Många svenska hjärtan klappar lite extra för det brittiska. Även om det finns mycket att vara kritisk mot i det Förenade Kungariket, så är det något med andan, språket och kulturen som får oss på fall. Det förmedlas inte minst genom medieutbudets alla deckare, historiska dramer och det ofta närvarande nyhetsflödet. Och brittisk politik tävlar med amerikansk om att synas på svenska tidningssidor.
När en brittisk premiärminister kommer till Stockholm och lyfter fram ett nordiskt samarbete där vi får vara med i samma begränsade skara som den gamla imperiemakten, så är det förstås lätt att charmas. Vi får bara hoppas att resultatet av samtalen blir konstruktivt, och inte ägnat att ytterligare splittra ett EU som behöver hålla ihop mer än någonsin.
Pensionerna och jämställdheten är förstås två viktiga frågor att diskutera. De brittisk-nordisk-baltiska länderna kan förhoppningsvis bidra till lösningar som sprider sig.
David Camerons uppmärksammade intresse för det svenska RUT-avdraget är talande. En egentligen ganska blygsam, men mycket symbolisk reform - som kan bidra till att stärka sysselsättning, minska utanförskap och underlätta framför allt kvinnors karriärmöjligheter och företagande. Bra för både pensionerna och jämställdheten. Och något helt annat och modernare än de "upstairs and downstairs" som vi lärt känna och påmints om senast i succén "Downton Abbey".
Och så är det ju smickrande om britterna kan inhämta inspiration från lilla Sverige.
Aftonbladet, Expressen, Hallandsposten, Helsingborgs Dagblad, SvD
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Storbritannien, Sverige, Northern Future Forum, David Cameron, Downton Abbey, RUT, RUT-avdrag, hushållsnära tjänster
Visar inlägg med etikett Utrikespolitik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Utrikespolitik. Visa alla inlägg
fredag, februari 10, 2012
söndag, juli 24, 2011
Sådant som inte går att förstå
Vad tjänar det till att skriva, tycka och fundera, kan man fråga sig en dag som denna. Medan regnet faller stilla över en lantlig svensk idyll vänder tankarna gång på gång åter till den stora tragedin, massakern på Utøya och bomben i Oslo.
Efter att ha säkerställt att mina anhöriga i Oslo var i säkerhet har tankarna kretsat kring att försöka ta in det ofattbara, som bara blivit mer ofattbart med alla spekulationer, varvat med i början alltför lite fakta.
Ett sådant besinningslöst, meningslöst våld går inte att förstå. Oavsett vem det drabbar. Nu slår det också, med ett måhända slitet men aldrig mer berättigat uttryck, mot demokratins hjärta. Då menar jag inte i första hand regeringskvarteren, vilket är illa nog: För vad kan mer förtjäna beteckningen demokratins hjärta, än ett sommarläger fyllt av politiskt engagerade, demokratiskt brinnande, debattglada ungdomar?
Jag minns med värme alla de politiska ungdomssamlingar jag själv har bevistat, och kan på inget sätt få ihop de ljusa minnena från Lysekil, Barnens Ö, Umeå, Hammarö, Karlskoga och alla platser där de varit, med det fasansfulla som nu förknippas med Utøya. För mig är det alltjämt min liberala ungdoms paradis. För Jens Stoltenbergs unga partikamrater blev det i fredags ett helvete.
Aldrig har vi i vår fredliga nordiska efterkrigstid drabbats av något liknande. Självklart kommer det att ta tid att sjunka in, för oss att förstå vad det är som verkligen har hänt. Över 90 liv släckta. Över 80 av dem ungdomar, de flesta tonåringar, brutalt och kallblodigt nedskjutna i en utdragen massaker. Och länge, länge kommer spekulationerna och analyserna pågå kring gärningsmannen, hans motiv och hur han kunde genomföra detta fasansfulla.
Att terroristen som nu snabbt fått akronymen ABB hade högerextrema åsikter och möjligen en apokalyptisk vision med sig själv i högsätet som utföraren av ett nödvändigt ont, gör det hela både värre och lättare. Hur skyddar man sig mot en galning? Samtidigt kan den i skrivande stund sannolika avsaknaden av en organisation med en mer genomtänkt ideologi och ett långsiktigt hot, vara en lättnad.
Ingen gärningsman verkar i ett vakuum. ABB:s egen blandning av olika fobiska ideologiska trådar, hans hat mot "kulturmarxismen", lär förvisso ha påverkats av ett klimat och ett språkbruk med misstänksamhet mot det främmande som finns i olika grad och olika klädnad. De som ibland har byggt en politisk karriär på att odla och underblåsa sådana stämningar, får en stark uppmaning till eftertanke. Långt värre än i politisk populism och hos de värsta insändarskribenter, frodas dock hatet och misstänksamheten oförblommerat i olika nätfora där även ABB verkar ha fått näring. Annars verkar han ha haft svårt att finna ett sammanhang, hans engagemang i det förvisso högerpopulistiska men ändå numera någorlunda tillkammade Fremskrittspartiet tycks ha blivit kort.
Oavsett bakgrund och eventuella ideologiska motiv kan en sak sägas säkert: Det som terroristen ABB utfört är ren ondsint galenskap. Och det har han gemensamt med all terrorism, återigen oavsett motiv, organisation eller tillvägagångssätt. Hatet, vansinnet och det i grunden omänskliga har alla terrorister och terrordåd gemensamma. De räknar inte med människovärdet. Det gör dem själva på ett plan, i sina motiv och gärningar, till omänskliga. Och ändå är det människor som utför dessa handlingar. Den förfärliga ekvationen är vad vi måste fortsätta vrida och vända på, försöka begripa, för att om möjligt förebygga, finna och hindra galenskapen.
Som många har sagt och skrivit är det nu, när demokratin och vårt öppna samhälle har angripits, som vi visar vilka vi är. Risken med terrordåd är alltid att alla extra, hårda klutar sätts till för att, på något sätt psykologiskt, i efterhand försöka hindra det som redan hänt. En effekt av ett förvisso i sin omfattning och karaktär omfattande, men isolerat nidingsdåd, kan dock bli en positiv samhörighet och uppslutning kring de goda värden som denne man inte stod för, utan behov av att rikta vrede och hämndbegär mot "den andre".
Norges ledare har hittills visat föredömligt ledarskap med medkänsla och kraftfullhet. Statsminister Stoltenberg får välförtjänt beröm. Angreppen mot demokratin och rättssamhället ska bemötas med demokrati och rättsstat. Osloborgmästaren Stang uttrycker en mycket citerad, i en del i omvärldens ögon kanske naiv men tydlig ståndpunkt: Mer säkerhet kan inte lösa våra problem, vi måste lära ut respekt.
Rädslan får inte besegra oss, eller förleda oss i irrationella överreaktioner. Vi ska besegra rädslan, med ett kallt huvud och ett varmt hjärta. Läs gärna DN:s huvudledare i dag: Var inte rädda, och PJ Anders Linder i SvD. På DN Debatt skriver Anna-Lena Lodenius om ensamma farliga män. Lisa Bjurwald skriver i Expressen om "den slutgiltiga konsekvensen av den intoleranta retorik som infiltrerat Europa". Några bekanta bloggare som har uttryckt sin bestörtning, sorg och ilska är Jesper Svensson, Mathias Sundin, Hanna Lager, Kent Persson, "Tokmoderaten" Antonsson.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Norge, Oslo, Oslobomb, Utöya, Utoya, Utøya, ABB, terror, terrorism, högerextremism, kulturmarxism, demokrati, Stoltenberg, Stang
Efter att ha säkerställt att mina anhöriga i Oslo var i säkerhet har tankarna kretsat kring att försöka ta in det ofattbara, som bara blivit mer ofattbart med alla spekulationer, varvat med i början alltför lite fakta.
Ett sådant besinningslöst, meningslöst våld går inte att förstå. Oavsett vem det drabbar. Nu slår det också, med ett måhända slitet men aldrig mer berättigat uttryck, mot demokratins hjärta. Då menar jag inte i första hand regeringskvarteren, vilket är illa nog: För vad kan mer förtjäna beteckningen demokratins hjärta, än ett sommarläger fyllt av politiskt engagerade, demokratiskt brinnande, debattglada ungdomar?
Jag minns med värme alla de politiska ungdomssamlingar jag själv har bevistat, och kan på inget sätt få ihop de ljusa minnena från Lysekil, Barnens Ö, Umeå, Hammarö, Karlskoga och alla platser där de varit, med det fasansfulla som nu förknippas med Utøya. För mig är det alltjämt min liberala ungdoms paradis. För Jens Stoltenbergs unga partikamrater blev det i fredags ett helvete.
Aldrig har vi i vår fredliga nordiska efterkrigstid drabbats av något liknande. Självklart kommer det att ta tid att sjunka in, för oss att förstå vad det är som verkligen har hänt. Över 90 liv släckta. Över 80 av dem ungdomar, de flesta tonåringar, brutalt och kallblodigt nedskjutna i en utdragen massaker. Och länge, länge kommer spekulationerna och analyserna pågå kring gärningsmannen, hans motiv och hur han kunde genomföra detta fasansfulla.
Att terroristen som nu snabbt fått akronymen ABB hade högerextrema åsikter och möjligen en apokalyptisk vision med sig själv i högsätet som utföraren av ett nödvändigt ont, gör det hela både värre och lättare. Hur skyddar man sig mot en galning? Samtidigt kan den i skrivande stund sannolika avsaknaden av en organisation med en mer genomtänkt ideologi och ett långsiktigt hot, vara en lättnad.
Ingen gärningsman verkar i ett vakuum. ABB:s egen blandning av olika fobiska ideologiska trådar, hans hat mot "kulturmarxismen", lär förvisso ha påverkats av ett klimat och ett språkbruk med misstänksamhet mot det främmande som finns i olika grad och olika klädnad. De som ibland har byggt en politisk karriär på att odla och underblåsa sådana stämningar, får en stark uppmaning till eftertanke. Långt värre än i politisk populism och hos de värsta insändarskribenter, frodas dock hatet och misstänksamheten oförblommerat i olika nätfora där även ABB verkar ha fått näring. Annars verkar han ha haft svårt att finna ett sammanhang, hans engagemang i det förvisso högerpopulistiska men ändå numera någorlunda tillkammade Fremskrittspartiet tycks ha blivit kort.
Oavsett bakgrund och eventuella ideologiska motiv kan en sak sägas säkert: Det som terroristen ABB utfört är ren ondsint galenskap. Och det har han gemensamt med all terrorism, återigen oavsett motiv, organisation eller tillvägagångssätt. Hatet, vansinnet och det i grunden omänskliga har alla terrorister och terrordåd gemensamma. De räknar inte med människovärdet. Det gör dem själva på ett plan, i sina motiv och gärningar, till omänskliga. Och ändå är det människor som utför dessa handlingar. Den förfärliga ekvationen är vad vi måste fortsätta vrida och vända på, försöka begripa, för att om möjligt förebygga, finna och hindra galenskapen.
Som många har sagt och skrivit är det nu, när demokratin och vårt öppna samhälle har angripits, som vi visar vilka vi är. Risken med terrordåd är alltid att alla extra, hårda klutar sätts till för att, på något sätt psykologiskt, i efterhand försöka hindra det som redan hänt. En effekt av ett förvisso i sin omfattning och karaktär omfattande, men isolerat nidingsdåd, kan dock bli en positiv samhörighet och uppslutning kring de goda värden som denne man inte stod för, utan behov av att rikta vrede och hämndbegär mot "den andre".
Norges ledare har hittills visat föredömligt ledarskap med medkänsla och kraftfullhet. Statsminister Stoltenberg får välförtjänt beröm. Angreppen mot demokratin och rättssamhället ska bemötas med demokrati och rättsstat. Osloborgmästaren Stang uttrycker en mycket citerad, i en del i omvärldens ögon kanske naiv men tydlig ståndpunkt: Mer säkerhet kan inte lösa våra problem, vi måste lära ut respekt.
Rädslan får inte besegra oss, eller förleda oss i irrationella överreaktioner. Vi ska besegra rädslan, med ett kallt huvud och ett varmt hjärta. Läs gärna DN:s huvudledare i dag: Var inte rädda, och PJ Anders Linder i SvD. På DN Debatt skriver Anna-Lena Lodenius om ensamma farliga män. Lisa Bjurwald skriver i Expressen om "den slutgiltiga konsekvensen av den intoleranta retorik som infiltrerat Europa". Några bekanta bloggare som har uttryckt sin bestörtning, sorg och ilska är Jesper Svensson, Mathias Sundin, Hanna Lager, Kent Persson, "Tokmoderaten" Antonsson.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Norge, Oslo, Oslobomb, Utöya, Utoya, Utøya, ABB, terror, terrorism, högerextremism, kulturmarxism, demokrati, Stoltenberg, Stang
onsdag, maj 18, 2011
Att göra en Juholt
Håkan Juholt har ändrat sig, igen. Nu gäller det den svenska delen av FN-insatsen över Libyen. För några veckor var det självklart för S-ledaren att Sverige efter de första stipulerade tre månaderna har tagit sin del av ansvaret, och att det skulle räcka så. Nu ska vi fortsätta - men byta ut JAS-spaningen mot marina insatser. Juholt, Urban Ahlin och Peter Hultqvist vet nämligen att Gaddaffis flygvapen är utslaget, att flygförbudszonen är införd och att jobbet därmed är klart. "Punkt slut."
Denna uppfattning inte verkar delas av dem som arbetar med insatsen. Gaddaffi har enligt uppgifter flygstyrkor kvar på marken och flygförbudszonen inte är något som införs vid en viss tidpunkt utan måste upprätthållas löpande. JAS-insatsen är framgångsrik och uppskattad (även om den begränsats till spaning och inte kan delta i FN-aktionen mot Gaddaffis väpnade band fullt ut p.g.a. Socialdemokraternas och Juholts tidigare krav). Vad en svensk marin insats skulle bestå av eller ha för uppgift, om den överhuvudtaget är efterfrågad, och om vi ens har förmåga att klara av en sådan, är oklart.
Alla dessa invändningar rör inte Juholt, Ahlin och Hultqvist i ryggen. Trots alla olikheter finns parallellerna med Juholts tidigare krumbukter om pensionsuppgörelsen: Först skulle det samtalas med fackliga organisationer, som dock raskt och tydligt avböjde. Regeringspartierna skulle gå med på de nya S-kraven, annars skulle pensionerna som man månat om att säkra i en stabil, blocköverskridande överenskommelse göras till valfråga. Sedan har Juholt hunnit både backa och gå till offensiven i pensionsfrågan igen.
Snabba utspel som gärna inbegriper andra, något förvånade aktörer. (Därtill kommer förstås andra socialdemokraters snabbt tillbakadragna utspelen om skitjobb och ändrade helgdagar, och de växlande men genomgående otydliga beskeden om olika viktiga skatter.)
En gång är ingen gång, men efter två gånger riskerar den nye S-ledaren snart att förläna det svenska politiska språket med ett nytt begrepp: att göra en Juholt.
Media: Ahlin & Hultqvist på DN Debatt, DN 1, 2, SvD 1, 2, SVT Rapport, Lotta Gröning på SVT Debatt, AB, Expressen. Bloggar: Jesper Svensson om tidigare (s)vängar; Mathias Sundin, Gunnar Hökmark, Thomas Böhlmark, Johan Linander, Den hälsosamme ekonomisten, Carl Bildt, Kent Persson, Lotta Olsson.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Socialdemokraterna, Håkan Juholt, JAS, Libyen, FN, marinen, Urban Ahlin, Peter Hultqvist, skitjobb, helgdagar, pensionerna, pensionsuppgörelsen
Denna uppfattning inte verkar delas av dem som arbetar med insatsen. Gaddaffi har enligt uppgifter flygstyrkor kvar på marken och flygförbudszonen inte är något som införs vid en viss tidpunkt utan måste upprätthållas löpande. JAS-insatsen är framgångsrik och uppskattad (även om den begränsats till spaning och inte kan delta i FN-aktionen mot Gaddaffis väpnade band fullt ut p.g.a. Socialdemokraternas och Juholts tidigare krav). Vad en svensk marin insats skulle bestå av eller ha för uppgift, om den överhuvudtaget är efterfrågad, och om vi ens har förmåga att klara av en sådan, är oklart.
Alla dessa invändningar rör inte Juholt, Ahlin och Hultqvist i ryggen. Trots alla olikheter finns parallellerna med Juholts tidigare krumbukter om pensionsuppgörelsen: Först skulle det samtalas med fackliga organisationer, som dock raskt och tydligt avböjde. Regeringspartierna skulle gå med på de nya S-kraven, annars skulle pensionerna som man månat om att säkra i en stabil, blocköverskridande överenskommelse göras till valfråga. Sedan har Juholt hunnit både backa och gå till offensiven i pensionsfrågan igen.
Snabba utspel som gärna inbegriper andra, något förvånade aktörer. (Därtill kommer förstås andra socialdemokraters snabbt tillbakadragna utspelen om skitjobb och ändrade helgdagar, och de växlande men genomgående otydliga beskeden om olika viktiga skatter.)
En gång är ingen gång, men efter två gånger riskerar den nye S-ledaren snart att förläna det svenska politiska språket med ett nytt begrepp: att göra en Juholt.
Media: Ahlin & Hultqvist på DN Debatt, DN 1, 2, SvD 1, 2, SVT Rapport, Lotta Gröning på SVT Debatt, AB, Expressen. Bloggar: Jesper Svensson om tidigare (s)vängar; Mathias Sundin, Gunnar Hökmark, Thomas Böhlmark, Johan Linander, Den hälsosamme ekonomisten, Carl Bildt, Kent Persson, Lotta Olsson.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Socialdemokraterna, Håkan Juholt, JAS, Libyen, FN, marinen, Urban Ahlin, Peter Hultqvist, skitjobb, helgdagar, pensionerna, pensionsuppgörelsen
lördag, februari 12, 2011
Egyptisk vårvinter, arabisk vår?
Någon minut över fem på fredageftermiddagen avbröts så abrupt veckorna av spekulationer och analyser av regimens styrka och demonstrationerna i Egypten - av att det äntligen hände. Där jag gick hemåt i det svenska snöupplysta vintermörkret, kändes det förstås stort, dramatiskt, oväntat. Regimen Mubarak har styrt Egypten i princip under hela min hittillsvarande livstid. Glädjen och hoppet, som givetvis bara är ett blekt återsken av de glädjeexplosioner vi det senaste dygnet har kunnat bevittna från Kairo och andra egyptiska städer, är något vi måste ta tag i.
25 januari passerade egyptierna en gräns där regimens hot och maktmekanismer inte längre räckte. Det är något att vara genuint glad över. Mycket har också sagts om internets betydelse, Facebook- och Twitter-generationen, de många olika krafter som verkar inom oppositionen, bristen på tydligt ledarskap, entusiasmen som trots detta kanaliserats och fokuserats dag efter dag, vecka efter vecka.
Spekulationerna och analyserna fortsätter, och lär så göra. För nu är situationen om möjligt ännu mer osäker. Bland allt vårt hopp och vår tro att egyptierna efter sin framgångsrika, i stort sett oblodiga revolution nu kan bygga en hållbar demokrati, finns också frågetecknen kring framför allt militärens och islamistiska krafters ambitioner och potential, liksom kring påverkan på utrikesrelationer och omgivande länders inrikespolitik i en skör region.
Inget vore mer glädjande än om de tunisiska och egyptiska revolutionerna kunde sprida sig - och om vi skulle få se ett dominofall följt av ett pärlband av nya demokratiska stater. Om Egyptens vårvinter kan spricka ut i en blommande vår, med efterföljare i hela regionen. Står Algeriet på tur?
Omvärldens roll i den egyptiska omvälvningen tycks hittills i mycket ha varit den överrumplade åskådarens. Nu finns ett behov och möjligheter att göra skillnad. Att stödja vägen mot demokrati - demokratibistånd har väl aldrig varit mer motiverat. Att vara tydlig i relationen till den egyptiska militären om att det är demokrati med rättsstat och flerpartival som måste gälla. Och att visa samma tydlighet mot odemokratiska ledare i liknande länder. USA har självklart en nyckelroll men EU, med vår närhet och vår möjlighet till ekonomiskt samarbete och morötter, måste till fullo ta sin.
För odemokratiska ledare som nu oroas över konsekvenserna av den egyptiska omvälvningen finns en rekommenderad väg framåt: börja bygga demokratin och släpp fram pluralistiska politiska krafter. Nu.
En del av allt som skrivits om Egyptens väg nu och framåt: DN, DN ledare, Expressen med Birgitta Ohlssons twittrande om en demokratisk tsunami, SvD, Claes Arvidssons ledare i SvD, Svante Cornell och Martin Ängeby i replikskifte på SvD Brännpunkt, Ängeby och Annika Beijbom på Newsmill. Ängeby (x2) och Beijbom har också bloggat liksom andra liberaler såsom Gabrielle Peteri, Olov Lindquist, Niklas Odelberg. Gunnar Hökmark manar till varsamhet i tolkningarna av det som nu har skett.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, demokrati, arabvärlden, demokratibistånd, dominoeffekt, arabisk vår, Kairo, Mubarak, USA, EU
25 januari passerade egyptierna en gräns där regimens hot och maktmekanismer inte längre räckte. Det är något att vara genuint glad över. Mycket har också sagts om internets betydelse, Facebook- och Twitter-generationen, de många olika krafter som verkar inom oppositionen, bristen på tydligt ledarskap, entusiasmen som trots detta kanaliserats och fokuserats dag efter dag, vecka efter vecka.
Spekulationerna och analyserna fortsätter, och lär så göra. För nu är situationen om möjligt ännu mer osäker. Bland allt vårt hopp och vår tro att egyptierna efter sin framgångsrika, i stort sett oblodiga revolution nu kan bygga en hållbar demokrati, finns också frågetecknen kring framför allt militärens och islamistiska krafters ambitioner och potential, liksom kring påverkan på utrikesrelationer och omgivande länders inrikespolitik i en skör region.
Inget vore mer glädjande än om de tunisiska och egyptiska revolutionerna kunde sprida sig - och om vi skulle få se ett dominofall följt av ett pärlband av nya demokratiska stater. Om Egyptens vårvinter kan spricka ut i en blommande vår, med efterföljare i hela regionen. Står Algeriet på tur?
Omvärldens roll i den egyptiska omvälvningen tycks hittills i mycket ha varit den överrumplade åskådarens. Nu finns ett behov och möjligheter att göra skillnad. Att stödja vägen mot demokrati - demokratibistånd har väl aldrig varit mer motiverat. Att vara tydlig i relationen till den egyptiska militären om att det är demokrati med rättsstat och flerpartival som måste gälla. Och att visa samma tydlighet mot odemokratiska ledare i liknande länder. USA har självklart en nyckelroll men EU, med vår närhet och vår möjlighet till ekonomiskt samarbete och morötter, måste till fullo ta sin.
För odemokratiska ledare som nu oroas över konsekvenserna av den egyptiska omvälvningen finns en rekommenderad väg framåt: börja bygga demokratin och släpp fram pluralistiska politiska krafter. Nu.
En del av allt som skrivits om Egyptens väg nu och framåt: DN, DN ledare, Expressen med Birgitta Ohlssons twittrande om en demokratisk tsunami, SvD, Claes Arvidssons ledare i SvD, Svante Cornell och Martin Ängeby i replikskifte på SvD Brännpunkt, Ängeby och Annika Beijbom på Newsmill. Ängeby (x2) och Beijbom har också bloggat liksom andra liberaler såsom Gabrielle Peteri, Olov Lindquist, Niklas Odelberg. Gunnar Hökmark manar till varsamhet i tolkningarna av det som nu har skett.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, demokrati, arabvärlden, demokratibistånd, dominoeffekt, arabisk vår, Kairo, Mubarak, USA, EU
måndag, september 13, 2010
Europa, världen och den rödgröna trovärdigheten
När TV-nyheterna rapporterade om de rödgrönas tuffa valspurt, mot en tydlig Alliansvind i opinionen, försökte statsministerkandidaten Mona Sahlin elda sina valarbetare med glada miner och tillrop. Bredvid, glad och instämmande nickande, stod personen som symboliserar hennes kanske största trovärdighetsproblem: Vänsterpartiledaren Lars Ohly.
Socialdemokratiska statsministrar är vana att luta sig mot vänsterpartisterna i riksdagen när det har behövts, men har samtidigt alltid hållit dem på armslängds avstånd. Inte minst när det gäller utrikes- och säkerhetspolitik, och Europasamarbetet. Medan Miljöpartiet har gjort sig salongs- och regeringsfähigt på område efter område håller sig den åtminstone muntligt avsvurne ex-kommunisten Lars Ohly och hans parti stadigt en yttre vänsterflank i svensk politik. Grumsande må man acceptera budgetordning, EU-medlemskap och betyg för att få sitta i en regering men ingen hemlighet görs av vad partiet egentligen vill.
I utrikespolitiken har man rentav fått lite som man vill - med det ensidiga utpekandet av USA och kravet att de amerikanska militärbaserna ska avvecklas var än de finns runt om i världen.
Detta är förstås högst problematiskt för de tilltänkta regeringspartnerna Mona Sahlin och Maria Wetterstrand - särskilt när man vill locka väljare i mitten och över blockgränsen. Peter Wolodarskis ledarkrönika från i går förtjänar att länkas igen, med nedanstående klargörande citat:
Per Altenberg bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, rödgröna, oppositionen, Mona Sahlin, Lars Ohly, Maria Wetterstrand, utrikespolitik, säkerhetspolitik, EU, Europa, regeringsalternativ, trovärdighet
Socialdemokratiska statsministrar är vana att luta sig mot vänsterpartisterna i riksdagen när det har behövts, men har samtidigt alltid hållit dem på armslängds avstånd. Inte minst när det gäller utrikes- och säkerhetspolitik, och Europasamarbetet. Medan Miljöpartiet har gjort sig salongs- och regeringsfähigt på område efter område håller sig den åtminstone muntligt avsvurne ex-kommunisten Lars Ohly och hans parti stadigt en yttre vänsterflank i svensk politik. Grumsande må man acceptera budgetordning, EU-medlemskap och betyg för att få sitta i en regering men ingen hemlighet görs av vad partiet egentligen vill.
I utrikespolitiken har man rentav fått lite som man vill - med det ensidiga utpekandet av USA och kravet att de amerikanska militärbaserna ska avvecklas var än de finns runt om i världen.
Detta är förstås högst problematiskt för de tilltänkta regeringspartnerna Mona Sahlin och Maria Wetterstrand - särskilt när man vill locka väljare i mitten och över blockgränsen. Peter Wolodarskis ledarkrönika från i går förtjänar att länkas igen, med nedanstående klargörande citat:
Lars Ohly är ledare för ett parti som vill sätta stopp för entreprenörskap inom vård, skola och omsorg, som på sin kongress beslutar att EU och Nato ska upplösas, som argumenterar för en betygsfri skola och som hävdar att det inte finns någon annan än arbetarrörelsen som i längden kan anförtros den politiska demokratins försvar.Och ett annat citat visar hur Mona Sahlin själv har satt fingret på den ömma punkten (från SvD i april 2007):
Man kan inte skilja någon politisk fråga från den europeiska unionen. Vi är med i EU, och varje regering måste med hull och hår kunna gå in i samarbetet. Då är det förstås problem, för att uttrycka det milt, att samarbeta med partier som tycker att vi ska lämna det där. Vilken trovärdighet ger det?Sedan dess har det som bekant blivit en vanlig syn med Lars Ohly bredvid Mona Sahlin, tillsammans i det rödgröna regeringsalternativet.
Per Altenberg bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, rödgröna, oppositionen, Mona Sahlin, Lars Ohly, Maria Wetterstrand, utrikespolitik, säkerhetspolitik, EU, Europa, regeringsalternativ, trovärdighet
söndag, juni 27, 2010
EU och uppförsbacken
En ny gemensam EU-linje från den rödgröna oppositionen var knappast oväntad, men även om stora steg har tagits har ett rödgrönt regeringsalternativ fortfarande en uppförsbacke inför att trovärdigt kunna företräda Sverige i Europa. Miljöpartiet har förvisso redan tidigare lagt om sin egen inställning i om inte EU-positiv så mer konstruktiv riktning. Därmed närmar de gröna sig sina europeiska systerpartier och positionsförändringen har som bekant inte straffats i opinionen - tvärtom ligger den nog bakom att många mittenväljare ser Wetterstrand och Eriksson som ett möjligt alternativ.
Även bland Europas vänstersocialister finns varma EU-vänner, medan det svenska vänsterpartiet efter miljöpartisternas omprövning har blivit de enda tjurnackade nejsägarna i riksdagen. Fortfarande kräver V:s partiprogram inte bara att Sverige ska lämna EU, utan att unionen ska upplösas. Följaktligen blir den gemensamma rödgröna EU-linjen svårast att hantera för Ohly och vänsterpartisterna, som ju även i andra frågor är de som skiljer ut sig, som inte skördat några opinionsframgångar och egentligen aldrig ville ha ett så nära rödgrönt samarbete. (Se Jinge om vänstern och svekdebatten, liksom Nemokrati.)
I utrikespolitiken återstår en del för de rödgröna att bevisa, t.ex. frågan om den svenska närvaron i Afghanistan. Frågan är förstås också hur en rödgrön utrikes- och säkerhetspolitik i EU liksom i Sverige kommer att se ut - hur var det med synen på USA kontra andra stormakters närvaro och inflytande? Sverige ut ur Afghanistan, USA ut ur allt?
Vad de rödgrönas nya EU-linje innebär i praktiken, och vad den kommer att innebära för partierna och deras utsikter inför valet, återstår alltså att se. För Sverige vore det förstås bra om fler partier hade en mer konstruktiv inställning till det europeiska samarbetet. Åsikterna om hur EU ska utvecklas lär fortsätta att gå isär, men unionen är nu en nödvändig arena för att hantera stora gränsöverskridande frågor i Europa, och för att ge oss en starkare gemensam röst i världen.
På den arenan har Alliansregeringen agerat med tydlighet och självförtroende som bottnar i en gemensam syn. Det är ett regeringsalternativ utan uppförsbacke.
Uppdaterat: Läs gärna EU-minister Birgitta Ohlssons rapport som granskar de rödgrönas något förvirrade förhållande till EU.
Uppdaterat: Läs gärna EU-minister Birgitta Ohlssons rapport som granskar de rödgrönas något förvirrade förhållande till EU.
Media: DN, DN, DN, Expressen, SvD. Bloggar: Per Ankersjö, Tokmoderaten Antonsson, Carina Boberg, Thomas Böhlmark, Anne-Marie Ekström, Andreas Froby, Mark Klamberg, Kent Persson, Per Pettersson, Christer Sörliden, Victor Zetterman.
lördag, maj 29, 2010
Den ständiga homokalkylen: Öppenhetens risker
Två malawier dömda till straffarbete har benådats av landets president (SR, SvD. Det speciella med fallet är att de två männen är homosexuella dömdes efter att i december ha firat ett symboliskt samkönat äktenskap (DN). Malawi är inte ensamt om sitt förbud mot homosexualitet, många sådana lagar runtom i världen har många år på nacken. Det oroande med Malawi, och t.ex. Uganda, är att anti-homolagarna har aktualiserats, ibland skärpts och börjat tillämpas mer strikt.
Benådningen i Malawi är förstås positiv, och torde vara ett resultat av internationellt tryck. Hur man ska vända trenden, ändra lagarna och få en genuin förändring i dessa länder är en svårare fråga. Yttrandefrihet, dialog och demokratibistånd behövs. Det är ett långsiktigt arbete, där omvärlden måste vara tydlig utan att ta på sig en kontraproduktiv förmyndarroll. Vi ska inte kompromissa med att mänskliga rättigheter, de är inte valfria utan gäller för alla. Förebilder för hur ekonomiskt välstånd i normalfallet går hand i hand med demokrati- och rättighetsutveckling behövs.
De unga malawierna gjorde ett modigt ställningstagande i en fientlig omgivning genom att visa sin kärlek öppet. Andra, betydligt närmare oss, har inte velat eller kunnat vara lika modiga. I Storbritannien riskerar är det inte livet eller en fängelsedom som står på spel men väl en politisk karriär.
Den sanningen har nu hunnit ifatt den nye biträdande finansministern, liberaldemokraten David Laws. Rädd för att avslöja att han lever ihop med en man har han trasslat in sig i orätt mottagande av ersättning för dubbelt boende - något som i ljuset av den stora skandalen kring parlamentarikernas ersättningar naturligtvis är minst sagt problematiskt (SR, SvD, Sydsvenskan).
Liksom en kommentator i Guardian kan vi fråga oss vad som gör att en lagstiftare - och en liberal dessutom - på 2000-talet känner sig tvingad att leva kvar i garderoben, samtidigt som de lagar som stiftas i västvärlden blir mer och mer toleranta, jämlika och icke-diskriminerande. Tyvärr hade han förmodligen inte helt fel i sina farhågor - säkerligen hade han mottagits med tolerans, respekt och av gaykretsarna med öppna armar men mer omärkligt hade kanske hans politiska karriär hejdats.
Å andra sidan finns i Europa nu flera exempel på motsatsen. Öppet homosexuella politiker är nu borgmästare i två av kontinentens huvudstäder, Paris och Berlin - vilket kanske säger mest om metropolernas liberala urbanitet, men det samma gäller också utrikesministerposten i EU:s mäktigaste medlemsland, Tyskland.
Och även om det blåser snålt kring Prideparader i Litauen och Ryssland, så har EU en positiv inverkan både på nya medlemmar och i grannskapet, liksom vänlig men tydlig dialog kan ha i Malawi. I veckan kom också ett efterlängtat besked - i kongressen har beslutsprocessen kommit på god väg för att slutligen avskaffa den diskriminerande principen "don't ask, don't tell" som hindrar homosexuella att öppet tjänstgöra i den amerikanska militären (DN, NYT, Rapport).
tisdag, maj 25, 2010
(V)ärldssamvetets comeback i löjets (s)kimmer
Den rödgröna oenigheten om Afghanistan brukar vara paradexemplet på osäkerheten i en eventuell framtida rödgrön utrikes- och säkerhetspolitik. Kanske borde vi oroas mer av vad de rödgröna enats om: att USA borde lämna alla sina militärbaser runtom i världen (SvD).
Kravet på en USA-reträtt, som slås fast i ett trepartiprogram från februari som godkänts av de rödgröna partiledarna, skulle minst sagt att väcka uppseende i omvärlden. Det är förstås klassisk plakatpolitik från vänsterkanten men något helt annat som en blivande regerings doktrin. Ett sådant orealistiskt krav skulle dra löjets skimmer över svensk utrikespolitik och underminera det inflytande vi har i världen, på egen hand och via EU. Det kan kännas moraliskt rätt att vara världssamvete men man gör liten skillnad om ingen lyssnar på vad man har att säga.
Ett krav på total USA-reträtt från världen vore förstås inte bara en strategisk dunderblunder utan också sakligt och ideologiskt fel. Många må ogilla USA:s roll som världspolis, inte minst det egenmäktiga uppträdandet under Bush d.y., men det förtar inte behovet av den amerikanska kraften och makten för den fria världen - t.ex. i den eviga konflikthärden runt Korea.
Vad ett isolerat USA har betytt för världen bär 1900-talet alltför många minnen av. Vad vi gemensamt i Europa behöver göra är att inlemma USA i internationellt samarbete och utnyttja alla de möjligheter som Obama-administrationen trots allt innebär.
Socialdemokraterna har alltid hållit kommunisterna och deras vänsterpartistiska efterföljare på långt avstånd från utrikes- och säkerhetspolitiken. Villigheten att göra avsteg från det är det mest förvånande, och allvarliga. Alternativet är förstås att detta aldrig är menat att bli en eventuell rödgrön regerings politik - utan bara är ett spel för vänstergallerierna. Då stannar åtminstone löjet och den strategiska blundern på den inrikespolitiska hemmaplanen.
Jan Björklund och Fredrik Malm varnar från Folkpartiets sida för den rödgröna utrikespolitiken på Newsmill. Bloggar: Martin Andreasson x2, Sebastian Bjernegård, Amanda Brihed, Adam Cwejman, Niklas Frykman, Carl B Hamilton, Mark Klamberg, Nina Larsson, Niklas Odelberg, Fredrik Sneibjerg, Jesper Svensson, Christer Sörliden.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, utrikespolitik, säkerhetspolitik, utrikes- och säkerhetspolitik, rödgröna, oppositionen, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, USA, reträtt, Afghanistan, Korea, isolationism
Kravet på en USA-reträtt, som slås fast i ett trepartiprogram från februari som godkänts av de rödgröna partiledarna, skulle minst sagt att väcka uppseende i omvärlden. Det är förstås klassisk plakatpolitik från vänsterkanten men något helt annat som en blivande regerings doktrin. Ett sådant orealistiskt krav skulle dra löjets skimmer över svensk utrikespolitik och underminera det inflytande vi har i världen, på egen hand och via EU. Det kan kännas moraliskt rätt att vara världssamvete men man gör liten skillnad om ingen lyssnar på vad man har att säga.
Ett krav på total USA-reträtt från världen vore förstås inte bara en strategisk dunderblunder utan också sakligt och ideologiskt fel. Många må ogilla USA:s roll som världspolis, inte minst det egenmäktiga uppträdandet under Bush d.y., men det förtar inte behovet av den amerikanska kraften och makten för den fria världen - t.ex. i den eviga konflikthärden runt Korea.
Vad ett isolerat USA har betytt för världen bär 1900-talet alltför många minnen av. Vad vi gemensamt i Europa behöver göra är att inlemma USA i internationellt samarbete och utnyttja alla de möjligheter som Obama-administrationen trots allt innebär.
Socialdemokraterna har alltid hållit kommunisterna och deras vänsterpartistiska efterföljare på långt avstånd från utrikes- och säkerhetspolitiken. Villigheten att göra avsteg från det är det mest förvånande, och allvarliga. Alternativet är förstås att detta aldrig är menat att bli en eventuell rödgrön regerings politik - utan bara är ett spel för vänstergallerierna. Då stannar åtminstone löjet och den strategiska blundern på den inrikespolitiska hemmaplanen.
Jan Björklund och Fredrik Malm varnar från Folkpartiets sida för den rödgröna utrikespolitiken på Newsmill. Bloggar: Martin Andreasson x2, Sebastian Bjernegård, Amanda Brihed, Adam Cwejman, Niklas Frykman, Carl B Hamilton, Mark Klamberg, Nina Larsson, Niklas Odelberg, Fredrik Sneibjerg, Jesper Svensson, Christer Sörliden.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, utrikespolitik, säkerhetspolitik, utrikes- och säkerhetspolitik, rödgröna, oppositionen, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, USA, reträtt, Afghanistan, Korea, isolationism
söndag, april 18, 2010
Liberal återkomst?
När vi i den brittiska valrörelsens sista dagar 2005 sprang runt i Eastbourne, delade ut flygblad och god morgon-brev, och knackade dörr för att försöka få iväg sympatisörerna till vallokalerna - då var det ändå med viss liberal defaitism. För även om vi hade lyckats besegra den konservativa parlamentsledamoten i "vår" valkrets - där labourkandidaten låg hopplöst efter - så hade vi inte större utsikter att påverka valresultatet i stort.
Facit blev ungefär en femtedel av rösterna för de gula Liberal Democrats, ett starkt resultat för i princip vilket europeiskt liberalt parti som helst, men bara en tiondel av platserna i Westminster. Att vara tredje parti i ett valsystem med enkelt majoritetsval i enmansvalkretsar är en dom till mer eller mindre politisk ökenvandring.
Men nu kan den ökenvandringen äntligen vara på väg att brytas. Ända sedan 1920-talet, då David Lloyd George var den senaste liberale premiärministern, har liberalerna spelat inte andra utan tredje fiolen i brittisk politik. Inte sedan 1970-talet har Libdems haft chansen till så reellt politiskt inflytande - sannolikheten är nämligen inte så liten till ett s.k. "hung parliament" där inget parti har egen majoritet. Som vågmästare kan Liberaldemokraterna sedan få fram de demokratiska reformer man länge önskat - det första dåvarande partiledaren Charles Kennedy sade när vi fick träffa honom och han hörde att vi var från Sverige: ett mer proportionellt valsystem.
Med ett Labour-parti som regerat sönder sig och ett konservativt Tory-parti som verkar piggt men för många framstår ett farligt osäkert högerkort, med finanskris, politikers ersättningsfiffel, fortgående lågkonjunktur och ett av Europas största budgetunderskott, har möjligheternas fönster öppnat sig för Libdems. Redan innan valet utlystes har man legat bra till, och i någon opinionsmätning rentav gått förbi Labour och blivit näst största parti.
En nymodighet för brittiska valrörelser kan nu bli starkt bidragande till detta nya politiska landskap: tv-sända debatter mellan de tre största partiernas ledare. Där har Libdems unge Nick Clegg gjort oerhört bra ifrån sig. Och nu verkar det nästan overkliga kunna vara på väg att hända: Libdems inte bara som vågmästare utan som mer jämbördig part med de två andra. Alla tre partier pendlar nu kring 30 procents väljarstöd. Tories, den långvariga opinionsledaren, har sjunkit fortast när ett annat reellt, och kanske mer tilltalande, alternativ visat sig vara tänkbart för allt fler.
Nick Clegg lovar att detta bara är början. I de korta brittiska valrörelserna får vi snart svaret: 6 maj går britterna till valurnorna. Nu gäller det bara för Libdems att hålla ångan uppe, kunna kapitalisera på sitt opinionsstöd och bli en verklig utmanare i fler valkretsar än Eastbourne.
Här hemma är det en del som anar morgonluft även för svenska liberaler. Eller kanske ett Liberaldemokratiskt FP-C-alternativ - ännu en kanske realistisk påminnelse från 1970-talet.
Media: TT hos DN, SvD, Expressen. Bloggar: Per Altenberg, Annika Beijbom, Sebastian Bjernegård, Niklas Frykman, Pär Gustafsson, Runo Johansson, Nina Larsson, Fredrik Sneibjerg, Christer Sörliden.
Intressant om politik, Storbritannien, England, UK, val, general election 2010, Libdems, Liberal Democrats, Labour, Tories, Conservatives, Nick Clegg, Eastbourne
Facit blev ungefär en femtedel av rösterna för de gula Liberal Democrats, ett starkt resultat för i princip vilket europeiskt liberalt parti som helst, men bara en tiondel av platserna i Westminster. Att vara tredje parti i ett valsystem med enkelt majoritetsval i enmansvalkretsar är en dom till mer eller mindre politisk ökenvandring.
Men nu kan den ökenvandringen äntligen vara på väg att brytas. Ända sedan 1920-talet, då David Lloyd George var den senaste liberale premiärministern, har liberalerna spelat inte andra utan tredje fiolen i brittisk politik. Inte sedan 1970-talet har Libdems haft chansen till så reellt politiskt inflytande - sannolikheten är nämligen inte så liten till ett s.k. "hung parliament" där inget parti har egen majoritet. Som vågmästare kan Liberaldemokraterna sedan få fram de demokratiska reformer man länge önskat - det första dåvarande partiledaren Charles Kennedy sade när vi fick träffa honom och han hörde att vi var från Sverige: ett mer proportionellt valsystem.
Med ett Labour-parti som regerat sönder sig och ett konservativt Tory-parti som verkar piggt men för många framstår ett farligt osäkert högerkort, med finanskris, politikers ersättningsfiffel, fortgående lågkonjunktur och ett av Europas största budgetunderskott, har möjligheternas fönster öppnat sig för Libdems. Redan innan valet utlystes har man legat bra till, och i någon opinionsmätning rentav gått förbi Labour och blivit näst största parti.
En nymodighet för brittiska valrörelser kan nu bli starkt bidragande till detta nya politiska landskap: tv-sända debatter mellan de tre största partiernas ledare. Där har Libdems unge Nick Clegg gjort oerhört bra ifrån sig. Och nu verkar det nästan overkliga kunna vara på väg att hända: Libdems inte bara som vågmästare utan som mer jämbördig part med de två andra. Alla tre partier pendlar nu kring 30 procents väljarstöd. Tories, den långvariga opinionsledaren, har sjunkit fortast när ett annat reellt, och kanske mer tilltalande, alternativ visat sig vara tänkbart för allt fler.
Nick Clegg lovar att detta bara är början. I de korta brittiska valrörelserna får vi snart svaret: 6 maj går britterna till valurnorna. Nu gäller det bara för Libdems att hålla ångan uppe, kunna kapitalisera på sitt opinionsstöd och bli en verklig utmanare i fler valkretsar än Eastbourne.
Här hemma är det en del som anar morgonluft även för svenska liberaler. Eller kanske ett Liberaldemokratiskt FP-C-alternativ - ännu en kanske realistisk påminnelse från 1970-talet.
Media: TT hos DN, SvD, Expressen. Bloggar: Per Altenberg, Annika Beijbom, Sebastian Bjernegård, Niklas Frykman, Pär Gustafsson, Runo Johansson, Nina Larsson, Fredrik Sneibjerg, Christer Sörliden.
Intressant om politik, Storbritannien, England, UK, val, general election 2010, Libdems, Liberal Democrats, Labour, Tories, Conservatives, Nick Clegg, Eastbourne
onsdag, februari 17, 2010
Afghanistan enar fler svenskar - och splittrar de rödgröna
I dag debatteras Sveriges utrikespolitik i riksdagen. Det återstår att se om de rödgröna lyckas leverera mer enighet än oenighet i ett av de allra viktigaste lackmustesten för regeringsfähighet. Utrikesministern och Alliansen lyfter givetvis EU och Afghanistan lär dyka upp - två frågor där den rödgröna oenigheten är iögonenfallande.
Förhoppningsvis kommer inte V lyckas övertyga ens S och MP om att Sverige ska överge Afghanistan-uppdraget - särskilt inte om man argumenterar som den högdragne men i detta fall märkligt osaklige Jan Guillou i gårdagens Studio Ett mot just en socialdemokrat, Palmecentrets Jens Orback. Alla argument som den senare förde fram avfärdades av Guillou som trams, löjeväckande eller desperata. Man kan undra varför Guillou i så fall ens nedlåter sig till debatt - och varför någon ska bemöda sig om att bemöta sådan substanslös kritik.
Svenskarna verkar åtminstone inte gå på Ohlys och Guillous maning att Sverige ska fly från sitt ansvar, och att de unga män och kvinnor som vill göra en insats i Afghanistan ska kallas tillbaka. Stödet för den svenska insatsen ökar kraftigt - inte minst bland Ohlys egna V-sympatisörer, där det nu väger nästan jämnt.
Media: DN, DN, Expressen, Rapport, SvD, SvD, Studio Ett (webbradio)
Intressant om politik, utrikespolitik, säkerhetspolitik, Afghanistan, utrikesdeklarationen, Carl Bildt, Alliansen, regeringen, rödgröna, oppositionen, regeringsduglighet, Lars Ohly, Jan Guillou
Förhoppningsvis kommer inte V lyckas övertyga ens S och MP om att Sverige ska överge Afghanistan-uppdraget - särskilt inte om man argumenterar som den högdragne men i detta fall märkligt osaklige Jan Guillou i gårdagens Studio Ett mot just en socialdemokrat, Palmecentrets Jens Orback. Alla argument som den senare förde fram avfärdades av Guillou som trams, löjeväckande eller desperata. Man kan undra varför Guillou i så fall ens nedlåter sig till debatt - och varför någon ska bemöda sig om att bemöta sådan substanslös kritik.
Svenskarna verkar åtminstone inte gå på Ohlys och Guillous maning att Sverige ska fly från sitt ansvar, och att de unga män och kvinnor som vill göra en insats i Afghanistan ska kallas tillbaka. Stödet för den svenska insatsen ökar kraftigt - inte minst bland Ohlys egna V-sympatisörer, där det nu väger nästan jämnt.
Media: DN, DN, Expressen, Rapport, SvD, SvD, Studio Ett (webbradio)
Intressant om politik, utrikespolitik, säkerhetspolitik, Afghanistan, utrikesdeklarationen, Carl Bildt, Alliansen, regeringen, rödgröna, oppositionen, regeringsduglighet, Lars Ohly, Jan Guillou
måndag, februari 08, 2010
Afghanistan: Sverige är en del av världssamfundet
Två döda svenska soldater i Afghanistan är en tragisk förlust för Sverige och framför allt för de stupades anhöriga och vänner. Dödstalen i Afghanistan - nu fyra man för Sveriges del, många fler män och kvinnor för andra länders styrkor, och allra mest för de civila afghanerna - visar vilket osäkert och otryggt land det handlar om, även i den åtminstone tidigare relativt lugna norra delen där den svenska insatsstyrkan befinner sig. Och det visar också varför den svenska insatsen behövs.
Utan säkerhet går det inte att bedriva ett framgångsrikt biståndsarbete, utbilda poliser, bygga och hålla igång skolor och sjukhus, stötta afghanernas återuppbyggnad av sitt land med utbildning, välfärd och näringsliv.
Utan omvärldens närvaro i Afghanistan är risken nära nog total att landet faller tillbaka i inbördes strider, med talibanerna och olika krigsherrar som slåss om makt, inflytande och knarkhandel. Ett sådant Afghanistan skulle fortsätta att exportera oro, osäkerhet, terror och narkotika till grannländerna och definitivt inte vara ett trevligare hemland för de flesta afghaner.
Alliansregeringen och Folkpartiet tar tydlig ställning för att Sverige och världen försvaras i Afghanistan, och att vi måste ta vår del av världssamfundets ansvar. De rödgröna vacklar i den ansvarsfrågan. Hur långt Vänsterpartiets och Lars Ohlys internationella solidaritet och pålitlighet i försvarspolitiken sträcker sig är ännu en fråga att ställa inför regeringsalternativen i höst.
Givetvis ska de svenska soldaterna ha bästa möjliga resurser, med skyddsutrustning, helikoptertransporter och annat. Där har också Folkpartiet och Allan Widman tagit viktiga debatter.
Uppdaterat: Allan Widman skriver i AB och på Newsmill om varför Sverige ska stanna i Afghanistan.
Bloggar: Annika Beijbom, Maria Byström, Sebastian Hallén, Hallén igen, Runo Johansson, Nina Larsson, Seved Monke, Mathias Sundin, Erik Svansbo.
Intressant om politik, säkerhet, försvar, försvarspolitik, säkerhetspolitik, Afghanistan, terrorism, narkotika, Alliansen, Folkpartiet, Vänsterpartiet
Utan säkerhet går det inte att bedriva ett framgångsrikt biståndsarbete, utbilda poliser, bygga och hålla igång skolor och sjukhus, stötta afghanernas återuppbyggnad av sitt land med utbildning, välfärd och näringsliv.
Utan omvärldens närvaro i Afghanistan är risken nära nog total att landet faller tillbaka i inbördes strider, med talibanerna och olika krigsherrar som slåss om makt, inflytande och knarkhandel. Ett sådant Afghanistan skulle fortsätta att exportera oro, osäkerhet, terror och narkotika till grannländerna och definitivt inte vara ett trevligare hemland för de flesta afghaner.
Alliansregeringen och Folkpartiet tar tydlig ställning för att Sverige och världen försvaras i Afghanistan, och att vi måste ta vår del av världssamfundets ansvar. De rödgröna vacklar i den ansvarsfrågan. Hur långt Vänsterpartiets och Lars Ohlys internationella solidaritet och pålitlighet i försvarspolitiken sträcker sig är ännu en fråga att ställa inför regeringsalternativen i höst.
Givetvis ska de svenska soldaterna ha bästa möjliga resurser, med skyddsutrustning, helikoptertransporter och annat. Där har också Folkpartiet och Allan Widman tagit viktiga debatter.
Uppdaterat: Allan Widman skriver i AB och på Newsmill om varför Sverige ska stanna i Afghanistan.
Bloggar: Annika Beijbom, Maria Byström, Sebastian Hallén, Hallén igen, Runo Johansson, Nina Larsson, Seved Monke, Mathias Sundin, Erik Svansbo.
Intressant om politik, säkerhet, försvar, försvarspolitik, säkerhetspolitik, Afghanistan, terrorism, narkotika, Alliansen, Folkpartiet, Vänsterpartiet
söndag, januari 31, 2010
Om värdet av (o)enighet
Apropå ministerposterna i en eventuell rödgrön regering: Oavsett på vilken taburett V-ledaren Lars Ohly hamnar, så verkar han inte tycka det är särskilt viktigt att berätta närmare för väljarna vilken politik han kommer att föra som minister i ett antal viktiga frågor. Detta framgick av gårdagens lördagsintervju med Ekot, och rapporteras av bl.a. TT/DN.
Om eleverna ska få betyg eller om Sverige ska fortsätta vara med och ta ansvar för afghanernas fredliga framtid och för världssamfundets säkerhet är med Ohlys logik sådant som svenskarna inte behöver få veta före valet. Det bör förstås oroa alla som ändå anser att S och MP kanske har en vettigare syn, men förstås också Ohlys egna potentiella V-väljare, som inte heller kan vara säkra på hur partiledaren kommer att kompromissa i centrala frågor.
Om detta skriver också Carina Boberg, Maria Byström, Seved Monke, Christer Sörliden
Intressant om politik, regeringsalternativ, enighet, oenighet, Vänsterpartiet, rödgröna, oppositionen, Lars Ohly, ministerpost
Om eleverna ska få betyg eller om Sverige ska fortsätta vara med och ta ansvar för afghanernas fredliga framtid och för världssamfundets säkerhet är med Ohlys logik sådant som svenskarna inte behöver få veta före valet. Det bör förstås oroa alla som ändå anser att S och MP kanske har en vettigare syn, men förstås också Ohlys egna potentiella V-väljare, som inte heller kan vara säkra på hur partiledaren kommer att kompromissa i centrala frågor.
Om detta skriver också Carina Boberg, Maria Byström, Seved Monke, Christer Sörliden
Intressant om politik, regeringsalternativ, enighet, oenighet, Vänsterpartiet, rödgröna, oppositionen, Lars Ohly, ministerpost
torsdag, januari 28, 2010
Kommunalrådet och antisionismen
Många har reagerat på Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu och hans kommentarer kring att judar i hans stad inte längre känner sig trygga. Reepalu kan inte frånhålla sig en kritik mot Israel och mot sionismen, och oavsett vad man anser om judarnas rätt till en egen stat (med allt det historiska mångtusenåriga blodiga bagage som är förknippat därmed) så är det förkastligt att ursäkta antisemiters och antisionisters ihopblandning av sak och person. Sett mot bakgrund av fjolårets hantering av tennismatchen med Israel, ett sportsligt utbyte som smutsades ner av hot och politisk tafatthet inför dessa hot, blir tonläget mot judar i Malmö än mer oroande, och beklämmande.
Skriver om detta, i samband med Förintelsens minnesdag, gör bl.a. LUF:s duktige ordförande Adam Cwejman (som på Newsmill undrar när S-ledaren Mona Sahlin reagera), kultur- och idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt (som också tog offentlig strid med Reepalu kring tennismatchen), min Kungsholmsliberala kamrat Gulan Avci, Erik Svansbo, Seved Monke, Annika Beijbom , Per Pettersson och säkerligen många fler.
Intressant om Malmö, Ilmar Reepalu, Mona Sahlin, Madeleine Sjöstedt, Adam Cwejman, antisemitism, antisionism, sionism, judar, Israel
Skriver om detta, i samband med Förintelsens minnesdag, gör bl.a. LUF:s duktige ordförande Adam Cwejman (som på Newsmill undrar när S-ledaren Mona Sahlin reagera), kultur- och idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt (som också tog offentlig strid med Reepalu kring tennismatchen), min Kungsholmsliberala kamrat Gulan Avci, Erik Svansbo, Seved Monke, Annika Beijbom , Per Pettersson och säkerligen många fler.
Intressant om Malmö, Ilmar Reepalu, Mona Sahlin, Madeleine Sjöstedt, Adam Cwejman, antisemitism, antisionism, sionism, judar, Israel
tisdag, januari 19, 2010
Bilar och vapen - vatten och vind?
Kommer en miljöpartistisk minister att åka jorden runt och sälja stora svenska bilar, smygande ubåtar och attackflygplan? Kommer de gröna i en kommande regering att subventionera svensk bil- och vapenindustri?
Många har nog satt i halsen över det alltmer populära Miljöpartiets plötsliga vurmande för bilar - så länge de är svenska och tillverkas i Trollhättan. Maria Wetterstrand verkar hålla sina gröna fingrar rena men hennes språkrörskollega Peter Eriksson har inte tvekat att såga regeringens ansvarsfulla, sansade linje kring ett utlandsägt och illa hanterat Saab Automobile - och utmåla en bild av stabila potentiella nya ägare. Vilka de är har han dock inte närmare beskrivit
Och i den urvattnade rödgröna försvarspolitik som nu presenterats, där det mesta kompromissas om genom att utelämnas, är det svensk vapenindustri, om än mer marina Kockums än flygande Saab, som ska värnas.
Visst är det bra om Sverige kan ha en stark, konkurrenskraftig bil- och vapenindustri. Men att de gröna miljöpartisterna plötsligt skulle bli herrgårdsvagns- och bandvagnskramare var kanske otippat. Det kan bli intressant att följa den fördjupade granskning av den gröna kometen i svensk politik under våren, och av deras många förslag kring kraftigt höjt bensinpris, i princip flygstopp i södra Sverige, med mera.
Tryggt nog håller miljöpartisterna än så länge kvar vid sitt motstånd mot kärnkraften, som ska börja avvecklas omedelbart och absolut inte uppgaderas eller göras mer effektiv (och leveranssäker). Sol, vind och vatten är förstås ovärderliga energikällor - men är de lösningen nästa kalla vinter? Som bekant kan man inte alltid lita på att solen skiner eller vinden blåser. Och de outbyggda älvarna ska väl förbli så, eller?
Intressant om politik, försvarspolitik, industripolitik, näringspolitik, energipolitik, Saab, JAS, Kockums, kärnkraft, vattenkraft, outbyggda älvar, Miljöpartiet, Peter Eriksson, Maria Wetterstrand
Många har nog satt i halsen över det alltmer populära Miljöpartiets plötsliga vurmande för bilar - så länge de är svenska och tillverkas i Trollhättan. Maria Wetterstrand verkar hålla sina gröna fingrar rena men hennes språkrörskollega Peter Eriksson har inte tvekat att såga regeringens ansvarsfulla, sansade linje kring ett utlandsägt och illa hanterat Saab Automobile - och utmåla en bild av stabila potentiella nya ägare. Vilka de är har han dock inte närmare beskrivit
Och i den urvattnade rödgröna försvarspolitik som nu presenterats, där det mesta kompromissas om genom att utelämnas, är det svensk vapenindustri, om än mer marina Kockums än flygande Saab, som ska värnas.
Visst är det bra om Sverige kan ha en stark, konkurrenskraftig bil- och vapenindustri. Men att de gröna miljöpartisterna plötsligt skulle bli herrgårdsvagns- och bandvagnskramare var kanske otippat. Det kan bli intressant att följa den fördjupade granskning av den gröna kometen i svensk politik under våren, och av deras många förslag kring kraftigt höjt bensinpris, i princip flygstopp i södra Sverige, med mera.
Tryggt nog håller miljöpartisterna än så länge kvar vid sitt motstånd mot kärnkraften, som ska börja avvecklas omedelbart och absolut inte uppgaderas eller göras mer effektiv (och leveranssäker). Sol, vind och vatten är förstås ovärderliga energikällor - men är de lösningen nästa kalla vinter? Som bekant kan man inte alltid lita på att solen skiner eller vinden blåser. Och de outbyggda älvarna ska väl förbli så, eller?
Intressant om politik, försvarspolitik, industripolitik, näringspolitik, energipolitik, Saab, JAS, Kockums, kärnkraft, vattenkraft, outbyggda älvar, Miljöpartiet, Peter Eriksson, Maria Wetterstrand
torsdag, januari 14, 2010
Liberaler för öppenhet och försvar
Vi har just inlett 2000-talets andra årtionde - men de politiska ämnena känns ofta igen från tidigare decennier och sekler. Folkpartister som vänder och vrider på dagens frågor kan ofta se en kontinuitet i historien.
Öppenhet har alltid varit liberalismens främsta fråga, i Sverige med traditionellt startår till Chydenius och frihetstidens tryckfrihetsförordning 1766. Yttrandefrihet, integritet och information har förstås på senare år alltmer handlat om internet och de möjligheter och utmaningar den nya tekniken för med sig. Några av dem adresserar nu Folkpartiet och Lotta Edholm ur ett huvudstads- och kommunalpolitiskt perspektiv, på Brännpunkt.
Försvaret av det öppna samhället är lika självklart. Det sker dels genom de inneboende mekanismerna, fri- och rättigheterna som öppenheten innebär - men behöver också ske genom en beredskap mot yttre angrepp, i värsta fall med vapen i hand. Vår omvärld har i mycket förändrats till det bättre men historien lär också att inget töväder är säkert. Inte minst utvecklingen med olja och gas i Norra Ishavet och i övrigt Rysslands utveckling gör att vi behöver fundera över svensk säkerhetspolitik - och stärka försvaret av Sverige, som Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Allan Widman skriver om, också på Brännpunkt. Se också DN/TT.
Bloggar, om öppenhet och internet: Lotta Edholm, Madeleine Sjöstedt. Om försvar: Mathias Sundin, Folkpartiet i Nacka, Martin Ängeby
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om öppenhet, information, yttrandefrihet, internet, offentlighetsprincipen, öppna samhället, försvar, Ryssland, Norra Ishavet, säkerhetspolitik, Jan Björklund, Lotta Edholm, Birgitta Ohlsson, Allan Widman
Öppenhet har alltid varit liberalismens främsta fråga, i Sverige med traditionellt startår till Chydenius och frihetstidens tryckfrihetsförordning 1766. Yttrandefrihet, integritet och information har förstås på senare år alltmer handlat om internet och de möjligheter och utmaningar den nya tekniken för med sig. Några av dem adresserar nu Folkpartiet och Lotta Edholm ur ett huvudstads- och kommunalpolitiskt perspektiv, på Brännpunkt.
Försvaret av det öppna samhället är lika självklart. Det sker dels genom de inneboende mekanismerna, fri- och rättigheterna som öppenheten innebär - men behöver också ske genom en beredskap mot yttre angrepp, i värsta fall med vapen i hand. Vår omvärld har i mycket förändrats till det bättre men historien lär också att inget töväder är säkert. Inte minst utvecklingen med olja och gas i Norra Ishavet och i övrigt Rysslands utveckling gör att vi behöver fundera över svensk säkerhetspolitik - och stärka försvaret av Sverige, som Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Allan Widman skriver om, också på Brännpunkt. Se också DN/TT.
Bloggar, om öppenhet och internet: Lotta Edholm, Madeleine Sjöstedt. Om försvar: Mathias Sundin, Folkpartiet i Nacka, Martin Ängeby
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om öppenhet, information, yttrandefrihet, internet, offentlighetsprincipen, öppna samhället, försvar, Ryssland, Norra Ishavet, säkerhetspolitik, Jan Björklund, Lotta Edholm, Birgitta Ohlsson, Allan Widman
fredag, november 06, 2009
Om vi hade kunnat stoppa gasledningen...
Med handen på hjärtat är det nog inte många svenskar eller nordbor som jublar över de nu högst oundvikliga utsikterna att få en rysk gasledning nedlagd i Östersjön. Och med all respekt för miljöskälen (där förlitandet på fossil naturgas väl är det värsta); för de flesta liksom för mig handlar det nog om säkerhet.
Omotiverad skräck för "den ryska björnen" som blivit ofarlig och gärna deltar i ekonomiskt utbyte på lika villkor med andra? Fråga ukrainarna. Eller den kvävda oppositionen eller fria pressen i själva Ryssland.
Nu är Sverige, eller Tyskland som är huvudmottagare för den kommande gasen, inte Ukraina. Men naturligtvis är det högst problematiskt, för att uttrycka det milt, för Sverige och EU med det stormaktsspråk som den ryska statsledningen gärna använder mot sina grannar.
Den ryska flottan väntas nu öka sin närvaro i Östersjön för att övervaka gasledningen. En sådan tilltagande militarisering är problematisk i sig. Lägg därtill att några av EU:s centrala länder gör sig fortsatt, och än mer, beroende av ryska gasleveranser. Energi är säkerhet. Och gasledningar är geostrategiska inrättningar av högsta klass - minst lika mycket som antimissilsystem. Geostrategiska inrättningar i utomståendes intresse, som vi nu etablerar mitt i Östersjön.
Därför hade också jag önskat att man hade kunnat säga nej till gasledningen, precis som den kloka folkpartisten Carl B Hamilton. Nu verkar det inte ha gått, helt enkelt för att möjligheterna inte fanns enligt internationell lag. För oppositionen och inte minst Socialdemokraterna, som inte var så avoga när de själva satt i regeringsställning, är det förstås lika självklart att opponera (men stoppa beslutet tror de sig inte kunna göra). Avgörandet ligger i start- och målländerna, och Ryssland lär inte ändra sig. Hoppet är förstås litet att Tyskland och de övriga inblandade EU-länderna gör det - även om Sverige gärna skulle lära dem deras eget bästa.
Det är ändå en förhoppning att Europa inte låser fast sig i ett beroende av rysk gas. En förnuftigare syn på kärnkraften i Tyskland kan bidra. Och om det ändå behövs fossil naturgas för att med det mindre onda avhjälpa det större (kol) så borde vi verka för "icke-ryska" gasleveranser - från källor i andra länder, över andra länders territorier. Ytterligare ett skäl för EU att verka i Svartahavs-Kaukasus-Kaspiska havsregionen, på villkor att vi samtidigt kan främja demokrati och stabilitet.
Intressant om Nordstream, Northstream, gasledning, Ryssland, Tyskland, Östersjön, säkerhetspolitik, naturgas, fossilgas,Socialdemokraterna, Carl B Hamilton, Folkpartiet
Omotiverad skräck för "den ryska björnen" som blivit ofarlig och gärna deltar i ekonomiskt utbyte på lika villkor med andra? Fråga ukrainarna. Eller den kvävda oppositionen eller fria pressen i själva Ryssland.
Nu är Sverige, eller Tyskland som är huvudmottagare för den kommande gasen, inte Ukraina. Men naturligtvis är det högst problematiskt, för att uttrycka det milt, för Sverige och EU med det stormaktsspråk som den ryska statsledningen gärna använder mot sina grannar.
Den ryska flottan väntas nu öka sin närvaro i Östersjön för att övervaka gasledningen. En sådan tilltagande militarisering är problematisk i sig. Lägg därtill att några av EU:s centrala länder gör sig fortsatt, och än mer, beroende av ryska gasleveranser. Energi är säkerhet. Och gasledningar är geostrategiska inrättningar av högsta klass - minst lika mycket som antimissilsystem. Geostrategiska inrättningar i utomståendes intresse, som vi nu etablerar mitt i Östersjön.
Därför hade också jag önskat att man hade kunnat säga nej till gasledningen, precis som den kloka folkpartisten Carl B Hamilton. Nu verkar det inte ha gått, helt enkelt för att möjligheterna inte fanns enligt internationell lag. För oppositionen och inte minst Socialdemokraterna, som inte var så avoga när de själva satt i regeringsställning, är det förstås lika självklart att opponera (men stoppa beslutet tror de sig inte kunna göra). Avgörandet ligger i start- och målländerna, och Ryssland lär inte ändra sig. Hoppet är förstås litet att Tyskland och de övriga inblandade EU-länderna gör det - även om Sverige gärna skulle lära dem deras eget bästa.
Det är ändå en förhoppning att Europa inte låser fast sig i ett beroende av rysk gas. En förnuftigare syn på kärnkraften i Tyskland kan bidra. Och om det ändå behövs fossil naturgas för att med det mindre onda avhjälpa det större (kol) så borde vi verka för "icke-ryska" gasleveranser - från källor i andra länder, över andra länders territorier. Ytterligare ett skäl för EU att verka i Svartahavs-Kaukasus-Kaspiska havsregionen, på villkor att vi samtidigt kan främja demokrati och stabilitet.
Intressant om Nordstream, Northstream, gasledning, Ryssland, Tyskland, Östersjön, säkerhetspolitik, naturgas, fossilgas,Socialdemokraterna, Carl B Hamilton, Folkpartiet
söndag, april 05, 2009
Katastrofhjälp hjälper även mot lågkonjunktur
Orkanen Katrina blev 2005 ett hårt slag mot New Orleans och hela Louisiana - och mot president Bush, vars förtroende bland allmänheten aldrig riktigt återhämtade sig. Kritiken var hård mot hur katastrofhjälpen fungerade, inte minst i det akuta skedet. På längre sikt visar det sig nu enligt en artikel i NY Times (mitt elektroniska amerikanska husorgan) att det federala uppbyggnadsstödet har gett bra utdelning.
Sysselsättningen har således ökat i Louisiana även de senaste månaderna, som enda amerikanska delstat.
För delstatens guvernör Bobby Jindal kan detta faktum paradoxalt nog bli lite besvärande. Jindal hör nämligen till den hårdföra republikanska falang guvernörer som, till skillnad från bl.a. Kaliforniens Schwarzenegger och Floridas Christ, säger nej till stora delar av det federala stimulanspaketet. (Jindals meningsfrände i sammanhanget, South Carolinas Mark Sanford, har uppmärksammats för sitt nej till extra federala pengar till bl.a. skolor - pengar som skolledare, lärare och elever i hans delstat verkligen skulle välkomna.)
Jindal sågs tidigare som en av de ledande pretendenterna till det framtida ledarskapet för det skadeskjutna republikanska partiet, men hans stjärna dalade efter ett svagt framträdande när han fick uppdraget att leverera partiets svar på Obamas första tal till kongressen.
Skälen till nejet till federala stimulanspengar är enligt guvernörerna själva principen att inte öka budgetunderskottet. Andra skulle kalla det populism - att bara vara motvalls demokraterna och Barack Obama.
Utan någon annan egen agenda blir problemen nog snart stora för såväl guvernör Jindal som hela hans Grand Old Party.
Intressant om USA, Louisiana, stimulanspaket, Barack Obama, Bobby Jindal, Mark Sanford, demokraterna, republikanerna
Sysselsättningen har således ökat i Louisiana även de senaste månaderna, som enda amerikanska delstat.
För delstatens guvernör Bobby Jindal kan detta faktum paradoxalt nog bli lite besvärande. Jindal hör nämligen till den hårdföra republikanska falang guvernörer som, till skillnad från bl.a. Kaliforniens Schwarzenegger och Floridas Christ, säger nej till stora delar av det federala stimulanspaketet. (Jindals meningsfrände i sammanhanget, South Carolinas Mark Sanford, har uppmärksammats för sitt nej till extra federala pengar till bl.a. skolor - pengar som skolledare, lärare och elever i hans delstat verkligen skulle välkomna.)
Jindal sågs tidigare som en av de ledande pretendenterna till det framtida ledarskapet för det skadeskjutna republikanska partiet, men hans stjärna dalade efter ett svagt framträdande när han fick uppdraget att leverera partiets svar på Obamas första tal till kongressen.
Skälen till nejet till federala stimulanspengar är enligt guvernörerna själva principen att inte öka budgetunderskottet. Andra skulle kalla det populism - att bara vara motvalls demokraterna och Barack Obama.
Utan någon annan egen agenda blir problemen nog snart stora för såväl guvernör Jindal som hela hans Grand Old Party.
Intressant om USA, Louisiana, stimulanspaket, Barack Obama, Bobby Jindal, Mark Sanford, demokraterna, republikanerna
onsdag, mars 25, 2009
Böcker till barn
Barn behöver böcker, och årets val av ALMA-pristagare känns välmotiverat genom uppgiften att sprida litteratur och främja läsning bland dem som verkligen kan dra nytta av det. Politiska tolkningar är kanske svåra att bortse från. Viktigast i mina ögon är då insikten att en hållbar tvåstatslösning inte kan byggas utan just böcker, bildning, det hopp och de vidgade vyer som det kan ge, på bägge sidor. Bistånd och uppbyggnad kan inte bara ske med fysisk och administrativ infrastruktur, och det behövs något mer än bara skolor.
En organisation som Tamerinstitutet kanske inte är så lätt att porträttera som en spännande författare, men visar att steget att föra ut författarnas alster till målgrupper som bäst behöver kan vara krångligare och därmed värt mer uppmärksamhet än man tror.
En reflektion är samtidigt att hur riktigt och viktigt det än är att belöna läsfrämjande insatser bland utsatta, så måste man också kunna hålla med om att svensk barnlitteraturs ålderman Lennart Hellsing i sitt 90:e levnadsår hade kunnat vara värd ett pris till Astrid Lindgrens minne. Inte på grund av sin nationalitet, utan för allt det han gjort för att göra Sverige till en av världens starkaste barnlitteraturnationer. Förhoppningsvis får priskommittén fler chanser.
Om det hela skriver bl.a. DN med kommentatorn Lotta Olsson, och SvD.
Intressant om ALMA, Astrid Lindgren-priset, Tamerinstitutet, Lennart Hellsing
En organisation som Tamerinstitutet kanske inte är så lätt att porträttera som en spännande författare, men visar att steget att föra ut författarnas alster till målgrupper som bäst behöver kan vara krångligare och därmed värt mer uppmärksamhet än man tror.
En reflektion är samtidigt att hur riktigt och viktigt det än är att belöna läsfrämjande insatser bland utsatta, så måste man också kunna hålla med om att svensk barnlitteraturs ålderman Lennart Hellsing i sitt 90:e levnadsår hade kunnat vara värd ett pris till Astrid Lindgrens minne. Inte på grund av sin nationalitet, utan för allt det han gjort för att göra Sverige till en av världens starkaste barnlitteraturnationer. Förhoppningsvis får priskommittén fler chanser.
Om det hela skriver bl.a. DN med kommentatorn Lotta Olsson, och SvD.
Intressant om ALMA, Astrid Lindgren-priset, Tamerinstitutet, Lennart Hellsing
tisdag, mars 24, 2009
Kung för Keynes?
Kung Carl Gustaf sluter sig uppenbarligen till dem som inspireras av keynesianska tankar för att bemöta finanskrisen: "Spendera, så löser man krisen" är hans råd till italienska journalister rapporterar SvD. I övrigt uttrycker vår kung sitt intresse för miljöfrågor och miljöbilar, och drottningen har ett program som innefattar såväl barnlitteratur som kvinnor utsatta för våld och trafficking.
Angelägna ämnen som bekräftar att vårt kungapar ligger i tiden med sina val av frågor att fokusera på. Det får ju dock inte med vår konstitution bli för politiskt - vilket ibland kan tolkas som inte något som någon person eller grupp av betydelse kan uppfatta som kontroversiellt.
Om kungen t.ex. höstade hem segern i ett valkungadöme kunde han kanske tillåta sig en mer utsvävande, och kanske för både sig själv och svenskarna mer givande roll. I väntan på det republikanska kungariket Sverige får vi se hur kontroversiell den kungliga keynesianismen bedöms vara.
Intressant om Keynes, keynesianism, finanskris, kungen, drottningen, monarki, republik, valkungadöme
Angelägna ämnen som bekräftar att vårt kungapar ligger i tiden med sina val av frågor att fokusera på. Det får ju dock inte med vår konstitution bli för politiskt - vilket ibland kan tolkas som inte något som någon person eller grupp av betydelse kan uppfatta som kontroversiellt.
Om kungen t.ex. höstade hem segern i ett valkungadöme kunde han kanske tillåta sig en mer utsvävande, och kanske för både sig själv och svenskarna mer givande roll. I väntan på det republikanska kungariket Sverige får vi se hur kontroversiell den kungliga keynesianismen bedöms vara.
Intressant om Keynes, keynesianism, finanskris, kungen, drottningen, monarki, republik, valkungadöme
söndag, mars 22, 2009
Gay, gift och i behov av asyl
Äktenskapsfrågan är aktuell på bägge sidor Atlanten. I USA går vågorna förstås högre än här hos oss, där sex av sju riksdagspartier "kommit ut" för en gemensam äktenskapsbalk med samma term för samkönade par.
För egen del är jag i och för sig inte så fokuserad på själva begreppet så länge alla har samma rättigheter (samtidigt som jag fullt ut förstår dem som i själva begreppet ser just en fråga om lika rättigheter).
Vad lika rättigheter mellan homo- och heterosexuella par kan betyda demonstreras nu i ett aktuellt asylfall i Massachussetts, där senatorn och förre demokratiske presidentkandidaten agerar. Det visar också att hbt-rättigheter fortfarande är lite känsligare och mer komplicerat även i länder som vi annars ser som demokratiska, i detta fall Lula da Silvas Brasilien (som förvisso har en hel del andra bekymmer relaterade till mänskliga rättigheter).
Intressant om hbt, äktenskap, asyl, mänskliga rättigheter, Brasilien, Massachussetts
För egen del är jag i och för sig inte så fokuserad på själva begreppet så länge alla har samma rättigheter (samtidigt som jag fullt ut förstår dem som i själva begreppet ser just en fråga om lika rättigheter).
Vad lika rättigheter mellan homo- och heterosexuella par kan betyda demonstreras nu i ett aktuellt asylfall i Massachussetts, där senatorn och förre demokratiske presidentkandidaten agerar. Det visar också att hbt-rättigheter fortfarande är lite känsligare och mer komplicerat även i länder som vi annars ser som demokratiska, i detta fall Lula da Silvas Brasilien (som förvisso har en hel del andra bekymmer relaterade till mänskliga rättigheter).
Intressant om hbt, äktenskap, asyl, mänskliga rättigheter, Brasilien, Massachussetts
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
