Skadegörelse är alltid skadegörelse. Det som målas olovandes på andras, eller allmänt ägda, väggar, elskåp, parkbänkar osv kan aldrig accepteras, oavsett om det är "fula" taggar eller "fina" graffitimålningar. Stockholms stads nolltolerans och policy om snabb sanering av klotter är i mina ögon den enda rimliga vägen. Om något önskar jag att saneringen skulle kunna ske ännu snabbare, men det är förstås också en fråga om resurser.
Även när det inte handlar om förstörelse av enskild egendom, kan det inte vara vem som helst förunnat att hursomhelst ta det offentliga rummet i anspråk på ett sätt som väcker anstöt. Det är att utnyttja sin frihet på ett sådant sätt att andras frihet inskränks.
Men nolltoleransen mot skadegörelse och klotter har ibland gått för långt - som det ofta blir när en fråga är hårt omdebatterad så bildas två motståndarläger med allt djupare vallgravar, dit man obönhörligen ska vallas. Att försöka stå i gråskalans ingemansland är inte en position som accepteras beredvilligt.
Graffiti generellt har ibland hamnat i skottlinjen. Och därför måste det, hur märkligt det än kan tyckas, sägas: Graffiti är självklart också konst. Föreställningarna och påståendena om graffiti och klotter eller skadegörelse, liksom kriminalitet i vidare bemärkelse, är många. Som kulturpolitiker har jag ofta önskat mer fördjupning.
Gatukonsten, illegal eller inte, omfattar ju också mer än graffiti. En hel del är mer accepterat i bredare lager av stockholmare, det må vara gulliga katter, stickade prydnader på stolpar eller lekfulla budskap på utbytta gatstenar. Även om det är mindre omfattande, och inte skadegörelse som en sönderklottrad parkbänk eller gångtunnel, så är det likväl tillståndslöst.
Stockholms stads klotterpolicy ibland ha gått till överdrift. Den är också skriven i en annan tid med den problematik och problembild man hade då. Kanske är det läge för översyn både av policyn och av tillämpningen.
Arbetet mot klotter och skadegörelse måste fortsätta - men gärna med en mindre rigid tolkning i vissa fall, som bl.a. min partivän och kulturnämndskollega Madeleine Sjöstedt signalerar i DN i dag. Vi ska balansera yttrandefrihet, rätten till det offentliga rummet och äganderätt på ett bra sätt utifrån en liberal kompass.
Jesper Svensson och Madeleine Sjöstedt bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, klotter, graffiti, gatukonst, Stockholm, Stockholms stad, klotterpolicy, Folkpartiet, Madeleine Sjöstedt
torsdag, januari 19, 2012
lördag, januari 14, 2012
En Stadsteater att vara stolta över
Rekordmånga gäster, ökande andel barn och unga, och fler nöjda besökare än någonsin - 2011 blev ett rekordår för Stockholms Stadsteater. Det är något för alla stockholmare att vara stolta över - liksom för många fler att glädjas åt; en stor del av teaterns besökare är ju grannar i länet eller ännu mer långväga. Ett omfattande utbud av både bredare och smalare pjäser, en fantastisk ensemble och personal, och en mycket professionell ledning ger förklaringen till de för snart sagt varje år ökande besöksströmmen.
I våras fick jag det hedrande uppdraget att ingå i styrelsen för denna fina institution som ofta kallas, och sannerligen är, "stockholmarnas teater". Från att tidigare ha varit en av de många nöjda besökarna, har jag nu under ett antal månader börjat bekanta mig med teaterns styrning och inre liv. Det är ett av de roligaste förtroendeuppdragen man kan ha, och teatern kan också känna att man har ett starkt mandat och stöd från stadens politiska ledning - inte bara från oss i Folkpartiet och kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt känner att vi
De egna framgångarna har mötts av ett ökat stöd från staden - som utgår som ett koncernbidrag som täcker det som formellt sett är ett planerat underskott i aktiebolaget Stockholms Stadsteater AB. 2011 höjdes detta stöd från 210 till 220 miljoner kronor. Det betyder att skattebetalarna, via sina bolag i koncernens Stockholms Stadshus AB, står för den största delen av kostnaden för varje teaterbiljett. Och det är en klok och strategisk satsning. Att vår stad har Skandinaviens ledande och en av Europas mest framgångsrika teatrar borgar inte bara för rika kulturupplevelser - det stärker också den kulturella infrastrukturen i vår stad, liksom Stockholms varumärke som en öppen, tolerant och progressiv stad.
Att sätta rekord är upplyftande - men också uppfordrande. Förväntningarna och kraven ökar. Men för att nå framgång ska vi också våga pröva och satsa på nya och vågade projekt. Allt kommer inte bli succéer - men Stadsteatern kan känna ett starkt stöd från såväl stockholmarna som Stockholmspolitiken när man går vidare.
Madeleine Sjöstedts blogg, SvD Kultur.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, teater, Stockholm, Stadsteatern, Stockholms Stadsteater, Folkpartiet, Madeleine Sjöstedt
I våras fick jag det hedrande uppdraget att ingå i styrelsen för denna fina institution som ofta kallas, och sannerligen är, "stockholmarnas teater". Från att tidigare ha varit en av de många nöjda besökarna, har jag nu under ett antal månader börjat bekanta mig med teaterns styrning och inre liv. Det är ett av de roligaste förtroendeuppdragen man kan ha, och teatern kan också känna att man har ett starkt mandat och stöd från stadens politiska ledning - inte bara från oss i Folkpartiet och kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt känner att vi
De egna framgångarna har mötts av ett ökat stöd från staden - som utgår som ett koncernbidrag som täcker det som formellt sett är ett planerat underskott i aktiebolaget Stockholms Stadsteater AB. 2011 höjdes detta stöd från 210 till 220 miljoner kronor. Det betyder att skattebetalarna, via sina bolag i koncernens Stockholms Stadshus AB, står för den största delen av kostnaden för varje teaterbiljett. Och det är en klok och strategisk satsning. Att vår stad har Skandinaviens ledande och en av Europas mest framgångsrika teatrar borgar inte bara för rika kulturupplevelser - det stärker också den kulturella infrastrukturen i vår stad, liksom Stockholms varumärke som en öppen, tolerant och progressiv stad.
Att sätta rekord är upplyftande - men också uppfordrande. Förväntningarna och kraven ökar. Men för att nå framgång ska vi också våga pröva och satsa på nya och vågade projekt. Allt kommer inte bli succéer - men Stadsteatern kan känna ett starkt stöd från såväl stockholmarna som Stockholmspolitiken när man går vidare.
Madeleine Sjöstedts blogg, SvD Kultur.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, teater, Stockholm, Stadsteatern, Stockholms Stadsteater, Folkpartiet, Madeleine Sjöstedt
Folkpartiet konkretast i Kungsholmspolitiken
Folkpartiet driver de mest konkreta lokala frågorna på Kungsholmen - åtminstone att döma av dagens reportage i lokaltidningen Vårt Kungsholmen om partiernas lokala prioriteringar. Tillgång till och kvalitet på barn- och äldreomsorgen återkommer hos flera av partierna, men Folkpartiets gruppledare Charlotta Schenholm lyfter fram två viktiga punkter: Strandparken och Fridhemsplan.
Vi i Folkpartiet diskuterar alltid lokalpolitik, vrider på frågorna för att ta ställning och bestämmer vad vi ska prioritera. Och att fullborda Kristinebergs Strandpark har varit en av våra viktigaste frågor under det gångna året. Vi kommer att fortsätta arbeta för att den park som har utlovats kan bli av, i full skala, inte som någon halvmesyr. Nordvästra Kungsholmen med alla tusentals nya invånare, inte minst alla barn, behöver sin gröna lunga.
Utvecklingen kring Fridhemsplan är också något som Folkpartiet kommer att hålla ögonen på. Mycket är på gång i området från Hantverkargatan/Fridhemsplan/Drottningholmsvägen längs S:t Eriksgatan till S:t Eriksbron: Nybyggnationen i kvarteret Basaren, galleriaplaner vid Åhléns, påbyggnader av hus, trafiksäkerhetsfrågorna inte minst i den livsfarliga korsningen Fleminggatan/S:t Eriksgatan... Folkpartiet vill att staden ska ta ett helhetsgrepp på denna utveckling, och vi har fått stöd i stadsdelsnämnden. Som det står i Vårt Kungsholmen så planeras ett öppet möte i frågan under våren.
Hur vill du utveckla Kungsholmen? Vilka möjligheter ser du? Vilka skönhetsfläckar, befintliga eller hotande? Det gäller att göra rätt från början och tänka långsiktigt när vi planerar vår stad, med allt från gator och parker till barn- och äldreomsorg. Hör gärna av dig till oss!
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kungsholmen, Folkpartiet, politik, lokalpolitik, Fridhemsplan, Strandparken, Charlotta Schenholm
 |
| Charlotta Schenholm (FP). |
Utvecklingen kring Fridhemsplan är också något som Folkpartiet kommer att hålla ögonen på. Mycket är på gång i området från Hantverkargatan/Fridhemsplan/Drottningholmsvägen längs S:t Eriksgatan till S:t Eriksbron: Nybyggnationen i kvarteret Basaren, galleriaplaner vid Åhléns, påbyggnader av hus, trafiksäkerhetsfrågorna inte minst i den livsfarliga korsningen Fleminggatan/S:t Eriksgatan... Folkpartiet vill att staden ska ta ett helhetsgrepp på denna utveckling, och vi har fått stöd i stadsdelsnämnden. Som det står i Vårt Kungsholmen så planeras ett öppet möte i frågan under våren.
Hur vill du utveckla Kungsholmen? Vilka möjligheter ser du? Vilka skönhetsfläckar, befintliga eller hotande? Det gäller att göra rätt från början och tänka långsiktigt när vi planerar vår stad, med allt från gator och parker till barn- och äldreomsorg. Hör gärna av dig till oss!
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kungsholmen, Folkpartiet, politik, lokalpolitik, Fridhemsplan, Strandparken, Charlotta Schenholm
tisdag, januari 03, 2012
Only in America...
Amerikansk politik väcker intresse långt utanför det stora landets gränser - vi är många som fascinerat följer turerna inom och mellan de två stora partierna. Ofta är det kanske mer "politics" än "policies" som står i centrum för intresset - dvs det politiska spelet snarare än de viktiga sakfrågorna. Så blir det kanske särskilt när man själv inte direkt berörs av, eller har någon djupare kunskap om, många av de sakfrågor som diskuteras.
Därför riktas detta spännande valår 2012 fokus mot republikanernas nomineringsval. Så verkar förvisso fallet till stor del vara också i USA, med ett som det verkar aldrig sinande flöde av debatter, och minutiös bevakning av de olika kandidaterna, deras gamla snedsteg och nya grodor, och högst varierande positioner i opinionsmätningarna.
Men den republikanska agendan, åtminstone när den ska appellera till de egna kärnväljarna som röstar i primärval och "caucuses", får skillnaden och oförståelsen för de prioriterade sakfrågor som ändå nämns, att öka än mer. Det är helt enkelt svårt att förstå hur rätten att bära vapen, aborträtten, och civilståndsmöjligheterna för personer av samma kön, kan väcka så oerhört stort intresse. En riktig republikan ska säga ett långtgående ja till det förstnämnda, och benhårt nej till de två senare. Och är dessutom renlärig klimatskeptiker.
Hur det konservativa draget hårddras under primärvalskampanjen visar det, med europeiska ögon, hårresande ställningstagandet från Rick Perry - guvernör i den näst största delstaten Texas som ekonomiskt och befolkningsmässigt skulle motsvara ett större EU-land: Ett nej till aborter under nära nog alla omständigheter, inklusive efter incest och våldtäkt. (Han har då hunnit tydliggöra att abort ändå kan tänkas när kvinnans liv är i fara.) (NY Times 1, 2).
Ett annat exempel på kraven på rättrogenhet är den ständige, men oälskade, favoriten Mitt Romneys avståndstagande från sin egen sjukvårdsreform då han var guvernör i Massachussetts (en lösning som i mycket liknar president Obamas, av republikanerna hårt kritiserade reform).
Som påpekas i snart sagt alla analyser och rapporter från amerikansk politik, så är det valsystemet med två partier vars mest hängivna sympatisörer vaskar fram respektive presidentkandidat, som lägger grunden till dessa egenheter. Only in America...
För de flesta amerikaner - den stora skaran väljare som kallar sig oberoende, liksom säkerligen många registrerade republikaner och demokrater - är det nog ändå andra frågor som står högst på agendan. Hälso- och sjukvården, socialförsäkringssystemen, utbildningsväsendet och inte minst jobben och ekonomin är ämnen som vilken svensk eller europé som helst skulle känna igen sig i. Kanske skulle vi hoppas att klimat- och miljöfrågorna fick större uppmärksamhet.
En utdragen republikansk primärvalskampanj utan en tidig självklar segrare kan vara både en välsignelse och en förbannelse för dem som, oavsett övriga politiska prioriteringar, helst av allt vill ersätta Barack Obama med en republikan i Vita huset. Om det innebär en chans att diskutera de stora frågorna som angår de många väljarna, kan det bli en tillgång att under flera månader stå i fokus och få visa upp sig för väljarna. Men om allt fortsätter kretsa mer kring sängkamrar än skattkamrar - då kommer nog de många oberoende väljarna att tänka sig för både en och två gånger.
I de amerikanska inrikespolitiska frågor som ofta är de sakfrågor som slår igenom i rapporteringen även hos oss, ligger de flestas sympatier mer eller mindre övervägande hos demokraterna. Och USA:s roll för världen när det gäller att sätta agendan för t.ex. kvinnans rätt att välja, eller lika rättigheter oavsett vem man älskar, ska förstås inte underskattas. Men i de ämnen som i praktiken angår oss mer direkt kring ekonomin, jobben och inte minst frihandeln, skulle många nog få ifrågasätta sin självklara identifiering med demokraterna. Ett balanserat politiskt system, med konflikt men även samverkan mellan och inom partierna i Washington DC, skulle nog vara mer smakligt inte bara för amerikanerna utan också för oss: En demokratisk president som måste samverka med konstruktiva, mittenorienterade kongressrepresentanter från bägge partier känns som ett ideal att stilla drömma om. Verkligheten med det oerhört konfliktinriktade, nästan låsta politiska systemet, med alltmer utrerade positioner från bägge partier, befinner sig långt därifrån.
Amerikanernas val är deras eget. Vi andra kan inte sätta oss till doms över ett land som verkar så likt och förebildligt, men samtidigt är så annorlunda. Vi får hänge oss åt "politics", och "policies", på avstånd. Förundras, förfäras och förföras. Och hoppas att det blir i en bildlig skattkammare, och inte i andras sängkammare, som valet i november avgörs.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, USA, uspol, republikanerna, demokraterna, abort, samkönade äktenskap, val 2012, Barack Obama, Rick Perry, Mitt Romney, Iowa
Därför riktas detta spännande valår 2012 fokus mot republikanernas nomineringsval. Så verkar förvisso fallet till stor del vara också i USA, med ett som det verkar aldrig sinande flöde av debatter, och minutiös bevakning av de olika kandidaterna, deras gamla snedsteg och nya grodor, och högst varierande positioner i opinionsmätningarna.
Men den republikanska agendan, åtminstone när den ska appellera till de egna kärnväljarna som röstar i primärval och "caucuses", får skillnaden och oförståelsen för de prioriterade sakfrågor som ändå nämns, att öka än mer. Det är helt enkelt svårt att förstå hur rätten att bära vapen, aborträtten, och civilståndsmöjligheterna för personer av samma kön, kan väcka så oerhört stort intresse. En riktig republikan ska säga ett långtgående ja till det förstnämnda, och benhårt nej till de två senare. Och är dessutom renlärig klimatskeptiker.
Hur det konservativa draget hårddras under primärvalskampanjen visar det, med europeiska ögon, hårresande ställningstagandet från Rick Perry - guvernör i den näst största delstaten Texas som ekonomiskt och befolkningsmässigt skulle motsvara ett större EU-land: Ett nej till aborter under nära nog alla omständigheter, inklusive efter incest och våldtäkt. (Han har då hunnit tydliggöra att abort ändå kan tänkas när kvinnans liv är i fara.) (NY Times 1, 2).
Ett annat exempel på kraven på rättrogenhet är den ständige, men oälskade, favoriten Mitt Romneys avståndstagande från sin egen sjukvårdsreform då han var guvernör i Massachussetts (en lösning som i mycket liknar president Obamas, av republikanerna hårt kritiserade reform).
Som påpekas i snart sagt alla analyser och rapporter från amerikansk politik, så är det valsystemet med två partier vars mest hängivna sympatisörer vaskar fram respektive presidentkandidat, som lägger grunden till dessa egenheter. Only in America...
För de flesta amerikaner - den stora skaran väljare som kallar sig oberoende, liksom säkerligen många registrerade republikaner och demokrater - är det nog ändå andra frågor som står högst på agendan. Hälso- och sjukvården, socialförsäkringssystemen, utbildningsväsendet och inte minst jobben och ekonomin är ämnen som vilken svensk eller europé som helst skulle känna igen sig i. Kanske skulle vi hoppas att klimat- och miljöfrågorna fick större uppmärksamhet.
En utdragen republikansk primärvalskampanj utan en tidig självklar segrare kan vara både en välsignelse och en förbannelse för dem som, oavsett övriga politiska prioriteringar, helst av allt vill ersätta Barack Obama med en republikan i Vita huset. Om det innebär en chans att diskutera de stora frågorna som angår de många väljarna, kan det bli en tillgång att under flera månader stå i fokus och få visa upp sig för väljarna. Men om allt fortsätter kretsa mer kring sängkamrar än skattkamrar - då kommer nog de många oberoende väljarna att tänka sig för både en och två gånger.
I de amerikanska inrikespolitiska frågor som ofta är de sakfrågor som slår igenom i rapporteringen även hos oss, ligger de flestas sympatier mer eller mindre övervägande hos demokraterna. Och USA:s roll för världen när det gäller att sätta agendan för t.ex. kvinnans rätt att välja, eller lika rättigheter oavsett vem man älskar, ska förstås inte underskattas. Men i de ämnen som i praktiken angår oss mer direkt kring ekonomin, jobben och inte minst frihandeln, skulle många nog få ifrågasätta sin självklara identifiering med demokraterna. Ett balanserat politiskt system, med konflikt men även samverkan mellan och inom partierna i Washington DC, skulle nog vara mer smakligt inte bara för amerikanerna utan också för oss: En demokratisk president som måste samverka med konstruktiva, mittenorienterade kongressrepresentanter från bägge partier känns som ett ideal att stilla drömma om. Verkligheten med det oerhört konfliktinriktade, nästan låsta politiska systemet, med alltmer utrerade positioner från bägge partier, befinner sig långt därifrån.
Amerikanernas val är deras eget. Vi andra kan inte sätta oss till doms över ett land som verkar så likt och förebildligt, men samtidigt är så annorlunda. Vi får hänge oss åt "politics", och "policies", på avstånd. Förundras, förfäras och förföras. Och hoppas att det blir i en bildlig skattkammare, och inte i andras sängkammare, som valet i november avgörs.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, USA, uspol, republikanerna, demokraterna, abort, samkönade äktenskap, val 2012, Barack Obama, Rick Perry, Mitt Romney, Iowa
Stolta traditioner och ljusnande framtid
I början av ett nytt år kan vi konstatera att vi lever i spännande tider. Det är kanske alltid lätt att utmåla sin egen tid och dess problem som särskilt ödesdigra - men med de ekonomiska konvulsionerna, klimatutmaningen, och de världspolitiska förhållandena mer i spel än på 20 år, torde början av 2010-talet onekligen komma att räknas som en avgörande tid i människans moderna historia. Och utvecklingen beror sist och slutligen på mänskliga, i många fall politiska, beslut.
Hur världen ska se ut i framtiden beror i hög grad på hur världens politiska ledare väljer, och orkar, att visa ledarskap. Och på vilket sätt människor kommer att agera, och reagera, i förhållande till sina ledare och de politiska besluten.
I dessa tider är det särskilt intressant att vara politiskt aktiv. Sverige må, ekonomiskt, miljömässigt och politiskt, vara en lugn vrå av världen men vår verklighet och vardag påverkas av omvärlden, och kommer att förändras.
Liberaler gillar och tror på framtiden. Inte ensidigt optimistiskt - vi är ofta kluvna, vi ser möjligheterna men också hoten. Att ta vara på möjligheterna och att gardera sig mot hoten, de som härrör från andra människor likväl som andra faktorer, är nödvändigt för att nå framgång. Den goda framtiden infinner sig inte automatiskt.
Folkpartiet är Sveriges liberala parti, en del av en av vårt lands mest framgångsrika regeringar, ett parti med en stolt historia - och förhoppningar om en ljus framtid. Att vi ägnar oss åt politik beror ju på att vi vill göra skillnad, att vi tror och vet att våra idéer och värderingar är viktiga och ur vårt perspektiv oundgängliga för den goda framtid vi alla hoppas på.
För att möta framtiden håller vårt parti nu på att ta fram ett nytt program, som ska antas på landsmötet 2013. I ett partiprogram kan och ska allt rymmas, alla politikområden, nära och fjärran; ingen politisk fråga är för stor och nästan inte för liten. Men vissa frågor är naturligtvis särskilt viktiga; vissa oföränderligt återkommande - demokrati, mänskliga rättigheter, jämlik tillgång till bra utbildning; andra just för denna tid - klimatfrågan som måste få sin lösning, den demografiska utvecklingen, den ekonomiska krisen.
Ett antal programgrupper har arbetat eller arbetar fortfarande med delområden och deras rapporter blir sedan en del av underlaget för hela partiprogrammet. Om programarbetet kan du läsa här. Just nu genomförs också en övergripande enkät om de stora liberala utmaningarna och framtidsfrågorna. Den har skickats ut till alla Folkparti-föreningar och alla medlemmar, och är öppen att besvaras även av andra. Enkäten hittar du här. Anna Starbrink, Jesper Svensson bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, liberalism, Folkpartiet, partiprogram
Hur världen ska se ut i framtiden beror i hög grad på hur världens politiska ledare väljer, och orkar, att visa ledarskap. Och på vilket sätt människor kommer att agera, och reagera, i förhållande till sina ledare och de politiska besluten.
I dessa tider är det särskilt intressant att vara politiskt aktiv. Sverige må, ekonomiskt, miljömässigt och politiskt, vara en lugn vrå av världen men vår verklighet och vardag påverkas av omvärlden, och kommer att förändras.
Liberaler gillar och tror på framtiden. Inte ensidigt optimistiskt - vi är ofta kluvna, vi ser möjligheterna men också hoten. Att ta vara på möjligheterna och att gardera sig mot hoten, de som härrör från andra människor likväl som andra faktorer, är nödvändigt för att nå framgång. Den goda framtiden infinner sig inte automatiskt.
Folkpartiet är Sveriges liberala parti, en del av en av vårt lands mest framgångsrika regeringar, ett parti med en stolt historia - och förhoppningar om en ljus framtid. Att vi ägnar oss åt politik beror ju på att vi vill göra skillnad, att vi tror och vet att våra idéer och värderingar är viktiga och ur vårt perspektiv oundgängliga för den goda framtid vi alla hoppas på.
För att möta framtiden håller vårt parti nu på att ta fram ett nytt program, som ska antas på landsmötet 2013. I ett partiprogram kan och ska allt rymmas, alla politikområden, nära och fjärran; ingen politisk fråga är för stor och nästan inte för liten. Men vissa frågor är naturligtvis särskilt viktiga; vissa oföränderligt återkommande - demokrati, mänskliga rättigheter, jämlik tillgång till bra utbildning; andra just för denna tid - klimatfrågan som måste få sin lösning, den demografiska utvecklingen, den ekonomiska krisen.
Ett antal programgrupper har arbetat eller arbetar fortfarande med delområden och deras rapporter blir sedan en del av underlaget för hela partiprogrammet. Om programarbetet kan du läsa här. Just nu genomförs också en övergripande enkät om de stora liberala utmaningarna och framtidsfrågorna. Den har skickats ut till alla Folkparti-föreningar och alla medlemmar, och är öppen att besvaras även av andra. Enkäten hittar du här. Anna Starbrink, Jesper Svensson bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, liberalism, Folkpartiet, partiprogram
fredag, december 30, 2011
Med RUT, flexibilitet och inkomstspridning mot klyftor och fattigdom
Ökande inkomstskillnader beskrivs som ett problem som hotar sammanhållningen i Sverige - både av Socialdemokraterna (SvD Brännpunkt), och av den moderata finansministern (DN 28/12). Och det är naturligtvis inte bra om människor som har det dåligt ställt, får det sämre. Ett generöst och finmaskigt välfärdsnät är en viktig socialliberal principfråga, för en fungerande och framgångsrik marknadsekonomi.
Men att framgångsrika, hårt arbetande, högutbildade, risktagande och nydanande människor, som skapar välstånd för många fler, får utdelning för det: Det kan aldrig vara ett problem ur liberal synvinkel. Problemet är inte någras rikedom utan att alltför många har det alltför knapert.
Och lösningen för dem med lägre inkomster, små marginaler och svårigheter att få vardagen att gå ihop - det är framför allt arbete, och utbildning som en väg mot arbete.
Socialdemokraterna Juholt och Waidelich beskriver i dag något förutsägbart "klyftor" som ett stort problem i sig, när sanningen ju är att Sverige nog länge haft alltför små inkomstskillnader. Men sedan är de i flera stycken lösningen på spåren. Betoningen av arbete och utbildning är helt riktig. Likaså behovet av bra omställningsmöjligheter.
Därför borde de också glädjas över den fortsatta framgången för RUT-avdraget. Medan det manligt dominerade hantverksavdraget ROT, som vänstern brukar ha betydligt mindre problem med, stabiliseras, ökar omfattningen och antalet användare av RUT kraftigt, som framgår av DN i dag (ej på nätet). Tjnsteföretagens organisation Almega kan berätta om 1.600 nya företag sedan RUT infördes 2007, om 11.700 som arbetar hel- eller deltid - och om att tre av fyra anställda är tidigare arbetslösa.
Kanske innebär dessa förnyade positiva tecken (fler och tryggare anställningar, fler expanderande småföretag, i en sektor som traditionellt domineras av kvinnor) att Socialdemokraternas påbörjade omsvängning kring RUT-avdraget fullbordas. Fler än barnfamiljer har nytta och glädje av RUT-avdraget, och kan bidra till denna nya branschs fortsatta expansion med "vita" jobb.
Sedan borde Juholt och Waidelich fundera allvarligt över om en återställarpolitik för det övriga skatteområdet är en framgångsväg, för Socialdemokraterna och för Sverige. Signalerna från det fortfarande största oppositionspartiet är som vanligt förvirrande: är det skatteöversyningsmannen Leif Pagrotskys utlovade rapport som gäller, och hans indikationer om att återställarna nog bör bli få? Eller den mer populistiska retoriken från Juholt/Waidelich på Brännpunkt i dag om att de med "mycket höga inkomster" också har "råd att betala lite mer i skatt"?
Med 20 procents statsskatt och 5 procents värnskatt är det redan så i allra högsta grad. Och det är fortfarande ett hinder för utbildning, företagande och tillväxt, ett problem som måste åtgärdas - vilket Folkpartiet gör helt rätt i att fortsätta driva. Kombinera med goda omställningsmöjligheter genom höjda tak som slår vakt om inkomstbortfallsprincipen i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna - och en dos flexibilitet på arbetsmarknaden. Då är vi en god bit på en framgångsväg mot klyftor och fattigdom.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, klyftor, inkomstskillnader, inkomstspridning, skatt, arbete, utbildning, värnskatt, flexibilitet, flexicurity, inkomstbortfallsprincipen, Håkan Juholt, Tommy Waidelich, Brännpunkt, Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet
Men att framgångsrika, hårt arbetande, högutbildade, risktagande och nydanande människor, som skapar välstånd för många fler, får utdelning för det: Det kan aldrig vara ett problem ur liberal synvinkel. Problemet är inte någras rikedom utan att alltför många har det alltför knapert.
Och lösningen för dem med lägre inkomster, små marginaler och svårigheter att få vardagen att gå ihop - det är framför allt arbete, och utbildning som en väg mot arbete.
Socialdemokraterna Juholt och Waidelich beskriver i dag något förutsägbart "klyftor" som ett stort problem i sig, när sanningen ju är att Sverige nog länge haft alltför små inkomstskillnader. Men sedan är de i flera stycken lösningen på spåren. Betoningen av arbete och utbildning är helt riktig. Likaså behovet av bra omställningsmöjligheter.
Därför borde de också glädjas över den fortsatta framgången för RUT-avdraget. Medan det manligt dominerade hantverksavdraget ROT, som vänstern brukar ha betydligt mindre problem med, stabiliseras, ökar omfattningen och antalet användare av RUT kraftigt, som framgår av DN i dag (ej på nätet). Tjnsteföretagens organisation Almega kan berätta om 1.600 nya företag sedan RUT infördes 2007, om 11.700 som arbetar hel- eller deltid - och om att tre av fyra anställda är tidigare arbetslösa.
Kanske innebär dessa förnyade positiva tecken (fler och tryggare anställningar, fler expanderande småföretag, i en sektor som traditionellt domineras av kvinnor) att Socialdemokraternas påbörjade omsvängning kring RUT-avdraget fullbordas. Fler än barnfamiljer har nytta och glädje av RUT-avdraget, och kan bidra till denna nya branschs fortsatta expansion med "vita" jobb.
Sedan borde Juholt och Waidelich fundera allvarligt över om en återställarpolitik för det övriga skatteområdet är en framgångsväg, för Socialdemokraterna och för Sverige. Signalerna från det fortfarande största oppositionspartiet är som vanligt förvirrande: är det skatteöversyningsmannen Leif Pagrotskys utlovade rapport som gäller, och hans indikationer om att återställarna nog bör bli få? Eller den mer populistiska retoriken från Juholt/Waidelich på Brännpunkt i dag om att de med "mycket höga inkomster" också har "råd att betala lite mer i skatt"?
Med 20 procents statsskatt och 5 procents värnskatt är det redan så i allra högsta grad. Och det är fortfarande ett hinder för utbildning, företagande och tillväxt, ett problem som måste åtgärdas - vilket Folkpartiet gör helt rätt i att fortsätta driva. Kombinera med goda omställningsmöjligheter genom höjda tak som slår vakt om inkomstbortfallsprincipen i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna - och en dos flexibilitet på arbetsmarknaden. Då är vi en god bit på en framgångsväg mot klyftor och fattigdom.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, klyftor, inkomstskillnader, inkomstspridning, skatt, arbete, utbildning, värnskatt, flexibilitet, flexicurity, inkomstbortfallsprincipen, Håkan Juholt, Tommy Waidelich, Brännpunkt, Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet
torsdag, november 24, 2011
Vad vill Socialdemokraterna?
Som folkpartist kan jag förstå att man ibland vill drömma sig tillbaka till fornstora dagar. Som då Folkpartiet samlade 35 mandat i stadsfullmäktige - eller något senare åtminstone över 20.
Men att göra nostalgin till sakpolitiskt rättesnöre är ändå inte att rekommendera.
I Stockholm är Socialdemokraterna för närvarande förskonade från våldsamma inre slitningar i personfrågor. Till skillnad från på riksplanet kan man försöka ägna sig åt sakfrågor. Men vad är det då för profilfrågor man väljer?
Bevara Slussen! Rädda TV-eken!
Bilden Socialdemokraterna vill förmedla är alltså av ett parti som vill slå vakt om en snart 80 år gammal, söndervittrande, mörk, otrygg, överdimensionerad och allmänt snuskig trafikkarusell. På kartan ser den kanske vacker ut, en modell av funktionalismens 30-tal - då slumpmässigt nog också Socialdemokratins storhetstid tog sin början.
Man vill också stå upp för ett gammalt, sönderfallande träd som dömts ut av trafikkontor och trädexpert som trafikfarligt och döende. Parallellerna till Gustav Vasas 1500-tal är kanske inte lika partilinjära som när det gäller Per Albins 30-tal men bevarandet är den röda tråden.
Det är knappast så att Socialdemokraterna vill att fotgängare på Oxenstiernsgatan, eller kollektivtrafikanter och andra som vågar sig på en passage under eller genom de mörka passagerna mellan Söder och Gamla stan, ska få trädgrenar och betongklumpar i huvudet.
Det är inte heller så att de har en alternativ vision att visa upp - framför allt inte för den naturlitvis mångfaldigt större frågan, Slussen, och framför allt inte någon vision som de delar med sina oppositionskamrater.
Det är nostalgin som talar - och den gäller framför allt det egna partiets flydda storhetstider. Om de kan återupprättas med hjälp av dagskonjunkturellt populistiskt röstfiske i de mest brännande upprops- och demonstrationsfrågorna - därom lär meningarna gå isär. Säkerligen också inom det egna partiet.
Ur medieflödet om Slussen och tv-eken: SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Stockholm, tv-eken, radioeken, Slussen, Socialdemokraterna, nostalgi
Men att göra nostalgin till sakpolitiskt rättesnöre är ändå inte att rekommendera.
I Stockholm är Socialdemokraterna för närvarande förskonade från våldsamma inre slitningar i personfrågor. Till skillnad från på riksplanet kan man försöka ägna sig åt sakfrågor. Men vad är det då för profilfrågor man väljer?
Bevara Slussen! Rädda TV-eken!
Bilden Socialdemokraterna vill förmedla är alltså av ett parti som vill slå vakt om en snart 80 år gammal, söndervittrande, mörk, otrygg, överdimensionerad och allmänt snuskig trafikkarusell. På kartan ser den kanske vacker ut, en modell av funktionalismens 30-tal - då slumpmässigt nog också Socialdemokratins storhetstid tog sin början.
Man vill också stå upp för ett gammalt, sönderfallande träd som dömts ut av trafikkontor och trädexpert som trafikfarligt och döende. Parallellerna till Gustav Vasas 1500-tal är kanske inte lika partilinjära som när det gäller Per Albins 30-tal men bevarandet är den röda tråden.
Det är knappast så att Socialdemokraterna vill att fotgängare på Oxenstiernsgatan, eller kollektivtrafikanter och andra som vågar sig på en passage under eller genom de mörka passagerna mellan Söder och Gamla stan, ska få trädgrenar och betongklumpar i huvudet.
Det är inte heller så att de har en alternativ vision att visa upp - framför allt inte för den naturlitvis mångfaldigt större frågan, Slussen, och framför allt inte någon vision som de delar med sina oppositionskamrater.
Det är nostalgin som talar - och den gäller framför allt det egna partiets flydda storhetstider. Om de kan återupprättas med hjälp av dagskonjunkturellt populistiskt röstfiske i de mest brännande upprops- och demonstrationsfrågorna - därom lär meningarna gå isär. Säkerligen också inom det egna partiet.
Ur medieflödet om Slussen och tv-eken: SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Stockholm, tv-eken, radioeken, Slussen, Socialdemokraterna, nostalgi
torsdag, oktober 20, 2011
Viktiga barnböcker - och en viktig debatt om anakronismer och censur
Barnböcker är viktiga för barns utveckling - och en omistlig del av vårt kulturarv. Vissa delar av det kulturarvet fortlever helt av egen kraft, och dagens barn kan njuta av Astrid Lindgrens och Lennart Hellsings fantasivärldar. Andra äldre delar av barnlitteraturen lever endast vidare i enstaka antikvariska eller arkiverad exemplar, och i nu vuxna och åldrande personers minnen. Men även där finns sådant som skulle kunna ge glädje - och vidga vyerna för dagens barn, och förstås även för vuxna i deras omgivning som tar del av läsningen.
Klassikerserier av olika slag är en klassiker i litteraturvärlden. På barnbokssidan är det tunnare beställt. Det är bakgrunden till att Svenska Barnboksinstitutet (SBI), där jag sitter med i styrelsen, har startat ett projekt i blygsam skala kring böcker som är "läsvärda om, och om igen". Då inställer sig förstås nästa delikata bekymmer: Vilka böcker ska ges ut? Och vilka eventuella förändringar kan behöva göras i dessa?
Expressens ledarsida angriper i dag SBI:s planerade klassikerutgivning av flera skäl. Dels för att vi överhuvudtaget vill ge ut böcker - för att staten, vars förlängda arm vi sägs vara, inte ska ge ut böcker. Dels för att redaktionsgruppen och utgivaren i en bok som är aktuell för utgivning vill lyfta ut några sidor med innehåll som anses kränkande.
Barnboksinstitutet är en stiftelse och ett nationellt centrum för barn- och ungdomslitteratur, mer om vad SBI är och gör kan du läsa här. Finansieringen är till största delen ett stöd från utbildningsdepartementet för vår forskningsroll, men utöver att tillsätta en ordförande styr inte regeringen styrelsen, som består av representanter för Föreningen Svenska Tecknare, Stockholms universitet, Svenska Förläggareföreningen och Sveriges Författarförbund. Dessutom har styrelsen själv valt att välja in två representanter för Stockholms stad. Staden ger ett stöd som är riktat till den publika verksamheten, vilken också har genererat en bonus.
Gör det SBI ofriare än t.ex. universiteten eller andra forskningsinstitut?
Utgivningen av barnboksklassiker är en uppgift som SBI har åtagit sig där det inte finns kommersiellt intresse. Staten, eller staden, har naturligtvis inte heller något att göra med denna utgivning. Det har inte heller styrelsen, utöver beslutet att genomföra utgivningen. Valet av böcker och utgivarskapet vilar på chefen Jan Hansson och en redaktionsgrupp.
Om Stockholms stad, Folkpartiet Liberalerna eller regeringen hade blandat sig i detta - då hade det varit relevant att tala om censur.
Istället väljer Expressens ledarsida att angripa valet att ta bort ett par sidor i Einar Nermans "Gubbar med rim". Det är en slags antologi med material från andra håll. Relevansen och värdet även för dagens barn bedöms stort. Några sidor innehåller dock formuleringar som är helt klart daterade och i dagens språkbruk och samhälle helt klart skulle anses kränkande - det handlar om ordet "neger".
Beslutet att ge ut boken, och i så fall vad man ska göra med dessa sidor, är på inget sätt oproblematiskt. När styrelsen rådfrågades inför chefens och redaktionsgruppens beslut, var min första reaktion att sidorna naturligtvis skulle vara kvar. De ger ju en korrekt skildring av den tidens språk - utan att de då var rasistiska. På så sätt är de en del av litteraturhistorien.
Men den här utgivningen handlar inte i första hand om litteraturhistoria, utan om ett levande kulturarv. Böckerna ska inte läsas av studenter eller vuxna som del i studier av det tidiga 1900-talets människosyn och språkbruk i barnlitteraturen. De ska läsas av barn och unga i dag.
Så här kommenterar SBI:s chef Jan Hansson i ett mejl:
Debatten om barnlitteratur, kulturarv, hur ett historiskt men fortfarande relevant material ska användas i dag, är viktig att föra. Censur är aldrig något vi ska ägna oss åt men även för en yttrandefrihetsälskande liberal är verkligheten inte svart och vit. I det här fallet känns censuranklagelsen något överspänd.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, politik, litteratur, censur, barnlitteratur, barnböcker, Einar Nerman, Svenska Barnboksinstitutet, SBI, Expressen
Klassikerserier av olika slag är en klassiker i litteraturvärlden. På barnbokssidan är det tunnare beställt. Det är bakgrunden till att Svenska Barnboksinstitutet (SBI), där jag sitter med i styrelsen, har startat ett projekt i blygsam skala kring böcker som är "läsvärda om, och om igen". Då inställer sig förstås nästa delikata bekymmer: Vilka böcker ska ges ut? Och vilka eventuella förändringar kan behöva göras i dessa?
Expressens ledarsida angriper i dag SBI:s planerade klassikerutgivning av flera skäl. Dels för att vi överhuvudtaget vill ge ut böcker - för att staten, vars förlängda arm vi sägs vara, inte ska ge ut böcker. Dels för att redaktionsgruppen och utgivaren i en bok som är aktuell för utgivning vill lyfta ut några sidor med innehåll som anses kränkande.
Barnboksinstitutet är en stiftelse och ett nationellt centrum för barn- och ungdomslitteratur, mer om vad SBI är och gör kan du läsa här. Finansieringen är till största delen ett stöd från utbildningsdepartementet för vår forskningsroll, men utöver att tillsätta en ordförande styr inte regeringen styrelsen, som består av representanter för Föreningen Svenska Tecknare, Stockholms universitet, Svenska Förläggareföreningen och Sveriges Författarförbund. Dessutom har styrelsen själv valt att välja in två representanter för Stockholms stad. Staden ger ett stöd som är riktat till den publika verksamheten, vilken också har genererat en bonus.
Gör det SBI ofriare än t.ex. universiteten eller andra forskningsinstitut?
Utgivningen av barnboksklassiker är en uppgift som SBI har åtagit sig där det inte finns kommersiellt intresse. Staten, eller staden, har naturligtvis inte heller något att göra med denna utgivning. Det har inte heller styrelsen, utöver beslutet att genomföra utgivningen. Valet av böcker och utgivarskapet vilar på chefen Jan Hansson och en redaktionsgrupp.
Om Stockholms stad, Folkpartiet Liberalerna eller regeringen hade blandat sig i detta - då hade det varit relevant att tala om censur.
Istället väljer Expressens ledarsida att angripa valet att ta bort ett par sidor i Einar Nermans "Gubbar med rim". Det är en slags antologi med material från andra håll. Relevansen och värdet även för dagens barn bedöms stort. Några sidor innehåller dock formuleringar som är helt klart daterade och i dagens språkbruk och samhälle helt klart skulle anses kränkande - det handlar om ordet "neger".
Beslutet att ge ut boken, och i så fall vad man ska göra med dessa sidor, är på inget sätt oproblematiskt. När styrelsen rådfrågades inför chefens och redaktionsgruppens beslut, var min första reaktion att sidorna naturligtvis skulle vara kvar. De ger ju en korrekt skildring av den tidens språk - utan att de då var rasistiska. På så sätt är de en del av litteraturhistorien.
Men den här utgivningen handlar inte i första hand om litteraturhistoria, utan om ett levande kulturarv. Böckerna ska inte läsas av studenter eller vuxna som del i studier av det tidiga 1900-talets människosyn och språkbruk i barnlitteraturen. De ska läsas av barn och unga i dag.
Så här kommenterar SBI:s chef Jan Hansson i ett mejl:
"Einar Nermans bok är av mycket hög konstnärlig kvalitet med såväl omfattande intertextualitet som referenser till konsthistoriskt avgörande utvecklingar. Nermans förmåga att kombinera textytor och illustrationer gör boken unik och mycket värdefull sedd i en barnlitteraturhistorisk kontext. Verket är alltför värdefullt för att undanhållas nya generationer av läsare. Nerman skulle dock idag aldrig ha uttryckt sig som han gjorde 1931 och de avsnitt som lyfts ut, utan att handlingen påverkats, kan onekligen uppfattas som kränkande. Avsnitten kommer att finnas på Svenska barnboksinstitutets hemsida så att var och en kan göra sin egen bedömning och infoga sidorna i boken." (Min kursivering.)En utgivare måste alltid besluta om vad han ska ge ut, i vilket skick. Redigering av ett befintligt äldre material är förstås mer känsligt än förändringar av ett nytt, outgivet manus. Icke desto mindre är det en inte onaturlig process.
Debatten om barnlitteratur, kulturarv, hur ett historiskt men fortfarande relevant material ska användas i dag, är viktig att föra. Censur är aldrig något vi ska ägna oss åt men även för en yttrandefrihetsälskande liberal är verkligheten inte svart och vit. I det här fallet känns censuranklagelsen något överspänd.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, politik, litteratur, censur, barnlitteratur, barnböcker, Einar Nerman, Svenska Barnboksinstitutet, SBI, Expressen
tisdag, oktober 11, 2011
En budget för kulturens huvudstad
I dagarna läggs sista handen vid Stockholms stads budget - det är tiotals miljarder som fördelas till skola, omsorg, gator, parker, snöröjning och alla en kommuns andra myriader uppgifter. Reformer och satsningar räknas oftare i miljoner.
Glädjande nog verkar kulturen nästa år få del av en hel del sådana satsningar. Stockholms kulturliv uppstår, skapas och konsumeras till största delen utan politikers inblandning. En del av det fria kulturlivets verksamhet kan vi stödja från stadens sida. Och så har vi stockholmare stadens egna kulturinstitutioner. Alla dessa tre delar är viktiga.
Nu ökar stödet till det fria kulturlivet, med hela 15 miljoner kronor. Det är mycket pengar i en budget som i år ligger på drygt 100 miljoner, och som sedan 2006 då Folkpartiet tog över ansvaret för kulturen i Stadshuset har ökat från 70,6 miljoner.
Vi har länge talat om att kulturen behöver mer pengar - också från andra håll än skattebetalarna. Stadens stöd till en verksamhet ska också främja samarbeten och annan finansiering. Det är en del av bakgrunden till den förestående förändringen av kulturstödssystemet. Vi behöver fler och nya aktörer som gör Stockholms kulturliv mer utmanande, spännande och roande. Att vi kan lägga på en så rejäl summa från stadens sida förbättrar förstås förutsättningarna ytterligare för att nå dessa mål.
Med det fria kulturlivet stödjer vi det nyskapande och nutida. Men även kulturarvet, stadens minne, får sin del: Stadsmuseet och Medeltidsmuseet får enligt uppgift ytterligare sju miljoner att röra sig med. Två miljoner från skattebetalarna, och fem miljoner från museibesökarna själva genom återinförd entréavgift.
Vi har stått stolta över vår fria museientré - att fler besöker våra museer, gärna återkommande, är något positivt. Men det är ingen principfråga, och museerna måste också kunna ha och utveckla en bra verksamhet för sina besökare. Nu får besökarna bidra litegrann till detta, och resultatet ska förhoppningsvis bli ännu bättre utställningar och programverksamhet. Om en biljett som föreslagits kan användas ett helt år, kan det ju dessutom också fortsättningsvis bli många återkommande besök.
Läs mer: DN 1, 2, SvD, kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedts blogg.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, politik, kulturstöd, museer, Stadsmuseet, fria kulturlivet, fri entré, Stockholm, Stockholms stad, Folkpartiet, Madeleine Sjöstedt
Glädjande nog verkar kulturen nästa år få del av en hel del sådana satsningar. Stockholms kulturliv uppstår, skapas och konsumeras till största delen utan politikers inblandning. En del av det fria kulturlivets verksamhet kan vi stödja från stadens sida. Och så har vi stockholmare stadens egna kulturinstitutioner. Alla dessa tre delar är viktiga.
Nu ökar stödet till det fria kulturlivet, med hela 15 miljoner kronor. Det är mycket pengar i en budget som i år ligger på drygt 100 miljoner, och som sedan 2006 då Folkpartiet tog över ansvaret för kulturen i Stadshuset har ökat från 70,6 miljoner.
Vi har länge talat om att kulturen behöver mer pengar - också från andra håll än skattebetalarna. Stadens stöd till en verksamhet ska också främja samarbeten och annan finansiering. Det är en del av bakgrunden till den förestående förändringen av kulturstödssystemet. Vi behöver fler och nya aktörer som gör Stockholms kulturliv mer utmanande, spännande och roande. Att vi kan lägga på en så rejäl summa från stadens sida förbättrar förstås förutsättningarna ytterligare för att nå dessa mål.
Med det fria kulturlivet stödjer vi det nyskapande och nutida. Men även kulturarvet, stadens minne, får sin del: Stadsmuseet och Medeltidsmuseet får enligt uppgift ytterligare sju miljoner att röra sig med. Två miljoner från skattebetalarna, och fem miljoner från museibesökarna själva genom återinförd entréavgift.
Vi har stått stolta över vår fria museientré - att fler besöker våra museer, gärna återkommande, är något positivt. Men det är ingen principfråga, och museerna måste också kunna ha och utveckla en bra verksamhet för sina besökare. Nu får besökarna bidra litegrann till detta, och resultatet ska förhoppningsvis bli ännu bättre utställningar och programverksamhet. Om en biljett som föreslagits kan användas ett helt år, kan det ju dessutom också fortsättningsvis bli många återkommande besök.
Läs mer: DN 1, 2, SvD, kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedts blogg.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, politik, kulturstöd, museer, Stadsmuseet, fria kulturlivet, fri entré, Stockholm, Stockholms stad, Folkpartiet, Madeleine Sjöstedt
lördag, oktober 01, 2011
Basaren: Ett hus i staden står aldrig ensamt
Högst upp på Hantverkargatan ligger Basaren - ett lågt, långsträckt sutterränghus, en speciell men samtidigt typisk representant för sin tid, det tidiga 1930-talet, med stolta grannar i Kungsholmens gymnasium och den bastanta brandstationen. Vackert, men slitet och kanske inte längre så funktionellt sett till dagens stad och dess invånares behov. Istället vill tomträttsinnehavaren, Stockholms Kooperativa Bostadsförening, bygga nytt - 44 lägenheter och butiker i bottenplanet ska det bli.
Att bygga på en så speciell plats, och ersätta ett så speciellt befintligt hus, ställer höga krav. Vi vill se något vackert, som speglar det bästa av i dag. Många efterfrågar mer vågad arkitektur i Stockholm, och kvarteret Basaren är en sådan plats. Det första förslaget från Wingårdhs arkitektkontor var med sin rundade Bauhauskänsla också något både nytt och anpassat till platsens särskilda villkor. Och det väckte föga förvånande känslor, inte minst p.g.a. höjden; även om det knappast handlade om någon skyskrapa stack det upp en bra bit över kringliggande hus, inklusive Kungsholmens gymnasium. Till slut drogs det tillbaka - liksom även nästa, lägre förslag som också fått en mer traditionell utformning i övrigt och ansågs för tråkigt.
Nu kan det bli tredje gången gillt. Ett arkitektförslag med spännande rundade former, men lägre än det första förslaget, ska förhoppningsvis falla många på läppen.
Basaren-processen illustrerar inte bara utmaningarna i ett enskilt byggnadsprojekt - det pekar på villkoren och behoven när vi bygger vidare på vår stad, i en befintlig stadsmiljö som ändå aldrig blir färdigbyggd.
Med ett objekt som Basaren blir det extremt tydligt att ett enskilt byggnadsprojekt aldrig kan ses isolerat. Det måste sättas in i sitt sammanhang - hur det påverkar stadsbilden, men också hur det passar in i en långsiktig strategi för området. Och området i fråga - Kungsholmens urbana centrum mellan Fridhemsplan och S:t Eriksbron - är i högsta grad i behov av en sådan helhetsstrategi. Vilket vi i Folkpartiet också har föreslagit, och vunnit gehör för i stadsdelsnämnden.
Här blandas arkitektur från olika epoker med kommers, service, trafik och framför allt människor av alla de slag, och alla tider på dygnet. Här väcks förslag på nya våningsplan ovanpå befintliga hus, och en ny galleria av gamla kontor. Här finns behov av ökad trygghet och säkrare trafik, av mer grönska och större utrymme för människor. Det är en häftig stadsmiljö med sina fula och snygga sidor - och högst delade uppfattningar om vad som är vad. Det de flesta nog kan enas om är att det är en stadsmiljö med stor potential att bli mycket bättre.
Kvarteret Basaren och Fridhemsplans-området - det enskilda förnyande tillskottet och en stadsmiljö i omvandling med behov av helhetstänk - är som gjorda för att illustrera idéerna med nya Arkitektur Stockholm. Och kanske även dess inbyggda motsättningar.
Stadens nya årsringar ska synas tydligt - även när man kompletterar en befintlig stadsmiljö. Det verkar överdrivet att ha som grundläggande krav om det handlar om ett nytt hus mitt i ett gammalt kvarter - även om en modern glasfasad förstås kan tillföra något vackert till en husrad i det sena 1800-talets stenstad. På Basarens fristående, smala sutterrängtomt är det dock befriande med ett hus som inte försöker smälta in - och riskerar att bli en pastisch.
Och stadsbyggnadsstrategier ska finnas för utvecklingsområdena. Sådana finns flera av på Kungsholmen - självklart vår nya sjönära stadsdel i nordväst, men även det slitna, blandade, älskade Fridhemsplan-S:t Eriksgatan.
En storstad som växer och utvecklas gör det ju nämligen överallt. Även gamla kvarter lever och förändras. Bäst då att ha en helhetsblick, så att helheten kan bli ännu bättre än bara summan av delarna. Arkitektur Stockholm kan putsas på, men är helt klart på rätt väg.
Lokaltidningen Vårt Kungsholmen har skrivit om nya Basaren och nya galleriaplanerna.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, stadsbyggnad, Arkitektur Stockholm, Kungsholmen, Fridhemsplan, Basaren, Folkpartiet
 |
| Basaren i dag - bild från Wingårdhs i Stadsbyggnadskontorets tjänsteutlåtande. |
Att bygga på en så speciell plats, och ersätta ett så speciellt befintligt hus, ställer höga krav. Vi vill se något vackert, som speglar det bästa av i dag. Många efterfrågar mer vågad arkitektur i Stockholm, och kvarteret Basaren är en sådan plats. Det första förslaget från Wingårdhs arkitektkontor var med sin rundade Bauhauskänsla också något både nytt och anpassat till platsens särskilda villkor. Och det väckte föga förvånande känslor, inte minst p.g.a. höjden; även om det knappast handlade om någon skyskrapa stack det upp en bra bit över kringliggande hus, inklusive Kungsholmens gymnasium. Till slut drogs det tillbaka - liksom även nästa, lägre förslag som också fått en mer traditionell utformning i övrigt och ansågs för tråkigt.
 |
| Basaren, nybyggnadsförslag 1 och 2, från Wingårdhs. |
Nu kan det bli tredje gången gillt. Ett arkitektförslag med spännande rundade former, men lägre än det första förslaget, ska förhoppningsvis falla många på läppen.
 |
| Basaren, senaste förslaget, från Wingårdhs i SBK:s tjänsteutlåtande. |
Basaren-processen illustrerar inte bara utmaningarna i ett enskilt byggnadsprojekt - det pekar på villkoren och behoven när vi bygger vidare på vår stad, i en befintlig stadsmiljö som ändå aldrig blir färdigbyggd.
Med ett objekt som Basaren blir det extremt tydligt att ett enskilt byggnadsprojekt aldrig kan ses isolerat. Det måste sättas in i sitt sammanhang - hur det påverkar stadsbilden, men också hur det passar in i en långsiktig strategi för området. Och området i fråga - Kungsholmens urbana centrum mellan Fridhemsplan och S:t Eriksbron - är i högsta grad i behov av en sådan helhetsstrategi. Vilket vi i Folkpartiet också har föreslagit, och vunnit gehör för i stadsdelsnämnden.
Här blandas arkitektur från olika epoker med kommers, service, trafik och framför allt människor av alla de slag, och alla tider på dygnet. Här väcks förslag på nya våningsplan ovanpå befintliga hus, och en ny galleria av gamla kontor. Här finns behov av ökad trygghet och säkrare trafik, av mer grönska och större utrymme för människor. Det är en häftig stadsmiljö med sina fula och snygga sidor - och högst delade uppfattningar om vad som är vad. Det de flesta nog kan enas om är att det är en stadsmiljö med stor potential att bli mycket bättre.
 |
| Om nya Basaren i Vårt Kungsholmen nr 38/2011... |
Kvarteret Basaren och Fridhemsplans-området - det enskilda förnyande tillskottet och en stadsmiljö i omvandling med behov av helhetstänk - är som gjorda för att illustrera idéerna med nya Arkitektur Stockholm. Och kanske även dess inbyggda motsättningar.
Stadens nya årsringar ska synas tydligt - även när man kompletterar en befintlig stadsmiljö. Det verkar överdrivet att ha som grundläggande krav om det handlar om ett nytt hus mitt i ett gammalt kvarter - även om en modern glasfasad förstås kan tillföra något vackert till en husrad i det sena 1800-talets stenstad. På Basarens fristående, smala sutterrängtomt är det dock befriande med ett hus som inte försöker smälta in - och riskerar att bli en pastisch.
Och stadsbyggnadsstrategier ska finnas för utvecklingsområdena. Sådana finns flera av på Kungsholmen - självklart vår nya sjönära stadsdel i nordväst, men även det slitna, blandade, älskade Fridhemsplan-S:t Eriksgatan.
 |
| ...och reaktioner, med klubbat förslag, i samma tidnings nr 39. |
En storstad som växer och utvecklas gör det ju nämligen överallt. Även gamla kvarter lever och förändras. Bäst då att ha en helhetsblick, så att helheten kan bli ännu bättre än bara summan av delarna. Arkitektur Stockholm kan putsas på, men är helt klart på rätt väg.
Lokaltidningen Vårt Kungsholmen har skrivit om nya Basaren och nya galleriaplanerna.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, stadsbyggnad, Arkitektur Stockholm, Kungsholmen, Fridhemsplan, Basaren, Folkpartiet
torsdag, september 08, 2011
Stockholm uppmärksammar Strindberg
Varje år har sina jubileum, men nästa år är det dags för 100-årsminnet av en av våra största författare, August Strindberg, som gick bort 1912. Hur detta jubileum ska uppmärksammas har varit omdiskuterat. I Stockholm, där Strindberg levde och verkade under större delen av sitt liv och som han har skildrat i många av sina mest kända och älskade verk, har vi höga ambitioner.
Stadsteatern, i vars styrelse jag sitter, har uppdraget att samordna stadens Strindbergs-aktiviteter. Och det kommer att bli en hel del: på ett eller annat sätt kommer alla hans 64 pjäser att aktualiseras, och Strindberg kommer att spelas på alla teaterns egna scener. Stadens övriga kulturinstitutioner är förstås inblandade, biblioteken givetvis, och t.ex. Liljevalchs; den store författaren var ju också bildkonstnär. Och givetvis kommer mycket att ske utanför stadens egna verksamheter och kontroll, vilket bara är att välkomna.
Strindbergsmuseet och Strindbergs Intima Teater är förstås viktiga aktörer och arenor. Och nu står det klart att Strindbergsmuseet får en kvarts miljon, som man äskat extra, för Strindbergsåret.
Madeleine Sjöstedt bloggar, och har med M-kollegan Ariane Bucquet Pousette berättat den glada nyheten.
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, Strindberg, Stockholm, Strindbergsåret, 1912, 2012, Stadsteatern, Strindbergsmuseet, Strindbergs Intima Teater
Intressant?
Stadsteatern, i vars styrelse jag sitter, har uppdraget att samordna stadens Strindbergs-aktiviteter. Och det kommer att bli en hel del: på ett eller annat sätt kommer alla hans 64 pjäser att aktualiseras, och Strindberg kommer att spelas på alla teaterns egna scener. Stadens övriga kulturinstitutioner är förstås inblandade, biblioteken givetvis, och t.ex. Liljevalchs; den store författaren var ju också bildkonstnär. Och givetvis kommer mycket att ske utanför stadens egna verksamheter och kontroll, vilket bara är att välkomna.
Strindbergsmuseet och Strindbergs Intima Teater är förstås viktiga aktörer och arenor. Och nu står det klart att Strindbergsmuseet får en kvarts miljon, som man äskat extra, för Strindbergsåret.
Madeleine Sjöstedt bloggar, och har med M-kollegan Ariane Bucquet Pousette berättat den glada nyheten.
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, Strindberg, Stockholm, Strindbergsåret, 1912, 2012, Stadsteatern, Strindbergsmuseet, Strindbergs Intima Teater
Intressant?
tisdag, september 06, 2011
Räkna med miljarder
Matematik var aldrig mitt favoritämne, men nog kunde även det bli roligt och intressant när det lossnade. (jag minns rentav en viss förtjusning i derivata). Jag hoppas att många fler av dagens och morgondagens elever oftare skulle få den känslan, när bitarna faller på plats.
Utvecklingen har ju tyvärr gått åt motsatt håll; matematikresultaten i svensk skola har sjunkit, liksom våra placeringar i internationella kunskapsjämförelser. Och ett sviktande intresse bland framtidens studenter och yrkesvägväljare för såväl matematik som andra naturvetenskapliga ämnen, där mattekunskaperna ju ofta är en bärande del, är i förlängningen ett problem för svensk konkurrenskraft.
Matematiksatsningen som Jan Björklund kunde presentera i dag är därför väldigt välkommen - vilket fler verkar tycka, att döma av reaktionerna från såväl lärarfacken som det största oppositionspartiet. Att utbildningsministern får loss flera miljarder på en sådan specifik skolsatsning är inte bara en framgång för Folkpartiet i budgetförhandlingarna - det är en framgång för svensk skola, för lärarna och på sikt för Sverige.
Att utbildningsministern vill lägga sig i hur undervisningen bedrivs kan förvisso upplevas som provocerande. Delvis handlar det förstås om effektiv kommunikation av en viktig nyhet. Men behovet av mer lärarledd undervisning och en tydligare lärarroll tycks särskilt stor i matteklassrummen runtom i landet. Det innebär större kompetensbehov, vilket förverkligas av den fortbildningssatsning som de mesta av pengarna i miljardsatsningen går till - men det innebär också en markering av lärarnas betydelse.
Ett steg på vägen mot den högre status, de utvecklingsmöjligheter och karriärvägar, och de högre löner som detta yrke förtjänar.
Media: DN, SvD, SVT. Bloggar: Linnéa Darell, Lotta Edholm, Mark Klamberg, Kent Persson, Tommy Rydfeldt, Jesper Svensson.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skola, matematik, matte, lärare, läraryrket, lärarsatsning, statsbudgeten, Jan Björklund, Folkpartiet, regeringen
Utvecklingen har ju tyvärr gått åt motsatt håll; matematikresultaten i svensk skola har sjunkit, liksom våra placeringar i internationella kunskapsjämförelser. Och ett sviktande intresse bland framtidens studenter och yrkesvägväljare för såväl matematik som andra naturvetenskapliga ämnen, där mattekunskaperna ju ofta är en bärande del, är i förlängningen ett problem för svensk konkurrenskraft.
Matematiksatsningen som Jan Björklund kunde presentera i dag är därför väldigt välkommen - vilket fler verkar tycka, att döma av reaktionerna från såväl lärarfacken som det största oppositionspartiet. Att utbildningsministern får loss flera miljarder på en sådan specifik skolsatsning är inte bara en framgång för Folkpartiet i budgetförhandlingarna - det är en framgång för svensk skola, för lärarna och på sikt för Sverige.
Att utbildningsministern vill lägga sig i hur undervisningen bedrivs kan förvisso upplevas som provocerande. Delvis handlar det förstås om effektiv kommunikation av en viktig nyhet. Men behovet av mer lärarledd undervisning och en tydligare lärarroll tycks särskilt stor i matteklassrummen runtom i landet. Det innebär större kompetensbehov, vilket förverkligas av den fortbildningssatsning som de mesta av pengarna i miljardsatsningen går till - men det innebär också en markering av lärarnas betydelse.
Ett steg på vägen mot den högre status, de utvecklingsmöjligheter och karriärvägar, och de högre löner som detta yrke förtjänar.
Media: DN, SvD, SVT. Bloggar: Linnéa Darell, Lotta Edholm, Mark Klamberg, Kent Persson, Tommy Rydfeldt, Jesper Svensson.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skola, matematik, matte, lärare, läraryrket, lärarsatsning, statsbudgeten, Jan Björklund, Folkpartiet, regeringen
lördag, augusti 20, 2011
Oppositionens skadeglädje och ansvarskänsla
Jobben är åter den viktigaste frågan när den ekonomiska snålblåsten tilltar - om det är säkert regering, opposition och de flesta svenskar ense. Men för oppositionen gäller det tydligen inte vilka jobb som helst. Åtminstone inte för alla.
När Tomas Eneroth, socialdemokrat och vice ordförande i socialförsäkringsutskottet, säger till SvD att den som inte längre kan jobba som journalist inte ska behöva bli lokalvårdare, som exempel på absurda konsekvenser av Alliansens sjukförsäkringsreform, så är det djupt problematiskt av två skäl: Människor ska vara sjukskrivna även om de kan jobba. Och vissa jobb är inte fina nog.
En person i min närhet fick, efter en flerårig utbildning, en kronisk diagnos som omöjliggjorde fortsatt verksamhet i det yrket. Det var förstås en förfärlig situation, men det var samtidigt alldeles naturligt att tänka om och söka någon ny bana. Med stöd från Försäkringskassa och Arbetsförmedling och framför allt med egen initiativförmåga har det gått.
Alla har naturligtvis inte samma förutsättningar och kraft, och alla får nog tyvärr inte rätt hjälp - men med individuellt anpassade åtgärder och stödinsatser ska det inte vara omöjligt. Tvärtom, det måste bli lika självklart som det var för denna mig närstående person, att söka nya vägar till egen försörjning - även om man inte kan försörja sig med det man tänkt, utbildat sig för eller jobbade med tidigare.
Vilka fler jobb är det Socialdemokraterna tycker inte är fina nog, och för vilka yrkesgrupper? Kan lokalvårdare trots allt vara något för en busschaufför? Kan en controller jobba som försäljare? Kan man månne bli riksdagsledamot?
Med Eneroths märkliga uttalande spricker fasaden framför den jobblinje som även det socialdemokratiska arbetarepartiet sagt sig vilja driva. Det är bidragslinjen som återuppstår - om den någonsin varit borta. Och städjobb har väl aldrig varit fint nog, för även om ny ekonomisk oro står för dörren är det väl alltjämt OK med ROT men inte RUT?
Det är inte bara med sjukförsäkringsförslag som oppositionen vill lägga krokben för regeringen. Man har vittfamnande ambitioner över det politiska fältet - men bara som samlad opposition har man förmågan. Alla planer bygger naturligtvis på att socialdemokrater, vänsterpartister, miljöpartister och sverigedemokrater samverkar. Det krävs en juholtsk krumbukt-förmåga att få det att gå ihop med alla utfästelser och brösttoner före valet. Det underlättar väl att alla de rödgröna oppositionspartierna snart har bytt ledare - det fjärde oppositionspartiets Jimmie Åkesson sitter däremot tryggt och förnöjt i sadeln.
Något regeringsalternativ som är berett att ta över ansvaret för Sverige står dock inte bakom denna samlade oppositions skadeglada attacker på regeringens politik. Och ett mittensamarbete med ett skadeskjutet f.d. maktparti är bara en socialdemokratisk önskedröm.
Minoritetsregeringen måste både för sin egen och för Sveriges skull styra varsamt mellan grunden - men det gäller även oppositionspolitiker som vill vara ansvarsfulla. Det är uppenbarligen en roll som Miljöpartiet gärna spelar. Dagens förslag om infrastruktur- och lärarsatsningar är inte nya, men med de ekonomiskt osäkra tiderna än mer aktuella. För många Allianssympatisörer vore det säkert en positiv komplettering av regeringens politik - kanske minst lika bra som sänkt restaurangmoms - och en draghjälp inte minst mitt eget Folkparti kunde uppskatta. Alliansregeringen gör klokt i att utforska hur långt denna ansvarsberedskap sträcker sig.
Några bloggare: Per Ankersjö, Emil Broberg, Thomas Böhlmark, Kent Persson, Mikael Ståldal, Jesper Svensson, Staffan Werme. Media: DN Debatt, DN 1, 2, SvD 1, 2, 3, 4.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, regeringen, oppositionen, Alliansen, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna, Folkpartiet, Tomas Eneroth, sjukförsäkring, sjukskrivning, kris, infrastruktur, lärarlöner
När Tomas Eneroth, socialdemokrat och vice ordförande i socialförsäkringsutskottet, säger till SvD att den som inte längre kan jobba som journalist inte ska behöva bli lokalvårdare, som exempel på absurda konsekvenser av Alliansens sjukförsäkringsreform, så är det djupt problematiskt av två skäl: Människor ska vara sjukskrivna även om de kan jobba. Och vissa jobb är inte fina nog.
En person i min närhet fick, efter en flerårig utbildning, en kronisk diagnos som omöjliggjorde fortsatt verksamhet i det yrket. Det var förstås en förfärlig situation, men det var samtidigt alldeles naturligt att tänka om och söka någon ny bana. Med stöd från Försäkringskassa och Arbetsförmedling och framför allt med egen initiativförmåga har det gått.
Alla har naturligtvis inte samma förutsättningar och kraft, och alla får nog tyvärr inte rätt hjälp - men med individuellt anpassade åtgärder och stödinsatser ska det inte vara omöjligt. Tvärtom, det måste bli lika självklart som det var för denna mig närstående person, att söka nya vägar till egen försörjning - även om man inte kan försörja sig med det man tänkt, utbildat sig för eller jobbade med tidigare.
Vilka fler jobb är det Socialdemokraterna tycker inte är fina nog, och för vilka yrkesgrupper? Kan lokalvårdare trots allt vara något för en busschaufför? Kan en controller jobba som försäljare? Kan man månne bli riksdagsledamot?
Med Eneroths märkliga uttalande spricker fasaden framför den jobblinje som även det socialdemokratiska arbetarepartiet sagt sig vilja driva. Det är bidragslinjen som återuppstår - om den någonsin varit borta. Och städjobb har väl aldrig varit fint nog, för även om ny ekonomisk oro står för dörren är det väl alltjämt OK med ROT men inte RUT?
Det är inte bara med sjukförsäkringsförslag som oppositionen vill lägga krokben för regeringen. Man har vittfamnande ambitioner över det politiska fältet - men bara som samlad opposition har man förmågan. Alla planer bygger naturligtvis på att socialdemokrater, vänsterpartister, miljöpartister och sverigedemokrater samverkar. Det krävs en juholtsk krumbukt-förmåga att få det att gå ihop med alla utfästelser och brösttoner före valet. Det underlättar väl att alla de rödgröna oppositionspartierna snart har bytt ledare - det fjärde oppositionspartiets Jimmie Åkesson sitter däremot tryggt och förnöjt i sadeln.
Något regeringsalternativ som är berett att ta över ansvaret för Sverige står dock inte bakom denna samlade oppositions skadeglada attacker på regeringens politik. Och ett mittensamarbete med ett skadeskjutet f.d. maktparti är bara en socialdemokratisk önskedröm.
Minoritetsregeringen måste både för sin egen och för Sveriges skull styra varsamt mellan grunden - men det gäller även oppositionspolitiker som vill vara ansvarsfulla. Det är uppenbarligen en roll som Miljöpartiet gärna spelar. Dagens förslag om infrastruktur- och lärarsatsningar är inte nya, men med de ekonomiskt osäkra tiderna än mer aktuella. För många Allianssympatisörer vore det säkert en positiv komplettering av regeringens politik - kanske minst lika bra som sänkt restaurangmoms - och en draghjälp inte minst mitt eget Folkparti kunde uppskatta. Alliansregeringen gör klokt i att utforska hur långt denna ansvarsberedskap sträcker sig.
Några bloggare: Per Ankersjö, Emil Broberg, Thomas Böhlmark, Kent Persson, Mikael Ståldal, Jesper Svensson, Staffan Werme. Media: DN Debatt, DN 1, 2, SvD 1, 2, 3, 4.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, regeringen, oppositionen, Alliansen, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna, Folkpartiet, Tomas Eneroth, sjukförsäkring, sjukskrivning, kris, infrastruktur, lärarlöner
onsdag, augusti 17, 2011
Ansvar för framtiden kräver framtidsidéer
Försiktighet är en dygd i politiken liksom i andra sammanhang, men liksom alla andra dygder bör den inte gå till överdrift. Det femte jobbskatteavdraget, vars betydelse är liten i jämförelse med de redan genomförda inkomstskattesänkningarna, är motiverat att avstå från i detta skede av flera skäl. Efter att de andra tre Allianspartierna signalerat detta, kom så det av försiktighet anbefallna beskedet från de moderata finans- och statsministrarna. Gott så.
Ansvar för Sverige demonstreras genom att hålla hårdare i statens finanser. En nyväckt finansiell oro och försämrade ekonomiska utsikter, i vår omvärld men också i Sverige, är skäl att tänka och prioritera om bland utgifter och inkomster. Det förmedlar trovärdighet och ger säkerligen en del dylika politiska poäng. Men ansvaret för Sverige innebär mer än så. En regering som vill styra landet på en positiv kurs mot framtiden behöver ha idéer för hur den framtiden ska se ut, och hur vi ska nå dit.
I osäkra tider är det inte läge för samma agenda som när hjulen snurrar obehindrat - men det är i högsta grad ett läge som kräver en agenda. I kristider kan nya tankar födas och nya sammanhang uppdagas. Det kan rentav vara helt rätt läge att sjösätta reformer som tidigare fått stå tillbaka eller ansetts inte passa in.
Framtidssatsningar som skulle stärka Sverige långsiktigt och säkerligen välkomnas av många är investeringar i infrastruktur. Såväl underhåll av befintliga järnvägsspår och vägar, som nysatsningar behövs för ett konkurrenskraftigt Sverige, för att få växande storstadsregioner att hålla ihop, och ge mellanstora och små städer och landsbygd goda förutsättningar. Eller enklare uttryckt, för att människor - och varor - ska kunna ta sig fram, i tid.
Forskning och utbildning är givetvis också mycket väl motiverade. Och Folkpartiets omhuldade satsning på läraryrket, med löner och karriärvägar, vore väl en i högsta grad passande reform i dessa tider - en tydlig prioritering av ett område som kan ge fler duktiga studenter incitament och inspiration att tänka sig en karriär i det viktigaste yrket för en bra framtid.
En skattesänkning som kostar mindre, skulle ha stor effekt (förmodligen positivt netto för statskassan), men som inte alltid är så enkel att motivera, är förstås sänkta marginalskatter - slopad värnskatt och även höjd brytpunkt för statsskatten.
Ansvar för hela Sverige demonstreras för övrigt också av en, senkommen men efterlängtad, förändring av sjukförsäkringen. De nödvändiga reformer som gjordes tidigare för att ge människor chans att komma tillbaka i jobb, istället för att passiviseras i sjukskrivning och utanförskap, får nu förhoppningsvis de kompletteringar som behövs. De människor som berörs, och hittills riskerat att hamna i kläm, är kanske inte så många - men att få en mer individuell och mänskligare bedömning som gör att vi verkligen kan tala om en fungerande sjukförsäkring för dem som är sjuka, det är värt en slant även i dessa tider.
DN ledare 1, 2, DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, ledare, Brännpunkt 1, 2, AB 1, 2. Några bloggare som kommenterat är "Tokmoderaten" Antonsson, Thomas Böhlmark, Kent Persson.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, jobbskatteavdrag, skatter, värnskatt, marginalskattlärarlöner, lärare, skola, utbildning, forskning, infrastruktur, vägar, järnvägar, järnvägsunderhåll, sjukförsäkring
Ansvar för Sverige demonstreras genom att hålla hårdare i statens finanser. En nyväckt finansiell oro och försämrade ekonomiska utsikter, i vår omvärld men också i Sverige, är skäl att tänka och prioritera om bland utgifter och inkomster. Det förmedlar trovärdighet och ger säkerligen en del dylika politiska poäng. Men ansvaret för Sverige innebär mer än så. En regering som vill styra landet på en positiv kurs mot framtiden behöver ha idéer för hur den framtiden ska se ut, och hur vi ska nå dit.
I osäkra tider är det inte läge för samma agenda som när hjulen snurrar obehindrat - men det är i högsta grad ett läge som kräver en agenda. I kristider kan nya tankar födas och nya sammanhang uppdagas. Det kan rentav vara helt rätt läge att sjösätta reformer som tidigare fått stå tillbaka eller ansetts inte passa in.
Framtidssatsningar som skulle stärka Sverige långsiktigt och säkerligen välkomnas av många är investeringar i infrastruktur. Såväl underhåll av befintliga järnvägsspår och vägar, som nysatsningar behövs för ett konkurrenskraftigt Sverige, för att få växande storstadsregioner att hålla ihop, och ge mellanstora och små städer och landsbygd goda förutsättningar. Eller enklare uttryckt, för att människor - och varor - ska kunna ta sig fram, i tid.
Forskning och utbildning är givetvis också mycket väl motiverade. Och Folkpartiets omhuldade satsning på läraryrket, med löner och karriärvägar, vore väl en i högsta grad passande reform i dessa tider - en tydlig prioritering av ett område som kan ge fler duktiga studenter incitament och inspiration att tänka sig en karriär i det viktigaste yrket för en bra framtid.
En skattesänkning som kostar mindre, skulle ha stor effekt (förmodligen positivt netto för statskassan), men som inte alltid är så enkel att motivera, är förstås sänkta marginalskatter - slopad värnskatt och även höjd brytpunkt för statsskatten.
Ansvar för hela Sverige demonstreras för övrigt också av en, senkommen men efterlängtad, förändring av sjukförsäkringen. De nödvändiga reformer som gjordes tidigare för att ge människor chans att komma tillbaka i jobb, istället för att passiviseras i sjukskrivning och utanförskap, får nu förhoppningsvis de kompletteringar som behövs. De människor som berörs, och hittills riskerat att hamna i kläm, är kanske inte så många - men att få en mer individuell och mänskligare bedömning som gör att vi verkligen kan tala om en fungerande sjukförsäkring för dem som är sjuka, det är värt en slant även i dessa tider.
DN ledare 1, 2, DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, ledare, Brännpunkt 1, 2, AB 1, 2. Några bloggare som kommenterat är "Tokmoderaten" Antonsson, Thomas Böhlmark, Kent Persson.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, jobbskatteavdrag, skatter, värnskatt, marginalskattlärarlöner, lärare, skola, utbildning, forskning, infrastruktur, vägar, järnvägar, järnvägsunderhåll, sjukförsäkring
måndag, augusti 08, 2011
Lärarlöner - långsiktig prioritering i kristider
När krisstämningen tilltar i världsekonomin handlar politiskt ledarskap om att prestigelöst prioritera. Även med våra goda statsfinanser utgör ett osäkrare internationellt läge osäkerhet även för lilla, exportberoende Sverige. Sannolikheten för att höstens budget ser annorlunda ut än tidigare skisserat, är med andra ord rätt stor.
Prioriteringarna handlar om vad vi har råd med, och vad som ger bäst effekt - långsiktigt eller kortsiktigt. En bred skattesänkning i form av ett femte jobbskatteavdrag har sina onekliga fördelar för såväl privat- som samhällsekonomin. Men det är också dyrt, och Sverige går in i denna ekonomiska osäkerhetsperiod med ett redan avsevärt lägre skattetryck framför allt mot låg- och medelinkomsttagare än innan Alliansen tog över 2006.
Då kan det vara smartare att prioritera en mindre, mer riktad skattesänkning som har strategisk betydelse: minskade marginalskatter, som gör det mer lönsamt att utbilda sig, driva framgångsrika företag och göra karriär. Höjd gräns för statsskatt, samt även slopad värnskatt, är två viktiga reformer som Folkpartiet gör rätt i att fortsätta driva.
För liberaler med starkt socialt samvete, som tillskyndar generell välfärd, finns dock som Jan Björklund påpekade i sitt sommartal i helgen en ännu viktigare reform än alla dessa skattesänkningar: att rätta till de brister som fortfarande råder i sjukförsäkringen. En bra, generös och rättssäker sjukförsäkring är en viktig del av ett fungerande, legitim välfärdssystem. Det är ett kärnvärde som Folkpartiet ska fortsätta driva - för att det är sakpolitiskt rätt, men onekligen också för att det är rätt profilfråga för ett liberalt parti.
Kriser ska hanteras kortsiktigt men med sikte på det långa perspektivet. Och i det perspektivet är utbildning oförändrat viktigt, i hög- såväl som lågkonjunktur. Reformerna för att vända den svenska skolan på en riktigare kurs är till stor del introducerade och börjar få effekt, men viktigast av allt är att denna skola bemannas av besjälade, kunniga och engagerande lärare. Och precis som för andra som utbildar sig och gör karriär, måste det löna sig att satsa på läraryrket - och att överhuvudtaget kunna göra karriär som lärare. Gunnar Wetterberg ger, som vanligt välformulerade, argument i samma sak.
Folkpartiets tredje prioritering, ett för svensk arbetsmarknad något kontroversiellt inlägg i lönebildningen, är nödvändig. Att toppstudenter inte vill bli lärare är som Jan Björklund skriver i sitt nyhetsbrev "inte bra för Sveriges framtid – läraryrket är av strategisk vikt om vi ska hävda oss väl i den internationella konkurrensen. Därför bör staten medverka till att skapa utvecklings- och karriärmöjligheter inom läraryrket med en tydlig löneutveckling."
Staten ska bidra med sin del till karriärvägar och betala för lektorer - om kommunerna medverkar genom att för sin del höja lönerna. (En statlig skola hade förstås varit smidigast - en profilfråga som Folkpartiet, tyvärr, får fortsätta driva ensamt). En förutsättning är också att arbetsmarknadens parter, och andra yrkesgrupper, accepterar att lärarna lyfts i löneligan.
Det borde inte vara svårt att acceptera - för att framtidens skolbarn ska få den bästa möjliga undervisningen, och för att Sverige ska stå väl rustat när framtida kriser sveper över världen.
DN, SvD 1, 2, Jan Björklunds nyhetsbrev och sommartal, Bloggar: Carin Carlsson (som inte vill se att läraryrket utvecklas mot ett skråväsende - men gillar karriärvägar och lönespridning), Linnéa Darell, Folkpartiet Järfälla
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, kris, konjunktur, statsbudget, skattesänkningar, jobbskatteavdrag, marginalskatt, värnskatt, statsskatt, sjukförsäkringen, generell välfärd, lärare, lärarlöner, lektorer, Folkpartiet, liberalism, Jan Björklund
Prioriteringarna handlar om vad vi har råd med, och vad som ger bäst effekt - långsiktigt eller kortsiktigt. En bred skattesänkning i form av ett femte jobbskatteavdrag har sina onekliga fördelar för såväl privat- som samhällsekonomin. Men det är också dyrt, och Sverige går in i denna ekonomiska osäkerhetsperiod med ett redan avsevärt lägre skattetryck framför allt mot låg- och medelinkomsttagare än innan Alliansen tog över 2006.
Då kan det vara smartare att prioritera en mindre, mer riktad skattesänkning som har strategisk betydelse: minskade marginalskatter, som gör det mer lönsamt att utbilda sig, driva framgångsrika företag och göra karriär. Höjd gräns för statsskatt, samt även slopad värnskatt, är två viktiga reformer som Folkpartiet gör rätt i att fortsätta driva.
För liberaler med starkt socialt samvete, som tillskyndar generell välfärd, finns dock som Jan Björklund påpekade i sitt sommartal i helgen en ännu viktigare reform än alla dessa skattesänkningar: att rätta till de brister som fortfarande råder i sjukförsäkringen. En bra, generös och rättssäker sjukförsäkring är en viktig del av ett fungerande, legitim välfärdssystem. Det är ett kärnvärde som Folkpartiet ska fortsätta driva - för att det är sakpolitiskt rätt, men onekligen också för att det är rätt profilfråga för ett liberalt parti.
Kriser ska hanteras kortsiktigt men med sikte på det långa perspektivet. Och i det perspektivet är utbildning oförändrat viktigt, i hög- såväl som lågkonjunktur. Reformerna för att vända den svenska skolan på en riktigare kurs är till stor del introducerade och börjar få effekt, men viktigast av allt är att denna skola bemannas av besjälade, kunniga och engagerande lärare. Och precis som för andra som utbildar sig och gör karriär, måste det löna sig att satsa på läraryrket - och att överhuvudtaget kunna göra karriär som lärare. Gunnar Wetterberg ger, som vanligt välformulerade, argument i samma sak.
Folkpartiets tredje prioritering, ett för svensk arbetsmarknad något kontroversiellt inlägg i lönebildningen, är nödvändig. Att toppstudenter inte vill bli lärare är som Jan Björklund skriver i sitt nyhetsbrev "inte bra för Sveriges framtid – läraryrket är av strategisk vikt om vi ska hävda oss väl i den internationella konkurrensen. Därför bör staten medverka till att skapa utvecklings- och karriärmöjligheter inom läraryrket med en tydlig löneutveckling."
Staten ska bidra med sin del till karriärvägar och betala för lektorer - om kommunerna medverkar genom att för sin del höja lönerna. (En statlig skola hade förstås varit smidigast - en profilfråga som Folkpartiet, tyvärr, får fortsätta driva ensamt). En förutsättning är också att arbetsmarknadens parter, och andra yrkesgrupper, accepterar att lärarna lyfts i löneligan.
Det borde inte vara svårt att acceptera - för att framtidens skolbarn ska få den bästa möjliga undervisningen, och för att Sverige ska stå väl rustat när framtida kriser sveper över världen.
DN, SvD 1, 2, Jan Björklunds nyhetsbrev och sommartal, Bloggar: Carin Carlsson (som inte vill se att läraryrket utvecklas mot ett skråväsende - men gillar karriärvägar och lönespridning), Linnéa Darell, Folkpartiet Järfälla
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, kris, konjunktur, statsbudget, skattesänkningar, jobbskatteavdrag, marginalskatt, värnskatt, statsskatt, sjukförsäkringen, generell välfärd, lärare, lärarlöner, lektorer, Folkpartiet, liberalism, Jan Björklund
söndag, juli 24, 2011
Sådant som inte går att förstå
Vad tjänar det till att skriva, tycka och fundera, kan man fråga sig en dag som denna. Medan regnet faller stilla över en lantlig svensk idyll vänder tankarna gång på gång åter till den stora tragedin, massakern på Utøya och bomben i Oslo.
Efter att ha säkerställt att mina anhöriga i Oslo var i säkerhet har tankarna kretsat kring att försöka ta in det ofattbara, som bara blivit mer ofattbart med alla spekulationer, varvat med i början alltför lite fakta.
Ett sådant besinningslöst, meningslöst våld går inte att förstå. Oavsett vem det drabbar. Nu slår det också, med ett måhända slitet men aldrig mer berättigat uttryck, mot demokratins hjärta. Då menar jag inte i första hand regeringskvarteren, vilket är illa nog: För vad kan mer förtjäna beteckningen demokratins hjärta, än ett sommarläger fyllt av politiskt engagerade, demokratiskt brinnande, debattglada ungdomar?
Jag minns med värme alla de politiska ungdomssamlingar jag själv har bevistat, och kan på inget sätt få ihop de ljusa minnena från Lysekil, Barnens Ö, Umeå, Hammarö, Karlskoga och alla platser där de varit, med det fasansfulla som nu förknippas med Utøya. För mig är det alltjämt min liberala ungdoms paradis. För Jens Stoltenbergs unga partikamrater blev det i fredags ett helvete.
Aldrig har vi i vår fredliga nordiska efterkrigstid drabbats av något liknande. Självklart kommer det att ta tid att sjunka in, för oss att förstå vad det är som verkligen har hänt. Över 90 liv släckta. Över 80 av dem ungdomar, de flesta tonåringar, brutalt och kallblodigt nedskjutna i en utdragen massaker. Och länge, länge kommer spekulationerna och analyserna pågå kring gärningsmannen, hans motiv och hur han kunde genomföra detta fasansfulla.
Att terroristen som nu snabbt fått akronymen ABB hade högerextrema åsikter och möjligen en apokalyptisk vision med sig själv i högsätet som utföraren av ett nödvändigt ont, gör det hela både värre och lättare. Hur skyddar man sig mot en galning? Samtidigt kan den i skrivande stund sannolika avsaknaden av en organisation med en mer genomtänkt ideologi och ett långsiktigt hot, vara en lättnad.
Ingen gärningsman verkar i ett vakuum. ABB:s egen blandning av olika fobiska ideologiska trådar, hans hat mot "kulturmarxismen", lär förvisso ha påverkats av ett klimat och ett språkbruk med misstänksamhet mot det främmande som finns i olika grad och olika klädnad. De som ibland har byggt en politisk karriär på att odla och underblåsa sådana stämningar, får en stark uppmaning till eftertanke. Långt värre än i politisk populism och hos de värsta insändarskribenter, frodas dock hatet och misstänksamheten oförblommerat i olika nätfora där även ABB verkar ha fått näring. Annars verkar han ha haft svårt att finna ett sammanhang, hans engagemang i det förvisso högerpopulistiska men ändå numera någorlunda tillkammade Fremskrittspartiet tycks ha blivit kort.
Oavsett bakgrund och eventuella ideologiska motiv kan en sak sägas säkert: Det som terroristen ABB utfört är ren ondsint galenskap. Och det har han gemensamt med all terrorism, återigen oavsett motiv, organisation eller tillvägagångssätt. Hatet, vansinnet och det i grunden omänskliga har alla terrorister och terrordåd gemensamma. De räknar inte med människovärdet. Det gör dem själva på ett plan, i sina motiv och gärningar, till omänskliga. Och ändå är det människor som utför dessa handlingar. Den förfärliga ekvationen är vad vi måste fortsätta vrida och vända på, försöka begripa, för att om möjligt förebygga, finna och hindra galenskapen.
Som många har sagt och skrivit är det nu, när demokratin och vårt öppna samhälle har angripits, som vi visar vilka vi är. Risken med terrordåd är alltid att alla extra, hårda klutar sätts till för att, på något sätt psykologiskt, i efterhand försöka hindra det som redan hänt. En effekt av ett förvisso i sin omfattning och karaktär omfattande, men isolerat nidingsdåd, kan dock bli en positiv samhörighet och uppslutning kring de goda värden som denne man inte stod för, utan behov av att rikta vrede och hämndbegär mot "den andre".
Norges ledare har hittills visat föredömligt ledarskap med medkänsla och kraftfullhet. Statsminister Stoltenberg får välförtjänt beröm. Angreppen mot demokratin och rättssamhället ska bemötas med demokrati och rättsstat. Osloborgmästaren Stang uttrycker en mycket citerad, i en del i omvärldens ögon kanske naiv men tydlig ståndpunkt: Mer säkerhet kan inte lösa våra problem, vi måste lära ut respekt.
Rädslan får inte besegra oss, eller förleda oss i irrationella överreaktioner. Vi ska besegra rädslan, med ett kallt huvud och ett varmt hjärta. Läs gärna DN:s huvudledare i dag: Var inte rädda, och PJ Anders Linder i SvD. På DN Debatt skriver Anna-Lena Lodenius om ensamma farliga män. Lisa Bjurwald skriver i Expressen om "den slutgiltiga konsekvensen av den intoleranta retorik som infiltrerat Europa". Några bekanta bloggare som har uttryckt sin bestörtning, sorg och ilska är Jesper Svensson, Mathias Sundin, Hanna Lager, Kent Persson, "Tokmoderaten" Antonsson.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Norge, Oslo, Oslobomb, Utöya, Utoya, Utøya, ABB, terror, terrorism, högerextremism, kulturmarxism, demokrati, Stoltenberg, Stang
Efter att ha säkerställt att mina anhöriga i Oslo var i säkerhet har tankarna kretsat kring att försöka ta in det ofattbara, som bara blivit mer ofattbart med alla spekulationer, varvat med i början alltför lite fakta.
Ett sådant besinningslöst, meningslöst våld går inte att förstå. Oavsett vem det drabbar. Nu slår det också, med ett måhända slitet men aldrig mer berättigat uttryck, mot demokratins hjärta. Då menar jag inte i första hand regeringskvarteren, vilket är illa nog: För vad kan mer förtjäna beteckningen demokratins hjärta, än ett sommarläger fyllt av politiskt engagerade, demokratiskt brinnande, debattglada ungdomar?
Jag minns med värme alla de politiska ungdomssamlingar jag själv har bevistat, och kan på inget sätt få ihop de ljusa minnena från Lysekil, Barnens Ö, Umeå, Hammarö, Karlskoga och alla platser där de varit, med det fasansfulla som nu förknippas med Utøya. För mig är det alltjämt min liberala ungdoms paradis. För Jens Stoltenbergs unga partikamrater blev det i fredags ett helvete.
Aldrig har vi i vår fredliga nordiska efterkrigstid drabbats av något liknande. Självklart kommer det att ta tid att sjunka in, för oss att förstå vad det är som verkligen har hänt. Över 90 liv släckta. Över 80 av dem ungdomar, de flesta tonåringar, brutalt och kallblodigt nedskjutna i en utdragen massaker. Och länge, länge kommer spekulationerna och analyserna pågå kring gärningsmannen, hans motiv och hur han kunde genomföra detta fasansfulla.
Att terroristen som nu snabbt fått akronymen ABB hade högerextrema åsikter och möjligen en apokalyptisk vision med sig själv i högsätet som utföraren av ett nödvändigt ont, gör det hela både värre och lättare. Hur skyddar man sig mot en galning? Samtidigt kan den i skrivande stund sannolika avsaknaden av en organisation med en mer genomtänkt ideologi och ett långsiktigt hot, vara en lättnad.
Ingen gärningsman verkar i ett vakuum. ABB:s egen blandning av olika fobiska ideologiska trådar, hans hat mot "kulturmarxismen", lär förvisso ha påverkats av ett klimat och ett språkbruk med misstänksamhet mot det främmande som finns i olika grad och olika klädnad. De som ibland har byggt en politisk karriär på att odla och underblåsa sådana stämningar, får en stark uppmaning till eftertanke. Långt värre än i politisk populism och hos de värsta insändarskribenter, frodas dock hatet och misstänksamheten oförblommerat i olika nätfora där även ABB verkar ha fått näring. Annars verkar han ha haft svårt att finna ett sammanhang, hans engagemang i det förvisso högerpopulistiska men ändå numera någorlunda tillkammade Fremskrittspartiet tycks ha blivit kort.
Oavsett bakgrund och eventuella ideologiska motiv kan en sak sägas säkert: Det som terroristen ABB utfört är ren ondsint galenskap. Och det har han gemensamt med all terrorism, återigen oavsett motiv, organisation eller tillvägagångssätt. Hatet, vansinnet och det i grunden omänskliga har alla terrorister och terrordåd gemensamma. De räknar inte med människovärdet. Det gör dem själva på ett plan, i sina motiv och gärningar, till omänskliga. Och ändå är det människor som utför dessa handlingar. Den förfärliga ekvationen är vad vi måste fortsätta vrida och vända på, försöka begripa, för att om möjligt förebygga, finna och hindra galenskapen.
Som många har sagt och skrivit är det nu, när demokratin och vårt öppna samhälle har angripits, som vi visar vilka vi är. Risken med terrordåd är alltid att alla extra, hårda klutar sätts till för att, på något sätt psykologiskt, i efterhand försöka hindra det som redan hänt. En effekt av ett förvisso i sin omfattning och karaktär omfattande, men isolerat nidingsdåd, kan dock bli en positiv samhörighet och uppslutning kring de goda värden som denne man inte stod för, utan behov av att rikta vrede och hämndbegär mot "den andre".
Norges ledare har hittills visat föredömligt ledarskap med medkänsla och kraftfullhet. Statsminister Stoltenberg får välförtjänt beröm. Angreppen mot demokratin och rättssamhället ska bemötas med demokrati och rättsstat. Osloborgmästaren Stang uttrycker en mycket citerad, i en del i omvärldens ögon kanske naiv men tydlig ståndpunkt: Mer säkerhet kan inte lösa våra problem, vi måste lära ut respekt.
Rädslan får inte besegra oss, eller förleda oss i irrationella överreaktioner. Vi ska besegra rädslan, med ett kallt huvud och ett varmt hjärta. Läs gärna DN:s huvudledare i dag: Var inte rädda, och PJ Anders Linder i SvD. På DN Debatt skriver Anna-Lena Lodenius om ensamma farliga män. Lisa Bjurwald skriver i Expressen om "den slutgiltiga konsekvensen av den intoleranta retorik som infiltrerat Europa". Några bekanta bloggare som har uttryckt sin bestörtning, sorg och ilska är Jesper Svensson, Mathias Sundin, Hanna Lager, Kent Persson, "Tokmoderaten" Antonsson.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Norge, Oslo, Oslobomb, Utöya, Utoya, Utøya, ABB, terror, terrorism, högerextremism, kulturmarxism, demokrati, Stoltenberg, Stang
onsdag, juli 20, 2011
Liberalt lackmustest - om alkohol och etiketter
Går det att vara liberal och anhängare av en restriktiv alkoholpolitik? Frågan är förstås retorisk; liberaler har haft och har en avgörande betydelse för att värna och utveckla vår svenska alkoholpolitik. Samtidigt är alkoholpolitiken, baserad på pris och tillgänglighet genom höga skatter och detaljhandelsmonopol, för vissa något djupt oliberalt.
Alkoholpolitiken har utvecklats genom åren, anpassats till tiderna, överlevt EU-inträdet och bibehåller ett starkt folkligt stöd. Motboken har avskaffats, mellanölet har kommit och snabbt försvunnit igen från livsmedelsbutikerna, lördagsöppet har införts, sortimentet har växt, servicen har stärkts med bl.a. omfattande beställningshjälp. Utvecklingen har kantats, och delvis drivits av, en rad stridsfrågor.
Gårdsförsäljning är det senaste stridsäpplet. Tillskyndarna ser en stor möjlighet för små, lokala företag, för turism och tillverkning för en mer levande landsbygd. Men en del förespråkare ser uppenbarligen också gårdsförsäljningen i samma roll som oss skeptiker: som ett sätt att undergräva Systembolagets monopol. Kanske leder det istället fram till ytterligare ett steg i alkoholpolitikens utveckling: min partivän Carl B Hamiltons förslag om att tillåta hembeställning skulle öka Systembolagets servicegrad och vara en hjälp för de små, lokala vintillverkarna som gårdsförsäljningen sägs vara till för. Vinet man har provat på vingården kan beställas för att finnas att hämta när man återvänder hem. (DN Debatt, DN 1, 2, 3.)
Gårdsförsäljningens problem är att den, för att inte otillbörligt gynna svenska tillverkare, måste göras så vid att vi hamnar mycket långt ifrån idén om en idyllisk, och ganska exklusiv, landsbygdsnäring. En utredning har föreslagit en så omfattande ”gårdsförsäljning” att dörrarna skulle riskera att öppnas för alla alkoholtillverkare i världen att öppna vin- och spritbutiker varsomhelst i Sverige. Förutom att redan detta i praktiken underminerar detaljhandelsmonopolet, är det förmodligen samtidigt inte nog ”rättvist” för att kunna förenas med det svenska EU-undantaget som ger den formella grunden för detta monopol, vilket bl.a. justitiekanslern har varnat för (DN).
Som sagt: Om man har målet att, som Stockholmscenterns ordförande Per Ankersjö, avskaffa alkoholmonopolet ser man förstås inte detta som ett problem överhuvudtaget. Ankersjö ser att Hamiltons förslag skulle stärka Systembolaget – och är föga förvånande mot. (Aftonbladets ledarskribents angrepp på Hamilton från andra hållet säger kanske mer om vissas behov att svartmåla alla Alliansföreträdare och tillskriva dem möjligen omedvetna men alltid ondsinta uppsåt.) Men de gårdsförsäljningsvänner som säger sig värna den restriktiva alkoholpolitiken bör ta sig en ytterligare funderare.
Liberalismen är bred, och min liberalism är en pragmatisk ideologi, som syftar till att uppnå största möjliga frihet och lycka åt människor. (Därav motiveras, efter en noggrann avvägning, den frihetsinskränkning som en restriktiv alkoholpolitik innebär, genom den större frihetsvinsten för t.ex. alkoholister, anhöriga, brottsoffer och indirekt alla samhällsmedborgare och skattebetalare.) Liberalismen har inga färdiga utopier, men det är en samhällsbyggande ideologi, där själva byggandet och samvaron i samhället står i centrum. Och i ett sådant samhälle går det inte att alltid hävda sin egen maximala frihet – denna begränsas av när andras frihet inskränks av våra handlingar och önskemål.
Ibland ägnar sig liberaler åt att kalla andra liberaler oliberala. Det gäller inte minst i alkohol- och narkotikadebatten, som verkar vara ett slags liberalt lackmustest. Ibland ägnar vi oss istället åt att sätta etiketter, prefix, på oss själva och andra. Sådana etiketter kan vara väl motiverade. Att säga, som de flesta men inte alla av oss folkpartister, att vi är socialliberaler, säger något om vilken slags liberal politik vi vill driva.
Socialliberalismen är temat för det senaste numret av den utmärkta tidskriften Liberal Debatt (som fått en ny, än mer utmärkt form). Ett särdrag som jag själv brukar lyfta, kommer fram i intervjun med förre Folkpartiledaren och mångas socialliberale hjälte, Bengt Westerberg: den generella välfärden – som ger välfärdssamhället bred förankring och samtidigt, genom att ”de generalla systemen löser många problem”, innebär att mer kraft kan läggas på insatser för ”de verkligt utsatta grupperna”. Westerberg talar, i Bertil Ohlins tradition, om ”det glömda Sverige”. Det har Folkpartiet all anledning att göra även i dag.
En god grund läggs genom att läsa Håkan Holmbergs inledande betraktelse över liberalismen, som vanligt läsvärd när han hävdar den gemensamma liberala tråden: ”Det är vilseledande att tala om ett idémässigt brott mellan klassisk liberalism och socialliberalism. I den liberala traditionen finns en öppenhet för nya frågeställningar och en övergripande kontinuitet i vissa grundvärden, som alltid framkallat ilska hos antiliberaler,” som ingressen lyder.
I grunden är vi alla liberaler.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om liberal, liberalism, socialliberalism, liberaler, alkohol, alkohol, alkoholpolitik, gårdsförsäljning, detaljhandelsmonopol, Systembolaget, Carl B Hamilton, Per Ankersjö, Bengt Westerberg, Håkan Holmberg, Liberal Debatt
Alkoholpolitiken har utvecklats genom åren, anpassats till tiderna, överlevt EU-inträdet och bibehåller ett starkt folkligt stöd. Motboken har avskaffats, mellanölet har kommit och snabbt försvunnit igen från livsmedelsbutikerna, lördagsöppet har införts, sortimentet har växt, servicen har stärkts med bl.a. omfattande beställningshjälp. Utvecklingen har kantats, och delvis drivits av, en rad stridsfrågor.
Gårdsförsäljning är det senaste stridsäpplet. Tillskyndarna ser en stor möjlighet för små, lokala företag, för turism och tillverkning för en mer levande landsbygd. Men en del förespråkare ser uppenbarligen också gårdsförsäljningen i samma roll som oss skeptiker: som ett sätt att undergräva Systembolagets monopol. Kanske leder det istället fram till ytterligare ett steg i alkoholpolitikens utveckling: min partivän Carl B Hamiltons förslag om att tillåta hembeställning skulle öka Systembolagets servicegrad och vara en hjälp för de små, lokala vintillverkarna som gårdsförsäljningen sägs vara till för. Vinet man har provat på vingården kan beställas för att finnas att hämta när man återvänder hem. (DN Debatt, DN 1, 2, 3.)
Gårdsförsäljningens problem är att den, för att inte otillbörligt gynna svenska tillverkare, måste göras så vid att vi hamnar mycket långt ifrån idén om en idyllisk, och ganska exklusiv, landsbygdsnäring. En utredning har föreslagit en så omfattande ”gårdsförsäljning” att dörrarna skulle riskera att öppnas för alla alkoholtillverkare i världen att öppna vin- och spritbutiker varsomhelst i Sverige. Förutom att redan detta i praktiken underminerar detaljhandelsmonopolet, är det förmodligen samtidigt inte nog ”rättvist” för att kunna förenas med det svenska EU-undantaget som ger den formella grunden för detta monopol, vilket bl.a. justitiekanslern har varnat för (DN).
Som sagt: Om man har målet att, som Stockholmscenterns ordförande Per Ankersjö, avskaffa alkoholmonopolet ser man förstås inte detta som ett problem överhuvudtaget. Ankersjö ser att Hamiltons förslag skulle stärka Systembolaget – och är föga förvånande mot. (Aftonbladets ledarskribents angrepp på Hamilton från andra hållet säger kanske mer om vissas behov att svartmåla alla Alliansföreträdare och tillskriva dem möjligen omedvetna men alltid ondsinta uppsåt.) Men de gårdsförsäljningsvänner som säger sig värna den restriktiva alkoholpolitiken bör ta sig en ytterligare funderare.
Liberalismen är bred, och min liberalism är en pragmatisk ideologi, som syftar till att uppnå största möjliga frihet och lycka åt människor. (Därav motiveras, efter en noggrann avvägning, den frihetsinskränkning som en restriktiv alkoholpolitik innebär, genom den större frihetsvinsten för t.ex. alkoholister, anhöriga, brottsoffer och indirekt alla samhällsmedborgare och skattebetalare.) Liberalismen har inga färdiga utopier, men det är en samhällsbyggande ideologi, där själva byggandet och samvaron i samhället står i centrum. Och i ett sådant samhälle går det inte att alltid hävda sin egen maximala frihet – denna begränsas av när andras frihet inskränks av våra handlingar och önskemål.
Ibland ägnar sig liberaler åt att kalla andra liberaler oliberala. Det gäller inte minst i alkohol- och narkotikadebatten, som verkar vara ett slags liberalt lackmustest. Ibland ägnar vi oss istället åt att sätta etiketter, prefix, på oss själva och andra. Sådana etiketter kan vara väl motiverade. Att säga, som de flesta men inte alla av oss folkpartister, att vi är socialliberaler, säger något om vilken slags liberal politik vi vill driva.
Socialliberalismen är temat för det senaste numret av den utmärkta tidskriften Liberal Debatt (som fått en ny, än mer utmärkt form). Ett särdrag som jag själv brukar lyfta, kommer fram i intervjun med förre Folkpartiledaren och mångas socialliberale hjälte, Bengt Westerberg: den generella välfärden – som ger välfärdssamhället bred förankring och samtidigt, genom att ”de generalla systemen löser många problem”, innebär att mer kraft kan läggas på insatser för ”de verkligt utsatta grupperna”. Westerberg talar, i Bertil Ohlins tradition, om ”det glömda Sverige”. Det har Folkpartiet all anledning att göra även i dag.
En god grund läggs genom att läsa Håkan Holmbergs inledande betraktelse över liberalismen, som vanligt läsvärd när han hävdar den gemensamma liberala tråden: ”Det är vilseledande att tala om ett idémässigt brott mellan klassisk liberalism och socialliberalism. I den liberala traditionen finns en öppenhet för nya frågeställningar och en övergripande kontinuitet i vissa grundvärden, som alltid framkallat ilska hos antiliberaler,” som ingressen lyder.
I grunden är vi alla liberaler.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om liberal, liberalism, socialliberalism, liberaler, alkohol, alkohol, alkoholpolitik, gårdsförsäljning, detaljhandelsmonopol, Systembolaget, Carl B Hamilton, Per Ankersjö, Bengt Westerberg, Håkan Holmberg, Liberal Debatt
fredag, juli 08, 2011
Stockholms vattenytor ska värnas
Idén om ett badhotell i vattnet utanför någon av Kungsholmens stränder lever fortfarande. Vi i Folkpartiet motsatte oss "badringen" i Riddarfjärden, och vi är också skeptiska till en placering i Ulvsundasjön. Jag får ganska gott om utrymme att berätta om detta i senaste Vårt Kungsholmen (s 4) liksom i Östermalmsnytt (s 4-5). Det handlar inte om dålig arkitektur eller nej till nya spännande idéer: det handlar om kombinationen av idé och, framför allt, platsen.
Det ska mycket till för att man ska exploatera Stockholms vattenytor, som jag citeras i tidningen. Däremot ska vi fortsätta att utveckla Stockholms stränder och kajer så att fler, stockholmare och besökare, kan njuta av de öppna vattenytor som är en av Stockholms stora tillgångar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om badhotell, badringen, Ulvsundasjön, Kungsholmen, Stockholm, Folkpartiet
Det ska mycket till för att man ska exploatera Stockholms vattenytor, som jag citeras i tidningen. Däremot ska vi fortsätta att utveckla Stockholms stränder och kajer så att fler, stockholmare och besökare, kan njuta av de öppna vattenytor som är en av Stockholms stora tillgångar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om badhotell, badringen, Ulvsundasjön, Kungsholmen, Stockholm, Folkpartiet
måndag, juli 04, 2011
Tänk gärna nytt, men glöm inte det redan tänkta
Bristen på fler framtidsreformer inför Alliansens andra mandatperiod har varit ett ämne för oro och kritik för Alliansens vänner och tillskyndare. Detta verkar regeringen nu vilja göra något åt, med sin i dag aviserade framtidskommission. Och det är förvisso en rad viktiga ämnesområden som de fyra partiledarna tar upp och lovar behandla.
Gott så. Det behövs säkerligen nya tankar för att möta utmaningarna kring demografi, integration, jämställdhet, jämlikhet och miljö. Men innan man börjar leta nya tankar, finns kloka tankar redan tänkta.
Alliansens problem är inte ett tomt idéskafferi. Idéer finns det gott om. Regeringens eget globaliseringsråd, en av förre Folkpartiledaren Lars Leijonborgs främsta prioriteringar, kom för lite drygt två år sedan med en rad viktiga förslag. Att genomföra många av dem - slopad värnskatt, höjd gräns för statsskatt, forsknings- och utbildningssatsningar, m.m. - skulle ge regeringen en diger agenda. Att reformera arbetsmarknaden vore ett välkommet område för arbetsmarknadens parter. Arbetsmarknadens funktionssätt har också långtidsutredningen lämnat förslag kring.
En minoritetsregering har förvisso en svagare ställning än förra mandatperiodens majoritetsregering. Då kan en framtidskommission vara en bra väg framåt. Men reformambitioner krävs även i nutid, för att vinna fortsatt förtroende för framtida majoriteter.
Bloggar gör bl.a. Ulf Bjereld, Thomas Böhlmark, Jesper Svensson, Hans Åberg. Om Globaliseringsrådets rapport i maj 2009: DN, E24, SvD, SR Ekot, SVT. Om regeringens framtidskommission: DN Debatt, SvD.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Alliansen, regeringen, framtiden, framtidskommission, globaliseringsrådet, långtidsutredningen, Lars Leijonborg, värnskatt, statsskatt, forskning, arbetsmarknad
Gott så. Det behövs säkerligen nya tankar för att möta utmaningarna kring demografi, integration, jämställdhet, jämlikhet och miljö. Men innan man börjar leta nya tankar, finns kloka tankar redan tänkta.
Alliansens problem är inte ett tomt idéskafferi. Idéer finns det gott om. Regeringens eget globaliseringsråd, en av förre Folkpartiledaren Lars Leijonborgs främsta prioriteringar, kom för lite drygt två år sedan med en rad viktiga förslag. Att genomföra många av dem - slopad värnskatt, höjd gräns för statsskatt, forsknings- och utbildningssatsningar, m.m. - skulle ge regeringen en diger agenda. Att reformera arbetsmarknaden vore ett välkommet område för arbetsmarknadens parter. Arbetsmarknadens funktionssätt har också långtidsutredningen lämnat förslag kring.
En minoritetsregering har förvisso en svagare ställning än förra mandatperiodens majoritetsregering. Då kan en framtidskommission vara en bra väg framåt. Men reformambitioner krävs även i nutid, för att vinna fortsatt förtroende för framtida majoriteter.
Bloggar gör bl.a. Ulf Bjereld, Thomas Böhlmark, Jesper Svensson, Hans Åberg. Om Globaliseringsrådets rapport i maj 2009: DN, E24, SvD, SR Ekot, SVT. Om regeringens framtidskommission: DN Debatt, SvD.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Alliansen, regeringen, framtiden, framtidskommission, globaliseringsrådet, långtidsutredningen, Lars Leijonborg, värnskatt, statsskatt, forskning, arbetsmarknad
onsdag, juni 29, 2011
När kulturjournalistik blir personangrepp
Det ska fan vara kulturpolitiker – eller för den delen kulturtjänsteman. Åtminstone om man ska försöka reformera kulturstödet i Stockholm, och ska behaga kulturjournalister som Aftonbladets Claes Wahlin. I dag skriver Madeleine Sjöstedt en med rätta eldfängd replik i Aftonbladet (ej på nätet men på Madeleines blogg).
Månad efter månad har vi kunnat ta del av frontalangrepp eller nålstick som går ut på hur vi i princip vill riva ned det fria kulturlivet, och helst snabbt och i hemlighet. Främst i skottgluggen har min partivän Madeleine Sjöstedt stått, men än värre är hur den opolitiske tjänstemannen Patrik Liljegren, som kulturstrategisk chef ansvarig för kulturstödet, har hängts ut.
Priset (hittills är väl bäst att säga) togs när Madeleine Sjöstedt helt i förbigående, i en artikel som handlade om något helt annat, etiketterades som kulturslaktare och Patrik Liljegren som hennes kulturslaktarlärling (AB 18 juni).
Månad efter månad har vi kunnat ta del av frontalangrepp eller nålstick som går ut på hur vi i princip vill riva ned det fria kulturlivet, och helst snabbt och i hemlighet. Främst i skottgluggen har min partivän Madeleine Sjöstedt stått, men än värre är hur den opolitiske tjänstemannen Patrik Liljegren, som kulturstrategisk chef ansvarig för kulturstödet, har hängts ut.
Priset (hittills är väl bäst att säga) togs när Madeleine Sjöstedt helt i förbigående, i en artikel som handlade om något helt annat, etiketterades som kulturslaktare och Patrik Liljegren som hennes kulturslaktarlärling (AB 18 juni).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
