Hur långt är vi beredda att låta våra stater gå för att skydda demokratin? Det är en evig fråga för moderna öppna samhällen, och särskilt knivig för liberaler, vars grundprincip ju är att aldrig inskränka någons frihet förutom när den riskerar att inkräkta på någon annans.
Signalspaning, DNA-register, övervakningskameror, och alla otaliga säkerhetsåtgärder i samband med flygresor är bekanta ämnen i denna diskussion om integritet kontra trygghet. För liberaler kan frågan i varje fall formuleras: Vilket är den största och viktigaste friheten att skydda, integriteten eller tryggheten?
Svaret måste i varje fall handla om en avvägning och värdering. Sådana avvägningar hör också, som bl.a. Benthams utilitaristiska nyttokalkyler eller Rawls okunnighetens slöja, till liberalismens arv.
Ett exempel som DN:s huvudledare tog upp i går är kostnaden för att rädda liv. Det kan handla om ekonomiska kostnader, som t.ex. för mitträcken som minskar dödsolyckor och svåra skador i trafiken. Men lika gärna om kroppsscanning, registrering av passagerare och de ändlösa säkerhetskontrollerna vid internationella flygningar.
Här i London, i övervakningskamerornas förlovade land och stad, tar jag till mig ytterligare ett exempel som borde stämma till eftertanke. Evening Standard rapporterar om "huge drops in crimes solved by costly CCTV": På fem år har antalet brott där huvudstadens Metropolitan Police angett de allestädes uppsatta övervakningskamerorna, CCTV, som bidragande till att upplösta brott och åtal, minskat med över hälften, från 47.000 år 2003-2004 till 23.000 2008-2009. Antalet totala anmälda brott där CCTV spelat en roll har samtidigt minskat med mer än två tredjedelar, från 416.000 år 2003-2004 till knappt 122.000 2008-2009.
Orsaken behöver inte handla om en faktisk minskning - utan om att kamerorna inte heller tidigare spelade så stor roll. Poliser har börjat kryssa för CCTV i sina formulär bara när användes i den efterföljande utredningen, inte alltid när brottet begåtts i närheten av en kamera.
Övervakningskameror är högst aktuella även i Sverige, där de dyker upp på allt fler ställen. Och visst kan de vara motiverade, på skolor utanför skoltid för att undvika att obehöriga vistas där eller vållar skadegörelse, i slutna, begränsade områden, och förstås i privata hem för alla som känner sig tryggare. Men på offentliga platser har de väldigt sällan något att göra. Det visar också såväl t.ex. andra brittiska som svenska erfarenheter av att brottsligheten inte alls minskat bara för att kameror satts upp - däremot kanske flyttat till en annan plats.
Kamerorna kan förstås också ha en rent skadlig effekt för tryggheten, om de får människor att känna en falsk trygghet, eller ökar deras otrygghet så snart de kommer utanför kamerors räckvidd; och för polisarbetet, om effekten blir som mannen i historien som letar efter sin borttappade sak under lyktstolpens sken, även om han inte tappade den där - för där är ju ljuset så mycket bättre.
Kamerorna kostar också pengar. Men framför allt handlar det om avvägningen mellan trygghet och integritet. Vi ska värna brottsoffers integritet och otrygga människors frihet. Kanske är det motiverat att bli kroppsscannad och "avklädd" i säkerhetskontrollen på väg till USA. Men min ryggmärgsreflex som liberal är att sätta friheten i form av den personliga integriteten i första rummet. Varje avsteg måste motiveras mycket noga. Gärna med ett rejält kunskapsunderlag och en nyttokalkyl.
P.S: Mark Klamberg har bloggat en del om kameraövervakning, och Carina Boberg i Linköping reflekterar ur en liberal kommunalpolitikers perspektiv.
Intressant om integritet, frihet, trygghet, flygsäkerhet, kroppsscanning, nakenscanning, säkerhetskontroll, övervakningskameror, CCTV, nyttokalkyl, utilitarism, Bentham, Rawls, liberalism, okunnighetens slöja
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar