Orkanen Katrina blev 2005 ett hårt slag mot New Orleans och hela Louisiana - och mot president Bush, vars förtroende bland allmänheten aldrig riktigt återhämtade sig. Kritiken var hård mot hur katastrofhjälpen fungerade, inte minst i det akuta skedet. På längre sikt visar det sig nu enligt en artikel i NY Times (mitt elektroniska amerikanska husorgan) att det federala uppbyggnadsstödet har gett bra utdelning.
Sysselsättningen har således ökat i Louisiana även de senaste månaderna, som enda amerikanska delstat.
För delstatens guvernör Bobby Jindal kan detta faktum paradoxalt nog bli lite besvärande. Jindal hör nämligen till den hårdföra republikanska falang guvernörer som, till skillnad från bl.a. Kaliforniens Schwarzenegger och Floridas Christ, säger nej till stora delar av det federala stimulanspaketet. (Jindals meningsfrände i sammanhanget, South Carolinas Mark Sanford, har uppmärksammats för sitt nej till extra federala pengar till bl.a. skolor - pengar som skolledare, lärare och elever i hans delstat verkligen skulle välkomna.)
Jindal sågs tidigare som en av de ledande pretendenterna till det framtida ledarskapet för det skadeskjutna republikanska partiet, men hans stjärna dalade efter ett svagt framträdande när han fick uppdraget att leverera partiets svar på Obamas första tal till kongressen.
Skälen till nejet till federala stimulanspengar är enligt guvernörerna själva principen att inte öka budgetunderskottet. Andra skulle kalla det populism - att bara vara motvalls demokraterna och Barack Obama.
Utan någon annan egen agenda blir problemen nog snart stora för såväl guvernör Jindal som hela hans Grand Old Party.
Intressant om USA, Louisiana, stimulanspaket, Barack Obama, Bobby Jindal, Mark Sanford, demokraterna, republikanerna
söndag, april 05, 2009
måndag, mars 30, 2009
Politiker ska fatta beslut utifrån sina åsikter
Hade som vanligt kvällens ABC på i bakgrunden när jag stökade i köket, och hörde då nyheten att "politiker litar mer på sin egen uppfattning än stockholmarnas åsikter när de fattar beslut". Något som tydligen förvånade såväl reportern som stadsfullmäktiges ordförande.
Själv måste jag säga att jag inte är så förundrad. Som ett av svarsalternativen lyder i den webbenkät som åtföljer nyheten på ABC:s webbplats, har stockholmarna (förhoppningsvis) valt sina politiker för att de tycker som de gör (ett svarsalternativ som i skrivande stund också verkar få de flesta webbläsarnas stöd).
Det heter inte förtroendevald för inte. Samtidigt speglar nyheten en klassisk statsvetenskaplig frågeställning i hur man ser på förtroendevalda sedan den atenska direktdemokratin i modern tid blev en representativ demokrati. Är politikerna folkets ombud som väljs för att de anses rekorderliga och kloka nog att ta ställning till de olika spörsmål i gemensamma angelägenheter som varje medborgare inte själv har tid eller möjlighet att sätta sig in i, även sådana som man inte kan förutse vid tidpunkten för valet? Eller ska de representera sina väljares åsikter rakt av i varje fråga, vilket då gör oförutsedda situationer komplicerade?
Andra varianter är att man anses representativ utifrån sin ideologi, sitt kön, sin folkgrupp, sin hemort eller något annat som utifrån en gemenskap av erfarenheter och kynne antas vara bestämmande för ens åsikter och därmed de beslut man kommer att fatta.
Som liberal gör jag som framgått ovan av den förstnämnda tolkningen, med perspektivet att ideologi, partiprogram och personlighet utgör en grund för väljarnas val: Man lägger sin röst på någon man känner att man kan lita på efter kunskapsinhämtning och reflektion kommer att fatta rätt beslut, oavsett fråga.
Annars får man en ny chans om några år - förtroende och ansvarsutkrävande är ju vitsen med den representativa demokratin.
Intressant om politik, politiker, förtroendevalda, mandat, beslut, representativ demokrati,
Själv måste jag säga att jag inte är så förundrad. Som ett av svarsalternativen lyder i den webbenkät som åtföljer nyheten på ABC:s webbplats, har stockholmarna (förhoppningsvis) valt sina politiker för att de tycker som de gör (ett svarsalternativ som i skrivande stund också verkar få de flesta webbläsarnas stöd).
Det heter inte förtroendevald för inte. Samtidigt speglar nyheten en klassisk statsvetenskaplig frågeställning i hur man ser på förtroendevalda sedan den atenska direktdemokratin i modern tid blev en representativ demokrati. Är politikerna folkets ombud som väljs för att de anses rekorderliga och kloka nog att ta ställning till de olika spörsmål i gemensamma angelägenheter som varje medborgare inte själv har tid eller möjlighet att sätta sig in i, även sådana som man inte kan förutse vid tidpunkten för valet? Eller ska de representera sina väljares åsikter rakt av i varje fråga, vilket då gör oförutsedda situationer komplicerade?
Andra varianter är att man anses representativ utifrån sin ideologi, sitt kön, sin folkgrupp, sin hemort eller något annat som utifrån en gemenskap av erfarenheter och kynne antas vara bestämmande för ens åsikter och därmed de beslut man kommer att fatta.
Som liberal gör jag som framgått ovan av den förstnämnda tolkningen, med perspektivet att ideologi, partiprogram och personlighet utgör en grund för väljarnas val: Man lägger sin röst på någon man känner att man kan lita på efter kunskapsinhämtning och reflektion kommer att fatta rätt beslut, oavsett fråga.
Annars får man en ny chans om några år - förtroende och ansvarsutkrävande är ju vitsen med den representativa demokratin.
Intressant om politik, politiker, förtroendevalda, mandat, beslut, representativ demokrati,
onsdag, mars 25, 2009
Böcker till barn
Barn behöver böcker, och årets val av ALMA-pristagare känns välmotiverat genom uppgiften att sprida litteratur och främja läsning bland dem som verkligen kan dra nytta av det. Politiska tolkningar är kanske svåra att bortse från. Viktigast i mina ögon är då insikten att en hållbar tvåstatslösning inte kan byggas utan just böcker, bildning, det hopp och de vidgade vyer som det kan ge, på bägge sidor. Bistånd och uppbyggnad kan inte bara ske med fysisk och administrativ infrastruktur, och det behövs något mer än bara skolor.
En organisation som Tamerinstitutet kanske inte är så lätt att porträttera som en spännande författare, men visar att steget att föra ut författarnas alster till målgrupper som bäst behöver kan vara krångligare och därmed värt mer uppmärksamhet än man tror.
En reflektion är samtidigt att hur riktigt och viktigt det än är att belöna läsfrämjande insatser bland utsatta, så måste man också kunna hålla med om att svensk barnlitteraturs ålderman Lennart Hellsing i sitt 90:e levnadsår hade kunnat vara värd ett pris till Astrid Lindgrens minne. Inte på grund av sin nationalitet, utan för allt det han gjort för att göra Sverige till en av världens starkaste barnlitteraturnationer. Förhoppningsvis får priskommittén fler chanser.
Om det hela skriver bl.a. DN med kommentatorn Lotta Olsson, och SvD.
Intressant om ALMA, Astrid Lindgren-priset, Tamerinstitutet, Lennart Hellsing
En organisation som Tamerinstitutet kanske inte är så lätt att porträttera som en spännande författare, men visar att steget att föra ut författarnas alster till målgrupper som bäst behöver kan vara krångligare och därmed värt mer uppmärksamhet än man tror.
En reflektion är samtidigt att hur riktigt och viktigt det än är att belöna läsfrämjande insatser bland utsatta, så måste man också kunna hålla med om att svensk barnlitteraturs ålderman Lennart Hellsing i sitt 90:e levnadsår hade kunnat vara värd ett pris till Astrid Lindgrens minne. Inte på grund av sin nationalitet, utan för allt det han gjort för att göra Sverige till en av världens starkaste barnlitteraturnationer. Förhoppningsvis får priskommittén fler chanser.
Om det hela skriver bl.a. DN med kommentatorn Lotta Olsson, och SvD.
Intressant om ALMA, Astrid Lindgren-priset, Tamerinstitutet, Lennart Hellsing
tisdag, mars 24, 2009
Kung för Keynes?
Kung Carl Gustaf sluter sig uppenbarligen till dem som inspireras av keynesianska tankar för att bemöta finanskrisen: "Spendera, så löser man krisen" är hans råd till italienska journalister rapporterar SvD. I övrigt uttrycker vår kung sitt intresse för miljöfrågor och miljöbilar, och drottningen har ett program som innefattar såväl barnlitteratur som kvinnor utsatta för våld och trafficking.
Angelägna ämnen som bekräftar att vårt kungapar ligger i tiden med sina val av frågor att fokusera på. Det får ju dock inte med vår konstitution bli för politiskt - vilket ibland kan tolkas som inte något som någon person eller grupp av betydelse kan uppfatta som kontroversiellt.
Om kungen t.ex. höstade hem segern i ett valkungadöme kunde han kanske tillåta sig en mer utsvävande, och kanske för både sig själv och svenskarna mer givande roll. I väntan på det republikanska kungariket Sverige får vi se hur kontroversiell den kungliga keynesianismen bedöms vara.
Intressant om Keynes, keynesianism, finanskris, kungen, drottningen, monarki, republik, valkungadöme
Angelägna ämnen som bekräftar att vårt kungapar ligger i tiden med sina val av frågor att fokusera på. Det får ju dock inte med vår konstitution bli för politiskt - vilket ibland kan tolkas som inte något som någon person eller grupp av betydelse kan uppfatta som kontroversiellt.
Om kungen t.ex. höstade hem segern i ett valkungadöme kunde han kanske tillåta sig en mer utsvävande, och kanske för både sig själv och svenskarna mer givande roll. I väntan på det republikanska kungariket Sverige får vi se hur kontroversiell den kungliga keynesianismen bedöms vara.
Intressant om Keynes, keynesianism, finanskris, kungen, drottningen, monarki, republik, valkungadöme
söndag, mars 22, 2009
Gay, gift och i behov av asyl
Äktenskapsfrågan är aktuell på bägge sidor Atlanten. I USA går vågorna förstås högre än här hos oss, där sex av sju riksdagspartier "kommit ut" för en gemensam äktenskapsbalk med samma term för samkönade par.
För egen del är jag i och för sig inte så fokuserad på själva begreppet så länge alla har samma rättigheter (samtidigt som jag fullt ut förstår dem som i själva begreppet ser just en fråga om lika rättigheter).
Vad lika rättigheter mellan homo- och heterosexuella par kan betyda demonstreras nu i ett aktuellt asylfall i Massachussetts, där senatorn och förre demokratiske presidentkandidaten agerar. Det visar också att hbt-rättigheter fortfarande är lite känsligare och mer komplicerat även i länder som vi annars ser som demokratiska, i detta fall Lula da Silvas Brasilien (som förvisso har en hel del andra bekymmer relaterade till mänskliga rättigheter).
Intressant om hbt, äktenskap, asyl, mänskliga rättigheter, Brasilien, Massachussetts
För egen del är jag i och för sig inte så fokuserad på själva begreppet så länge alla har samma rättigheter (samtidigt som jag fullt ut förstår dem som i själva begreppet ser just en fråga om lika rättigheter).
Vad lika rättigheter mellan homo- och heterosexuella par kan betyda demonstreras nu i ett aktuellt asylfall i Massachussetts, där senatorn och förre demokratiske presidentkandidaten agerar. Det visar också att hbt-rättigheter fortfarande är lite känsligare och mer komplicerat även i länder som vi annars ser som demokratiska, i detta fall Lula da Silvas Brasilien (som förvisso har en hel del andra bekymmer relaterade till mänskliga rättigheter).
Intressant om hbt, äktenskap, asyl, mänskliga rättigheter, Brasilien, Massachussetts
måndag, mars 16, 2009
Fettskrock och rökskräck
Sedan 1980-talet har vi halverat intaget av smör och mindre mättat fett har räddat 5.000 av oss från döden i hjärtinfarkt. Och på bara fem år har antalet rökare minskat med 200.000. Positiva nyheter från gårdagens Rapport respektive dagens DN, inte sant?
Övervikt och fetma är sedan länge benämnda som våra nya stora folksjukdomar. Vällevnaden, stillasittandet, skräpmaten, ojämlikheten, alienationen: förklaringarna kan vara många, lika många som de olika dieter som saluförs, var och en som närmast allena saliggörande.
Att ingen av de populära dieterna är någon mirakelkur, åtminstone inte för hälsa och smärthet på sikt, verkar ju nu ha visats vetenskapligt: En några veckor gammal nyhet som sammanfattades med budskapet "rör på dig och ät mindre" sade helt enkelt att fettsnålt eller kolhydratsnålt inte spelar så stor roll, viktnedgången (inte särskilt dramatisk) kommer oavsett. Inte så konstigt när man i praktiken svälter kroppen genom att plocka bort någon av dess huvudbränslen.
Vi behöver som bekant både fett och kolhydrater, men för att leva hälsosamt på lång sikt bör det vara rätt fett och rätt kolhydrater (inte bantning men förvisso en slags diet). Medelhavsinspirationen med olivolja, bönor och annat fleromättat istället för det klassiska mättade fettet i kött och smör har länge varit en sådan hälsotrend, liksom fullkorn och osötat bröd istället för sirapslimpa och de förrädiska bantarflingorna (jag har länge förundrats över falskheten i marknadsföringen av Special K med över 20 procent socker). Det hindrar förstås inte en och annan blodig biff, béarnaiseportion eller Marabou mjölkchoklad (eller ännu hellre mint- eller apelsinkrokant...)
Balanserad kost - och ett liv i rörelse så att vi gör av med det vi stoppar i oss. En balans som ändå kan vara lättare att tala om än att leva efter.
Obalanserad blir också lätt dietdebatten. De som vill göra upp med "fettskräcken" går till angrepp mot de som förfäktar mer traditionella kostråd. Vissa vill bannlysa bröd, andra charkprodukter. Själv tycker jag att en uppdaterad tallriksmodell (lite mer olivolja, lite mer fullkorn, gärna ägg och avocado...) verkar vettig. Att äta sig mätt på mättat fett kan nog vara bra för midjan men hur ser det ut med fetthalterna i blodkärlen?
Så var det motionen... och rökstoppet! Se där otvivelaktiga hälsoråd som alla kan skriva under på, så kan vi undvika några hjärtinfarkter till. Och glöm för all del inte heller att vi lever bättre och längre än någonsin tidigare.
Intressant om bantning, diet, fett, kolhydrat, hjärtinfarkt
Övervikt och fetma är sedan länge benämnda som våra nya stora folksjukdomar. Vällevnaden, stillasittandet, skräpmaten, ojämlikheten, alienationen: förklaringarna kan vara många, lika många som de olika dieter som saluförs, var och en som närmast allena saliggörande.
Att ingen av de populära dieterna är någon mirakelkur, åtminstone inte för hälsa och smärthet på sikt, verkar ju nu ha visats vetenskapligt: En några veckor gammal nyhet som sammanfattades med budskapet "rör på dig och ät mindre" sade helt enkelt att fettsnålt eller kolhydratsnålt inte spelar så stor roll, viktnedgången (inte särskilt dramatisk) kommer oavsett. Inte så konstigt när man i praktiken svälter kroppen genom att plocka bort någon av dess huvudbränslen.
Vi behöver som bekant både fett och kolhydrater, men för att leva hälsosamt på lång sikt bör det vara rätt fett och rätt kolhydrater (inte bantning men förvisso en slags diet). Medelhavsinspirationen med olivolja, bönor och annat fleromättat istället för det klassiska mättade fettet i kött och smör har länge varit en sådan hälsotrend, liksom fullkorn och osötat bröd istället för sirapslimpa och de förrädiska bantarflingorna (jag har länge förundrats över falskheten i marknadsföringen av Special K med över 20 procent socker). Det hindrar förstås inte en och annan blodig biff, béarnaiseportion eller Marabou mjölkchoklad (eller ännu hellre mint- eller apelsinkrokant...)
Balanserad kost - och ett liv i rörelse så att vi gör av med det vi stoppar i oss. En balans som ändå kan vara lättare att tala om än att leva efter.
Obalanserad blir också lätt dietdebatten. De som vill göra upp med "fettskräcken" går till angrepp mot de som förfäktar mer traditionella kostråd. Vissa vill bannlysa bröd, andra charkprodukter. Själv tycker jag att en uppdaterad tallriksmodell (lite mer olivolja, lite mer fullkorn, gärna ägg och avocado...) verkar vettig. Att äta sig mätt på mättat fett kan nog vara bra för midjan men hur ser det ut med fetthalterna i blodkärlen?
Så var det motionen... och rökstoppet! Se där otvivelaktiga hälsoråd som alla kan skriva under på, så kan vi undvika några hjärtinfarkter till. Och glöm för all del inte heller att vi lever bättre och längre än någonsin tidigare.
Intressant om bantning, diet, fett, kolhydrat, hjärtinfarkt
torsdag, mars 12, 2009
Direktörslönerna: Först går de upp, sedan...?
Jag är knappast ensam om att förvånas, och faktiskt förfäras en smula, över höjda direktörslöner mitt i nedförsbacken till en tuff lågkonjunktur. I dag är det SEB som har stått i fokus och fått utstå kritik från både statsministern och oppositionsledaren, och dessutom sägs diskvalificera sig från bankgarantiprogrammet.
Givetvis ska duktiga människor som arbetar hårt kunna tjäna bra med pengar och naturligtvis är det ägarnas och chefernas sak att bestämma vad deras anställda får i lön. Vi behöver mer lönespridning i Sverige, utbildning och entrepenörskap måste löna sig bättre. Prestationsbaserad lön kan vara en god idé om den tydligt kan knytas till ett resultat man kan påverka. Och det resultatet kan förstås vara att prestera bättre än andra också i en nedgångsperiod.
Men - löneförhöjningar eller bonusar i mångmiljonklassen som vi har sett den senaste tiden riskerar att undergräva förtroendet såväl för de enskilda företagen som för näringslivet i stort och i förlängningen hela vårt ekonomiska system. Särskilt som argumenten inte verkar gå ihop. Först försvaras bonusar i goda tider med att det är viktigt med resultatrelaterade löner. Sedan omvandlas de till fast lön i nedgångstider, när bonuskriterierna annars skulle leda till att det inte blev några extrapengar.
Direktörslönerna går alltså upp med konjunkturen. Och sedan går de... upp när konjunkturen går ned. Utan synlig eller tydlig koppling till bättre prestationer än konkurrententerna.
Marknadsekonomins och kapitalismens fiender har all anledning att som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin kritisera överdrifterna.
Intressant om SEB, direktörslön, bonus, bankgaranti, finanskris, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin
Givetvis ska duktiga människor som arbetar hårt kunna tjäna bra med pengar och naturligtvis är det ägarnas och chefernas sak att bestämma vad deras anställda får i lön. Vi behöver mer lönespridning i Sverige, utbildning och entrepenörskap måste löna sig bättre. Prestationsbaserad lön kan vara en god idé om den tydligt kan knytas till ett resultat man kan påverka. Och det resultatet kan förstås vara att prestera bättre än andra också i en nedgångsperiod.
Men - löneförhöjningar eller bonusar i mångmiljonklassen som vi har sett den senaste tiden riskerar att undergräva förtroendet såväl för de enskilda företagen som för näringslivet i stort och i förlängningen hela vårt ekonomiska system. Särskilt som argumenten inte verkar gå ihop. Först försvaras bonusar i goda tider med att det är viktigt med resultatrelaterade löner. Sedan omvandlas de till fast lön i nedgångstider, när bonuskriterierna annars skulle leda till att det inte blev några extrapengar.
Direktörslönerna går alltså upp med konjunkturen. Och sedan går de... upp när konjunkturen går ned. Utan synlig eller tydlig koppling till bättre prestationer än konkurrententerna.
Marknadsekonomins och kapitalismens fiender har all anledning att som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin kritisera överdrifterna.
Intressant om SEB, direktörslön, bonus, bankgaranti, finanskris, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin
söndag, mars 08, 2009
Mer av en procent
Enprocentregeln för konstnärlig utsmyckning i Stockholm är ju ett kärt ämne. Nu har konceptet också begåvats med en särskild symbol - som ska delas ut som belöning till de förvaltningar och bolag som utmärker sig. En kvalitetsmärkning om man så vill. Att belöna goda exempel är alltid en god idé - läs om det hela i DN eller direkt hos Stockholm Konst.
Pingat på http://intressant.se Läs även andra bloggares åsikter om offentlig konst, Stockholm Konst, enprocentregeln, enprocentregel
Pingat på http://intressant.se Läs även andra bloggares åsikter om offentlig konst, Stockholm Konst, enprocentregeln, enprocentregel
söndag, mars 01, 2009
Svensk ekonomi: Inte så illa?
Rådande kris har fått såväl regering som opposition, och fristående kommentatorer, att försöka överträffa varandra i dystra metaforer över Sveriges ekonomiska utsikter. Är det inte vargavinter så är det "skitår" som stundar.
Ingen var väl heller överraskad av att den negativ tillväxt som BNP-statistiken visade fjärde kvartalet i fjol. Men de dystra kommentatorerna - som finansminister Borg med hans ("tjäle i svensk ekonomi" - borde kanske ta det hela med en lite större nypa salt.
Inte så att det ekonomiska läget inte är allvarligt, eller att vi inte ska ta situationen på allvar - men inget blir bättre av att fan målas på väggen. Inte minst regeringsföreträdare borde vara varsamma för att inte i onödan förstärka kriskänslorna och en nedåtgående spiral av negativa förväntningar. Att stödet för såväl Alliansen som statsminister Reinfeldt hittills gynnats kraftigt av krisen är ingen säkerhet inför valet; halvtannat år är lång tid i såväl ekonomin som väljaropinionen (räkna lika långt bakåt så får ni se).
Fjärde kvartalet 2008 var dystert, i Sverige - och i världen. Jämfört med många andra västerländska ekonomier klarar vi oss hittills ganska bra. Visst kan det svida i svenska storebrorssjälar att grannlandet Norge nu har en större ekonomi än oss (se t.ex. Expressen eller E24) - men även utan olja och gas är vår grundläggande ekonomi sund och stark, inte minst vid en jämförelse med det tidiga 90-talet. BNP-statistik ska hanteras med viss försiktighet, och helåret 2008 var heller inte så dystert som det enstaka kvartalet. När även den försiktige riksbankschefen Ingves talar om en vändning 2010 (DN) vågar vi kanske hoppas - utan att ta ut något i förskott.
För Alliansen gäller det då att fortsätta göra rätt: att efter att ha samlat i ladorna under de goda åren fortsätta hålla emot alla som gärna är generösa med skattebetalarnas pengar, och istället prioritera noggrant, värna välfärden, och göra strategiskt riktiga förändringar av skatter, arbetsmarknad osv. Då finns alla förutsättningar för att tjälen snabbt går ur.
Pingat på http://intressant.se Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, BNP, tillväxt, Anders Borg, Stefan Ingves
Ingen var väl heller överraskad av att den negativ tillväxt som BNP-statistiken visade fjärde kvartalet i fjol. Men de dystra kommentatorerna - som finansminister Borg med hans ("tjäle i svensk ekonomi" - borde kanske ta det hela med en lite större nypa salt.
Inte så att det ekonomiska läget inte är allvarligt, eller att vi inte ska ta situationen på allvar - men inget blir bättre av att fan målas på väggen. Inte minst regeringsföreträdare borde vara varsamma för att inte i onödan förstärka kriskänslorna och en nedåtgående spiral av negativa förväntningar. Att stödet för såväl Alliansen som statsminister Reinfeldt hittills gynnats kraftigt av krisen är ingen säkerhet inför valet; halvtannat år är lång tid i såväl ekonomin som väljaropinionen (räkna lika långt bakåt så får ni se).
Fjärde kvartalet 2008 var dystert, i Sverige - och i världen. Jämfört med många andra västerländska ekonomier klarar vi oss hittills ganska bra. Visst kan det svida i svenska storebrorssjälar att grannlandet Norge nu har en större ekonomi än oss (se t.ex. Expressen eller E24) - men även utan olja och gas är vår grundläggande ekonomi sund och stark, inte minst vid en jämförelse med det tidiga 90-talet. BNP-statistik ska hanteras med viss försiktighet, och helåret 2008 var heller inte så dystert som det enstaka kvartalet. När även den försiktige riksbankschefen Ingves talar om en vändning 2010 (DN) vågar vi kanske hoppas - utan att ta ut något i förskott.
För Alliansen gäller det då att fortsätta göra rätt: att efter att ha samlat i ladorna under de goda åren fortsätta hålla emot alla som gärna är generösa med skattebetalarnas pengar, och istället prioritera noggrant, värna välfärden, och göra strategiskt riktiga förändringar av skatter, arbetsmarknad osv. Då finns alla förutsättningar för att tjälen snabbt går ur.
Pingat på http://intressant.se Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, BNP, tillväxt, Anders Borg, Stefan Ingves
tisdag, februari 24, 2009
En procent konst
Stockholm är en stad vars gator, torg och andra offentliga platser pryds av konstverk av såväl världsnamn som mindre kända konstnärer. En del är allmänt omtyckta eller rentav älskade, andra mer kontroversiella.
En huvudanledning till att vi har så mycket vacker konst i vårt offentliga stadsrum är den inte särskilt välkända enprocentregeln. Det är ett åliggande för alla stadens förvaltningar och bolag, fastslaget av stadsfullmäktige sedan många decennier tillbaka, att vid ny- och ombyggnader av lokaler, fastigheter, gatumark och andra offentliga miljöer avsätta en procent av projektsumman till konstnärlig utsmyckning.
Denna procent har på senare år bl.a. lett fram till de många konstverken i Hammarby Sjöstad liksom ett otal utsmyckningar av skolor, äldreboenden och annat. Inom kort kommer Stadsgårdskajen vid gamla tullhuset prydas av en skulptur, signerad Dan Wolgers, som kommer att låta tala om sig och lysa upp denna inte alltför gästvänliga miljö med sin storslagna potential mellan Söders höjders bergvägg och Saltsjön.
Tyvärr har inte alla projekt fungerat lika smidigt som Sjöstaden eller samarbetet med Stockholms Hamn kring renoveringen av gamla tullhuset. Gång på gång har man upplevt ett behov att slå fast vikten av enprocentregeln, och att den faktiskt inte är frivillig utan grundas på ett fullmäktigebeslut som gäller just alla stadens förvaltningar och bolag. Oftast har det blivit konst till slut, men ibland lite senkommet som garnityr på något redan färdigplanerat. Idealet är förstås att den konstnärliga kompetensen i staden ska kunna vara med från första början så att konsten kan bli en naturlig del av helheten - oavsett om det är ett nytt torg, nybyggda bostadskvarter, en omdanad park, en omvandlad gammalt industribyggnad eller något annat av alla de många projekt som staden genomför år efter år.
Fördelarna med att lägga en procent på konst är uppenbara: när staden växer och förnyas, utökas också vår gemensamma konstsamling. Konstverken stärker stadens varumärke och bilden av Stockholm som en öppen, kulturvänlig stad. Alla invånare och besökare kan ta del av den offentliga konsten på likvärdiga villkor, och tolka den utifrån sina perspektiv. För professionella konstnärer innebär det också en inte obetydlig möjlighet till arbete och inkomster.
I kulturnämnden och konstrådet, där jag har mina förtroendeuppdrag, har jag tillsammans med partivänner och andra förtroendevalda drivit frågan om att stärka enprocentregeln. För ett par år sedan aktualiserade jag och nuvarande kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt vikten av att påtala detta för andra förvaltningar och bolag, med hänvisning till fullmäktiges beslut.
Därför gläds vi nu över den nya organisationen Stockholm Konst, som under samma hatt som Liljevalchs konsthall och med samma drivande chef i Mårten Castenfors kommer att kunna driva utsmyckningsprojekten med såväl kraft som konstnärlig kompetens. Vi gläds också över att kulturförvaltningens verksamhetsplan nu mycket tydligt fastslår att enprocentregeln gäller, och att dialog nu pågår med de olika förvaltningarna och bolagen för att förbättra samarbetet. Exploateringskontoret, bostadsbolagen, hamnen och många fler är nyckelaktörer.
Kanske kan vi amatöristiskt konstglada liberaler ta åt oss någon liten del av äran...
Pingat på intressant.se Läs även andra bloggares åsikter om konst, Stockholm Konst, offentlig konst, enprocentregeln, Mårten Castenfors, Madeleine Sjöstedt, Dan Wolgers
En huvudanledning till att vi har så mycket vacker konst i vårt offentliga stadsrum är den inte särskilt välkända enprocentregeln. Det är ett åliggande för alla stadens förvaltningar och bolag, fastslaget av stadsfullmäktige sedan många decennier tillbaka, att vid ny- och ombyggnader av lokaler, fastigheter, gatumark och andra offentliga miljöer avsätta en procent av projektsumman till konstnärlig utsmyckning.
Denna procent har på senare år bl.a. lett fram till de många konstverken i Hammarby Sjöstad liksom ett otal utsmyckningar av skolor, äldreboenden och annat. Inom kort kommer Stadsgårdskajen vid gamla tullhuset prydas av en skulptur, signerad Dan Wolgers, som kommer att låta tala om sig och lysa upp denna inte alltför gästvänliga miljö med sin storslagna potential mellan Söders höjders bergvägg och Saltsjön.
Tyvärr har inte alla projekt fungerat lika smidigt som Sjöstaden eller samarbetet med Stockholms Hamn kring renoveringen av gamla tullhuset. Gång på gång har man upplevt ett behov att slå fast vikten av enprocentregeln, och att den faktiskt inte är frivillig utan grundas på ett fullmäktigebeslut som gäller just alla stadens förvaltningar och bolag. Oftast har det blivit konst till slut, men ibland lite senkommet som garnityr på något redan färdigplanerat. Idealet är förstås att den konstnärliga kompetensen i staden ska kunna vara med från första början så att konsten kan bli en naturlig del av helheten - oavsett om det är ett nytt torg, nybyggda bostadskvarter, en omdanad park, en omvandlad gammalt industribyggnad eller något annat av alla de många projekt som staden genomför år efter år.
Fördelarna med att lägga en procent på konst är uppenbara: när staden växer och förnyas, utökas också vår gemensamma konstsamling. Konstverken stärker stadens varumärke och bilden av Stockholm som en öppen, kulturvänlig stad. Alla invånare och besökare kan ta del av den offentliga konsten på likvärdiga villkor, och tolka den utifrån sina perspektiv. För professionella konstnärer innebär det också en inte obetydlig möjlighet till arbete och inkomster.
I kulturnämnden och konstrådet, där jag har mina förtroendeuppdrag, har jag tillsammans med partivänner och andra förtroendevalda drivit frågan om att stärka enprocentregeln. För ett par år sedan aktualiserade jag och nuvarande kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt vikten av att påtala detta för andra förvaltningar och bolag, med hänvisning till fullmäktiges beslut.
Därför gläds vi nu över den nya organisationen Stockholm Konst, som under samma hatt som Liljevalchs konsthall och med samma drivande chef i Mårten Castenfors kommer att kunna driva utsmyckningsprojekten med såväl kraft som konstnärlig kompetens. Vi gläds också över att kulturförvaltningens verksamhetsplan nu mycket tydligt fastslår att enprocentregeln gäller, och att dialog nu pågår med de olika förvaltningarna och bolagen för att förbättra samarbetet. Exploateringskontoret, bostadsbolagen, hamnen och många fler är nyckelaktörer.
Kanske kan vi amatöristiskt konstglada liberaler ta åt oss någon liten del av äran...
Pingat på intressant.se Läs även andra bloggares åsikter om konst, Stockholm Konst, offentlig konst, enprocentregeln, Mårten Castenfors, Madeleine Sjöstedt, Dan Wolgers
lördag, februari 21, 2009
Oslo: midlertidig ur funktion
På Nasjonalgalleriet, liksom på Kulturhistoriska museet, lämnar man sina väskor och det man vill släppa bära på i förvaringsboxar - som på så många andra museer världen över. Men på de två museer vi besökte i Oslo i helgen var uppskattningsvis en fjärdedel eller en tredjedel av de rätt slitna boxarna ur funktion.
Det kändes lite som den norska huvudstaden i sin helhet, när vi kämpade oss fram på moddiga trottoarer, tog oss över mindre snövallar och sörjiga pölar i gathörnen, och försökte balansera mellan rejäla kliv för att komma framåt och att samtidigt placera fötterna försiktigt för att rädda oss undan eventuella dolda hala isfläckar, gatlock eller dylikt. Efter fredagens uppehåll följde lördagens förnyade snöfall. Någon snöröjning märkte vi överhuvudtaget inte av förrän på lördag kväll.
Tydligen är det en av Oslos längsta perioder av återkommande snöfall, man har helt enkelt ingen plats att lägga all snö som behöver forslas bort (dumpning av smutsig snö i Oslofjorden - som vi i Riddarfjärden - är tydligen otillåtet, vilket man ju kan sympatisera med av miljöskäl). Men ändå: en huvudstad på dessa nordliga breddgrader borde kunna få undan snövallar och modd på vältrafikerade gator - åtminstone på själva Karl Johans gate, shoppingstråket Bogstadveien och innerstadsgatorna däromkring.
Läge för svensk-stockholmskt högmod? Men högmod går som bekant före fall och är i detta fall inget för den minnesgode när det gäller vår egen stads snöröjningsdebacler några år tillbaka. Vi kan - om inget oförutsett inträffat under vårt besök - tacka några snöfattiga vintrar för vår generellt lyckliga belägenhet ur snökaossynpunkt.
Så, budskapet jag återvänder med från ett Oslo midlertidig med nedsatta funktioner p.g.a. oförutsedda snömängder är: Advarsel, Stockholm!
* * *
PS om Osloturism i februari 2009: Designhotellet, Grims Grenka, är sedan ett år ombyggda gamla Noble House, och har ännu inte alla rum öppna. I vissa stycken fallerar det tyvärr - än så länge i varje fall - i att design inte bara handlar om snygg yta, utan också om funktion. Den som inte räddar toapappersrullen från sin hållare riskerar t.ex. att ha en blöt, uppsvälld pappersmassa att hantera efter att ha använt den fräsiga, sköna men ej tillslutningsbara duschen. Särskilt dyrt var det dock inte för två femstjärniga nätter med elegant, välsmakande och innehållsligt perfekt balanserad frukost, tack vare First-kedjans förmånliga erbjudande.
Inte heller behöver det vara dyrt att shoppa i Oslo; med 70 procents rea blev det både några meter halsduk från Sonia Rykiel från fina varuhuset Steen & Strøm, och bälte, handskar, slips m.m. från "vårt eget" Tiger of Sweden.
Pingat på http://intressant.se/ Läs även andra bloggares åsikter om Oslo, snöröjning, snö, Grims Grenka, Tiger, Sonia Rykiel
lördag, februari 14, 2009
Överlevde Nykvarn
I lördagens vackra vintersol återvände jag med nöd och näppe helskinnad från ett kortbesök i Nykvarn. Jag drog en lättnadens suck när jag åter vandrade på Kungsholmens gator - fria från snö och is. I för övrigt mycket trivsamma och promenadvänliga Nykvarn häpnade jag över det som verkade vara en total brist på snöröjning och halkbekämpning. Nästan alla gator, gångvägar och trottoarer var täckta med knagglig, hal is eller ren blankis - ibland förrädiskt dold under ett lätt snö- eller frosttäcke, däremot oftast utan spår av sand eller grus.
Jag förmodar att Nykvarn har varit utsatt för betydligt mer snöfall den senaste tiden än Stockholm, och förmodar att omväxlande kyla och tö i kombination med trycket från bildäck och skor förvandlat denna snö till den is jag nu råkade ut för.
Men tänker jag i all enkelhet: går det inte att skotta? Sanda? Uppenbarligen, för på några av de mest trafikerade sträckorna var det antingen isfritt eller sandat.
Dålig snöröjning och knaggliga isgator - småsaker att svära surt över för vissa, men för andra en fara för liv och lem. Och steget mellan de två stadierna behöver inte vara så långt. Eventuellt insparade snöröjningskronor riskerar dessutom snabbt att förbrukas på ortopedakuten...
torsdag, februari 12, 2009
Operan, Dramaten och regional kultur
I början av veckan skrev min partivän Madeleine Sjöstedt intressant på DN Debatt om en idé att slå samman Operans och Dramatens organisationer för att tillgodogöra sig samordningsfördelar. Det kunde gälla verkstäderna, biljetthanteringen, administrationen. Dock ej den konstnärliga ledningen.
Förslaget har hyllats, sågats eller hälsats med försiktigt intresse. Själv vet jag inte alls vad jag tycker förutom att det definitivt kan vara en idé värd att pröva. Sedan kanske en full administrativ sammanslagning till "De Kungliga Teatrarna" inte är lämplig (hur pampigt namnet än är, även i en ihärdig liberal republikans öron).
En som verkar ha missuppfattat lite vad Madeleines testballong går ut på är Folkpartiets kulturpolitiska talesperson och tillika borgerlighetens intressantaste kulturpolitiker på riksnivå, kulturutskottets vice ordförande Cecilia Wikström. Jag och andra har kommenterat på hennes blogg där hon sågar Madeleines förslag. Visst har Cecilia rätt i att detta inte är Folkpartiets politik, men idén kan väl ändå prövas.
Även idéer från kulturborgarråd i Stadshuset måste ju nämligen få framföras i debatten - även om den förre Dramatenchefen Lars Löfgren ägnar en hel DN-replik åt att det är fel avsändare.
Löfgren med flera bör veta att vi i Stockholm tar vårt ansvar för huvudstadens kulturliv - oavsett om det är kommunalt, statligt eller helt fristående - på största allvar. T.ex. vill vi gärna se ett nytt operahus, för vilket Stockholm inte borde ha någon brist på vackra passande platser.
Vi ser också fram mot att som Kulturutredningen i dag föreslår ta ett större ansvar för kulturen regionalt, i samverkan med landstinget och kulturens aktörer. (Se också t.ex. DN, SvD.) Det handlar både om kulturens roll för regional tillväxt, för människors livskvalitet och hälsa, och inte minst för sin egen skull - ett egenvärde som bättre upptäcks och främjas med ett lokalt och regionalt synsätt. Sedan ser jag personligen också fram mot en kommande Stockholmsregion (gärna en Stockholm-Mälarregion) där detta kan komma ännu mer till sin rätt. Stockholms stads starka roll i kulturen och även i ett sådant regionalt sammanhang lär dock bestå.
Pingat på intressant.se Läs även andra bloggares åsikter om Operan, Dramaten, Madeleine Sjöstedt, Lars Löfgren, Cecilia Wikström, kulturutredningen
Förslaget har hyllats, sågats eller hälsats med försiktigt intresse. Själv vet jag inte alls vad jag tycker förutom att det definitivt kan vara en idé värd att pröva. Sedan kanske en full administrativ sammanslagning till "De Kungliga Teatrarna" inte är lämplig (hur pampigt namnet än är, även i en ihärdig liberal republikans öron).
En som verkar ha missuppfattat lite vad Madeleines testballong går ut på är Folkpartiets kulturpolitiska talesperson och tillika borgerlighetens intressantaste kulturpolitiker på riksnivå, kulturutskottets vice ordförande Cecilia Wikström. Jag och andra har kommenterat på hennes blogg där hon sågar Madeleines förslag. Visst har Cecilia rätt i att detta inte är Folkpartiets politik, men idén kan väl ändå prövas.
Även idéer från kulturborgarråd i Stadshuset måste ju nämligen få framföras i debatten - även om den förre Dramatenchefen Lars Löfgren ägnar en hel DN-replik åt att det är fel avsändare.
Löfgren med flera bör veta att vi i Stockholm tar vårt ansvar för huvudstadens kulturliv - oavsett om det är kommunalt, statligt eller helt fristående - på största allvar. T.ex. vill vi gärna se ett nytt operahus, för vilket Stockholm inte borde ha någon brist på vackra passande platser.
Vi ser också fram mot att som Kulturutredningen i dag föreslår ta ett större ansvar för kulturen regionalt, i samverkan med landstinget och kulturens aktörer. (Se också t.ex. DN, SvD.) Det handlar både om kulturens roll för regional tillväxt, för människors livskvalitet och hälsa, och inte minst för sin egen skull - ett egenvärde som bättre upptäcks och främjas med ett lokalt och regionalt synsätt. Sedan ser jag personligen också fram mot en kommande Stockholmsregion (gärna en Stockholm-Mälarregion) där detta kan komma ännu mer till sin rätt. Stockholms stads starka roll i kulturen och även i ett sådant regionalt sammanhang lär dock bestå.
Pingat på intressant.se Läs även andra bloggares åsikter om Operan, Dramaten, Madeleine Sjöstedt, Lars Löfgren, Cecilia Wikström, kulturutredningen
tisdag, februari 10, 2009
Frustrerande knappslarv
Ikväll har jag något frustrerad sytt i ännu en tappad knapp. Extra frustrerande var att knappen ifråga trillade ur linningen på ett par helt nyinköpta byxor av märket Matinique, första gången de användes. I förra veckan var det den dolda inre knappen i en dubbelknäppt jacka från Bertoni som behövde sys i för andra gången sedan inköpet för halvannan månad sedan. Ett liknande bekymmer var ett par manchesterbyxor från Marc O'Polo, där fållarna längst ned var ihopsydda i glesaste och svagaste laget.
Frustrerande är också att de tappade knapparna (dock ej byxfållarna) är sådana där småsaker som man aldrig orkar ta upp med affären eller tillverkaren. I dag tänkte jag dock, när frustrationen lett till tankarna på detta blogginlägg, kontakta Matinique bara för att berätta om mina knappa bekymmer. Denna ambition hejdades dock raskt när den enda kontaktväg som verkar finnas till företaget är ett telefonnumer - till moderbolaget i Danmark.
Jag är förstås trots de knappar jag sytt i genom åren långt ifrån någon sömnadsexpert. Vågar man dock ändå sig på en gissning att det inte borde vara så svårt att se till att knappar i snygga, och inte alltför billiga plagg, sys i ordentligt från början? De borde väl åtminstone kunna sitta i den första säsongen.
Nu hoppas jag kunna använda mina Marc O'Polo- och Matinique-byxor och min Bertonijacka länge utan mer sömnadsbekymmer.
Läs även andra bloggares åsikter om kläder, knappar, konsument, Matinique, Marc O'Polo, Bertoni
Pingat på intressant.se
Frustrerande är också att de tappade knapparna (dock ej byxfållarna) är sådana där småsaker som man aldrig orkar ta upp med affären eller tillverkaren. I dag tänkte jag dock, när frustrationen lett till tankarna på detta blogginlägg, kontakta Matinique bara för att berätta om mina knappa bekymmer. Denna ambition hejdades dock raskt när den enda kontaktväg som verkar finnas till företaget är ett telefonnumer - till moderbolaget i Danmark.
Jag är förstås trots de knappar jag sytt i genom åren långt ifrån någon sömnadsexpert. Vågar man dock ändå sig på en gissning att det inte borde vara så svårt att se till att knappar i snygga, och inte alltför billiga plagg, sys i ordentligt från början? De borde väl åtminstone kunna sitta i den första säsongen.
Nu hoppas jag kunna använda mina Marc O'Polo- och Matinique-byxor och min Bertonijacka länge utan mer sömnadsbekymmer.
Läs även andra bloggares åsikter om kläder, knappar, konsument, Matinique, Marc O'Polo, Bertoni
Pingat på intressant.se
torsdag, oktober 16, 2008
Kamratstödjaren - starkt om kärlek och det förfärliga högstadiet
Korta pjäser - gärna enaktare - är inte fel. Bland höstens urval för min del märks Kamratstödjaren, på Fria Teaterns lilla Kungsholms-scen. En kort men mycket stark teaterupplevelse om högstadiets våndor, människans olikhet och likhet, och den märkliga kärleken. Kan verkligen rekommenderas. Och något jag själv gärna hade velat kunna se under mina egna skolår - och som hade varit och är nyttig för många andra.
FRA - en lösning vi kan leva med
Med tanke på mitt förra, gamla inlägg fordras väl också en kommentar till den lösning FRA-frågan till slut fick. Och jag menar att det är en lösning vi i högsta grad kan leva med. Har man som jag uppfattningen att vi behöver en underrättelsetjänst och att det kan finnas behov av att spana i kabel, har vi nu fått en lagstiftning som verkar vara försedd med tillräckliga hängslen och livremmar. Begränsningen av vilka aktörer som kan ge FRA spaningsuppdrag, och kravet på domstolsprövning, är två viktiga bitar.
torsdag, juni 19, 2008
En djup suck över FRA
Numera skriver jag sällan något här (det är så mycket annat som ska skrivas och göras) men FRA-beslutet kräver några terapeutiska rader.
Fler borgerliga och liberala väljare känner nog förvåning och obehag när en borgerlig regering med ett (eller rentav flera?) liberala partier lägger fram och tvingar igenom en lag som ger staten makt och möjlighet att samla in och ta del av all vår elektroniska kommunikation. Det är själva möjligheten som gör problemet - vilket inte FRA:s generaldirektör verkade förstå eller vilja förstå, i radions P1 Morgon i morse.
Nej, jag tror inte att FRA vill läsa våra kärleksmejl eller avlyssna samtal med älskare, vänner eller jobbkontakter. Men nu finns möjligheten där. All information ska samlas in, från alla, utan brottsmisstanke. Det gör förslaget minst sju resor värre än tidigare hårt kritiserade verktyg som buggning - telefon- och rumsavlyssning.
Naturligtvis ska organiserad brottslighet och terrorism bekämpas. Men ett verktyg med en sådan omfattning, som dessutom gör det praktiskt svårhanterligt, en sådan aldrig tidigare skådad potential till integritetsintrång, och som dessutom sågas av såväl integritetens förkämpar som experter på terrorism och brottsbekämpning - ett sådant verktyg bör inget folk förläna åt sin statsmakt.
Vilka liberaler ska vi nu tro på? Heder åt Birgitta Ohlsson och Camilla Lindberg, de två folkpartister som blev de enda som bröt mot en säkert mycket vass partipiska - som känns extra märklig i vårt liberala parti. De liberala riksdagsledamöterna från Stockholms län och stad hade i varje fall haft sina lokala partiorganisationer med sig i ett motstånd mot FRA-lagen (efter beslut i förbundsstyrelse och på representantskap).
Pingat på intressant.se. Läs även andra bloggares åsikter om politik, FRA, folkpartiet, Birgitta Ohlsson, Camilla Lindberg
Fler borgerliga och liberala väljare känner nog förvåning och obehag när en borgerlig regering med ett (eller rentav flera?) liberala partier lägger fram och tvingar igenom en lag som ger staten makt och möjlighet att samla in och ta del av all vår elektroniska kommunikation. Det är själva möjligheten som gör problemet - vilket inte FRA:s generaldirektör verkade förstå eller vilja förstå, i radions P1 Morgon i morse.
Nej, jag tror inte att FRA vill läsa våra kärleksmejl eller avlyssna samtal med älskare, vänner eller jobbkontakter. Men nu finns möjligheten där. All information ska samlas in, från alla, utan brottsmisstanke. Det gör förslaget minst sju resor värre än tidigare hårt kritiserade verktyg som buggning - telefon- och rumsavlyssning.
Naturligtvis ska organiserad brottslighet och terrorism bekämpas. Men ett verktyg med en sådan omfattning, som dessutom gör det praktiskt svårhanterligt, en sådan aldrig tidigare skådad potential till integritetsintrång, och som dessutom sågas av såväl integritetens förkämpar som experter på terrorism och brottsbekämpning - ett sådant verktyg bör inget folk förläna åt sin statsmakt.
Vilka liberaler ska vi nu tro på? Heder åt Birgitta Ohlsson och Camilla Lindberg, de två folkpartister som blev de enda som bröt mot en säkert mycket vass partipiska - som känns extra märklig i vårt liberala parti. De liberala riksdagsledamöterna från Stockholms län och stad hade i varje fall haft sina lokala partiorganisationer med sig i ett motstånd mot FRA-lagen (efter beslut i förbundsstyrelse och på representantskap).
Pingat på intressant.se. Läs även andra bloggares åsikter om politik, FRA, folkpartiet, Birgitta Ohlsson, Camilla Lindberg
onsdag, mars 12, 2008
Security - teatern i samhället
Vem är trygg och säker? Vad är vi beredda att offra för säkerhet? Hur står sig maktförhållanden när grunden skakar? I pjäsen Security på Dramaten/Elverket ställs frågor som är personliga men samtidigt omfattar hela samhället. Recensionerna har varit blandade men hyfsat positiva. Själv hade jag en mycket positiv teaterupplevelse på Elverket i söndags eftermiddag (synd att bänkarnar bara var drygt halvbesatta). Utöver de samhälleliga, feministiska och individualistiska frågeställningarna - med det lyxiga isolerade och isolerande bostadshuset och de larmande, osynliga folkmassorna nere på torget som symbol för något större - var behållningen framför allt Lena Endres skådespelarkonst och den rappa, vakna dialogen. Definitivt inte en av de pjäser där två timmar känns som en mindre evighet, tvärtom att rekommendera varmt.
Pingat på intressant.se. Läs även andra bloggares åsikter om teater, Elverket, Dramaten, Lena Endre, Security
Pingat på intressant.se. Läs även andra bloggares åsikter om teater, Elverket, Dramaten, Lena Endre, Security
Kulturdebatt på Kungsholmen
I lokaltidningen Vårt Kungsholmen har jag i februari varit inblandad i en kulturdebatt med socialdemokrater, vilket förstås är roligt att föra på lokal nivå. Det började med biblioteken där jag försvarade och förklarade att vi nu, med folkpartiet i ledningen för kulturpolitiken i Stadshuset, satsar på ökat öppethållande och moderna bibliotek. Fick svar på tal av en annan socialdemokrat, och replikerade med en del information som efterfrågats. Jag har inte tillgång till meningsmotståndarnas inlägg men väl mina egna, håll till godo, den som är intresserad.
* * *
Vårt Kungsholmen 9 februari 2008:
Nu utvecklas biblioteken
Folkpartiet och alliansen i Stockholm fortsätter att satsa på kulturen. Det gäller inte minst biblioteken. En renässans för böcker, läsning och bibliotek har länge stått på vår agenda, som vi efter valet 2006 fått stockholmarnas förtroende att genomföra.
Vårt fokus på biblioteken visar sig i de ökade öppettiderna, med t.ex. mer söndagsöppet på Kungsholmens bibliotek. Och stockholmarna verkar uppskatta förändringarna: såväl antalet besök som lån ökade under 2007.
Vi vill inte bara värna kulturen och biblioteken utan också utveckla dem, med nya idéer och ny teknik som gör dem ännu bättre på att väcka och tillfredsställa läshunger, bildning och möten, bland alla stadens invånare. Allt från automater för boklån och återlämning till allt mer utvecklade webbtjänster förbättrar servicen - och ger tid och resurser över för allt annat som vi stockholmare önskar av våra bibliotek.
Vi strävar också ständigt efter att ge stockholmarna det allra bästa för den kommunalskatt de betalar. Varken Jens Lundberg eller andra Kungsholmsbor behöver oroa sig för framtiden för vårt fina bibliotek.
Rasmus Jonlund (fp)
Ledamot kulturnämnden
* * *
Vårt Kungsholmen 1 mars 2008:
Kulturen får rejält utrymme i Stockholms stad
Biblioteksbesökare kan få mer hjälp när bibliotekarierna får mer hjälp av tekniken. Öppettiderna och tillgängligheten till biblioteken har mycket riktigt ökat under året, vilket är ett mycket påtagligt exempel på vår tydliga prioritering.
Vi gör också satsningar för att ännu fler stockholmare ska få tillgång till lika fina bibliotek som vi Kungsholmsbor. I Högdalen förbereds nu nya, mer centrala lokaler. Ett nytt läge med bättre lokaler är också på gång i Kista. 35 miljoner kronor finns avsatta för biblioteksutveckling - inte i kulturbudgeten, utan på fastighetssidan.
Allan Petersson (Vårt Kungsholmen 16/2) efterlyser siffror och jag berättar gärna att Ung08-festivalen, beräknas kosta staden knappt 7,3 miljoner kronor, därav får vi in 1,8 mkr i sponsorintäkter. Det är väl investerade pengar i kultur och aktiviteter som samlar sommarlovslediga ungdomar från hela staden och grannkommuner.
Kulturen kan också hjälpa till att göra Stockholm som huvudstad och världsstad mer synlig. Ett sätt är att Stockholm visas upp på filmduken, bl.a. i filmatiseringen av Stieg Larssons succéböcker. Vårt blygsamma bidrag dit tas inte från kulturbudgeten utan betalas centralt av kommunstyrelsen. Pridefestivalen är också ett viktigt evenemang som också marknadsför Stockholm, inte minst årets Europride. Arrangörerna är fristående från staden och får inte kulturstöd men stöds av turistorganet Stockholms Visitors Board och samarbetar med Stadsteatern.
Självklart är våra museer en viktig del av kulturutbudet för stockholmare och besökare - och jag är glad över att vi behåller den fria entré på Stads- och Medeltidsmuseerna och Kulturhusets utställningar som vi har drivit och som (s) till slut införde i slutet av förra mandatperioden. Hade jag makten skulle jag gärna återinföra det fria inträdet också på de statliga museerna.
Med folkpartiet får kulturen rejält utrymme i Stockholms stad.
Rasmus Jonlund (fp)
Ledamot kulturnämnden, Kungsholmsbo
* * *
Vårt Kungsholmen 9 februari 2008:
Nu utvecklas biblioteken
Folkpartiet och alliansen i Stockholm fortsätter att satsa på kulturen. Det gäller inte minst biblioteken. En renässans för böcker, läsning och bibliotek har länge stått på vår agenda, som vi efter valet 2006 fått stockholmarnas förtroende att genomföra.
Vårt fokus på biblioteken visar sig i de ökade öppettiderna, med t.ex. mer söndagsöppet på Kungsholmens bibliotek. Och stockholmarna verkar uppskatta förändringarna: såväl antalet besök som lån ökade under 2007.
Vi vill inte bara värna kulturen och biblioteken utan också utveckla dem, med nya idéer och ny teknik som gör dem ännu bättre på att väcka och tillfredsställa läshunger, bildning och möten, bland alla stadens invånare. Allt från automater för boklån och återlämning till allt mer utvecklade webbtjänster förbättrar servicen - och ger tid och resurser över för allt annat som vi stockholmare önskar av våra bibliotek.
Vi strävar också ständigt efter att ge stockholmarna det allra bästa för den kommunalskatt de betalar. Varken Jens Lundberg eller andra Kungsholmsbor behöver oroa sig för framtiden för vårt fina bibliotek.
Rasmus Jonlund (fp)
Ledamot kulturnämnden
* * *
Vårt Kungsholmen 1 mars 2008:
Kulturen får rejält utrymme i Stockholms stad
Biblioteksbesökare kan få mer hjälp när bibliotekarierna får mer hjälp av tekniken. Öppettiderna och tillgängligheten till biblioteken har mycket riktigt ökat under året, vilket är ett mycket påtagligt exempel på vår tydliga prioritering.
Vi gör också satsningar för att ännu fler stockholmare ska få tillgång till lika fina bibliotek som vi Kungsholmsbor. I Högdalen förbereds nu nya, mer centrala lokaler. Ett nytt läge med bättre lokaler är också på gång i Kista. 35 miljoner kronor finns avsatta för biblioteksutveckling - inte i kulturbudgeten, utan på fastighetssidan.
Allan Petersson (Vårt Kungsholmen 16/2) efterlyser siffror och jag berättar gärna att Ung08-festivalen, beräknas kosta staden knappt 7,3 miljoner kronor, därav får vi in 1,8 mkr i sponsorintäkter. Det är väl investerade pengar i kultur och aktiviteter som samlar sommarlovslediga ungdomar från hela staden och grannkommuner.
Kulturen kan också hjälpa till att göra Stockholm som huvudstad och världsstad mer synlig. Ett sätt är att Stockholm visas upp på filmduken, bl.a. i filmatiseringen av Stieg Larssons succéböcker. Vårt blygsamma bidrag dit tas inte från kulturbudgeten utan betalas centralt av kommunstyrelsen. Pridefestivalen är också ett viktigt evenemang som också marknadsför Stockholm, inte minst årets Europride. Arrangörerna är fristående från staden och får inte kulturstöd men stöds av turistorganet Stockholms Visitors Board och samarbetar med Stadsteatern.
Självklart är våra museer en viktig del av kulturutbudet för stockholmare och besökare - och jag är glad över att vi behåller den fria entré på Stads- och Medeltidsmuseerna och Kulturhusets utställningar som vi har drivit och som (s) till slut införde i slutet av förra mandatperioden. Hade jag makten skulle jag gärna återinföra det fria inträdet också på de statliga museerna.
Med folkpartiet får kulturen rejält utrymme i Stockholms stad.
Rasmus Jonlund (fp)
Ledamot kulturnämnden, Kungsholmsbo
söndag, februari 17, 2008
Vårkänslor varma vinterdagar
Jag tror verkligen att människan måste förändra sin livsstil och ta hjälp av ny teknik för att hejda klimatförändringar som kan föra med sig stora katastrofer. Men samtidigt kan jag inte förneka att jag inte personligen sörjer över en av de varmaste vintrarna någonsin. (Den varmaste i Stockholm sedan mätningarna startade 1756, enligt dagens DN.) Det är skönt att kunna gå, springa och flanera utomhus utan att pälsa på sig, och att slippa snöväder omväxlande med tö och frysgrader som skapar isgator.
Förvisso, en vit jul hade varit härlig. Men inte snötäcke fram till mars. (Eller som 1808, då Sveaborg inte kunde undsättas av svenska flottan förrän i maj p.g.a. isläget.) Nu efter flera soliga januari- och februaridagar (rentav med lite nederbördsfri, klar kyla) har de flesta väl också glömt den i stort sett solbefriade december...
Nåväl, denna glädje lär väl inte vara länge. Vädret torde fortsätta variera de närmaste åren också, innan vi får mer definitiva förändringar till följd av växthuseffekten. Och dem ska vi förhoppningsvis sätta stopp för.
Pingat på intressant.se. Läs även andra bloggares åsikter om vinter, vår, klimatförändring, växthuseffekt
Förvisso, en vit jul hade varit härlig. Men inte snötäcke fram till mars. (Eller som 1808, då Sveaborg inte kunde undsättas av svenska flottan förrän i maj p.g.a. isläget.) Nu efter flera soliga januari- och februaridagar (rentav med lite nederbördsfri, klar kyla) har de flesta väl också glömt den i stort sett solbefriade december...
Nåväl, denna glädje lär väl inte vara länge. Vädret torde fortsätta variera de närmaste åren också, innan vi får mer definitiva förändringar till följd av växthuseffekten. Och dem ska vi förhoppningsvis sätta stopp för.
Pingat på intressant.se. Läs även andra bloggares åsikter om vinter, vår, klimatförändring, växthuseffekt
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
