måndag, mars 26, 2007

Svar om liberalism, droger, skattepengar

Ett mejlsvar som jag väljer att publicera även här: Till Alexander, Louise och er på Djungellistan (om mitt mejl når dit ograverat, jag lägger upp det på Louises och på min egen blogg).

Intressant att mina ställningstaganden gör er så upprörda. Jag tror inte att jag kommer att övertyga er eller ni mig, debatten är förvisso rolig men jag ser nog detta som mitt avslutande inlägg för den här gången.

1. Vem är liberal? Jag gör inte anspråk på tolkningsprivilegiet när det gäller alla andra; och jag förväntar mig att andra inte förnekar mig min ideologi. Tyck att vi inte ska motverka ”lättare” droger, förespråka en låt gå-attityd eller rentav legalisering, gör anspråk på att veta bäst vilka som ska få bidrag av landstingets sjukvårdspengar. Ingen hindrar er från att berätta det för andra. Men gör inte er tolkning till dogm.

2. Vilka droger är farliga och vad är vetenskap? Alkohol och tobak är stora och giftiga droger, farliga inte minst för att de missbrukas av så många. Att alkohol skadar och dödar många fler än en del andra droger är jag högst medveten om (ämnet för den Lancet-rapport Louise länkar till - samma som BBC-artikeln Alexander länkar till tar upp vad jag förstår). Hade alkohol uppfunnits i dag hade den nog behandlats helt annorlunda, nu har vi istället (som t.ex. Lennart Regebro påpekar på Louises blogg) en restriktiv alkoholpolitik (som jag starkt stödjer och gläds över tecken på en sådan mer försiktig syn också i andra europeiska länder). Tobak behandlar vi ju också oerhört restriktivt.

Det är ju inte minst de långsiktiga hälsofarorna som vi oroar oss för när det gäller t.ex. hasch och cannabis. Forskarkåren är sannerligen inte enig om allt, men stöd finns förvisso för en tuff linje också mot dessa ”lätta” droger. Som riskerna för haschpsykos, som ökar kraftigt för den som röker upprepade gånger, eller schizofreni där risken kan vara 2-3 ggr så stor senare i livet för den som använt cannabis.

Att ”lätta” droger kan leda till tyngre missbruk är heller inte gripet ur luften, här t.ex. om färska svenska resultat kring kopplingen mellan cannabisrökning och heroinmissbruk: KI, Drugnews, SR Vetenskapsradion.

Också i Storbritannien finns de som tar intryck av rönen om cannabis; tidningen Independent backar från att förespråka en mer tillåtande syn och varnar för följderna för brittiska ungdomar av ett utbrett bruk. Forskare som professor Colin Blakemore verkar här ha en annan syn än i Lancet-rapporten/BBC-artikeln. (Drugnews, Independent.)

Jag antar att det inte förvånar att jag inte ser mig själv som den vetenskapliga experten - jag får lita på dem som vet mer. Och det gör såvitt jag vet hälso- och sjukvården i Stockholms län när man utformar en så god beroendevård som möjligt (nu t.ex. med utvidgad samverkan med kriminalvården som jag nämnt tidigare ).

3. Skattepengar till åsiktsstyrning som Alexander skriver om förstår jag inte resonemanget kring. I landstinget förvaltar de förtroendevalda politikerna invånarnas skattepengar. Syftet med hälso- och sjukvårdens pengar är att de ska gå till just hälso- och sjukvård. Det föreligger givetvis ingen rättighet att få bidrag från dessa pengar, det är en prövning och prioritering utifrån vad som anses bäst och mest effektivt främja hälsovården.

Liberala hälsningar,
Rasmus

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , ,

lördag, mars 24, 2007

Liberaler, droger och etiketter

Att kalla sig liberaler kan vara oerhört provocerande. Inte bara för neo- eller högerkonservativa i det stora landet i väster, där liberal blivit ett skällsord (och där en presidentkandidat i verkliga livet väl aldrig skulle kunna uttala sig som Santos i West Wing om att bära begreppet liberal som en hedersbeteckning, och hoppas på politisk överlevnad). Utan även för en del liberaler som har svårt för att andra inte har kommit fram till samma svar som dem i vissa värderingsfrågor. Då får man inte kalla sig liberal, med deras monopolistiska syn på denna fina etikett.

Det här är något jag träffat på inte minst på ungdomsförbundstiden, men även i dag, på ledarsidor, i tidskrifter och inte minst i bloggvärlden. En som har drabbats av sådana monopolistliberalers bannstråle är ett av de landstingsråd jag arbetar med, Birgitta Rydberg. Det är två gamla bekanta frågor som gjort sig påminta under vintern och våren, och det handlar om knark. Beroendevården hör tillsammans med psykiatri och folkhälsa till de rydbergska ansvarsområdena i den alliansmajoritet som styr Stockholms läns landsting.

Först sprutbyten, där de två stora liberala ledarsidorna i DN och Expressen gjort Birgitta till måltavla, eftersom Stockholms läns landsting (liksom Stockholms stad) inte vill införa sprutbytesverksamhet.

Sedan har en diskussion blossat upp om Svenska Brukarföreningen och dess landstingsbidrag. Birgitta Rydberg får höra att hon är en knarkdinosaurie som hatar missbrukare och i princip vill låta dem ligga och dö i rännstenen, eftersom hon tillsammans med den övriga borgerliga landstingsledningen inte prioriterar bidrag till denna förening. Efter att Birgitta motiverat beslutet i ett inslag i SVT:s ABC, skrev Expressens ledarskribent Johannes Forssberg en bitsk krönika. Han är nu påhejad av kollegan Isobel, bloggaren Louise, Alexander Bard m. fl.

Sprutbytesdiskussionen handlar i grund och botten om olika syn på hur en bra beroendevård ska bedrivas. Birgitta Rydberg och folkpartiet liksom i princip landstinget i stort står för evidensbaserad vård: behandlingar ska vara vetenskapligt förankrade, grundade på de senaste rönen. Sprutbyten har i Socialstyrelsens tre utvärderingar av det omtalade Malmöförsöket tydligen inte haft någon bevisad effekt på smittspridningen, som är förespråkarnas argument. Det verkar enligt folkpartiet i landstinget dumt att dela ut verktyg för missbruk utan bevisad effekt.

När det gäller Brukarföreningen föreligger uppenbart olika åsikter om nyttan av deras verksamhet ur sjukvårdens perspektiv. Som Birgitta Rydberg påpekat så har vi föreningsfrihet i Sverige men det innebär inte någon rättighet att få bidrag från landstingets sjukvårdsbudget. Det är begränsade medel som måste prioriteras. (Något som inte minst liberaler på den libertarianska, nyliberala eller högerliberala kanten annars brukar ha lätt att förstå när det handlar om bidragsgivning.)

Den större underliggande diskussionen tycks handla om synen på narkotika, bruk och missbruk. Som liberal räcker det enligt dessa debattörer tydligen inte att arbeta för en god beroendevård - för det kan jag som verkar nära Birgitta Rydberg lova att hon gör. Expressenskribenten Forssberg har i en krönika i januari förespråkat en låt gå-inställning mot s.k. lättare droger. Men hasch och cannabis är inte ofarligt, vilket även Mona Sahlin, vars engångsäventyr används som exempel på just ofarligheten, understryker. Upprepad haschrökning ger kraftigt förhöjd psykosrisk. Cannabisrökare löper risk att utveckla schizofreni senare i livet. Ångest, depression och självmordsbenägenhet hör till den otäcka riskbilden.

Är man elak mot missbrukare för att man inte vill legitimera missbruk? Är det inte nog att tro på och arbeta för en god, evidensbaserad beroendevård? Se här ett exempel från nu i veckan – frågan är om det räcker för att övertyga monopolistliberalerna?

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , ,

fredag, mars 23, 2007

Framtidsoptimism

Det finns inget bättre än framtiden - citatet från en 90-talsaffisch är en av de finare folkpartideviserna jag vet. Framtidsoptimismen känns naturlig för min liberala ideologi. När jag läste Emma Hambergs krönika i dagens City - med ett urval av allt det positiva som hänt på 100 år, och det som vi kan vänta/hoppas för de kommande 100 åren - ska jag erkänna att jag blev lite tårögd. Vackra ord om frihet och framtid slår an min känslosträng.

Det är väl värt att höja blicken från dagsfrågorna och allt som verkar eländigt - krig, terrorism, klimathot - och vara visionär ibland. För att sedan med mer kraft och idérikedom kunna gripa sig an med samma dagsfrågor, och kanske lättare finna lösningar när vi ser vad som är viktigt för framtiden och vad som kan lämnas i historien.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

Hur gör folkpartiet skillnad?

Gjorde ett inlägg i folkpartiets interndebatt, i tidningen NU, publicerad i veckans nummer som kom i går torsdag.

Hur gör folkpartiet skillnad?
"Ett litet parti som gör stor skillnad" - annonserna från våren 2002 med en skör blåklint på ett sprucket betongblock fick i varje fall mitt liberala hjärta att klappa fortare. Så illa som då ska det inte behöva bli igen, men för att vända opinionen i folkpartiets och alliansregeringens favör krävs avstamp i erfarenheterna både från 2002 och 2006. Och vi får inte fastna i lätta ursäkter som på sin höjd ger kortsiktig lindring.


Dit hör att moderaterna i höstas tog tillbaka många väljare från sitt katastrofval 2002. Dessa väljare hade en gång valt folkpartiet, det var ingen naturlag att de skulle fly, och de kan vinnas igen.

Dataintrångsskandalen var naturligtvis en allvarlig kris i valrörelsens slutskede - kanske den allvarligaste för något svenskt parti någonsin. Nu i efterhand är dock den största faran att skandalen som en huvudförklaring tillåts ursäkta folkpartiets dåliga resultat.

Varför tog t.ex. centern en del storstadsväljare som - liksom många av nya moderaternas väljare - "borde" ha röstat på det liberala partiet? Var det enbart i Stockholm en effekt av trängselskatten eller tjänade de verkligen på att utmåla sig som ett (social)liberalt alternativ?

Varumärke rimmar illa för vissa, men det är möjligt och nödvändigt att tänka varumärkesmässigt med utgångspunkt i folkpartiets liberala ideologi. Med en stabil, internt förankrad grund kan vi trovärdigt hänga med i den moderna medielogiken med snabba svar på omvärldshändelser och i aktuella debatter.

"Det finns inget bättre än framtiden" löd en folkpartikampanj. Vi ska vara framtidsoptimister för liberalismen och Sverige. Diskussionen om den globala utmaningen ska föras av folkpartister. En fortsatt hög svansföring inom skolpolitiken är självklar - lika möjligheter till bra utbildning är både klok tillväxtpolitik och liberal jämlikhetssträvan. Men det gäller också t.ex. integrationen, vården och kulturen.

"Gör skillnad" uppmanade folkpartiet i Stockholm potentiella aktivister och medlemmar för några år sedan. Risken att bli ett enfrågeparti har påpekats av många och för att folkpartiet ska göra skillnad på fler områden än skolans behöver vi många duktiga företrädare, från ministern till oss enkla medlemmar.

Skitsnacksfaktorn kan skada oss mer än mycket annat. I interndebatten efter valet 2006 - inför valet 2010 - bygger trovärdigheten såväl på vad som sägs, när och var, som på avsändarens eget politiska kapital: vad man åstadkommit och stått för. Skriv en insändare, tala med din kollega, driv en minikampanj i radhusområdet. Gör skillnad.


Rasmus Jonlund
Kulturpolitiker (fp) Stockholm stad, vice ordförande folkpartiet Kungsholmen-Essingeöarna


Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: ,

söndag, mars 18, 2007

På Stockholmskartan

Som Stockholmsbloggare bör man förstås vara med på bloggkartan inte bara över stadsdelen utan även staden.

Sahlins start - Alliansens andra andning?

Så startar den verkliga matchen för socialdemokraternas nya ledare Mona Sahlin. I sitt installationstal (DN) tycks hon tråda försiktigt med traditionellt fokus som knyter an till såväl Göran Persson, Anna Lindh som givetvis Olof Palme med talet om miljö och välfärd. Talet om fokus på jobben och arbetsmarknaden kan väl ses som en självkritisk spark mot partiets förlorade valrörelse förra året.

Den förändring jämfört med företrädaren som de flesta verkar betona är ett annorlunda, öppnare ledarskap och en annan, mer visionär men mindre detaljkunnig, framtoning som politiker. Mentorn Ingvar Carlsson verkar nöjd - enligt Niklas Ekdal över båda adepterna Persson och Sahlin. Glädjen hos mannen vars utkorade kronprinsessa Mona Sahlin än gång måste väl ändå bottna i en besvikelse över att hon förra gången stupade på målsnöret. (Och, som det utmålats, några futtiga tobleronebitar - alternativt ett socialdemokratiskt patriarkat som ännu inte var redo?)

Mona Sahlin är äldre, erfarnare och kanske en annorlunda politiker nu än då. Det personliga anslaget är dock alltjämt hennes främsta styrka. Nu måste hon gå vidare och bli statsmannalik för att utmana statsminister Fredrik Reinfeldt - från Mona till Sahlin, som Godmorgon Världens politiske kommentator Margit Silberstein uttryckte det i morse. Hon har en klar uppförsbacke, åtminstone att döma av Temo-mätningen av "svenska folkets" uppfattning om de bägge stora partiernas ledare i en statsministerjämförelse i fyra grenar.

Det socialdemokratiska partiet Sahlin ska leda tycks det gå bättre för - vilket är en dubbelbottnad välsignelse. Som många har påpekat så främjas inte krismedvetandet i ett parti som har förlorat regeringsmakten av att ligga bättre än på många år i opinionsmätningarna. Dagens Sifomätning, där de rödgrönas försprång framför regeringen krymper från elva till sju procentenheter, är kanske en välkommen verklighetsanpassning.

För Alliansen - där inte minst mitt eget kära folkparti just nu inte tycks rosa marknaden - gäller att hålla huvudet kallt, fortsätta regera och leverera i sin imponerande takt (arbetsmarknad, skatter och inte minst skola och högre utbildning). Förtroendet för Reinfeldt som statsminister är på ett sätt ett förtroende också för hans regering. För första gången på över 25 år har Sverige fått en majoritetsregering.

Regeringens fyra ledare och deras partier i Alliansen borde utöver regerandet och levererandet dock orka med att också visa upp sig som en regering, en allians, som gläds över hur bra det går. Det är förvisso tre och ett halvt år till valet 2010, och gott om fototillfällen och utrymme för politiska manifestationer. De tillfällena och det utrymmet bör man ta vara på i möjligaste mån. Det är roligt att förändra Sverige - och krasst sett, sådan symbolisk men viktig politik kostar väldigt lite utöver tiden.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , ,

Det ljuva livet en regnig söndagsmorgon

Vad gör man med en söndagsmorgon i mars, med några plusgrader och ett strilande regn utanför fönstret?

Sitter vid sitt köksbord efter morgonpromenad (då var det mer duggande av små snökorn som smälte snabbt vid markkontakt) och långfrukost med tjock tidning, häller upp morgonens tredje kopp te ur isblå Steltontermosen, med gårdagens flaskskörd av festgåvor bakom den uppfällda bärbara. Elva flaskor vin av olika sort, en flaska olivolja och en svartvinbärssaft. Tillsammans med alla goda ostar, chokladbitar, mandelskorpor, en kruka gula vårblommor till balkongen samt en "Jamie Oliver Flavour Shaker" ett gott bevis på vännernas goda smak.

Att våren efter en härlig chockstart med tiogradig solvärme återgått till mer normalt marsuppförande gör i sammanhanget inte särskilt mycket. Det sedvanliga larmet om farligt vårdamm (City) som gör oss hjärtsjuka gör ju dessutom att man kan se något särskilt positivt i ett renande regn. En helhet av mer eller mindre ren livsnjutning.

Andra bloggar om: , ,

fredag, mars 16, 2007

Bayrou igen

Om man som jag är nyfiken på den "tredje mannen" i fransk politik, François Bayrou, så finns en hel del att läsa, i gårdagens DN och på ledarplats i DN i dag och i SvD i går. Hela hans agenda har jag inte koll på; hoppas man på en presidentkandidat som skulle bryta med den franska inställningen till jordbrukssubventioner, gärna på andra EU-länders bekostnad, och jordbrukstullar så är tyvärr inte heller bondsonen Bayrou rätt man. Men en mer sansad mittenlinje känns inte helt fel. Mittenpopulism istället för Sarkozys höger- och Royals vänsterpopulism?

I varje fall helt klart en betydligt mer smaklig tredje man än förra valets Le Pen, som chockade etablissemanget och lyckades bli den andre mannen - och därmed gav Jacques Chirac ett av de starkaste valresultaten i något demokratiskt presidentval.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , ,

Hurra för husläkaren (och distriktssköterskan)

Kanske är det bara en på vårdpolitiska programtexter insnöad folkpartist som uppammar sådan entusiasm en solig fredageftermiddag - men i dag glädjer jag mig åt att det är en positiv nyhet att husläkartanken är på väg att fullbordas. Min chef Birgitta Rydberg sällar sig till denna veckas skara av aktiva folkpartister som gör skillnad (se DN i dag - ej på nätet men sid 16 i papperstidningen - eller Stockholmsnytt).

Det tog förvisso halvtannat decennium från Bo Könbergs husläkarreform - som förfuskats av socialdemokratiska återställare i regering och landsting - men från 2008 gäller ett nytt system för patientval eller kundval i Stockholms läns landsting. Och där är husläkaren den centrala delen. Allas rätt att välja sin egen doktor ska slutligen förverkligas fullt ut.

Att folkpartiets ansträngningar burit frukt är förstås en extra krydda. Vi vill förstås också betona distriktssköterskans roll, förutan vilken det inte blir så mycket av närsjukvården.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

onsdag, mars 14, 2007

Aktiva folkpartister gör skillnad

Folkpartister vilar inte på lagrarna efter vunna valsegrar. Det är inte alltid det blir de största rubrikerna, men jag blir lite varm om hjärtat när jag ser alla notiser där t.ex. kultur- och idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt berättar om nya satsningar på såväl idrottsföreningar som spontanmotion (sporthall på Söder, tryggare joggingspår) eller markerar mot tokiga idéer om biblioteksavgifter på vuxenlån eller behandlingen av teatrar i moms-striden.

Skolminister Jan Björklund fortsätter regelbundet att leverera reformförslagen som utlovats av först folkpartiet och sedan alliansen inför valet. Har man förberett sig bl.a. som skolborgarråd i Stockholm går det förstås smidigare att verkställa löften. Nu senast är det den länge emotsedda betygsreformen som fått sina utredningsdirektiv. En bra dag för Sveriges elever, föräldrar och lärare - och för alla oss som tror att en kunskapsskola är vår kanske viktigaste framtidssatsning.

Forsknings- och utbildningsminister Lars Leijonborg håller också tempot uppe med förslag om att avskaffa kårobligatoriet, göra högskolor och universitet självständigare med avpolitiserade styrelser, samt inte minst stora forskningssatsningar som ska stärka Sverige i den globala utmaningen.

Och i Stockholmslandstinget utlovas husläkarens återkomst (hon/han har väl aldrig varit borta - men nu kommer fler att få en chans att välja sin egen doktor, och distriktssköterska). Bakom ligger förstås till stor del folkpartiets långa, enträgna arbete för att på allvar förverkliga husläkartanken. Övertygelsen är att en fast, långsiktig vårdkontakt är den allra bästa medicinen för att förebygga sjukdomar och upptäcka problem i tid. Betoning på det första namnledet i hälso- och sjukvården, helt enkelt.

Folkpartister gör skillnad!

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

måndag, mars 12, 2007

Våryster shoppingyra

Sol, friska vindar och vårtemperaturer är kända orsaker till symtom som glada leenden och sprittande ben. Liksom förnyat ha-begär. Så länge shoppingyran håller sig inom rimliga ekonomiska ramar är det väl helt ok, och bra för såväl hälsan (motion) som samhällsekonomin. Fort ska det helst gå så man får komma ut i vårsolen igen. Sålunda spenderade jag några söndagstimmar på ett av de stora varuhusen och några andra butiker, innan jag nöjd var hemma redan till lunch med mina fynd.

Söndagsshoppingen ackompanjerades schlagersäsongen till ära av diverse melodifestivalbidrag. Den som gjorde sig mest påmind var ironiskt nog Magnus Ugglas shoppingmaniironiska "För kung och fosterland".

Nu blev det mest inredningsdetaljer i påsarna. Sommarkläderna spar vi kanske till Paristrippen i maj - tydligen en favorit även för Uggla?

Andra bloggar om: , ,

Liberalt familjegnabb

Ett liberalt familjegnabb kunde det kanske kallas när folkpartiets partisekreterare på DN debatt anklagar centerpartister för att vara för (ny)liberala i vissa frågor. Avgående CUF-ordföranden, tillika förgrundsfigur i "Stureplanscentern", känner sig utpekad. En f.d. folkpartist som Johan Ingerö är milt sagt kritisk. Debatten lär hänga med nyhetsdygnet runt om inte längre, vattenglas eller ej.

Visst är det intressant hur Sverige bredvid partiet som heter liberalerna har fått ytterligare ett, som kallar sig socialliberalt. Centern och folkpartiet har genom åren legat mer eller mindre nära varandra och vid minst ett tillfälle varit nära en sammanslagning (även om det var tre och ett halvt årtionde sedan). Visst är det intressant med de sakpolitiska skillnaderna mellan dessa två partier.

Före valet tog folkpartiet strid för att värna ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen. Att partiet efter valet tagit stryk i opinionen kan delvis vara efterdyningar av valrörelsens slutfas och dataintrångsskandalen, men beror kanske också på att folkpartiväljare mer än andra borgerliga sympatisörer värnar den sociala trygghet som utmålats som hotad i och med förändringarna av a-kassan.

Försvaret av inkomstbortfallsprincipen - till skillnad från tankar om grundtrygghet - i socialförsäkringarna - är en viktig uppgift för ett liberalt folkparti som värnar den generella välfärden

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , ,

söndag, mars 11, 2007

Förnuft, känsla, klimat

Historiskt, sade Chirac och många höll med om att EU-ledarna uppnått något stort när de i veckan enades om att minska utsläppen av klimatgaser och öka andelen förnybara bränslen i Europa. Kanske säger det mest om lågt ställda förväntningar - och kanske är det hela mest historiskt för EU-samarbetet, som Ingrid Hedström påpekade i sin analys (som jag inte hittade i DN på nätet): kanske går vägen till européernas hjärtan mer via klimatpolitiken än konstitutionen.

Både klimatpolitiken och konstitutionen handlar ju om både förnuft och känsla. Och när känslan av brådska och hotande miljökatastrof, påeldad av kampanjjournalistik och filmer som Al Gores "Unconventional Truth", driver politikerna till långtgående beslut är det trots allt bra med en stor dos förnuft i hur besluten och åtgärderna utformas. Miljöområdet är en kristallklar mästargren för EU - eller borde vara det - och kan röja vägen ut ur den konstitutionella tankepausen.

I Sverige har statsminister Reinfeldt efter valet visat betydligt mer miljöengagemang än partiledar Reinfeldt före valet och tycks se fram mot ordförandeskapets utmaning 2009 (DN). Glädjande, borde man tycka, istället för att komma med underliggande kritik mellan raderna om att det skulle vara ett suspekt och oäkta engagemang. Och nya miljöpolitiska idéer från ett så tidigare oväntat håll borde väl också välkomnas (åter DN).

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

Naturliga monopol

När förre näringsministern, sedermera Stenbeck-rådgivaren Björn Rosengren skriver på DN debatt om behovet att skilja ut accessnätet innan en försäljning av statens återstående Teliaaktier, har han dubbla lojaliteter, påpekar statsrådet Odells medarbetare för DN ekonomi.

Må så vara. Man ska alltid källkritiskt granska argument utifrån avsändaren och dennes lojaliteter. Men argumenten kan vara goda ändå, som i detta fall.

Naturliga monopol som telenätet (eller järnvägarna, eller vägarna) bör i största utsträckning ägas eller kontrolleras gemensamt. Det har sagts att det enda som är värre än ett offentligt monopol är ett privat monopol (eller rentav ett privat oligopol kunde man tillägga), och när ett monopol är den enda rimliga konstruktionen, bör det därför vara offentligt. På ett sätt är denna grundläggande infrastruktur jämförbar med lagar och regelverk, som ska gälla lika för alla, för att trygga rättssäkerhet och jämlik konkurrens.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

Många kluvna liberaler

Jag har länge definierat mig som liberal. Beroende på humör, tillfälle eller samtalspartner med för tillfället passande prefix, som i princip alltid är något relativt. Ett i princip konstant prefix kunde för mig dock vara "folkparti-liberal". Något betyder det ändå att det fortfarande finns bara ett svenskt parti som i sitt namn är uttalat liberalt.

Två saker irriterar mig som liberal, och för den delen folkpartist, mer än många andra, och därför var Niklas Ekdals söndagskrönika (som så ofta) mitt i prick.

Dels när människor som själva inte är liberaler, eller folkpartister, anklagar liberaler, eller folkpartister, för att inte vara (tillräckligt) liberala eller försöker pådyvla oss åsikter som vi som liberaler, eller folkpartister, borde ha. Göran Persson och många andra socialdemokrater har gett många exempel i den genren. (Ekdal ger ett exempel med ett abortresonemang från den konservative krönikören Rolan Poirier Martinsson.)

Nästan lika irriterande är när liberaler av olika schatteringar anklagar liberaler med andra perspektiv eller prefix för att inte vara "riktiga liberaler". Som en i åtminstone ekonomiska termer mittfåre- eller rentav något vänsterlutande liberal, är det något jag främst upplever från liberaler på den mest marknads- eller värderingsliberala (libertarianska?) sidan.

Liberalismen är som Niklas Ekdal skriver en bred kyrka: Vi kan vara feminister, vänsterradikala, kärnfamiljskramande. Det som förenar är respekten för att människor är olika, gör olika livsval, ska respekteras för det men i möjligaste mån ha rättvisa möjligheter.

Jag hoppas att jag själv inte upplevs som om bara min tolkning och mitt prefix vore det enda rätta. Som liberal är jag alltför kluven för att våga vara så enkelspårig.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , ,

lördag, mars 10, 2007

Forskningsframtid på Kungsholmen?

Inspirerad av inte minst folkpartiets forskningspolitiska offensiv, sände jag ett litet alster som lokaltidningen Vårt Kungsholmen publicerade i dag. Visst skulle det passa med ett litet läkemedelskluster på nordvästra Kungsholmen?

Forskning framtiden - också på Kungsholmen?
Nu tävlar Sverige om att bli Europas centrum för materialforskning. En ny modern anläggning med en gigantisk protonaccelerator kan ge hundratals jobb i Lund - men naturligtvis betyder den mycket mer än så.


Forskning är framtiden om vi ska klara oss den globala utmaningen. Vi måste vara bäst i världen på några saker. De få forskarjobben med spetskompetens ger avtryck i fler företag och jobb för många andra.

På västra Kungsholmen har länge funnits läkemedelsindustri. Med rätt politik kan vår del av Sverige och Stockholm fortsätta vara ett litet forskningskluster. Framtidens kunskapsintensiva företag här både tjänstesektor och industrin - och utan buller och utsläpp passar de väldigt bra bland människorna, i en stad som lever dygnet runt.


Rasmus Jonlund (fp), Kungsholmen

Andra bloggar om: , , ,

måndag, mars 05, 2007

Sossarnas vårdköer

Eftersom lokaltidningen Mitt i landar på vårt hallgolv redan på måndagar (ambitiös direktreklam-utdelare eller rationalisering av utdelningstillfällen?) så kan jag redan i dag avslöja att jag har en liten insändare i åtminstone Kungsholms-editionen. Den behandlar ett kärt ämne, nämligen vinst och privata företag i vården, och socialdemokraternas dubbelmoral: De har inte haft något emot att utländska försäkringspatienter opereras på Stockholmssjukhus, men ropar på vargen och slutet för den solidariskt finansierade vården när stopplagen avskaffas. (Ett logiskt felslut i att fler privata vårdgivare skulle leda till privatisering också av finansieringen.)


S för utländska vårdförsäkringar
Privatförsäkringar hotar enligt socialdemokraterna att ta över den svenska sjukvården. Stopplagen, som äntligen avskaffas, utmålas som en sista bastion för solidariskt finansierad sjukvård. Sanningen är att den hämmar privata alternativ som hjälper till att ge mer och bättre vård för skattepengarna. De alternativen är i själva verket en garanti för att den solidariska vården består.

När Nylund Watz & co styrde landstinget hade (s) däremot inga problem med utländska vårdförsäkringar där det fanns lediga tider i operationssalarna på landstingets egna sjukhus. Dvs exakt det som man förvägrar privata aktörer.

Således, för att använda deras egen argumentationsteknik: socialdemokraterna främjar vårdköer och tvingar den som vill bli opererad på länets sjukhus att teckna utländsk vårdförsäkring.

Rasmus Jonlund
Folkpartist


Den bristande vänsterlogiken kring Stockholm Care behandlades för övrigt i en artikel i förra veckans nummer av Dagens Samhälle (ej tillgänglig på webben).

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , ,

söndag, mars 04, 2007

Ljusare slott

Som de flesta (?) andra inflyttade stockholmare har jag blivit en varm lokalpatriot för huvudstaden som min hemstad. Ljuset, vattnet, historien, byggnaderna; med den historiska staden runt Strömmen och vårt kungliga slott i dess hjärta. Vissa av oss skulle kanske hellre se ett annat prefix framför slottet, eller i varje fall en mer demokratisk kunglighet - dvs på ett eller annat sätt mer direkt folkvald.

Nåväl; slottet är ändå på något sätt vårt, och det kunde vi förhoppningsvis börja med att förändra. Både belysningen av och färgen på denna i dag mörka, med förlov sagt ganska dystra stenfyrkant har diskuterats mer på senare år. Hovstaten eller motsvarande ska enligt uppgift vara skeptisk till förändring. Kunglig konservatism borde dock inte få lägga hinder i vägen här.

DN:s Namn och nytt har startat en föredömlig informations- och omröstningskampanj. Det ljusgula alternativ som jag själv förespråkar leder för närvarande - men även det ljusröda vore helt klart att föredra. Så in och rösta här!

Andra bloggar om: ,

Förankrade fredsvänner

När det i veckan blåstes till strid mot den svenska insatsen i Afghanistan, kändes det som om både de aktuella vänsterdebattörerna och deras retorik hade överlevt sig själva. Vad tjänar det freden om Sverige inte längre skulle vilja axla ett delansvar för en fredlig och demokratisk utveckling? Hur hjälper det afghanerna att tampas med kriminella krigsherrar, revanschlystna talibaner eller en osäkerhet som får opievallmo att framstå som den säkraste exportprodukten? Hur väl fungerar hjälpen till t.ex de skolor som mångdubblat elevantalet och nu kan undervisa också afghanska flickor, utan en säkerhet i grunden?

Skönt då att en Frida Blom ersätter en Maj-Britt Theorin som nutidens och framtidens ansikte för fredsrörelsen. Svenska freds ordförande förespråkar liksom organisationens grundare 1883 "en stark världsorganisation med möjlighet att gripa in militärt i konflikter" och påpekar att styrkan har FN-mandat. (Se dagens söndagsintervju i DN, ej på nätet ännu.)

Det låter nästan som hennes generationskamrat, den folkpartistiska riksdagsledamoten Nina Larsson som debatterade mot just Theorin i radions Studio Ett i veckan. Tack för fredsvänner med förankring i verkligheten - utan att gömma sig för dess baksidor.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,