Den stora nyheten i dagens Skop-mätning verkar vara att S befäster sin kräftgång och M sin ställning som största parti - nu med en marginal i tioprocentsklassen. De moderata Alliansvännerna är verkligen att gratulera. Men värt att notera är även de klassiska mitttenpartiernas framryckning, som bidrar till att Alliansen samlar en klar majoritet. Med dylika siffror klarar M, FP och C regeringsmakten även om KD:s dystra läge under fyraprocentsspärren skulle bli verklighet - och SD får ingen vågmästarglädje av sina mandat.
För mig och alla folkpartister, liksom för centervännerna, är det naturligtvis oerhört glädjande att vi stärker våra positioner. Jag är övertygad om att det också är till fromma för Alliansen som helhet. Även som Sveriges största parti har Moderaterna långt kvar till Socialdemokraternas forna dominerande ställning, och på vägen finns förstås risk för Täby- och Vellingeeffekter.
Än är det dock också långt kvar till den styrka som mittenpartierna har samlat under tidigare år. Liknande utveckling märks också t.ex. i vårt västra grannland, där mitten har varit en reell politisk kraft för inte så länge sedan. I Sverige var 60-talet mittensamverkans förlovade epok. De varmaste känslorna fick som bekant sitt slut med Center-förtroenderådets nej till sammanslagning vid det s.k. Uppsala möte 1973 (historiskt, om än inte i samma grad som sin mötesnamne 380 år tidigare). Samverkan har dock fortsatt, under Fälldin-regeringarna och framför allt då tvåpartiregeringen 1981-82, och fick åter en kortvarig renässans med Lars Leijonborgs och Maud Olofsson av de flesta kanske bortglömda "borgerlig vänster"-lansering sommaren 2002.
Nu väcks åter de aldrig avsomnade tankarna om en partisammanslagning - senast av tidskriften Liberal Debatt, där jag tidigare har varit chefredaktör, och ungdomsförbundens ordförande Adam Cwejman och Magnus Andersson. Det är i högsta grad intressanta tankar - varken de eller Liberal Debatts logga för Centerliberalerna känns helt främmande. Partierna närmar sig varandra politiskt och kanske även personmässigt - åtminstone i storstäderna och bland ledande företrädare.
Själv skulle jag vilja lufta två sakpolitiska områden med skillnader som kräver eftertanke: kulturpolitiken (se bara CUF- men kanske även C-reaktionerna på opera- och scenkonsthusförslagen som Stockholm så väl behöver) och, i vid mening, den generella välfärden med socialliberal inkomstbortfallsprincip mot centerpräglad grundtrygghetstanke. Det senare hoppas jag utveckla helt kort i kommande nummer av Liberal Debatt.
Ändå är personfrågorna, jämte pengarna (Centern som världens rikaste parti) och partikulturerna de P:n som kan sätta P för sammanslagningstankar på ett tidigt stadium. Summan av 1+1 kan i dessa sammanhang dessutom lätt bli mindre än två. Kanske har partierna bäst chanser i att var för sig samla mer stöd - för en starkare, livligare och gärna liberalare mitt i svensk politik. Med betydligt större tyngd i och utanför Alliansen.
Om Skop-mätningen i media: AB, E24, Expressen, GP, SvD, SVT, Sydsvenskan. Bloggat om opinion och/eller partisammanslagning: Peter Andersson, "Tokmoderaten" Antonsson, Thomas Böhlmark, Adam Cwejman, Andreas Froby, Niklas Frykman, Martin Hall, Olov Lindquist, Kent Persson, Gabrielle Peteri, Christer Sörliden.
För er som söker Skop-siffrorna för dagens mätning, 16 januari 2011:
Moderaterna 35,7 procent (+0,6)
Folkpartiet 8,1 (+0,9)
Centerpartiet 5,5 (+1,7)
Kristdemokraterna 2,7 (—0,1)
Socialdemokraterna 24,4 (—3,8)
Vänsterpartiet 5,2 (+0,2)
Miljöpartiet 9,6 (—1,4)
Sverigedemokraterna 7,1 (+0,8)
M-FP-C-KD 52,0 (+3,1)
S-V-MP 39,2 (—5,0)
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, opinionsmätning, Skop, Centerpartiet, Folkpartiet, Moderaterna, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, majoritetsregering, minoritetsregering, partisammanslagning, centerliberalerna, mittensamverkan, C+FP, Adam Cwejman, Magnus Andersson, Lars Leijonborg, Maud Olofsson, borgerlig vänster
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar