Gärna en rejäl kulturbudget - som ger så mycket kultur som möjligt

Motiven för en offentlig kulturpolitik är i grund och botten att vi ska ha en god kultur, ur många olika aspekter, som är tillgänglig för alla. Våra liberala kulturpolitiska mål i Stockholm handlar om både bredd och spets. Vi lägger gärna skattepengar på kultur, för att vi anser att det är viktigt och ger ett mervärde. Och vi vill att denna kultur, liksom den som inte skattefinansieras, ska komma fler till del.

Stockholm har i kraft av vår storlek av naturliga skäl en mycket stor kommunal kulturbudget - men även utslaget i kronor per invånare satsar vi mycket, som SvD Kultur visade i går. Det är ett styrketecken för en huvudstadsregion - ett rikt kulturliv är en av de viktiga faktorerna för en dynamisk storstad som vill ta plats på världsscenen, och den offentligt finansierade kulturen har en tung roll, oavsett om det är staden, staten eller landstinget som står bakom. Det gäller både våra stora institutioner och det fria kulturlivet som vi stödjer med gemensamma medel.

Samtidigt finns det, som min kulturnämndskollega, borgarrådet Madeleine Sjöstedt påpekar, en klar skillnad mot många andra, borgerligt styrda kommuner i Stockholmsregionen. Många andra drar fördel av Stockholms stads kultursatsningar. Det stämmer till eftertanke inför förslag om en regional "kulturkoffert" av statliga pengar även i Stockholms län. Hela länet behöver mer kultur, men Stockholms stad ska inte straffas för att vi tar ett stort kulturpolitiskt ansvar.

* * *

Som i alla andra kommunala verksamheter måste varje skattekrona också motiveras med att den ger största möjliga utdelning - eller annorlunda uttryckt, så mycket och så bra kultur som möjligt för så många som möjligt. För att stärka den utvecklingen har vi infört det vi kallar växtpengar, som jag har skrivit om förut. En del av de nya pengarna till kulturen de senaste åren har använts för en bonusmodell, en fond för nyskapande kultur, stöd för internationella samarbeten och EU-projekt, skälig betalning för konstnärers uppdrag för staden, livecheckar för att fler musiker ska kunna få ersättning för sina spelningar, samt ett gemensamt marknadsförings- och biljettkontor för och med det fria kulturlivet.

Nu kommer utvärderingen av det första året då vi egentligen kan se någon effekt av systemet. Och även om det är för tidigt att säga något säkert, pekar det som vi har hoppats och trott i en positiv riktning i många delar. Andra saker behöver ses över och arbetas om, åter andra behöver längre tid för utvärdering.

Kulturbonusen, till verksamheter som tar emot kulturstöd (vilket utgör en kvalitetsribba) och som ökar sina egna intäkter, verkar t.ex. framgångsrik. Som Madeleine Sjöstedt skriver så har såväl intäkter och självfinansieringsgrad som publiksiffror ökat. Det betyder att vi är på väg åt rätt håll mot två av våra mål: mer pengar till kulturen från andra källor än de även i ett generöst Stockholm begränsade kommunala kulturpengarna, och kultur som når fler stockholmare och andra.

Nu ska det bli spännande att vara med om fortsättningen - jag har nämligen nu fått Folkpartiets nominering till en ytterligare period i kulturnämnden, liksom till ett nytt uppdrag i Stadsteaterns styrelse. En annan verksamhet av regional för att inte säga nationell kulturell betydelse.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, kulturpolitik, kulturstöd, kulturbudget, Stockholm, Madeleine Sjöstedt, växtpengar, kulturbonus, kulturkoffert, koffertmodell, nyskapande kultur