lördag, september 30, 2006

Tredje största partiet

Centern ska gratuleras till sin valframgång; särskilt efter de senaste årens förnyelse till framtoning och politik känns det som ett klart sympatiskt alternativ i svensk politik. Men naturligtvis hade det varit roligast om folkpartiet behållit positionen som tredje största parti, gärna med tvåsiffriga procenttal. Nu blev skillnaden inte så stor (noga räknat 0,34 procentenheter, 7,54 mot 7,88 procent av rösterna enligt Valmyndighetens sluträkning). Så väldigt stor utdelning av den skillnaden kanske Maud Olofsson, som låtit höra av sig absolut mest av de fyra Allianskollegorna under de diskreta förhandlingarna, inte ska räkna med.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , ,

Extern interndebatt (fp)

Intern partidebatt ska helst föras internt. Det handlar inte om att täcka upp det obehagliga, utan om att alla och framför allt, i folkpartiets fall, den liberala politiken tjänar på det, i arbetet för att nå framgång, förtroende och kunna genomföra denna politik. När det ibland är motiverat att föra ut skiljaktiga ståndpunkter i externa fora, gäller det att finna rätt balans, om man är ute efter liberalismens och folkpartiets långsiktiga väl.

Kritik som förs fram externt har högre krav på formulering och innehåll. Man måste helt enkelt ha något att komma med, och kunna föra fram det med stor trovärdighet. En grundförutsättning för att kunna kritisera andra är förstås att man själv uppnått, och försöker uppnå, något positivt. De som enbart försöker positionera sig borde vana mediemänniskor snabbt kunna se igenom, om det inte handlar om journalistik med en egen agenda.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , ,

Skamlig svensk tradition återupptagen

Sedan förra året har Sverige haft ett moratorium för avvisningar av homosexuella iranier. Nu har man tydligen tänkt färdigt - och låter allt bli som förr. I dagarna fattades ett beslut om utvisning (se t.ex. Ekot), trots att svenska myndigheter nu åtminstone erkänner att homosexuella i Iran förföljs och t.o.m. löper livsfara. Motiveringen är som tidigare att det inte är någon fara så länge man är diskret. Budskapet är med andra ord fortfarande: gör våld på dig själv, din person, den du är - så ska det nog gå bra.

Ett land som hanterar människor så, kan inte göra anspråk på att föra en humanistisk flyktingpolitik med respekt för mänskliga, universella rättigheter och allas lika värde. Det är förhoppningsvis ett område där den nya borgerliga regeringen snabbt kan sätta avtryck.

Den nya asylprocessen verkar inte ha hjälpt, åtminstone inte på detta område. Det är den nya Migrationsdomstolen som fattat beslutet. Domstolen dömer efter de lagar som riksdagen stiftat, men bör också följa lagstiftarens intentioner som det uttryckts i förarbeten, protokoll osv. Om en uppstramning behövs, så ska den göras.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

Namnfråga - för infrastrukturen?

Dagens positiva besked att den nya regeringen öppnar för offentlig-privata partnerskap för trafikinvesteringar var kanske inte så oväntat. Mest glädjande är kanske att det kommer så tidigt som en tydlig prioritering. (Gäller bara att minnas att det handlar om medel, inte mål.)

Intressantast är kanske vem som uttalar sig: kristdemokraternas ekonomiskpolitiske talesman Mats Odell. I dessa förhandlings- och regeringsbildar-dagar görs inga sådana utspel av en slump. En fundering har ju varit att denne en av kristdemokraternas mest erfarna och kunniga aktive rikspolitiker kunde hamna som chef på finansdepartementet (med logiken att dåmoderaterna helst inte vill släppa posten men maktbalansen omöjliggör att samma parti besätter både stats- och finansministerposterna, skulle det minsta regeringspartiet vara "ofarligast", särskilt som man kan ställa upp en så kompetent kandidat som inte heller är partiledare).

Nu verkar Bildt-regeringens kommunikationsminister på väg tillbaka till det politikområde han styrde 1991-94. Frågan är om vi också kommer att få se ett återupprättat självständigt infrastrukturdepartement eller om frågorna ligger kvar som en, ganska oberoende, enhet inom näringsdepartementet.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

Nya vägar för trafiken

Samarbete med privata finansiärer kan tidigarelägga viktiga väg- och järnvägssatsningar rapporterar Ekot. Det är en av de stora konkreta förändringarna som den nya borgerliga regeringen kommer att innebära.

För oss som sysslat en del med trafikpolitik är offentlig-privata partnerskap (PPP, OPS; kärt barn har många namn) numera ett ganska välbekant begrepp, i bredare lager är det nog hyfsat okänt och därför kan sedvanlig vänsterretorik som Peter Pedersen (v) ger exempel på i Ekot tyvärr gå hem. Det är farligt om statliga pengar hamnar hos vinstdrivande bolag, menar vänsterpartisten. Samma argument har också tidigare hörts från socialdemokrater (och inte bara i trafikdebatten; tänk bara vården och stopplagen). Vänsterpartisterna kanske vill förstatliga vägbyggandet helt men socialdemokraterna värderar nog svenska stoltheter som Skanska, NCC och en rad små entrepenörer och underleverantörer högre. Deras affärsidé är ju just att göra vinst på väg- och järnvägsbyggen.

Offentlig-privata partnerskap (låt oss kalla det OPP) är ett sinnrikt sätt att lösa ett behov. Det är inget mål i sig, men när vi som i dag, delvis p.g.a. gamla försyndelser och eftersatta investeringar, har flera stora och många mindre angelägna infrastrukturprojekt men finansiering till långtifrån alla, måste vi söka oss bortom traditionella lösningar. Det är orimligt att vi säger oss inte ha råd att göra tillväxtfrämjande, för framtidens konkurrenskraft avgörande investeringar.

Den traditionella lösningen heter anslagsfinansiering. Huvudproblemet är alltså att statens, landstingens (kollektivtrafiken, exv SL) och kommunernas (lokala gatunätet) resurser är begränsade. Skattemedlen räcker inte till allt vi skulle vilja. Skattehöjningar för att bygga vägar torde vara både kontraproduktivt (ur tillväxtsynpunkt) och opinionsmässigt ogörligt, för att inte säga oförsvarliga med en liberal grundsyn att människor ska få behålla mer av frukterna av sitt arbete.

Med OPP kan vi få de viktiga vägarna och spåren byggda tidigare. I Ekot nämndes Förbifart Stockholm, av största vikt för huvudstadsregionens framtid, liksom E6 i Bohuslän och E4 förbi Sundsvall.

OPP har fler stora fördelar: de allra flesta projekten färdigställs i tid, och till planerad kostnad. Ur bägge dessa aspekter är OPP långt bättre än den traditionella anslagsfinansieringen (där detta bara gäller 30 procent av projekten).

Konceptet går ut på att ett bolag med privata intressen bygger en väg eller en järnväg som staten sedan köper tillbaka genom avbetalning. Starka avtal reglerar det offentligas rättigheter och finansiärernas och byggarnas skyldigheter. Brott mot avtalet (t.ex. förseningar eller fördyringar) bör innebära skadeståndsplikt.

Utomlands används "public private partnerships" flitigt, och inte bara till vägar utan t.ex. för att bygga sjukhus. Exemplen från Storbritannien, Norge och Finland med flera länder är mångtaliga, erfarenheterna övervägande positiva.

Slutsatsen är att alla som välkomnar en tillväxtinriktad infrastrukturpolitik bör välkomna den borgerliga regeringens annonserade nyordning. Det gäller också de socialdemokrater, och inte bara förre finansministern Kjell-Olof Feldt, som förespråkar desa offentlig-privata partnerskap.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , ,

fredag, september 29, 2006

Namnfrågor - efter Ulvskog?

Partisekreterarfrågor är givetvis intressanta i andra partier än moderaterna.

Hur går det för socialdemokraternas Marita Ulvskog? I Expressen sägs hon kunna bli "valfiaskots nästa offer" - en kanske inte så originell analys i dessa dagar. Eller kommer det avsuttna maktpartiet att sluta leden och nöja sig med Göran Perssons avgång som mer signalerar trötthet än ett erkännande av misslyckande? När Ulvskog var självkritisk i Ekots lördagsintervju har Persson efter valförlusten mest signalerat ett godmodigt avslut efter väl förrättat värv i tolv år som finans- och statsminister. Det förslår inte om partiet ska göra en djup analys och kanske smärtsamma omprövningar. Och trots den ödmjukare självkritiska hållningen verkar det bli Ulvskog som blir det nödvändiga offret för den processen (frågan är om det räcker).

Vem hennes efterträdare skulle bli vågar jag inte sia om. Det beror förstås helt på vem som blir den nye partiledaren (oavsett om partisekreterarposten används som en pusselbit i läggspelet för att så många intressen inom rörelsen som möjligt ska bli nöjda, som en del i ett slags delat ledarskap, eller som en ny stark partiledares förlängda arm). Carin Jämtin skulle kanske vara ett troligare namn som partisekreterare än partiledare?

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , ,

torsdag, september 28, 2006

Namnfrågor - PR för partisekreterare

Sakfrågorna är naturligtvis det viktigaste i politiken. Det är den ände man måste börja förhandlingar i, eller i Alliansregeringens fall där man måste fullborda det tidigare jobbet och sätta ned foten nu när drömmen om Rosenbad har blivit verklighet.

Men namnfrågorna är ibland så mycket intressantare. Det är mänskligt att intressera sig för andra människor, vad de gör, tycker och hur det går för dem. Och efter ett val vankas rena jultiderna för partiaktiva och journalister - inte bara för dem som kanske går och väntar på ett telefonsamtal från den blivande statsministern (eller snarare sin partiledare).

Vilka som blir ministrar, borgarråd och landstingsråd får vi veta inom de närmaste veckorna. Den viktiga posten som ny oppositionsledare - dvs socialdemokratisk partiordförande (bara att de två begreppen är synonyma känns härligt uppfriskande) - dröjer ett antal månader till. Och sedan har vi alla de gamla tjänstemän som ska söka sig vidare, och de nya som ska komma till.

Namnfrågor handlar om politisk PR. Rätt hanterade är de guld värda. Ur det perspektivet är dagens snabba och smidiga byte från Schlingmann till Littorin intressant. Nu hamnar fokus hamnar på vilka uppgifter den f.d. partisekreteraren får, istället för på vem som ska ratta det moderata partiets organisation, eller ska vi säga kommunikation. Vad en kommunikatör och PR-man kommer att innebära som högste administrative chef för det moderata samlingspartiet återstår att se, men ambitionen att nå väljarna mellan valen är det inget fel på. Insikten är förstås att valkampanjen inför 2010 börjar nu.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , ,

Liberal eftertanke

Eftertankens kranka blekhet drabbar kanske främst en avslutad valrörelses förlorare, men särskild eftertanke är kanske att rekommendera de som både är vinnare och förlorare. Främst i den kategorin i årets val står mitt kära folkparti. De flesta partikamrater har nog som jag delade känslor, euforin över att äntligen ha nått ett maktskifte kan hur epokgörande detta än är, helt överskugga våra egna förluster.

Det kanske låter bittert och magsurt. Allt handlar ju ändå om att byta majoritet, om framgång för Alliansen! Självfallet är det viktigt, men jag är ändå liberal och folkpartist för att jag tror på den liberala ideologin och på att folkpartiet är dess bästa företrädare. Mitt mål har alla de gångna åren varit en borgerlig regering, med ett starkt folkparti. Och partiet blev inte så starkt som det kunde ha blivit.

Många folkpartiväljare blev moderater i årets val, några blev centerpartister. Att moderaterna skulle återvinna några av de väljare de förlorade i valet 2002 var förstås förutsägbart, men var det oundvikligt?

Centerpartiet sägs, inte minst i storstäderna, ha vunnit på trängselskatterna men också på att framstå som ett liberalare parti än folkpartiet. Hur var det möjligt?

Det är två oerhört viktiga frågor i folkpartiets eftervalsanalys. Och en sådan analys behövs nu, inte minst när vi om fyra år åter ska möta väljarna men då som ett av fyra regeringspartier. Vilken ska folkpartiet liberalernas profil vara då?

Pingat till intressant.se
Andra bloggar om: , ,

måndag, september 25, 2006

Dataaffären: Vi väntar på slutorden

Huvudpersonerna i folkpartiets "dataskandal" tar nu bladet från munnen, för att använda en journalistisk dramatiserande ordvändning. Efter att frustrerat ha sett Agenda (och dessförinnan ett kort Rapport-inslag) i går kväll känns det skönt när förre partisekreteraren Johan Jakobsson ger sin bild i dagens SvD.

Ännu bättre blir det när hela bilden kommer fram, i polisutredningen och i folkpartiets etikkommission. Det känns skönt att tillhöra ett parti som går till botten med sin smutsiga byk, för att ordentligt kunna tvätta, vädra och göra avbön där så krävs.

fredag, september 15, 2006

Plånböcker i vården

Valfrihet i borgerlig tappning innebär att plånbockens tjocklek avgör vilken vård, omsorg och utbildning sjuka, gamla och unga får. Det blir marknaden och inte behoven som styr.

Antar att ni känner igen resonemanget, ständigt angrepp från socialisterna. Lars Ohly (v) gör flitigt bruk av det i fredagskvällens partiledardebatt. Och visst kan vi ge honom rätt.

Alla svenska plånböckers tjocklek avgör vilken vård, omsorg och utbildning vi alla får. Om fler jobbar och betalar skatt, kan skatten bli lägre, deras plånböcker tjockare, och vi kan ändå få mer pengar i kommuners, landstings/regioners och statens kassakistor. Det ger större resurser till alla de offentliga uppgifter vi tycker är viktiga.

Både marknaden och behoven styr. För marknaden är ju vi alla, när det gäller äldreomsorg de gamla som behöver omvårdnad och omsorg, i skolan de barn och unga som behöver utbildning.

Det är värt att hålla i minnet en valhelg som denna.

onsdag, september 13, 2006

Redan på 70-talet...

Ett av argumenten för ett maktskifte är ju att ett maktskifte i sig är välgörande för demokratin, inte minst i ett land som Sverige där samma parti regerat i 65 av de senaste 74 åren och ibland verkar ha växt ihop med statsmakten. Och debatten om den starka högskattestaten kontra individens självbestämmande känns igen från tidigare valrörelser och perioder. I Per Anders Fogelströms bok "Besittarna" från 1977 levererar Rickard Borg, en lyckad "self-made man", en kritik som lika gärna kunde passat i årets valrörelse.

Om att uppmuntra arbete, s 54:
"Rickard svarade att jämlikhet borde uppnås genom idogt och väl betalt arbete och inte genom att man rövade arbetets frukter från dem som slitit hårdast. Systemet, sådant det fungerade nu, ledde bara till skatteflykt eller också till dagdriveri och understödstagaranda. Det var i landets intresse att alla arbetade så mycket som möjligt och det gjorde de inte om de inte fick behålla tillräckligt."

Om tjänstesektorn, s 54:
"Det hade blivit så nu att man tjänade mera på att själv tvätta sin tvätt eller laga sin bil än på att syssla med det som man var utbildad för och verkligen kunde. Snart skulle folk förmodligen helt övergå till att byta tjänster med varann och skatteverket fick fördubbla antalet datorer och spioner för att spåra upp åtminstone några av alla skatteförbrytare."

Längre fram, om synen på framgång genom arbete och egna ansträngningar:
"Tipsvinnare och lottvinnare beskattades inte och de hyllades som hjältar i pressen. Medan de som genom arbete och skicklighet tjänat en slant betraktades som busar och banditer som orättfärdigt kapat åt sig något och borde bespottas och bestraffas."

Naturligtvis finns andra röster i Fogelströms bok, men likheterna med känslan på 70-talet känns ändå slående.

måndag, september 11, 2006

Mål & medel

Ytterligare en intressant notering från gårdagens Reinfeldt/Persson-debatt är förstås att den sittande statsministern hängde upp sig så kraftigt på att Alliansen ännu inte formulerat något mål för svensk klimatpolitik. Att man har ett antal skarpa förslag för hur klimatpåverkan ska minimeras och utsläpp av växthusgaser minskas, gick tydligen inte hem.

Kanske är det inte så svårförståeligt ändå. Persson gillar ju att sätta upp mål i politiken. 4 procents arbetslöshet, 80 procents sysselsättning, 10.000 platser i äldreboenden under (den nu gångna) mandatperioden...

Med tanke på hur det gått med de målen, kanske vi ändå ska sätta större tilltro till det regeringsalternativ som fokuserar på medlen i första hand.

söndag, september 10, 2006

Persson, hemhjälpen och nior utan avgångsbetyg

Annat av intresse från kvällens debatt:
* Göran Persson är oroad över de många som jobbar svart med städning. Vad han vill göra åt det är mindre klart, men någon "hemhjälp" till dubbelarbetande småbarnsföräldrar och andra som skulle vilja köpa sig dessa tjänster om de fanns till rimligt (lägre beskattat) pris vill han inte veta av.
* Göran Persson påpekade att 9 av 10 faktiskt går ut grundskolan med godkända betyg i kärnämnena. Inte så farligt alltså, att 1 av 10 inte får godkänt i svenska, engelska eller matematik. Tråkigt för de varje år dryga 20.000 niorna, eller sisådär en kvarts miljon på tio år med Persson som statsminister. Inte så farligt heller att 1 av 4 inte får godkänt i något av de andra ämnena.

För få jobb, för sent

225.000 eller 1,5 miljon. De siffrorna illustrerar huvudstråket i kvällens "statsministerduell" i SVT: specifikt handlar det om arbetslösheten, generellt om bilden av verkligheten. Den sittande regeringschefen upprepar envist att det går bra för Sverige, med underförstått och uttalat följdargument varför ändra på ett vinnande koncept. Än en gång fick vi höra mantrat "nu kommer jobben", och till skillnad från ett antal av sina statsråd som de senaste veckorna levererat olika jobbpaket verkade Göran Persson inte anse att det behövde göras så mycket. Det kommer ju gudbevars 550 nya jobb om dagen.

Många av de 550 är tillfälliga eller åtgärdsrelaterade, replikerade Fredrik Reinfeldt. Han kunde ha fyllt på med att det både är för få jobb och för sent, när vi sedan en tid ridit på toppen av en högkonjunktur.

fredag, september 08, 2006

Folkpartiet största parti

Såg för en stund sedan avslutningen av SVT-programmet Testa ditt val - där folkpartiet totalt bland de olika grupperna (småbarnsföräldrar, förstagångsväljare, undersköterskor, pensionärer...) blev största parti, med drygt 20 procent.

Nu ska sägas att detta var resultatet när de medverkande väljarna utifrån ett antal sakfrågor skulle testa vilket parti de egentligen borde sympatisera med. Utgångsläget för folkpartiet låg på drygt 12 procent, medan vänstersidan verkade klart underrepresenterad. Hursomhelst är det balsam för ett sargat liberalt hjärta - och kan kännas som en del i en känsla av att vinden har vänt efter en motig vecka. Motvinden har i varje fall mojnat betydligt.

Förbannad och frustrerad är väl annars en god sammanfattning av en valkämpande liberals sinnesstämning den här veckan. Förbannad över att några få gjort så stor skada. Frustrerad över att inte kunna göra särskilt mycket åt det, efter fyra års förberedelser för en lyckad valrörelse och maktskifte i Stockholm och Sverige.

Vid valstugorna och på stan har vi dock mest mött medkännande och sympati. Folk verkar ha en nykter inställning, att denna "affär" inte är något som definierar det liberala partiet.

tisdag, september 05, 2006

"Dataskandalen" rullar vidare...

...och ännu en dag utan att få ägna sig helhjärtat åt att prata politik. Vi har blivit smärtsamt medvetna om att inget parti kan garantera att alla företrädare står över missgrepp och smutsigt spel. Men det definierar inte partiet.

måndag, september 04, 2006

Säck och aska

I dag (och i än högre grad i går kväll när ryktenas vågor gick ännu högre) passar det för den organiserade liberalismens företrädare att klä sig i säck och aska. Ínget annat duger efter en händelse som dataintrånget mot SAPnet - i kvällspressen försett med krigsrubriker som "Leijonborgs spioner".

Försök att försvara och förklara sig eller nyansera bilden kan i bästa fall komma i en bisats. Men ändå: Allt tyder på ett förfärligt och tyvärr upprepat snedsteg av en enskild medarbetare i ungdomsförbundet. Luf och folkpartiet tar fullkomligt avstånd, och inga uppgifter som eventuellt kan ha funnits på socialdemokraternas intranät har känts till eller använts av dem som planerat folkpartiets kampanj.

Några ursäkter finns inte. Vi kan bara sörja att sådana här övertramp förekommer i svensk politik och böja huvudena i skam över att det denna gång förekommit inom vårt parti. Och hoppas att vi får ägna resten av valrörelsen åt att prata om folkpartiets politik.

fredag, september 01, 2006

Facket säger sanningen

Med undantag "rosornas krig" och senare några kyliga år på 90-talet brukar SAP-LO-axeln hålla i hop i vått och torrt. Framför allt i valrörelsetider rätar facket in sig i ledet och ställer upp med utspel, valarbetare och spridning av det s-märkta budskapet på torg och arbetsplatser.

Inför årets valrörelse har LO dock offentligt dragit slutsatser, som mot bakgrund av den täta samverkan med regeringspartiet är uppseendeväckande. Tidigare i år kritiserades den skola som är resultatet av socialdemokraternas skolpolitik - en skola som inte fokuserar tillräckligt på kunskap och där alla gymnasieelever tvingas läsa in högskolebehörighet även om de vill arbeta med praktiska yrken.

Nu är det dags igen, i valrörelsens hetaste ämne: jobben. Där har mycket handlat om verklighetsbeskrivning. Läget är inte alls så dystert som den borgerliga alliansen hävdar, arbetslösheten är inte så stor - ja, och dessutom, om de inte redan fanns så kommer jobben nu. Statistiska metoder och mått har använts som slagträn i debatten.

Nu sällar sig LO via chefsekonomen Dan Andersson till kritikerna av regeringens och AMS sätt att mäta arbetslösheten. Naturligtvis måste vi ha siffror som är internationellt och historiskt jämförbara, heltidsstuderande som söker arbete måste räknas in i arbetslösheten.

Debatten kan tyckas kretsa kring definitionsskillnader med liten betydelse, men verklighetsbeskrivningen spelar roll. Ser man att ett problem är större, tar man till rejäl politik för att komma till rätta med det. Och Sverige behöver en rejäl politik för arbete.