torsdag, april 30, 2009

Panik eller proportioner i pestens tid

När världen håller andan inför den s.k. svininfluensans fortsatta framfart är det kanske lämpligt att istället ta ett djupt andetag (smittorisken torde vara låg!) och få proportion på smittoskräcken. Ja, det verkar ha uppstått en ny form av influensa - men i dagsläget verkar den inte vara farligare än vanliga influensor som vi utsätts för årligen. Det finns betydligt värre sjukdomar att oroa sig för - många har påpekat att malaria och aids skördar mångdubbelt fler offer varje dag än vad den nya influensan hittills har åstadkommit.

Orosmoln på hemmaplan är multiresistenta bakterier, och generellt att vi håller på att vrida vårt mest effektiva hälsovapen under 1900-talet, antibiotikan, ur händerna på oss själva genom överanvändning som leder till ökad resistens.

Svenska myndigheter verkar dock hålla huvudet kallt, en gynnad position som bl.a. Anne-Charlotte Marteus uppmärksammar i dagens Expressen. Det gäller också i stor utsträckning svenska medier - men visst finns onödigt alarmistiska inslag. Historieprofessorn Dick Harrisson, som bl.a. skrivit en tjock bok om digerdöden, drog i P1 i morse (webbradio) historiska paralleller - mest näraliggande till spanska sjukan, mänsklighetens senaste riktigt dödliga pandemin. Han verkade mot den bakgrunden skeptisk till att internationellt samarbete med t.ex. vaccinleveranser verkligen skulle fungera i ett krisläge.

Men 1918 är länge, länge sedan. Inte så mycket i år som i mänskligt, medicinskt och teknologiskt framåtskridande. Visst sätter regeringar sina egna invånare främst men att jämföra misstron och handelshindren direkt efter första världskriget, med dagens rörliga
Europa och omvärld, känns rätt anakronistiskt.

Intressant om , , , ,

lördag, april 25, 2009

Gamla gardet ger röst åt krisande republikaner

I avsaknad av tydliga ledare för det skadeskjutna republikanska partiet träder det gamla gardet fram som språkrör: Förre vicepresident Dick Cheney har nu senast försvarat de tortyrliknande förhörsmetoderna, medan 90-talets republikanske stjärna (och stjärnfall) Newt Gingrich fyller något slags ny roll som mentor och orakel med egen tankesmedja. (Rapporter från NY Times, som vanligt.)

På Capitolium har ju "The Grand Old Party" haft svårt att finna en ny väg framåt - förutom motstånd mot Obamaadministrationens agenda, ett motstånd som fått demokraterna att stämpla dem som "the party of No". Yngre republikaner som försökt ta ledartröjan, som Louisianaguvernören Bobby Jindal, har ju heller inte varit helt framgångsrika.

Ett motstånd mot demokraternas krispaket, sjukvårdsförslag osv kan vara farligt av flera skäl. Även om vissa väljare är skeptiska mot en del av hans förslag bibehåller ju president Obama sin höga personliga popularitet. Tillsammans med demokraternas majoritet i kongressens båda kamrar gör det att han kan driva igenom förslagen utan att i princip ägna de republikanska senatorerna och kongressledamöterna en tanke. Och att bli en irrelevant faktor kan aldrig vara bra för ett parti som existerar för att genomföra praktisk politik, särskilt inte i det amerikanska politiska systemet där partiidentiteten är något helt annat (och svagare) än i t.ex. Europa, och kongresspolitiker från de bägge partierna ofta tar gemensamma initiativ.

Kanske finns en rädsla för att leda oppositionen mot den populäre presidenten som gör att de yngre republikanerna inte ogärna låter det gamla gardet ta en större roll. Men de borde snarare rädas att minnet av Bush/Cheney-åren häftar fast vid partiet.

Intressant om , , , , , ,

torsdag, april 23, 2009

Obama som Reagan?

Likheterna har påpekats förut - två ideologiskt drivna och retoriskt skickliga politiker som lite från utsidan inom respektive parti vunnit Vita Huset efter djupt impopulära företrädare från motsatt parti. Och nu syns fler likheter mellan författaren-presidenten Barack Obama, och "the Great Communicator" Ronald Reagan, - deras höga popularitet håller i sig, men gäller främst de egna väljarna. Dagens republikaner och 1981 års demokrater var mycket skeptiska mot sin nya president.

I bägge fallen gäller populariteten personerna mer än politiken. Liksom Obama hade Reagan tuffa ekonomiska utmaningar att ta itu med, och stod för okonventionella, nydanande (eller nygamla) lösningar som väckte viss oro, i vissa led.

Om detta skriver Andrew Kohut, chef för Pew Research Center, i en gästkolumn i NY Times.

Skillnaderna mellan de två gyllentungade presidenterna är förstås uppenbara. Reagans popularitet dalade i takt med stigande arbetslöshet - men återhämtade sig och han vann en storseger 1984 över demokraternas Walter Mondale och Geraldine Ferraro (den första kvinnan på presidentvalsedeln från ett av de två stora partierna). Facit av Reagans 80-tal var dock ingen stabil grund för en framgångsrik ekonomi - lyftet dröjde till Clintons 90-tal (även om bostadsbubblan med subprime-lån tog sin början då för att förvärras under Bush jr).

Framtiden får utvisa vilka av Obamas ekonomiska förslag som förverkligas och vilken effekt de får. Hans personlighet har dock lyckats förmedla hopp - och en aning ljus i tunneln - som ger potential för fortsatt starkt opinionsstöd. Däremot får vi verkligen hoppas att Obama slipper uppleva en popularitetsvåg som Reagans våren 1981 - efter attentatet.

Intressant om , , ,

söndag, april 19, 2009

Fildelning, pirater och Europa

Kluvna liberaler har det inte lätt i dessa dagar: Efter FRA-frågan där integriteten ställdes mot säkerhet och behovet av en effektiv underrättelsetjänst, kom fildelningsdebatten tillbaka med full kraft.

Även fildelningsfrågan handlar det i mycket om integritet, t.ex. upphovsrättsägares rätt att begära ut misstänkta fildelars IP-adresser enligt den s.k. ipred-lagen - men det handlar också om kreatörers intellektuella och rättsliga rätt till sina verk. Det är på många sätt en tydligare liberal målkonflikt.

Som liberal känner jag onekligen viss sympati med de internetleverantörer som med hänvisning till annan lagstiftning förstör uppgifterna om användarnas IP-adresser och därför inte kan lämna ut dem enligt ipred-lagen. Mindre sympati har jag med dem som tillgängliggör eller tillhandahåller verktygen för nedladdning av upphovsrättsskyddat material i stor skala. DN:s huvudledare efter Pirate Bay-rättegången gav mig råg i ryggen: "...i grunden måste artister, skådespelare och författare ha rätt till ersättning för sina verk."

Som så ofta gäller det att försöka förena flera tankar, och värden, på en gång. Självklart måste vi finna smarta lösningar för hur upphovsrätten kan förenas med den nya tekniken. Vi kan inte för att citera ett känt inlägg i en valdebatt 2006, kriminalisera en hel (nåja) ungdomsgeneration.

För partierna gäller det också att inte kratta manegen för ett enfrågeparti som med fri fildelning på fanan kan segla in i Europaparlamentet. Risken ska inte negligeras. Med det låga valdeltagandet vi tyvärr verkar få vänja oss vid i Europavalen räcker det med drygt 100.000 röster för ett mandat i Bryssel. Med ett sätt att se det vore det högst relevant för ett piratparti att ta plats i Europaparlamentet, eftersom EU ägnar sig mycket åt datasäkerhet och kommunikation i dessa dagar.

Men de andra frågorna behöver andra partier, med kunskap och förmåga att just förena flera tankar och värden. Bäst en verklig Europavän med vännens förmåga till konstruktiv kritik.

Intressant om , , , , , ,

fredag, april 17, 2009

Jämlika äktenskap sprider sig

I Kalifornien stoppades samkönade äktenskap av en folkomröstning (ett instrument som nu ifrågasätts när det handlar om mänskliga rättigheter). Men i USA:s näst största delstat, New York, kan vägen till lika rättigheter slutligen röjas efter ett initiativ av guvernören David Paterson.

Samkönade äktenskap har tidigare fått stöd i delstatens representanthus men inte i senaten. Nu hoppas man att demokraten Paterson ska övertyga både en del demokratiska senatorer och några republikaner i denna delstat som tills nyligen styrdes av en republikansk guvernör och delstatskongress.

Paterson drog paralleller till de svartas, kvinnornas och de funktionshindrades kamp. I USA med sin stolthet över deklarationen om människans rättigheter är det mycket tydligt rättighetsperspektivet som är det tungt vägande argumentet för (företrädesvis demokratiska) politiker - och de domare som ofta i sista hand får fälla utslaget över lagförslagen. Personligen tycker jag inte att det är själva begreppet utan den lika rättigheten som är det viktiga.

Om New York slutligen får jämlikhet för samkönade par sällar man sig till en rad stater i nordöstra USA som infört eller på väg att införa nya äktenskapslagar: Massachussetts, Connecticut, Vermont och New Hampshire kan snart göra hela New England jämlikt i denna aspekt. Därtill kanske mer förvånande även jordbruksstaten Iowa.

Läs mer i NY Times.

Intressant om , , , , , , , , ,

torsdag, april 16, 2009

Kommunismens blodbad inte så illa menat?

DN Kultur ger ofta intressant, för en liberal provocerande läsning. I morse gladdes jag över Marcus Boldemanns kärleksförklaring till spårvagnar - en fransk trafiklösning som vi definitivt bör importera till Stockholm.

Lite högre blodtryck orsakade bokanmälan av Dan Jönsson på samma uppslag - Utopierna är tillbaka. Jag vet inte hur mycket Jönsson sympatiserar med författaren Slavoj Zizek och delar hans analays, som verkar gå ut på att vänstern måste göra upp med sin beröringsskräck med sina totalitära avarter. "Vänstern måste 'våga erkänna' sitt totalitära förflutna, återgå till traditionen från Robespierre och Lenin, för att hitta tillbaka till en befriande, utopisk 'sanning'" sammanfattar Jönsson.

Två av historiens värsta massmördare, för att använda en sliten men mycket passande term, ska alltså åter göras till husgudar. Det räcker tydligen inte med det uppsving för Marx och Kapitalet som rapporterades om efter att finanskrisen raserat både förmögenheter och förtroende. Robespierre och Lenin var ju dessutom inga vanliga massmördare utan arkitekter bakom system med terrorn som grund och förutsättning, som perverterade Frankrike för flera år, och Ryssland för många årtionden.

Dessa dödliga utopier bör alltså inte avskräcka vänstern från att anamma nya - eller nygamla? Och man ska uppenbarligen räkna med risken för ytterligare "misslyckanden". Ja, franska revolutionens terror och kommunismens blodbad var ju inte så illa menat...

Om detta perspektiv vinner fotfäste framstår med ens den rådande krisen, som Jönsson avslutar med att kalla "inte en gräns utan en öppning", som potentiellt mycket farligare än några nedlagda bilfabriker och växande statsskulder.

Intressant om , , , , , ,

söndag, april 05, 2009

Katastrofhjälp hjälper även mot lågkonjunktur

Orkanen Katrina blev 2005 ett hårt slag mot New Orleans och hela Louisiana - och mot president Bush, vars förtroende bland allmänheten aldrig riktigt återhämtade sig. Kritiken var hård mot hur katastrofhjälpen fungerade, inte minst i det akuta skedet. På längre sikt visar det sig nu enligt en artikel i NY Times (mitt elektroniska amerikanska husorgan) att det federala uppbyggnadsstödet har gett bra utdelning.

Sysselsättningen har således ökat i Louisiana även de senaste månaderna, som enda amerikanska delstat.

För delstatens guvernör Bobby Jindal kan detta faktum paradoxalt nog bli lite besvärande. Jindal hör nämligen till den hårdföra republikanska falang guvernörer som, till skillnad från bl.a. Kaliforniens Schwarzenegger och Floridas Christ, säger nej till stora delar av det federala stimulanspaketet. (Jindals meningsfrände i sammanhanget, South Carolinas Mark Sanford, har uppmärksammats för sitt nej till extra federala pengar till bl.a. skolor - pengar som skolledare, lärare och elever i hans delstat verkligen skulle välkomna.)

Jindal sågs tidigare som en av de ledande pretendenterna till det framtida ledarskapet för det skadeskjutna republikanska partiet, men hans stjärna dalade efter ett svagt framträdande när han fick uppdraget att leverera partiets svar på Obamas första tal till kongressen.

Skälen till nejet till federala stimulanspengar är enligt guvernörerna själva principen att inte öka budgetunderskottet. Andra skulle kalla det populism - att bara vara motvalls demokraterna och Barack Obama.

Utan någon annan egen agenda blir problemen nog snart stora för såväl guvernör Jindal som hela hans Grand Old Party.

Intressant om , , , , , , ,