Så startar den verkliga matchen för socialdemokraternas nya ledare Mona Sahlin. I sitt installationstal (DN) tycks hon tråda försiktigt med traditionellt fokus som knyter an till såväl Göran Persson, Anna Lindh som givetvis Olof Palme med talet om miljö och välfärd. Talet om fokus på jobben och arbetsmarknaden kan väl ses som en självkritisk spark mot partiets förlorade valrörelse förra året.
Den förändring jämfört med företrädaren som de flesta verkar betona är ett annorlunda, öppnare ledarskap och en annan, mer visionär men mindre detaljkunnig, framtoning som politiker. Mentorn Ingvar Carlsson verkar nöjd - enligt Niklas Ekdal över båda adepterna Persson och Sahlin. Glädjen hos mannen vars utkorade kronprinsessa Mona Sahlin än gång måste väl ändå bottna i en besvikelse över att hon förra gången stupade på målsnöret. (Och, som det utmålats, några futtiga tobleronebitar - alternativt ett socialdemokratiskt patriarkat som ännu inte var redo?)
Mona Sahlin är äldre, erfarnare och kanske en annorlunda politiker nu än då. Det personliga anslaget är dock alltjämt hennes främsta styrka. Nu måste hon gå vidare och bli statsmannalik för att utmana statsminister Fredrik Reinfeldt - från Mona till Sahlin, som Godmorgon Världens politiske kommentator Margit Silberstein uttryckte det i morse. Hon har en klar uppförsbacke, åtminstone att döma av Temo-mätningen av "svenska folkets" uppfattning om de bägge stora partiernas ledare i en statsministerjämförelse i fyra grenar.
Det socialdemokratiska partiet Sahlin ska leda tycks det gå bättre för - vilket är en dubbelbottnad välsignelse. Som många har påpekat så främjas inte krismedvetandet i ett parti som har förlorat regeringsmakten av att ligga bättre än på många år i opinionsmätningarna. Dagens Sifomätning, där de rödgrönas försprång framför regeringen krymper från elva till sju procentenheter, är kanske en välkommen verklighetsanpassning.
För Alliansen - där inte minst mitt eget kära folkparti just nu inte tycks rosa marknaden - gäller att hålla huvudet kallt, fortsätta regera och leverera i sin imponerande takt (arbetsmarknad, skatter och inte minst skola och högre utbildning). Förtroendet för Reinfeldt som statsminister är på ett sätt ett förtroende också för hans regering. För första gången på över 25 år har Sverige fått en majoritetsregering.
Regeringens fyra ledare och deras partier i Alliansen borde utöver regerandet och levererandet dock orka med att också visa upp sig som en regering, en allians, som gläds över hur bra det går. Det är förvisso tre och ett halvt år till valet 2010, och gott om fototillfällen och utrymme för politiska manifestationer. De tillfällena och det utrymmet bör man ta vara på i möjligaste mån. Det är roligt att förändra Sverige - och krasst sett, sådan symbolisk men viktig politik kostar väldigt lite utöver tiden.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, Mona Sahlin, Göran Persson, Ingvar Carlsson, Fredrik Reinfeldt, socialdemokraterna, folkpartiet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar