan, på nordvästra Kungsholmen, vid stadens ytterpunkter, eller längs med Brunkebergsåsens gamla sträckning - det är stockholmsk byggnadstradition att ta vara på. Planerna för gasklocksområdet förtjusar, samtidigt som jag varje gång jag ser Söder torns rumphuggna profil frågar mig: varför vågade de inte bygga högre?

I Västra City kommer vi ha chansen att tillföra något nytt till staden, i dess mest centrala delar, istället för det breda spårområde som i dag löper som ett sår längs med Klara sjö. Vid Slussen finns stora möjligheter - där sista ordet uppenbarligen inte är sagt. Till skillnad från det nya S-borgarrådet Tomas Rudin, som intervjuas av SvD, ser jag inte en rekonstruktion av 30-talets sönderfallande betongkoloss som en lösning. Däremot delar jag helt hans vrede över Stockholm Waterfront Building.

Staden är inte färdigbyggd. Vi ska bygga nytt. Och då ska vi bygga bra. Stockholm Waterfront Building är ett stort underbetyg åt vår stadsbyggnadspolitik och stadsarkitektoniska strategi. Ett av stadens absolut bästa lägen, kanske det bästa, förfuskas och förfulas på detta trista sätt. Här hade vi kunnat byggas något som fått synas, här var verkligen plats för en märkesbyggnad, i samklang med och kontrast till Stadshuset och kyrktornen. Istället har vi fått ett trist kontorshus som ser ut som om det har luftlandsatts från något industriområde fullt av likadana fantasilösa lådor.

Staden byggs för människorna, och dagens och morgondagens människor behöver och efterfrågor mer och annan bebyggelse än forna tiders. Men vi uppskattar även det historiska, kontinuiteten. Vi vill se spektakulär och spännande arkitektur - men vi vill också trivas. Arkitekturen är till för människorna. Se där en tanke som inte bara kan ge det försprång i ekologiskt byggande som Sverige har, enligt DN-artikeln i dag. Utan även ge grunden till en spännande, högkvalitativ stadsbyggnadspolitik som både vinner priser och människors varaktiga uppskattning.

Också stadsmiljöborgarrådet Per Ankersjö bloggar. Här finns verkligen potential för en spännande diskussion - och, som sagt, för spännande stadsbyggnation!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

onsdag, november 17, 2010

Stolt och nöjd över förnyat kulturförtroende

För åtta år sedan fick jag frågan om jag var intresserad av att sitta i Stockholms stads kulturnämnd, och tackade gladeligen ja. Det har varit åtta mycket spännande år, först i opposition och sedan i majoritet - och nu när Alliansen fick förnyat förtroende, Folkpartiet höll och rentav stärkte sina ställningar, och vårt liberala kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt fortsätter som ordförande, kände jag att jag gärna skulle fortsätta.

Vi har satt igång mycket som jag vill se och vara med om att utveckla och förfina, inte minst vår bibliotekssatsning och nytänkandet kring kulturstödsformer.

Därför är jag både stolt och nöjd över att ha fått valberedningens nominering till att ytterligare en period representera Folkpartiet som ledamot i kulturnämnden. Extra glad blir jag över att dessutom vara föreslagen till styrelsen för Stockholms Stadsteater AB. Det är en mycket spännande, vital kulturverksamhet, verkligen en teater för stockholmarna mitt i stadens hjärta, som jag haft glädjen att ta del av många gånger som besökare. Att få vara med om den fortsatta utvecklingen av en levande teater med relevans i vår nutid, med bredd och spets, känns verkligen, utan att använda överord, privilegierat.

Generellt känns det oerhört bra att få fortsätta vara med och forma Stockholmspolitiken, och ge den en liberal prägel. Kulturen i vid bemärkelse har en oundgänglig roll i vår växande stads utveckling. Se bara de senaste dagarnas rapportering om Farsta kulturcentrum - där vi ska få ut mer kultur och mötesplatser för Farstaborna och andra som besöker Farsta Centrum genom att samarbeta smart om lokaler och andra resurser. Eller allt spännande som är på gång i Hjorthagen/Värtan - en gasklocka kan bli konsthall, en annan ett nytt scenrum, och en tredje (inte en av Bobergs klassiska skapelser!) kan få göra plats för ett höghus med arkitektur av hög kvalitet. För sådant är också gasklocksområdet en klockren plats...

Läs gärna, om ni inte redan har gjort det, SvD, DN 1, 2, 3, 4, Madeleine Sjöstedts blogg x2.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om 

söndag, november 14, 2010

Mona Sahlin: Kvinnan, tiden, personen?

De senaste veckornas diskussion om tillståndet i socialdemokratin lär snart framstå som en västanfläkt. Spekulationerna om Mona Sahlins avgångsbeslut, om potentiella efterträdare, om person och politik, framtida vägval och konsekvenser för hela det svenska politiska landskapet kommer ge alla politiskt intresserade en högsäsong.

Historieskrivningen om Mona Sahlins avgång börjar nu. Var det ett ödesbestämt slut för den första kvinnliga partiledaren för det en gång regeringsbärande partiet? Var det hennes person, hennes kön, eller de unika omständigheterna som gjorde att Sahlin inte fick - eller tog - en andra chans? Tvingades hon bort, eller valde hon själv att avgå hellre än att eventuellt kunna hålla sig kvar men inte få det mandat till förändring hon kanske hela tiden har velat ha?

Sahlin ville aldrig gå till val med en rödgrön treklöver - hon ville nöja sig med det för de avgörande mittenväljarnas avsevärt aptitligare S-MP-samarbetet. Hon gjorde en i de flesta läger erkänt stark valspurt, efter en valrörelse i ihållande motvind. Men partiet gick kraftigt tillbaka för andra valet i rad, lyckades inte återvinna regeringsmakten, har fått välja en partiledare som var den första sedan Per Albin Hansson att inte automatiskt bli statsminister - och kommer att få göra det igen.

En stor del av skulden för Socialdemokraternas historiska valnederlag och tillbakagång läggs ofrånkomligen på Mona Sahlins skuldror. Genom att nu avgå tar hon självmant på sig den bördan, vilket kan vara hennes sista stora bidrag till det parti hon har sagt sig älska.

Frågan är om partiet kommer att ta vara på den avskedsgåvan - eller använder den för den enkla utvägen, att liksom efter Göran Persson skylla det mesta på ett misslyckat högsta ledarskap, och inte göra mer djupgående analyser av personbesättningen på fler nivåer, eller politikens innehåll.

Mona Sahlin valdes till partiledare våren 2007 - nära tolv år efter att Ingvar Carlsson deklarerade sin avgång för att bereda vägen för sin kronprinsessa. Socialdemokraternas första kvinnliga partiledare bröt också traditionen av långvarigt ledarskap, i med- och motgång. Nästa partiledare får ungefär lika lång tid på sig till nästa val - men kommer hon eller hon att ha större mandat och förmåga att förändra och förnya?

Och ett extraval kan göra Socialdemokraternas andhämtningspaus drastiskt kortare.

Media: AB, DN, Expressen, SvD, SVT. Bloggar: Peter Andersson, Tokmoderaten AntonssonAlbin Broman, Thomas Böhlmark, Jesper Svensson, Victor Zetterman.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

onsdag, oktober 27, 2010

Spännande kulturbudget för stockholmarna

Kulturen tar en liten del i stadens budget - ca 800 miljoner av totalt 38 miljarder (med Stadsteatern ca 1 miljard). Skol- och utbildningsområdet, dominerar helt med i princip halva budgeten. Bägge är de liberala hjärtefrågor som på olika sätt har stor betydelse för stadens utveckling och vår gemensamma framtid.

Stadens kulturverksamhet är till för invånarna. Därför känns det bra att vi kan fortsätta satsa på verksamheter som når många stockholmare: den framgångsrika, 50-årsjubilerande Stadsteatern får en rejäl utökning med 10 nya miljoner. (Stadsteaterns hela budget ligger utanför kulturbudgeten, och är med sina drygt 200 miljoner i årligt tillskott en del av koncernen Stockholms Stadshus AB med de övriga kommunala bolagen.)

Vi fortsätter också vår satsning med växtpengar, som är till för att det fria kulturlivets verksamheter ska nå ännu fler människor, och inte minst fler barn och unga. Det sker bl.a. genom kulturbonusen som jag hoppas vi kan utveckla och förbättra. Den omfattar totalt 6 miljoner som vi har tillfört till det fria kulturlivet sedan 2006. Samtidigt ligger det "vanliga" kulturstöder för verksamheter och projekt i botten - och har ökat ännu mer, 10 miljoner eller över 18 procent på fyra år, och landar innevarande år på 64 miljoner kronor.

Kulturstödet har alltså både stärkts och förnyats. Men vi behöver göra ännu mer - för att ännu fler ska ha möjlighet att ta del av stödet. Vi kommer aldrig att med de skattefinansierade kulturpengarna kunna stödja alla goda och kvalitativa verksamheter. Vi, och våra professionella handläggare, måste alltid prioritera. Då är "inlåsningseffekterna" i dagens kulturstöd ett problem, dvs att pengarna går till ungefär samma verksamheter år efter år, medan andra och nya aktörer får svårt att ta sig in i systemet. Det har vi börjat se över genom en omfördelning av en liten del av kulturstödet inför innevarande års budget. Under kommande mandatperiod kommer vi att behöva göra ännu mer.

Biblioteken är fortsatt högprioriterade för en liberal kulturpolitik i huvudstaden. Stockholms stadsbibliotek ska ligga i framkant, både när det gäller metoder, medier, bemötande och lokaler. Vårt omfattande lokalprogram fortsätter, där vi vill se nya bibliotek, nya lägen eller nya förutsättningar och inriktningar - för att biblioteken ska finnas där stockholmarna finns, och vara relevanta i ännu fler stockholmares vardag.

Här hoppas jag själv få möjlighet att fortsätta arbeta för ett nytt bibliotek i Kungsholmens nya stadsdel i nordväst; varför inte vid Moa Martinsons torg?

Kulturskolan behöver fortsatt uppmärksamhet. Efter kraftigt ökade budgetanslag flera år i rad har vi de senaste åren velat ägna oss åt verksamhetens utveckling - en ännu bättre Kulturskola för fler Stockholmsbarn och ungdomar. Det förändringsarbetet fortsätter.

Kulturhuset som är ett av Sveriges största besöksmål och ett extra vardagsrum för många stockholmare, Stadsmuseet med stadens samlingar, intresseväckande utställningar och sin viktiga stadsantikvariska uppgift, Liljevalchs som spänner från de nya talangernas vårsalong över nya spännande samarbeten som IKEA-utställningen till klassiska utställningar som den nuvarande "eleganten Einar" Jolin, därtill Stadsarkivet som är en egen förvaltning och "Stockholms minne" - Stockholms kulturverksamhet är verkligen angelägen och närvarande i staden.

Närvarande är också i högsta grad den konstnärliga utsmyckningen, av skolor, idrottshallar, äldreboenden, offentliga platser... Enprocentregeln som stadgar att medel ska avsättas för konst vid alla ny- och ombyggnader fortsätter vi förstås att slå vakt om! Stockholmarnas konstsamling i fast och lös konst utökas kontinuerligt.

Media: DN 1, 2, SvD. Bloggar: Lotta Edholm, Mark Klamberg, Madeleine Sjöstedt x2.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

I lokalmedia: Om en skola som ger alla många chanser

Även i veckans lokaltidning Mitt i syns jag med en insändare - denna gång mer aktuell, en replik om Komvux, där jag passar på att berätta om vår liberala skolpolitik och dess utgångspunkter också mer generellt. Rubriken säger väl det mesta.

Skolan och samhället ska ge många chanser

Skolan och samhället ska ge alla människor många chanser, att skaffa sig en utbildning och ett jobb. En liberal utbildningspolitik går ut på att ge alla barn och ungdomar lika möjligheter att utveckla just sina talanger och begåvningar.

Jag vet inte vilken bild Amanda M (Mitt i 11/10) hade av Komvux innan hon själv började läsa där, men där ska de som av olika skäl behöver en ny eller kompletterad utbildning få sin chans. Antalet platser varierar med konjunkturen – för några år sedan minskade antalet sökande kraftigt i Stockholm, på senare år har vi ökat platserna. Den som saknar gymnasiebetyg i ett ämne kan läsa in den kursen, den som har gått kursen men vill höja sitt betyget kan få tenta upp.

Folkpartiet och Alliansen har gjort om gymnasieskolan med högre status för yrkesprogrammen, alla behöver inte läsa in högskolebehörighet – men alla har den möjligheten. Nu förändrar vi grundskolan, med färre och tydligare mål, nationella prov och tidigare betyg – så att de som behöver hjälp kan fångas upp i tid.

Rasmus Jonlund
Kommunpolitiker (FP)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

tisdag, oktober 26, 2010

Nu är det tid för idéerna

Efter en valrörelse som fokuserade på personer och regeringsduglighet, men knappast på någon större idédebatt, har den politiska hösten fortsatt att handla om det politiska spelet. Regeringen satt med regeringsförklaringen och budgetpropositionen stilla i båten - och de rödgröna följde i går efter med att lägga fram sitt budgetalternativ bestående av den politik man gick till val på.

För den omvalda Alliansregeringen handlar det nu om att förvalta, fullfölja och utveckla sin politik från föregående, reformintensiva period. För de rödgröna blev det föga förvånande istället en avskedsföreställning - nu "gör samarbetet en paus". På bägge håll finns dock stora behov av förnyelse och nytänkande - av idédebatt. (DN 2 3, SvD 2 3, SVT 2.)

De rödgröna partierna har på ett sätt den enklare sitsen; oppositionsrollen möjliggör åtminstone de närmaste åren ett friare agerande och större utrymme att tillfredsställa respektive partis behov av att hävda sig och synas. När Socialdemokraterna nu återigen talar om förnyelse, inte minst i skattepolitiken, ses det av många som en signal om högervindar. Miljöpartisterna har alla skäl att ensamma bygga vidare på sitt eget, växande politiska kapital. Vänsterpartiet, som var den motvilliga och motsträviga parten i samarbetet, verkar nu bli de som saknar det tätare samarbetet mest - kanske befaras en återförvisning till ökenvandring i t.ex. utrikesfrågorna - men har förstås efter en rad förlustval lika stort behov av eftertanke.

Allianspartierna har den svårare uppgiften: att i regeringsställning samtidigt förnya sig. Svårast är det för de mindre partierna - och samtidigt har de, som alla backade mer eller mindre i valet, det största behovet. Det gäller inte minst mitt eget socialliberala Folkparti.

Skolpolitiken har länge varit Folkpartiets främsta livsluft, och det med rätta. Nu är mycket av reformerna genomförda eller på väg att förverkligas. Det gör vår situation extra spännande, och utsatt - särskilt som vår väljarkår är den kanske minst trogna av alla partiers, våra kärnväljare de fåtaligaste. Givetvis ska vi inte släppa skolfrågan - vi ska förvalta både våra reformer och vår politik, vi ska aldrig stelna. På skolområdet bör vi initiera och  ta del i de stora framtidsdebatterna, lyssna ödmjukt och lyhört till utomstående röster, till all tänkbar sakkunskap och alla möjliga perspektiv.

Skolan förblir den stora, viktiga och breda framtidsfrågan. Mindre bred men minst lika viktig är forskningspolitiken - en direkt angelägenhet för färre, indirekt för oss alla. En annan är vår globala konkurrenskraft i vidare bemärkelse, som inte minst handlar om skattepolitiken. Här behövs en liberal offensiv, som med fördel kan ta avstamp i Globaliseringsrådets tankar, och många andra idéer och perspektiv som finns runtom i akademin, civilsamhället, och vår internationella omvärld.

Fokus på framtiden ska omfatta alla och komma alla till del - vi ska inte glömma det glömda Sverige. Folkpartiet måste höja sin socialpolitiska profil. Vi ska ta tydlig ställning för en generös sjukförsäkring, för personer med funktionsnedsättning, för att ge alla människor kunskap och verktyg för hälsa till kropp och själ, för allas rätt att leva, verka och förverkliga sig själva - oavsett bakgrund, utseende, ekonomiska och sociala omständigheter.

På alla dessa tre områden - skolan, forskningen/konkurrenskraften och socialpolitiken - borde det liberala partiet ha mest att bidra med, till gagn för hela Alliansen. Samtidigt ska vi vara frimodiga och inte rädda att sticka ut. Vi ska vara det smarta framtidsalternativet med ett stort samvete och ett varmt klappande hjärta.

Idédebatten både tillåter och kräver högt i tak. Det är också rätt tid nu: när vi måhända vilar en stund från det mest intensiva reformarbetet, då har vi tid och kraft åt idéerna och framtiden. Den är här förr än vi anar.

Bloggar, om idédebatten: Kent Persson (Veckans bloggdebatt), om de rödgröna: Per Ankersjö, Tobias Cuthbert, Linnéa Darell, Anne-Marie Ekström, Benny Lindholm, Mattias Lundbäck.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

tisdag, oktober 19, 2010

Spårvagn och bibliotek - infrastruktur för nya Kungsholmen

Valrörelsen är inte slut än - eller så har den kanske redan börjat. Jag fick i varje fall sent omsider en insändare publicerad i veckans Mitt i Kungsholmen, och budskapet står sig även efter valdagen. Till september 2014 ska det förhoppningsvis vara på god väg att uppfyllas: Spårvägen har börjat byggas på Lindhagensgatan, båtbussarna lägger till spårvagnarnas ändhållplats vid Ulvsundasjön, och där vid Moa Martinsons torg har vi fått en ny biblioteksfilial.

Spårväg, båtbuss och bibliotek vid Moa Martinsons torg?

Modern stadsspårväg rullar äntligen på Stockholms gator – och inom några år kommer Spårväg City även till Kungsholmen. Det blir attraktiv kollektivtrafik för nya Lindhagen, där tusentals människor kommer att bo ocharbeta, och på vägen dit ger spårvägen även övriga Kungsholmen ett lyft.

Kungsholmen ska sedan få mer spårväg: näst i tur är en konvertering av busslinje 4, följd av de andra blåbusslinjerna.

Såväl ”gamla” som ”nya” Kungsholmen skulle dessutom ha stornytta av vattenburen kollektivtrafik. Folkpartiet vill se moderna båtbussar somsnabbt och smidigt kan trafikera t.ex. Lindhagen, Alvik, Essingeöarna och Solna.

Och i bytespunkten mellan spårväg och båtbuss borde nyaKungsholmen kunna få sitt eget nya bibliotek. Folkpartiet vill att stadensbibliotek ska finnas där människor finns och rör sig. Lindhagen, varför inteMoa Martinsons torg, vore idealiskt.

Rasmus Jonlund (FP)
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

måndag, oktober 18, 2010

Vård för papperslösa - snart på plats?

I helgen gjorde Sveriges nye integrationsminister, Folkpartiets Erik Ullenhag, ett viktigt ställningstagande i Ekots lördagsintervju: vård och skolgång för papperslösa flyktingar ska kunna genomföras. Självklar liberal politik kan tyckas, men det har varit motigt i portgången. Alltför länge har reformen fått vänta.

Under tiden har kommuner och landsting gjort vad man har kunnat - t.ex. i Skåne och Stockholm. En verklig förändring kräver dock en sådan lagändring på nationell nivå som nu aviseras.

En bra start för liberalen Ullenhag!

Media: Dagens Medicin, DN, Ekot, Expressen, SvD. Bloggar: Christoffer Fagerberg, Niklas Odelberg, Kristina Palmgren, Victor Zetterman.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Legitimerad framtidsbyggare

Det är ingen överdrift att kalla lärare vårt viktigaste yrke. Bra lärare förmedlar både kunskap och kunskapsglädje. För att de allra bästa ska vilja bli lärare, för att läraryrket ska återfå sin höga status, och för att de som utbildar sig till lärare ska rustas på bästa sätt har den förra Alliansregeringen beslutat om en ny lärarutbildning.

Kravet på lärarlegitimation är nästa logiska steg, som aviserades av Alliansen och utbildningsminister Jan Björklund redan tidigare i år. Legitimationen ska inte bara kräva fullbordad lärarutbildning utan också en introduktion. Lämpligheten som lärare sitter inte bara i studierna.

Glädjande är att vår liberale utbildningsministers förslag tas emot positivt av de bägge lärarfacken, Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet, liksom av den socialdemokratiska oppositionen. Mikael Dambergs fokus på  lärarnas introduktionsår är bara att välkomna.

Högre krav på lärarna går hand i hand med bättre arbetsvillkor, fler karriärvägar (t.ex. lektorat), högre status och, ja, högre löner. Det är en utveckling att välkomna, för det viktigaste framtidsyrket i den viktigaste framtidsbranschen.

Media: DN 1, 2, SvD,  Bloggar: Carina Boberg, Tobias Cuthbert, Anne-Marie Ekström, Benny Lindholm, Helene Odenjung.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

torsdag, oktober 14, 2010

Folkpartiet behåller profilfrågorna i Stockholm - och utökar med fastighetsfrågor

En hel del förändring och föryngring blir det bland Stockholms nya borgarråd - men för Folkpartiet är det ett stabilt lag som fortsätter. Lotta Edholm och Madeleine Sjöstedt fortsätter att ta hand om skolan respektive kulturen. Det är två mycket viktiga områden för Stockholm, och för liberaler. I bägge fallen har en hel del reformer genomförts, som vi nu ska fullfölja, förvalta och vidareutveckla.

Själv är jag förstås särskilt glad över att Folkpartiet behåller ansvaret och makten över kulturpolitiken i Stockholm. Biblioteksutveckling, en ännu bättre Kulturskola, fortsatt utveckling av kulturstöd och nya idéer kring hur det fria kulturlivet och kulturentrepenörer kan stödjas och i sin tur kan bidra till ett bättre Stockholm - vi har mycket att göra.

Madeleine Sjöstedt tar nu också ansvar för fastighetsfrågorna och tar över ordförandeklubban i fastighetsnämnden. Det är en tung del av Stockholms stads verksamhet och en tung position i politiken. Från plattformen som fastighetsborgarråd kan Madeleine och Folkpartiet göra mycket nytta för Stockholms utveckling.

Mina gratulationer gäller förstås alla de nya och nygamla borgarråden. Det ska bli spännande att se Per Ankersjö, Anna König Jerlmyr och inte minst Regina Kevius i aktion - även om vi är lite sorgsna över att förlora vår uppskattade stadsdelsnämndsordförande på Kungsholmen.

Media: ABC, DN, SvD x2. Bloggar: Christoffer Fagerberg, Birgitta Rydberg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

tisdag, oktober 12, 2010

Full sysselsättning kräver fortsatta reformer

Utan höga ambitioner kommer man ingenvart, och med rubriken full sysselsättning är det uppenbart att Alliansregeringen har höga ambitioner för Sverige. Samtidigt höjs ett varningens finger: krisen är inte överstånden, den ekonomiska oron i vår omvärld består, och även om nyckeltalen nu ser positiva ut gäller det att rusta för framtiden.

Finansminister Anders Borg och Allianspartiernas ekonomisk-politiska talespersoner kan äntra mandatperiodens första riksdagsdebatt i dag med råg i ryggen, stärkta såväl av Sveriges ekonomiska styrka och av ett Nobelpris till de tankar som ligger bakom mycket av Alliansens arbetslinje. Men de kan inte vila på lagrarna.

Regeringen har under sin första mandatperiod gjort mycket för att öka utbudet av arbetskraft, viljan att söka jobb. Det lönar sig nu betydligt bättre för stora grupper att arbeta, och Anders Borg gör ingen hemlighet av att han har alla intentioner att fortsätta på den inslagna vägen. Lägre inkomstskatter och en A-kassa som ger incitament till arbete är dock, Nobelpris eller ej, inte nog för att uppnå det långsiktiga målet om full sysselsättning.

Reformivern har också präglat utbildningspolitiken. God utbildning är förstås förutom sitt värde för individens förkovran och utveckling, också en nyckel till att göra fler människor anställningsbara. Också här har Alliansen och utbildningsminister Jan Björklund att fullfölja det man har påbörjat; inte minst en ny gymnasieskola där yrkeskunskaper uppvärderas, kraftigt utbyggd lärlingsutbildning, och som presenterades i går, en ny läroplan för grundskolan med färre och tydligare mål, och bättre utvärdering i form av nationella prov och betyg. (DN, DN ledare.)

På två viktiga områden skulle jag önska ännu mer energi, reformer och satsningar.

Forskningen är en framtidsfråga av rang som förtjänar mer uppmärksamhet, och sannolikt större resurser. Vi behöver spetsforskningen med prioriterade områden och tillväxtpotential, men vi behöver också bredden, grundforskningen som inte alltid är direkt användbar och kan omvandlas till företag, jobb och bättre livsvillkor men som på sikt är oundgänglig.

Att regeringen nu saknar en forsknings- och högskoleminister får inte betyda minskad tyngd för forskningsfrågorna. Tvärtom kan de lyftas upp ännu mer nu när den drivne, energiske utbildningsministern Jan Björklund själv tar ansvaret. Efter att ha sjösatt stora delar av sin reformagenda för grundskola och gymnasier har han kanske också tid och kraft över för nya fält.

Fler i arbete kräver också fler som vill anställa. Det är en punkt som de mindre Allianspartierna har fokuserat mycket på - och det handlar förstås om såväl skatterna på företagande som regelbördan och arbetsrätten. RUT- och ROT-avdragen har varit framgångsrika; en halverad restaurangmoms kan kanske bli en framtida framgång? Men det krävs också större grepp. Hela tjänstesektorn har en potential som behöver tas tillvara.

Det måste också löna sig för fler att arbeta - även de med högre inkomster. Folkpartiet gör klokt i att fortsätta driva kravet på slopad värnskatt, en förmodligen kontraproduktiv skatt som fungerar som en straffskatt på utbildning, företagande och ansträngning.

Signalerna om obligatorisk A-kassa är välkomna - att fler ska ha en trygghet vid arbetslöshet är också ett viktigt sätt att rusta oss mot nästa ekonomiska nedgång.

Den rödgröna oppositionen lär uppträda i stort sett enat i mandatperiodens första budgetdebatt - ett gemensamt budgetalternativ är aviserat för i år. Kommande år torde vi dock få se solospel vilket såväl sargade socialdemokrater som sturska miljöpartister och besvikna vänsterpartister har behov av.

Det tredje budgetförslaget i höst, från Sverigedemokraterna, blir också intressant att studera. Har de tagit intryck av den massiva kritiken mot sitt sätt att räkna eller kommer den finansiella oansvarigheten att bestå, med luftkalkyler om "vinsterna" av minskad invandring? Kommer allvaret som folkvalda i riksdagen att ge en mer seriös ekonomisk anda, nu när de också har Riksdagens Utredningstjänst som hjälp med underlag?

Media om budgeten: AB, DN, Expressen, GP, SvD, SVT. Bloggar gör bl.a. Tokmoderaten Antonsson, Thomas Böhlmark, Benny Lindholm.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

söndag, oktober 10, 2010

Kristendomskunskap ingen indoktrinering

Det är länge sedan Sverige var ett homogent land där den lutherska statskyrkan var en av de viktigaste sammanhållande faktorerna (under stormaktstiden sannolikt den enskilt viktigaste). Numera förekommer en mängd konfessioner i svenska hem, skolor och samveten. Kittet mellan svenskar är snarast språket och en uppslutning bakom ett demokratiskt samhälle och en rättsstat med mänskliga rättigheter i högsätet, däribland religionsfriheten.

Att islam, buddhism, hinduism, en lång rad andra religiösa uttryck, och inte minst agnosticism, ateism och humanism numera är jämbördiga kristendomen innebär dock inte att århundraden av kristen dominans kan tänkas bort. Det betyder inte heller att kunskap och förståelse för vad denna kristendom med alla sina inre och yttre konflikter genom åren har inneburit för vårt Sverige av i dag, blir mindre viktig.

Därför är det helt rimligt att kristendomen tar en större del av undervisningen i ämnet religionskunskap i svenska skolor. Självklart innebär det inte någon slags indoktrinering, utantillärande av lärosatser eller rabblande av kyrkofäder. För att förstå det kristendomen betytt för historiens och dagens Sverige är ett kritiskt öga och tankesätt naturligtvis A och O.

Utbildningsminister Jan Björklund, som väljer att överpröva Skolverkets förslag till kursplan på denna punkt, gjorde en tydlig jämförelse: I historieundervisningen tar svensk historia större plats än andra delar av världshistorien. Och, för att förtydliga, att lära sig hur Birger jarl lade grunden för den svenska riksbildningen eller hur Gustav Vasa reformerade kyrkan och byggde staten, innebär ju ingen kritisk hyllning av några svenska hjältar.

Sedan ska svenska elever under sina grundskoleår få en god orientering i alla religioner, och hela världshistorien. Mötet mellan klasskamrater med olika bakgrund, umgänge och samarbete innebär också en skola om det mångkulturella land som är Sverige i dag.

Media: Ekot, Expressen x2, SvD, SVT, och mer: DN & SvD ledare. Bloggar, bl.a: Per Ankersjö, Carina Boberg, Olov Lindquist, Niklas Odelberg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

tisdag, oktober 05, 2010

Regeringsförmåga som behövs

Arbetslinjen gäller. I regeringsförklaringen som huvudpunkt för politiken 2010-2014, men också och i allra högsta grad för den nya Alliansregeringen. Minoritetsregera är inte lätt - men som många kommentarer har visat absolut inte ogörligt. Regeringen kan ju också glädjas över ett ökat folkligt stöd räknat både i absoluta och relativa tal, även om det inte räckte till en majoritet av riksdagsmandaten.

Om den gångna mandatperioden var reformernas period, blir de kommande fyra åren mer av fullföljande och förvaltande. Särskilt i ljuset av minoritetsregerandet kunde det ses som en försiktig eller rentav räddhågsen linje - men är snarast omdömesgill och ansvarsfull. Det vore ju konstigt om en omvald regering började lägga om den politik man har fört i fyra år. I jämförelse med den tidigare socialdemokratiska eran är förändringarna fortfarande dramatiska.

Den historiska förändringen är ju att Alliansregeringen inte bara har blivit omvald, med ökat stöd, utan att Alliansen har förändrat den svenska politikens spelplan och agenda. Regeringsförklaringen bekräftade det valrörelsen demonstrerade: den politiska kartan är omritad, både till form och innehåll.

Mycket av regeringspolitiken de kommande åren kommer att föras genom budgetpropositionerna. Självklart behövs också samtal och ansvarsfulla uppgörelser om viktiga sakfrågor därutöver, den utsträckta handens politik bör gälla till framför allt Miljöpartiet men även Socialdemokraterna om frågor som invandring, Afghanistan och skola .

Sjukförsäkringen är ett område som kräver fortsatt arbete så att alla ges alla möjliga chanser att komma tillbaka i arbete och egen försörjning, och att den som är sjuk får en generös sjukförsäkring. Här verkar socialliberala argument, som dem som framförts av Birgitta Rydberg och Barbro Westerholm, vinna gensvar. Reglerna och tillämpningen måste granskas och eventuellt ses över, så att ingen faller mellan stolarna. Ulf Kristersson har en angelägen uppgift att vårda och fullfölja reformen.

Fortsatta och fullföljda skolreformer är naturligtvis A och O för ett konkurrenskraftigt Sverige, men också för att förverkliga den liberala tanken om att ge alla individer kraft och frihet att växa. I samma sammanhang finns en stark kulturpolitik - värt en viktig markering. Och kanske lite fler reformer under kommande mandatperiod.

Integrationsfrågorna i vid bemärkelse kommer att vara ännu viktigare de kommande åren och Erik Ullenhag får ett av regeringens viktigaste jobb. Valresultatet inskärper att vi har mycket att göra för att alla som bor i och kommer till Sverige får fullgoda chanser att förverkliga sig själva och bidra till samhället. Framgång fordrar fokusering, och då kokar integrationspolitiken i mycket ned till arbete och språk Men det handlar också om att människor ska vara trygga i sig själva och i mötet med andra - ytterligare en anledning att satsa på bred och fri utbildning och kultur.

Låt mig till sist gratulera alla våra nya och gamla ministrar, och särskilt Folkpartiets Birgitta Ohlsson, Erik Ullenhag, Nyamko Sabuni och Jan Björklund. Ett starkt liberalt lag - som gärna får bli större till nästa gång. Det finns det förutsättningar för - med de svåra men viktiga arbetsuppgifter de har framför sig, för kunskap, vetenskap, jämställdhet, integration, Europa och för individerna - som konsumenter och medborgare.

Jobben, integrationen, skolan, den sociala tryggheten: Regeringen har flera viktiga områden att bevisa sin regeringsförmåga på. Och personerna att göra det med.

Media: AB 1, 2, DN 1, 2, 3, 4, Expressen, SvD 1, 2, SVT. Bloggar: Aftonbladets Johan Ingerö och Jonas Morian, Anna-Stina Nordmark Nilsson, Olov Lindquist, Per Ankersjö, Kent Persson, Thomas Böhlmark, Kristina Palmgren.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Biskopsord och folkdräkter

I Sverigedemokraternas strävan att stå för något genuint svenskt och folkligt har de bl.a. omfamnat Svenska kyrkan. Kyrkopolitiken har också utgjort en spelplan och övningsplats på vägen mot de riksdagsplatser SD nu har nått. Men när biskop Eva Brunne formulerade ett kristet kärleksbudskap om alla människors lika värde var det uppenbarligen inte lika roligt längre.

Kyrkan och politiken hör inte längre naturligt ihop, men det Stockholms biskop talade om i dag handlar om den gemensamma grund som gäller också den svenska och västerländska demokratin som ytterst utövas i Sveriges riksdag: Det lika, okränkbara människovärdet. Det budskapet är också något genuint svenskt - något som de allra flesta svenskar självklart sluter upp bakom.

Sverigedemokraterna vill iklä sig rollen som svenskhetens företrädare, men deras folkdräkter motsades därmed tusenfalt av deras demonstrativa uttåg ur Storkyrkan i dag.

Media: AB, DN 1, 2, Expressen 1, 2, 3, SvD 1, 2, SVT 1, 2. Bloggar: Peter Andersson, Tokmoderaten Antonsson, Kent Persson, Jesper Svensson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

måndag, september 27, 2010

Ökat stöd, förlorad majoritet

Ett utökat stöd från väljarna men en förlorad majoritet i riksdagen, blev alltså Alliansens facit av valet 2010. Vi kan glädjas åt det förra, och framför allt gratulera moderaterna, och grämas över det senare - åtminstone i avvaktan på eventuellt omval i Värmland. Dagen efter valet gjorde jag en snabbreflektion, nu en vecka senare kan det vara dags att se framåt.

Eftervalsdebatten har kommit att kretsa kring Sverigedemokraternas framgång och intåg i riksdagen, men nu finns skäl att åter fästa mer uppmärksamhet på Miljöpartiet. Särskilt efter dagens besked: de gröna säger nej till ett organiserat mer heltäckande samarbete men samarbetar gärna i konkreta frågor - närmare bestämt kring migrationsfrågor och mänskliga rättigheter.

Det är ett väl valt område, om det var ett enda som skulle väljas. Där finns en stor samsyn mellan Alliansen och de gröna att utgå ifrån. Överenskommelsen som under förra mandatperioden gav Sverige en av världens mest liberala arbetskraftsinvandrings-lagar är värd efterföljare. Ur socialliberal synvinkel kan Miljöpartiet dessutom inte bara bidra till en riksdagsmajoritet, utan även till en positiv sakpolitisk prägel mot en mer generös flykting- och invandringspolitik. Mycket finns att göra för t.ex. papperslösa och gömda.

Denna socialliberala prägel skulle kunna gälla fler områden - och Miljöpartiet och Alliansen borde kunna finna gemensam mark i fler sakfrågor. En översyn och vid behov reform av socialförsäkringen är ett exempel.

Kulturpolitiken är också ett område där det finns skäl att slå vakt mot en nationalistisk-populistisk linje som nu finns representerad i riksdagen. Vi måste stå upp mot den förenklade synen på svensk kultur, med något slags bäst före-märkning på sådant som fanns i Sverige före någon ospecifik tidpunkt, efter vilken det mångkulturella floden med ökande kraft har sköljt över oss. Den borde vara lätt att argumentera emot: för vad är detta svenska?

Hembygds- och folkdansrörelserna värjer sig mot Sverigedemokraternas omfamningar. Visst ska vi värna svenskt kulturarv - men då kan man inte välja bort allt som verkar lite besvärligt utländskt, inte bortse från alla de impulser, och människor, som har nått Sverige utifrån och berikat vår kultur. Pizza-, kebab- och thaimatsexemplen må vara banala, granen, fikonen och apelsinerna till jul likaså, men inte mindre giltiga. Hur är det med jazzen, eller nationalikonen Svenskt Tenn? Eller för den delen de miljoner svenskar som lever sina liv här i dag med bakgrund i andra länder?

Parallellerna med 1930-talets tyska "entartate kunst" och bokbål behöver inte dras i första rummet (även om man också där strävade efter att strömlinjeforma något slags folklig germansk urkultur utan störande biljud, och utan allt som kunde "chockera" eller "provocera"). Det räcker med lite sunt förnuft i dag.

* * *

Åter till politikens ramar, från dess innehåll: Slutsatsen av den gångna veckan måste bli att Miljöpartiet har rört sig något i Alliansens riktning. De blir vare sig koalitionspartner eller organiserad samarbetspart, men öppnar för sakpolitiska samarbeten. Grumsandet om olika regeringsalternativ, till skillnad från den den Alliansregering som fått ett ökat förtroende av väljarna, har minskat. Och distansen växer till det rödgröna samarbetet. Gott så. Självklart ska oppositionen opponera, men att kompromissa ihop sig om allt från enhetligt budgetalternativ till en gemensam linje i stora som små frågor som hamnar på riksdagens bord - hundratals propositioner och mångfalt fler motioner och andra ärenden - verkar onödigt av flera skäl.

De tre rödgröna partierna ser kanske inte i första hand fördelen av en lättare resa för en Alliansregering i minoritet, men väl sina egna behov att profilera sig. Och inte stå med skammen av att ge det lilla främlingsfientliga, populistiska och ekonomiskt oansvariga nya riksdagspartiet inflytande, hur indirekt det än må vara. I slutänden är förstås en viktig fråga hur det stora socialdemokratiska partiet väljer att agera, i jakt på en ny identitet efter att den som statsbärande parti definitivt tycks ha gått förlorad.

Media: AB, DN, Expressen, SR 1, 2, SvD, SVT. Veckans bloggdebatt? Per AltenbergPer Ankersjö, Tobias Cuthbert, Andreas Froby, Lotta Olsson, Kent Persson 1, 2, 3.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,