Gamla gardet ger röst åt krisande republikaner

I avsaknad av tydliga ledare för det skadeskjutna republikanska partiet träder det gamla gardet fram som språkrör: Förre vicepresident Dick Cheney har nu senast försvarat de tortyrliknande förhörsmetoderna, medan 90-talets republikanske stjärna (och stjärnfall) Newt Gingrich fyller något slags ny roll som mentor och orakel med egen tankesmedja. (Rapporter från NY Times, som vanligt.)

På Capitolium har ju "The Grand Old Party" haft svårt att finna en ny väg framåt - förutom motstånd mot Obamaadministrationens agenda, ett motstånd som fått demokraterna att stämpla dem som "the party of No". Yngre republikaner som försökt ta ledartröjan, som Louisianaguvernören Bobby Jindal, har ju heller inte varit helt framgångsrika.

Ett motstånd mot demokraternas krispaket, sjukvårdsförslag osv kan vara farligt av flera skäl. Även om vissa väljare är skeptiska mot en del av hans förslag bibehåller ju president Obama sin höga personliga popularitet. Tillsammans med demokraternas majoritet i kongressens båda kamrar gör det att han kan driva igenom förslagen utan att i princip ägna de republikanska senatorerna och kongressledamöterna en tanke. Och att bli en irrelevant faktor kan aldrig vara bra för ett parti som existerar för att genomföra praktisk politik, särskilt inte i det amerikanska politiska systemet där partiidentiteten är något helt annat (och svagare) än i t.ex. Europa, och kongresspolitiker från de bägge partierna ofta tar gemensamma initiativ.

Kanske finns en rädsla för att leda oppositionen mot den populäre presidenten som gör att de yngre republikanerna inte ogärna låter det gamla gardet ta en större roll. Men de borde snarare rädas att minnet av Bush/Cheney-åren häftar fast vid partiet.

Intressant om USA, politik, demokraterna, republikanerna, Cheney, Gingrich, Obama