Atlantångaren till Pisa

Sverige är inte bäst i världen. Vi är inte ens på den övre topphalvan när det gäller skolresultat - vi är i bästa fall medelmåttiga. Det är den ovälkomna men inte oväntade bild som ges i den senaste, i skolvärlden och politiken auktorativa, Pisa-studien. Att förändring behövs borde nu stå otvetydigt klart för de allra flesta.

Nu är det Alliansen som bemannar den skolpolitiska Atlantångaren, med Jan Björklund som befälhavare. Liknelsen är motiverad: att förändra svensk skola och dess resultat kräver målmedvetet arbete och tid. Och även om orsakerna är historiska och många, så vilar ansvaret nu obestridligen hos Alliansregeringen och dess utbildningsminister.

Folkpartiet och Jan Björklund har redan förändrat svensk skolpolitik. Nu återstår det svåra, att se till att den förändrade politiken och alla de reformer den har genererat får genomslag och avsedd verkan. Liksom att få till stånd en inre utveckling i skolan kring allt det som inte kan påverkas genom att ändra regelverk och verktyg.

Den skolpolitiska debatten har till stor del kretsat kring symbolfrågor, både från oss folkpartister och från våra motståndare. Symbolfrågor är viktiga och att ta strid mot "flumskolan" har varit angeläget, men de skolpolitiska stridslinjerna har blivit onödigt skarpa och ibland hamnat på fel ställen. Dessutom har de gett en skev bild av våra liberala skolreformer.

Ny lärarutbildning, nytt betygssystem, ny skollag och allt annat som ska stärka lärarnas kompetens och ställning, elevernas rättigheter och möjligheter, och generellt öka kunskapsinnehållet i skolan, är alla stora och angelägna reformer som nu är på väg att slå rot. Men skolans inre arbete behöver också förändras, på fler sätt. Det visar inte bara Pisa-studien utan också en i dagarna uppmärksammad studie från McKinsey.

Klassrummen måste bli öppnare och erfarenhetsutbyte tillåtas berika undervisningen. Skolledare och kollegor måste involvera sig systematiskt. Duktiga lärare måste kunna göra pedagogisk karriär, och de goda exemplen måste uppmärksammas och spridas.

Fröna till allt detta ligger i våra nya skolpolitik. Att Socialdemokraterna nu verkar överge sitt mångåriga motstånd och är beredda att medverka och diskutera framtiden är välkommet. För arbetet är långtifrån över.

Media: DN 1, 2, SvD 1, 2, SVT 1, 2. Kommentarer: Jan Björklund (film nedan), Johannes Åman (DN), PJ Anders Linder (SvD), Björn Malmström (SvD), Lotta Edholm, Gabrielle Peteri, Kristina Palmgren, Helena von Schantz.



Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, skolpolitik, Pisa, skolresultat, Alliansen, Folkpartiet, Socialdemokraterna, Jan Björklund, lärarutbildning, skollag, skolledare

I lokalmedia: Om en skola som ger alla många chanser

Även i veckans lokaltidning Mitt i syns jag med en insändare - denna gång mer aktuell, en replik om Komvux, där jag passar på att berätta om vår liberala skolpolitik och dess utgångspunkter också mer generellt. Rubriken säger väl det mesta.

Skolan och samhället ska ge många chanser

Skolan och samhället ska ge alla människor många chanser, att skaffa sig en utbildning och ett jobb. En liberal utbildningspolitik går ut på att ge alla barn och ungdomar lika möjligheter att utveckla just sina talanger och begåvningar.

Jag vet inte vilken bild Amanda M (Mitt i 11/10) hade av Komvux innan hon själv började läsa där, men där ska de som av olika skäl behöver en ny eller kompletterad utbildning få sin chans. Antalet platser varierar med konjunkturen – för några år sedan minskade antalet sökande kraftigt i Stockholm, på senare år har vi ökat platserna. Den som saknar gymnasiebetyg i ett ämne kan läsa in den kursen, den som har gått kursen men vill höja sitt betyget kan få tenta upp.

Folkpartiet och Alliansen har gjort om gymnasieskolan med högre status för yrkesprogrammen, alla behöver inte läsa in högskolebehörighet – men alla har den möjligheten. Nu förändrar vi grundskolan, med färre och tydligare mål, nationella prov och tidigare betyg – så att de som behöver hjälp kan fångas upp i tid.

Rasmus Jonlund

Kommunpolitiker (FP)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, utbildning, skola, komvux, gymnasiet, högskolebehörighet, yrkesutbildning

Nu är det tid för idéerna

Efter en valrörelse som fokuserade på personer och regeringsduglighet, men knappast på någon större idédebatt, har den politiska hösten fortsatt att handla om det politiska spelet. Regeringen satt med regeringsförklaringen och budgetpropositionen stilla i båten - och de rödgröna följde i går efter med att lägga fram sitt budgetalternativ bestående av den politik man gick till val på.

För den omvalda Alliansregeringen handlar det nu om att förvalta, fullfölja och utveckla sin politik från föregående, reformintensiva period. För de rödgröna blev det föga förvånande istället en avskedsföreställning - nu "gör samarbetet en paus". På bägge håll finns dock stora behov av förnyelse och nytänkande - av idédebatt. (DN 2 3, SvD 2 3, SVT 2.)

De rödgröna partierna har på ett sätt den enklare sitsen; oppositionsrollen möjliggör åtminstone de närmaste åren ett friare agerande och större utrymme att tillfredsställa respektive partis behov av att hävda sig och synas. När Socialdemokraterna nu återigen talar om förnyelse, inte minst i skattepolitiken, ses det av många som en signal om högervindar. Miljöpartisterna har alla skäl att ensamma bygga vidare på sitt eget, växande politiska kapital. Vänsterpartiet, som var den motvilliga och motsträviga parten i samarbetet, verkar nu bli de som saknar det tätare samarbetet mest - kanske befaras en återförvisning till ökenvandring i t.ex. utrikesfrågorna - men har förstås efter en rad förlustval lika stort behov av eftertanke.

Allianspartierna har den svårare uppgiften: att i regeringsställning samtidigt förnya sig. Svårast är det för de mindre partierna - och samtidigt har de, som alla backade mer eller mindre i valet, det största behovet. Det gäller inte minst mitt eget socialliberala Folkparti.

Skolpolitiken har länge varit Folkpartiets främsta livsluft, och det med rätta. Nu är mycket av reformerna genomförda eller på väg att förverkligas. Det gör vår situation extra spännande, och utsatt - särskilt som vår väljarkår är den kanske minst trogna av alla partiers, våra kärnväljare de fåtaligaste. Givetvis ska vi inte släppa skolfrågan - vi ska förvalta både våra reformer och vår politik, vi ska aldrig stelna. På skolområdet bör vi initiera och  ta del i de stora framtidsdebatterna, lyssna ödmjukt och lyhört till utomstående röster, till all tänkbar sakkunskap och alla möjliga perspektiv.

Skolan förblir den stora, viktiga och breda framtidsfrågan. Mindre bred men minst lika viktig är forskningspolitiken - en direkt angelägenhet för färre, indirekt för oss alla. En annan är vår globala konkurrenskraft i vidare bemärkelse, som inte minst handlar om skattepolitiken. Här behövs en liberal offensiv, som med fördel kan ta avstamp i Globaliseringsrådets tankar, och många andra idéer och perspektiv som finns runtom i akademin, civilsamhället, och vår internationella omvärld.

Fokus på framtiden ska omfatta alla och komma alla till del - vi ska inte glömma det glömda Sverige. Folkpartiet måste höja sin socialpolitiska profil. Vi ska ta tydlig ställning för en generös sjukförsäkring, för personer med funktionsnedsättning, för att ge alla människor kunskap och verktyg för hälsa till kropp och själ, för allas rätt att leva, verka och förverkliga sig själva - oavsett bakgrund, utseende, ekonomiska och sociala omständigheter.

På alla dessa tre områden - skolan, forskningen/konkurrenskraften och socialpolitiken - borde det liberala partiet ha mest att bidra med, till gagn för hela Alliansen. Samtidigt ska vi vara frimodiga och inte rädda att sticka ut. Vi ska vara det smarta framtidsalternativet med ett stort samvete och ett varmt klappande hjärta.

Idédebatten både tillåter och kräver högt i tak. Det är också rätt tid nu: när vi måhända vilar en stund från det mest intensiva reformarbetet, då har vi tid och kraft åt idéerna och framtiden. Den är här förr än vi anar.

Bloggar, om idédebatten: Kent Persson (Veckans bloggdebatt), om de rödgröna: Per Ankersjö, Tobias Cuthbert, Linnéa Darell, Anne-Marie Ekström, Benny Lindholm, Mattias Lundbäck.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, idédebatt, framtidsdebatt, Alliansen, regeringen, rödgröna, oppositionen, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Folkpartiet, liberalism, socialliberalism, forskning, utbildning, skolpolitik, socialpolitik, det glömda Sverige, konkurrenskraft, globalisering

Jan Björklund, liberalen som fick nog och röt ifrån

Folkpartiet driver en valrörelse som handlar om kunskapsskolan, jobben och gräddfil till alla i vården. I Stockholm talar vi mycket om vettiga trafiklösningar så fler stockholmare kan resa klimatsmart, om tillgängliga bibliotek, fler bostäder och vacker stadsmiljö. Vi slåss för ökad arbetskraftsinvandring och för vård och utbildning till gömda flyktingar och flyktingbarn.

Vi talar också om integration, för att vi vill att alla som bor i Sverige ska med när vi bygger framtidens samhälle. Det handlar om språk och jobb. Sedan har vissa gjort stor sak av frågan om burka och niqab i skolan (där Jan Björklund svarat något för mig självklart på en fråga: Självklart ska elever och lärare kunna se varandra i ansiktet; behövs en reglering i skollagen till stöd för skolledare och lärare får vi ordna det). Integrationsminister Nyamko Sabuni har lyft en del intressanta frågor inom sitt sakpolitiska område - hur ställer vi oss t.ex. till att föräldrar som kommer hit med lite äldre småbarn ändå får hela föräldraförsäkringsperioden? Hur påverkar det integrationen framför allt via arbetsmarknaden?

Dessa frågor är inget som Folkpartiet lyfter fram som de stora valfrågorna men vi måste kunna föra en vettig debatt om integrationsproblem, och möjligheter. Företrädare för t.ex. Socialdemokraterna har också visat positivt intresse för dylika tankar. Att vissa andra gärna omedelbart blåser i de stora basunerna gör att vi aldrig får den där sansade debatten. Att vissa väljer att bortse från helheten och koncentrerar sig på små utbrytna delar för att svartmåla Folkpartiet på ett helt befängt sätt, säger väl mest om dem själva.

I gårdagens TV4-utfrågning fick Jan Björklund till slut fick nog av insinuationerna och röt ifrån. Och det var väl rutet. Sedan fick han faktiskt tala om integrationsfrågorna på allvar, om svenska språket och om jobben. Det är vad vi borde tala mer om. För integration är ju egentligen inget eget politikområde - det handlar om kunskap, arbete, bostäder...

Folkpartiet står för det öppna Sverige, för internationalism, generös flyktingpolitik, arbetskraftsinvandring, vitalt kulturliv, och en liberal, mycket positiv människosyn. Det finns inget bättre än framtiden, om vi bygger den tillsammans med plats för allas behov och egenarter.

Media: AB 1, 2, 3, DN, Expr 1, 2, 3, SvD, SVT, TV4 Nyhetskanalen. Bloggar: AB:s "proffstyckare" Johan Ingerö och Jonas Morian, Anna Lundberg, Per Altenberg, Olov Lindquist.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, TV4, partiledarutfrågning, utfrågning, valrörelse, integration, flyktingpolitik, invandring, arbetskraftsinvandring, burka, niqab, Folkpartiet, Jan Björklund, Nyamko Sabuni

I ett val om idéer och sakfrågor blir liberaler vinnare

I valspurten blir de i stort sett dagliga opinionsmätningarna ett självspelande nyhetstema. I dag kan Alliansen således glädjas över bekräftade försprång hos såväl United Minds och Demoskop som framför allt hos det tungt vägande institutet Sifo. I den sistnämnda mätningen har Alliansen stärkt egen majoritet, och specifikt för Folkpartiet noteras en stämningshöjande siffra (8,8%) inför den sista veckans valrörelse. (Uppdaterat: Bilden bekräftas av sammanvägningarna av opinionsmätningar hos SR och SVT.)

Detta lägger grunden för viktiga analyser men också sönderanalysering - som t.ex. den evigt runtgående, onödigt uppförstorade diskussionen om Sverigedemokraternas eventuella inträde i riksdagen och effekterna i så fall. En diskussion som just föremålet för diskussionen tjänar allra mest på. Alla opinionsmätningar kan dock inte skymma att för väljarna är det viktigaste sakfrågorna och de idéer som ligger bakom de sakpolitiska ställningstagandena.

Valet 2010 står om arbetslinjen, om kunskapsskolan, om en välfärd där resultaten för patienterna och omsorgstagarna är det viktiga, om fördjupat internationellt samarbete, om vitalitet i kulturlivet, om att uppmuntra och glädjas över framgångsrika människor och företag. Det handlar mycket om ekonomiskt ansvarstagande, t.ex. om räknestycken kring en ny rödgrön förmögenhetsskatt som ingen vet hur den ska utformas, bara att den inte kommer vara klar i tid för att betala motsvarande utgiftsökningar. Det är viktigt. Men man kunde också önska mer diskussion om hur vi ska rusta Sverige för framtiden - inte minst den demografiska utmaningen. Det handlar mer om morgondagens pensioner och pensionärer än dagens skattefrågor (som Andreas Cervenka lyfter fram i SvD).

Ska vi med entusiasm fullfölja reformerna som bygger en skola där alla elever får möjligheter utifrån sina förutsättningar, där yrkesutbildningar uppgraderas och unga rustas för arbetsmarknaden med t.ex. fler lärlingar? Koncentrera oss på att ge bästa och mesta möjliga vård för skattepengarna, på kvaliteten i välfärden, oavsett vem som utför tjänsterna? Stimulera en gryende tjänstebransch som gör svarta jobb vita och hjälper fler att få vardagen att gå ihop? Sträva efter skatter som gör att människor får behålla mer av sina egna pengar, som uppmuntrar till arbete, utbildning och företagande?

Ska vi i Stockholm fortsätta fokusera på undervisningen i skolorna, på att bygga Stockholm nyskapande urbant med respekt för den historiska stadskärnan, på klimatsmart attraktiv kollektivtrafik med t.ex. spårvägar och båtbussar, på att ge kulturen möjligheter att växa och nå fler med allt från tillgängligare bibliotek till kulturbonus?

2010 blir valet då Socialdemokraterna slutligen mister sin särställning (vilket DN:s Peter Wolodarski förtjänstfullt beskriver). Det kan också bli valet då åtminstone muntligen avsvurna kommunister tar plats i en regering med alla sina för de flesta svenskar absurda idéer som att det avskaffade apoteksmonopolet är en smärre katastrof för välfärden, och då vi får ett populistiskt, finansiellt oansvarigt, enkelspårigt invandrarfientligt nytt riksdagsparti.

Jag hoppas att det blir ett val där vi kan lägga grundstenarna för en mer dynamisk svensk ekonomi, med god internationell konkurrenskraft grundad i höga kunskaper, som effektivare använder skattepengarna till välfärd som räcker åt fler. Jag vill att liberalerna tar täten i framtidsdebatten, och fortsätter utmana inte om skola och kärnkraft men också om lägre skatter (slopa värnskatten!), mer arbetskraftsinvandring, stabila generösa socialförsäkringar, euro och Nato. Då har vi förutsättningar att nå betydligt mer än 8,8%.

Media: AB, DN 1, 2, Expressen 1, 2, SvD 1, 2, 3, SVT. Bloggar: Per Altenberg, Per Ankersjö, Tokmoderaten Antonsson, Mary X Jensen, Olov Lindquist, Kent Persson x2, Erik Svansbo.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, opinion, ideologi, val 2010, kunskap, konkurrenskraft, skatter, värnskatt, förmögenhetsskatt, pensionärer, demografiska utmaningen, alliansen, regeringen, Folkpartiet, rödgröna, oppositionen, Stockholm, kulturbonus, bibliotek

Attraktivare stad med kultur, kunskap och Allians för Stockholm

Stockholm har blivit bättre de senaste fyra åren. Bättre resultat i skolan, fler bostäder och t.ex. flera påbörjade nya miljöstadsdelar, Jobbtorg som hjälper fler människor till egen försörjning, satsningar på ett mer vitalt kulturliv, mer pengar kvar i plånboken... Men bra kan bli ännu bättre.

Alliansen i Stockholm har en stabil grund att stå på när de fyra gruppledarna nu pekar ut sina prioriteringar inför framtiden. Ekonomin är i ordning - trots den finanskris som världen har gått igenom - vilket är en förutsättning för fortsatta satsningar.

Bland de 15 prioriteringar som Folkpartiet nu gör tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Centern, vill jag lyfta några: Det miljövänliga Stockholm ska fortsätta att byggas, t.ex. genom att omvandla gammal industrimark och värna värdefulla grönområden. Inte minst vattennära byggnation tar vara på Stockholms attraktionskraft.

Kvaliteten i skolan ska fortsätta höjas, och Stockholm behöver fler platser för högre utbildning. Många fler studenter vill och borde kunna plugga här, det borde ha effekt på antalet högskoleplatser!

Kulturlivet är en styrka för varje öppen, tolerant storstad. Och en stor attraktionsfaktor. Fortsatt utveckling t.ex. av framtidens bibliotek tillsammans med den spännande idén om ett kulturcentrum vid de gamla gasklockorna hör till förslagen.

Kultur och kunskap är två av mina egna viktiga prioriteringar, och vågar jag säga Folkpartiets, inför valet 2010. Med skolborgarrådet Lotta Edholm och kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt har vi goda liberala företrädare. Kunskap och kultur är två nyckelfaktorer för en attraktiv stad, för oss som bor här och dem vi vill ska besöka oss eller flytta hit.

Hela dokumentet kan du ta del av via Folkpartiet Stockholms blogg. Per Altenberg, Lotta Edholm, Seved Monke bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, Stockholm, Alliansen, Folkpartiet, Lotta Edholm, Madeleine Sjöstedt, skola, kultur, utbildning, högskoleplatser, gasklockorna, miljöstadsdelar

ABC för skolpolitiken

En framgångsrik skola som ger lust för lärande och höga kunskapsresultat - hur når vi dit? De enkla svaren är inte de rätta. Svenska skolan har rätt goda ekonomiska resurser, och det var länge sedan 90-talskrisen upplevdes som ett hot. De alltför stora klasserna verkar också tillhöra historien. Och de sjunkande skolresultaten verkar ha haft andra förklaringar.

Lägger man samman två färska rapporter, från Sveriges Kommuner och Landsting i förrgår och Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering i går, framträder en intressant bild. Svenska klasser i grundskolan har nu i snitt under 24 elever. Resursmässigt lägger vi markant mer än OECD-snittet på skolan, 6,3 jämfört med 5,7 % av BNP. Mer pengar är inte svaret, konstaterar DN:s Johannes Åman. Rektorerna i rapporten efterlyser däremot bl.a. högre kompetens hos lärarna.

Och kunskapsresultaten verkar snarast bero på skolans arbetssätt. Något verkar ha gått snett under 90-talet. De nya villkoren med mindre undervisning och mer projektarbeten osv tycks, som ofta påpekats inte minst från Folkpartihåll, ha lämnat eleverna att klara sig själva. Och då drabbas framför allt de som har mindre studievana och kanske större svårigheter.

En liknande effekt verkar ju de avskaffade betygen i större delen av grundskolan ha haft, enligt forskarresultat som presenterades för en månad sedan.

Att förändra skolan tar tid. Ny lärarutbildning, betygssystem m.m. måste få verka och Jan Björklund behöver få fortsätta sitt värv. Skolmatchen blir jämte jobbmatchen viktigast för Alliansen inför valet. Som SvD:s PJ Anders Linder påpekar, är detta i sig ett skäl gott nog att välja Alliansen.

Helena von Schantz bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, utbildning, kunskap, betyg, Alliansen, Folkpartiet, Jan Björklund

Obligatorium på rätt ställe

I morgon 1 juli avskaffas kårobligatoriet äntligen. Därmed utsträcks föreningsfriheten till att gälla även studenter vid svenska högskolor och universitet. Det underliga är förstås inte att denna reform nu genomförs, utan att det har tagit så lång tid. Kritiken mot kårobligatoriet har länge varit en hjärtefråga för liberala studenter (inklusive organisationen med samma namn), och det känns självklart att det blev en av den liberale högskoleministerns viktiga reformer.

Ett kårobligatorium kan jämföras med ett obligatoriskt medlemskap i en fackförening. Och även om det finns vissa fackföreningar med skråliknande monopol, så framstår ändå den tanken som absurd - lika absurd som den en gång självklara kollektivanslutningen av LO-medlemmar till det socialdemokratiska partiet.

Motstånd mot kårobligatoriet innebär naturligtvis inte motstånd mot studentkårer i sig. De har säkerligen en viktig roll att fylla, finansierade av frivilliga medlemmar som har fåtts att inse medlemskapets fördelar, och av universitet och högskolor som ser studentorganisationerna som viktiga med- och motparter.

Samtidigt som vi liberaler äntligen kan avskaffa kårobligatoriet, kämpar vi för att införa ett annat obligatorium.

En obligatorisk a-kassa har i år åter lyfts av Folkpartiet som en viktig fråga inför valet. Det är en gammal Alliansfråga som nu verkar komma till heders. Den här mandatperioden ansågs den ogenomförbar, men nu tar vi nya tag. Och här är obligatoriet lika logiskt liberalt som det är ologiskt och oliberalt för studentkårerna. Åtminstone för liberaler, de må vara av sorten med social- som prefix, som tror på en generell välfärd.

A-kassan hör helt enkelt hemma bland andra generella obligatoriska socialförsäkringar som inte bara är god socialliberal politik - därför försvarar Folkpartiet t.ex. en generös sjukförsäkring till skillnad från grundtrygghet - utan även en hörnsten i den omhuldade svenska modellen. A-kassorna är dessutom redan till större delen gemensamt finansierade via skattsedeln.

Om ett kårobligatorium är att jämföra med obligatoriskt fackmedlemskap, är dagens a-kassesystem konstruerat för att gynna fackföreningarna och locka fler till medlemmar. Hur mycket fackföreningsledarna försöker, kan de inte komma ifrån att "deras" a-kassor i högsta grad är icke fristående. Och i LO-förbunden med deras uttalade stöd för Socialdemokraterna och motstånd mot den sittande Alliansregeringen, blir de därmed också partipolitiska.

Jesper Svensson, Christian Tegnvallius, Carl Larsson, Carina Boberg har bloggat om kårobligatoriet, Per Altenberg om obligatorisk a-kassa.

Intressant om Läs även andra bloggares åsikter om politik, kårobligatoriet, föreningsfrihet, a-kassa, fackföreningar, obligatorisk a-kassa

Rekordår för svensk högskola

Aldrig har så många varit registrerade studenter på svenska universitet och högskolor än under 2009: 304.000 personer, för att vara hyfsat exakt. Rekordsiffran i Högskoleverkets årsrapport har förstås ett samband med krisen och en osäkrare arbetsmarknad (även om det aldrig blev så illa som befarat, och nu börjar vända uppåt).

De dryga 300.000 hade förstås i princip lika många anledningar till sina högre studier, varför de läser det de läser, var och när. Att det verkar kärvt att få jobb kan vara en bidragande orsak och det är förstås inte fel att börja eller fortsätta plugga i ett sådant läge, ta vara på tiden och rusta sig med mer kunskap för kommande arbete och utmaningar.

Rekordsiffran för högskolestudenter är förstås ett effektivt motbevis mot oppositionskritiken om att Alliansregeringen skulle minskat på studiemöjligheterna i kristider. Ungdomstalesmannen Thomas Bodström presenterade en rapport nu i måndags som driver följande tes: ”Minskad utbyggnad av högskolan samtidigt som ungdomskullarna ökat kraftigt innebär att en minskad andel unga ges möjlighet att studera vidare.”

Istället får nu Alliansregeringen med Folkpartiet och Tobias Krantz i spetsen ett gyllene tillfälle att peka på den verklighet som faktiskt råder - och på alla de satsningar som gjorts och görs på högre utbildning och forskning. (Se Krantz på Newsmill.)

Folkpartisten tillika forskaren och universitetsläraren Mark Klamberg bloggar, liksom Sami Korpela.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, utbildning, högre utbildning, högskola, universitet, studenter, Tobias Krantz, Thomas Bodström, Folkpartiet, Socialdemokraterna, Alliansen, regeringen

Lärlingsmiljard och slopat fribelopp - två viktiga reformer för Sveriges unga

Sveriges unga kan glädjas över goda liberala initiativ från helgens partiråd i Uppsala. Först och främst föreslås nu en satsning på de lärlingar som Jan Björklund tagit upp tidigare. Om fyra år ska antalet lärlingsplatser ha femdubblats till 40.000, och stimulansbidraget ska då fullt utbyggt uppgå till en miljard per år. 15-20 procent av yrkeseleverna på gymnasiet kommer då att gå en lärlingsutbildning. (FP, samt bl.a: DN, Nyhetskanalen, SR, SvD, SVT, Sydsvenskan, UNT).

Fördelen är som jag skrivit om tidigare att de unga får en tydlig väg inte bara till yrkeskunskaper utan även in i yrkeslivet. Det vore därmed också en stor fördel för att unga snabbare ska få fotfäste i vuxenlivet, och för att råda bot på den relativt höga svenska ungdomsarbetslösheten.

Slopat fribelopp torde vara ett lika välkommet FP-förslag för svenska ungdomar som går vidare till högre studier (SR). Studenter får på sitt eget ansvar klara av studierna i den takt som krävs, utan att studiemedlet minskas bara för att man har tjänat "för mycket". Oavsett för den som extrajobbar mycket under terminerna, eller för den som har en bra inkomst under ferierna, är det slopade fribeloppet viktigt både reellt och som signal.

Det är bra att arbeta, skaffa sig erfarenheter och få in både en och två fötter på arbetsmarknaden - oavsett om man är inriktad på mer praktiska yrken eller siktar på en högskoleexamen. Och det är bra för Sverige om fler får de kunskaperna och erfarenheterna och kan bidra till vår gemensamma konkurrenskraft, välfärd och livskvalitet.

Jan Björklund skriver om lärlingsplatser i sitt nyhetsbrev, och berättar om det i nedanstående film. Agneta Berliner, Carina Boberg, Linnéa Darell, Stella Fare, Pär Gustafsson, Anna Lundberg, Raymond Svensson (C), Christian Tegnvallius, Victor Zetterman bloggar om partirådet, lärlingar och/eller fribeloppet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Folkpartiet, ungdomar, unga, ungdomsarbetslöshet, lärlingar, lärlingsanställning, lärlingssystem, lärlingsmiljard, lärlingsutbildning, fribelopp, studenter, studiemedel, gymnasieskola, yrkesutbildning, Jan Björklund

En paradisisk forskningsnation: Spjutspetslandet Sverige

För 140 år sedan gick världen in i en kris som fick efterverkningar långt in i nästa sekel. Från 1870-talet bröts en positiv trend med frihandel, de ledande industrinationerna med undantag för Storbritannien slog in på en protektionistisk linje, byggde upp höga tullmurar och gav sig ut i omvärlden i en febrig klappjakt på kolonier - garanterade egna marknader.

Vår nuvarande lågkonjunktur har kallats den värsta sedan 1870-talets. Så illa som då ska det nog inte behöva gå - världssamfundet står betydligt starkare och handeln är så mycket mer omfattande. Inget land kan med något hopp om framgång försöka sluta sig inåt - allra minst jättarna USA och Kina, och inte heller det lilla exportberoende Sverige.

Sverige måste anta den globala utmaningen och vi har förvisso goda förutsättningar, från den tunga råvarubaserade industrin till tjänsteintensiva kunskapsföretag. Kunskapsskola, bättre villkor för entrepenörer och en skattepolitik som gör det lönsamt att arbeta och utbilda sig är viktiga ingredienser i ett framgångsrikt recept.

Med dagens förslag om att göra Sverige till ett skatteparadis för forskning tar Folkpartiet ytterligare ett steg mot framtiden. Samtidigt ägnar sig den rödgröna oppositionen åt nästa talande oenighet, nu kring småföretagens undantag från turordningsreglerna. S signalerar omsvängning åt MP-hållet - men Lars Ohly tog som bekant hem den senaste ronden, om RUT-avdragen. Vänstervinden blåser kallt.

Sverige som en paradisisk forskningsnation känns som en betydligt behagligare vindriktning.

Läs mer om Folkpartiets forskningsidéer: Jan Björklunds nyhetsbrev, rapporten Spjutspetslandet Sverige, DN, Ekot, Rapport, SvD. Om de rödgröna och turordningsreglerna: DN, SvD. Och bloggar: Agneta Berliner, Lotta Edholm, Pär Gustafsson, Mark Klamberg, Hans Åberg.

Intressant om politik, forskning, kunskap, globalisering, skatter, skatteparadis, krisen, globala utmaningen, konkurrenskraft, Folkpartiet, Jan Björklund, Mona Sahlin, Lars Ohly, rödgröna, oppositionen, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, regeringen, Alliansen