lördag, november 27, 2010

Många älskar RUT

Minns ni RUT-debatten? Vårvinterns kanske hetaste politiska fråga. Det var kanske där Alliansens valframgång började. Många hade svårt att förstå upprördheten från vänstern över den pragmatiska skatterabatt som skapade tusentals jobb, gav många människor en inkomst och pensionspoäng istället för otrygga svartjobb, bidrog till entrepenörsmöjligheter på ett traditionellt "kvinnligt" område, och gjorde att tiotusentals enklare kunde få ihop sitt "livspussel". (Förlåt citationstecknen. Jag har förstås, som städivrig man, svårt för en naturgiven kvinnlig stämpel på hushållsarbete, och är lätt allergisk mot l-ordet.)

Nu får vi RUT-vänner ytterligare kvitto på reformens fördelar. Bilden av den typiske rike RUT-kunden visar sig som vi väntat vara en nidbild. Enligt Skatteverket har nära 300.000 utnyttjat RUT-avdraget i år. Enligt branschen är barnfamiljerna den största kundgruppen. Intresset bara ökar, inte minst efter att det fortsatta förtroendet för Alliansregeringen visar att den blir kvar.

Om fyra år lär reformen vara fast rotad (!). RUT, liksom ROT, tycks bli en permanent bekantskap. Gott så.

Media. DN, SvD. Bloggar: Carina Boberg, Jesper Svensson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Stabilare skolpolitik

De här glada herrarna har åstadkommit något som många fler kommer att få anledning att glädjas över, med sin överenskommelse om betygskriterierna: Grunden till ett långsiktigt stabilt betygssystem, och förhoppningsvis en dito skolpolitik under åren som kommer, oavsett politisk majoritet.

Två glada herrar i röda slipsar ger glädjande skolpolitiskt besked i adventstid. Foto SVT/Scanpix.

Svensk skolpolitik har länge kännetecknats av konflikt. Till stora delar nödvändig - Folkpartiet och Jan Björklund, lärarfacken och många andra har haft stora anledningar att kritisera och begära en omläggning av de senaste decenniernas svenska skola.

I vissa delar har konflikten om skolpolitiken dock varit klart överdriven, inte minst på senare år, sedan Socialdemokraterna signalerade sin omsvängning (en policyförändring som även om den blev hennes enda, är något Mona Sahlin kan vara stolt och hennes partikamrater glädjas över). Förvisso gjorde den rödgröna tvångströjan att såväl S som MP tvingades bli mer "flummiga" och valfrihetsfientliga - i botten fanns förutsättningar för ett vettigare samtal om skolpolitiken än på många år.

Nu är tvångströjan borta. Av hans min och även kommentarer ser sig Mikael Damberg (S) uppenbarligen inte som nödd och tvungen att göra upp med Jan Björklund (FP) - han gläds över möjligheten. Lärarfacken applåderar. Och det bör alltså många fler av oss göra. Elever, lärare, föräldrar och alla svenskar är väl betjänta av ett stabilt betygssystem och en större förutsägbarhet och långsiktighet i skolpolitiken.

Att vänsterpartisterna gnisslar tänder kan varken förvåna eller påverka. Damberg putsar på sitt CV inför tyngre uppdrag (S-ordförandeskapet tycks vara det jobb som manifesterar "ring inte oss, vi ringer dig"). Och utbildningsminister Björklund kan glädjas över en blocköverskridande uppgörelse i mittfältet som förlänar en gnutta statsmannaglans.

Media: DN, SvD, SvD BrännpunktSVT. Bloggar: Roger Haddad.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

måndag, november 22, 2010

Ett parti i behov av idédebatt

Sanningen ska sägas: Valet gick inte så bra som det kunde och borde ha gått för vårt liberala Folkparti. Analyser av väljarströmmar kan ge trösterika besked om nettovinster inte bara från krisande socialdemokrater utan även från framgångsrusiga moderater. Det gör inte valet till en framgång - men det visar vår potential.

För ett liberalt parti, med en rörlig och högst instabil väljarkår, måste allt handla om idéer och sakpolitik. En välkommen slutsats av vår valanalys (omskriven bl.a. i SvD) är också just behovet av en idédebatt, som ska utmynna i ett nytt partiprogram, liksom om en egen förmåga till samhällsanalys.

Större förståelse för omvärlden och samhället i dag, parat med liberala idéer, ska leda fram till en ny liberal plattform för framtidspolitiken vi ska driva och för framtida möten med väljarna. Det handlar inte bara om förmågan om att vinna valframgångar - utan om det liberala partiets existensberättigande.

Skolan har gjort Folkpartiet till nära nog ett enfrågeparti - åtminstone medialt och i många svenskars ögon, vilket i den politiska praktiken gör det till en verklighet. Att ett relativt litet parti dominerar i en fråga är bättre än att sakna en profilfråga helt, men riskerna för utarmning och överskuggning är tydliga. Svagheten i en enda riktigt stark fråga är förstås också uppenbar: vad händer när vi har genomfört det mesta vi har lovat och sagt, om vi inte fyller på idéerna, där också?

En bredd i politiken är särskilt viktig för ett parti som vill växa.Vi måste ha en trovärdighet över hela det politiska fältet - inte bara internt, för övertygade folkpartister som vet att vi har de bästa och mest genomtänkta förslagen på snart sagt varje område, utan för alla de väljare som vi potentiellt kan vinna. Då gäller det att rusta oss inte minst i de stora frågorna om ekonomi och arbetsmarknad, samt miljö. Där behöver vi särskilda tankar i idéarbetet, och där behöver vi särskilt fokus i samhällsanalysen.

Tidigare försök har gjorts att finna en profilfråga jämte skolan; rättspolitiken, samt integration och invandring. I årets valrörelse fanns ingen tydlig sådan ambition. Inför framtiden bör vi söka brett, och som jag har skrivit tidigare gärna tillbaka till Folkpartiets stolta socialpolitiska tradition. Forskningen hör intimt samman med utbildningsfrågorna men handlar också om framtida konkurrenskraft för ett litet öppet land i en tuff internationell miljö. En särskild plats intar kulturpolitiken, knappast med förmåga att bli den tunga profilfrågan, men nog så viktig för bilden av och själen i det liberala idépartiet. Och självklart måste vi ha en oantastlig legitimitet i liberala grundfrågor som kanske är smala i valrörelsen men ofrånkomliga i längden; om integritet, yttrandefrihet, internationell solidaritet.

Kvinnorna har alltid varit viktiga för Folkpartiet, men numera är vi ett parti med jämn könsfördelning i väljarkåren. Det kan på ett sätt synas bra för ett brett liberalt parti - men om det signalerar en av många upplevd tappad ledartröja i jämställdhetsfrågor och andra ämnen som angår många kvinnor, så leder det också till eftertanke. Liberala Kvinnors avgående och tillträdande ordförande Birgitta Ohlsson och Bonnie Bernström skrev tankeväckande i UNT i helgen.

Ryktet om Folkpartiets kris bland ungdomar tycks däremot överdrivet, om man ser till väljarstödet i olika åldersgrupper. Ändå förtjänar också varningsropen från ungdomsförbundet och önskemålen om en liberal tydlighet att tas på allvar. (Adam Cwejman i Expressen.)


Folkpartiets problem handlar inte bara om ensidighet i sakfrågorna (skolan) utan också om ensidighet i kommunikationen och i hur människor uppfattar oss.

Genuint liberala, genomtänkta, välmenande och goda förslag riskerar att sorteras bort om människor har fått uppfattningen att Folkpartiet bara är ett parti som ställer krav på alla, gärna på dem som uppfattas "svaga". Att det inte är en bild som överensstämmer med verklighetens Folkpartipolitik, det vet vi aktiva folkpartister: men bilden är problemet.

I ett liberalt parti är det högt i tak. Nu har vi chansen att bevisa, och ta tillvara på, det. Vi ska bryta åsikter om allt från skattesatser över Systembolaget till forskningens frihet. Sedan ska vi alla också ta vårt ansvar, som ambassadörer och företrädare, för att föra ut politiken och sätta bilden av partiet. Vi ska bli inte bara valbara, utan också ett förstahandsval, för fler. Det är en uppgift för många - och också värd en debatt.

Bloggar: Christoffer Fagerberg, Niklas Frykman, FP Nacka, Catrine Norrgård, Niklas Odelberg, Mathias Sundin, Erik Svansbo, Hans Åberg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

torsdag, november 18, 2010

Bygg staden ännu vackrare, högre, tätare och bättre

Att Stockholm är en av världens vackraste städer är kanske inte en utsaga som kan kallas helt objektiv när den kommer från en stockholmare (om än inflyttad), än mindre från en Stockholmspolitiker. Men att Stockholm med sina "årsringar" av arkitektur från olika epoker, sitt kuperade och av vatten präglade stadsmiljölandskap, är vackert torde få ha invändningar mot.

Stockholm är också en levande stad, stadd i ständig förändring. Stadsmiljölandskapet är i allra högsta grad format av människan - inte bara med hus utan med markutfyllnader och kanaler som har skapat land ur vatten, eller gjort öar av land. Hela regionen, som staden i vid bemärkelse nu innefattar, har sprängt tvåmiljonersvallen räknat i antal invånare. Vi har ambitioner och möjligheter att  bli en riktig världsstad, inte i kraft av invånarantalet men tack vare att vi har en kritisk massa av människor, tillsammans med de internationella kommunikationer, kontakter, kulturliv, näringsliv, osv som det medför. Vi har många fler huvudkontor för multinationella storföretag än andra jämförbara städer, vi har en internationellt erkänd filmfestival, ett omvittnat framgångsrikt Konserthus med tillhörande filharmonisk orkester, osv.

Detta ska vi bygga vidare på. Även i fysisk bemärkelse. Det är verkligen dags att Asplunds bokpalats Stadsbiblioteket, Celsings Kulturhus, Tengboms Konserthus, Östbergs Stadshus, osv, får sina nutida motsvarigheter. Byggnader som syns och låter tala om sig och som har en bra funktion - det är kännetecknande för Stockholm.

När årets Kasper Salin-pris för framstående arkitektur delas ut har inget Stockholmshus funnits med sedan Bonniers konsthall 2006, och som DN rapporterar anses Stockholm fegt och snålt i arkitektkretsar. Det är oerhört tråkigt. Vi kan bättre.

I diskussionen om byggande i Stockholm återkommer många till kostnaderna, men ännu mer till det ökända NIMBY-fenomenet. Bygg gärna, men inte här. Förstör inte min utsikt, min promenadväg, mina minnen.

Konservatismen som NIMBY-folket och även instanser som Skönhetsrådet och Samfundet S:t Erik får representera, behövs förstås. Få vill tillbaka till rivningshysteri, få önskar en tid av högmod som föraktfullt åsidosätter tidigare generationers kunskaper och åsikter om arkitektur. Men det får inte gå för långt. De konserverande synpunkterna ska vägas in, sedan ska ett väl övervägt beslut fattas.

Stadsbyggnadsdebatten har också kommit att handla om höga hus. Där tvekar jag inte: vi ska inte göra ingrepp som förstör Stockholms silhuett, som Folkpartiet har gjort helt rätt i att bejaka. Den är ett historiskt landmärke i sig. Det betyder inte att vi inte kan bygga landmärken, som fogas till, kompletterar, bryter av. Höga hus i Värtan, på nordvästra Kungsholmen, vid stadens ytterpunkter, eller längs med Brunkebergsåsens gamla sträckning - det är stockholmsk byggnadstradition att ta vara på. Planerna för gasklocksområdet förtjusar, samtidigt som jag varje gång jag ser Söder torns rumphuggna profil frågar mig: varför vågade de inte bygga högre?

I Västra City kommer vi ha chansen att tillföra något nytt till staden, i dess mest centrala delar, istället för det breda spårområde som i dag löper som ett sår längs med Klara sjö. Vid Slussen finns stora möjligheter - där sista ordet uppenbarligen inte är sagt. Till skillnad från det nya S-borgarrådet Tomas Rudin, som intervjuas av SvD, ser jag inte en rekonstruktion av 30-talets sönderfallande betongkoloss som en lösning. Däremot delar jag helt hans vrede över Stockholm Waterfront Building.

Staden är inte färdigbyggd. Vi ska bygga nytt. Och då ska vi bygga bra. Stockholm Waterfront Building är ett stort underbetyg åt vår stadsbyggnadspolitik och stadsarkitektoniska strategi. Ett av stadens absolut bästa lägen, kanske det bästa, förfuskas och förfulas på detta trista sätt. Här hade vi kunnat byggas något som fått synas, här var verkligen plats för en märkesbyggnad, i samklang med och kontrast till Stadshuset och kyrktornen. Istället har vi fått ett trist kontorshus som ser ut som om det har luftlandsatts från något industriområde fullt av likadana fantasilösa lådor.

Staden byggs för människorna, och dagens och morgondagens människor behöver och efterfrågor mer och annan bebyggelse än forna tiders. Men vi uppskattar även det historiska, kontinuiteten. Vi vill se spektakulär och spännande arkitektur - men vi vill också trivas. Arkitekturen är till för människorna. Se där en tanke som inte bara kan ge det försprång i ekologiskt byggande som Sverige har, enligt DN-artikeln i dag. Utan även ge grunden till en spännande, högkvalitativ stadsbyggnadspolitik som både vinner priser och människors varaktiga uppskattning.

Också stadsmiljöborgarrådet Per Ankersjö bloggar. Här finns verkligen potential för en spännande diskussion - och, som sagt, för spännande stadsbyggnation!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

onsdag, november 17, 2010

Stolt och nöjd över förnyat kulturförtroende

För åtta år sedan fick jag frågan om jag var intresserad av att sitta i Stockholms stads kulturnämnd, och tackade gladeligen ja. Det har varit åtta mycket spännande år, först i opposition och sedan i majoritet - och nu när Alliansen fick förnyat förtroende, Folkpartiet höll och rentav stärkte sina ställningar, och vårt liberala kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt fortsätter som ordförande, kände jag att jag gärna skulle fortsätta.

Vi har satt igång mycket som jag vill se och vara med om att utveckla och förfina, inte minst vår bibliotekssatsning och nytänkandet kring kulturstödsformer.

Därför är jag både stolt och nöjd över att ha fått valberedningens nominering till att ytterligare en period representera Folkpartiet som ledamot i kulturnämnden. Extra glad blir jag över att dessutom vara föreslagen till styrelsen för Stockholms Stadsteater AB. Det är en mycket spännande, vital kulturverksamhet, verkligen en teater för stockholmarna mitt i stadens hjärta, som jag haft glädjen att ta del av många gånger som besökare. Att få vara med om den fortsatta utvecklingen av en levande teater med relevans i vår nutid, med bredd och spets, känns verkligen, utan att använda överord, privilegierat.

Generellt känns det oerhört bra att få fortsätta vara med och forma Stockholmspolitiken, och ge den en liberal prägel. Kulturen i vid bemärkelse har en oundgänglig roll i vår växande stads utveckling. Se bara de senaste dagarnas rapportering om Farsta kulturcentrum - där vi ska få ut mer kultur och mötesplatser för Farstaborna och andra som besöker Farsta Centrum genom att samarbeta smart om lokaler och andra resurser. Eller allt spännande som är på gång i Hjorthagen/Värtan - en gasklocka kan bli konsthall, en annan ett nytt scenrum, och en tredje (inte en av Bobergs klassiska skapelser!) kan få göra plats för ett höghus med arkitektur av hög kvalitet. För sådant är också gasklocksområdet en klockren plats...

Läs gärna, om ni inte redan har gjort det, SvD, DN 1, 2, 3, 4, Madeleine Sjöstedts blogg x2.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om 

söndag, november 14, 2010

Mona Sahlin: Kvinnan, tiden, personen?

De senaste veckornas diskussion om tillståndet i socialdemokratin lär snart framstå som en västanfläkt. Spekulationerna om Mona Sahlins avgångsbeslut, om potentiella efterträdare, om person och politik, framtida vägval och konsekvenser för hela det svenska politiska landskapet kommer ge alla politiskt intresserade en högsäsong.

Historieskrivningen om Mona Sahlins avgång börjar nu. Var det ett ödesbestämt slut för den första kvinnliga partiledaren för det en gång regeringsbärande partiet? Var det hennes person, hennes kön, eller de unika omständigheterna som gjorde att Sahlin inte fick - eller tog - en andra chans? Tvingades hon bort, eller valde hon själv att avgå hellre än att eventuellt kunna hålla sig kvar men inte få det mandat till förändring hon kanske hela tiden har velat ha?

Sahlin ville aldrig gå till val med en rödgrön treklöver - hon ville nöja sig med det för de avgörande mittenväljarnas avsevärt aptitligare S-MP-samarbetet. Hon gjorde en i de flesta läger erkänt stark valspurt, efter en valrörelse i ihållande motvind. Men partiet gick kraftigt tillbaka för andra valet i rad, lyckades inte återvinna regeringsmakten, har fått välja en partiledare som var den första sedan Per Albin Hansson att inte automatiskt bli statsminister - och kommer att få göra det igen.

En stor del av skulden för Socialdemokraternas historiska valnederlag och tillbakagång läggs ofrånkomligen på Mona Sahlins skuldror. Genom att nu avgå tar hon självmant på sig den bördan, vilket kan vara hennes sista stora bidrag till det parti hon har sagt sig älska.

Frågan är om partiet kommer att ta vara på den avskedsgåvan - eller använder den för den enkla utvägen, att liksom efter Göran Persson skylla det mesta på ett misslyckat högsta ledarskap, och inte göra mer djupgående analyser av personbesättningen på fler nivåer, eller politikens innehåll.

Mona Sahlin valdes till partiledare våren 2007 - nära tolv år efter att Ingvar Carlsson deklarerade sin avgång för att bereda vägen för sin kronprinsessa. Socialdemokraternas första kvinnliga partiledare bröt också traditionen av långvarigt ledarskap, i med- och motgång. Nästa partiledare får ungefär lika lång tid på sig till nästa val - men kommer hon eller hon att ha större mandat och förmåga att förändra och förnya?

Och ett extraval kan göra Socialdemokraternas andhämtningspaus drastiskt kortare.

Media: AB, DN, Expressen, SvD, SVT. Bloggar: Peter Andersson, Tokmoderaten AntonssonAlbin Broman, Thomas Böhlmark, Jesper Svensson, Victor Zetterman.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,