Stockholmsliberal kulturpolitik bedrivs inte bara i Stockholms stad - utan även i landstinget. Kulturlandstingsrådet Anna Starbrink kunde i kväll berätta om en fortsatt och ännu större satsning på Konserthuset. Det är en kulturinstitution som stockholmarna verkligen kan vara stolta över, och som sätter Stockholm på världskartan inte bara vid Nobelprisutdelningarna. Året om kommer stora världsartister, och publiken ökar år efter år.
För att fortsätta denna positiva utveckling och den höga konstnärliga nivån kommer landstinget att höja sitt anslag till Konserthuset med ett nytt flerårsavtal. Till 2014 höjs den årliga anslagsnivån successivt med 20 miljoner. Under hela fyraårsperioden betyder det 54 miljoner kronor mer till musikkonsten. Under Alliansens och Folkpartiets tid sedan 2006 kommer den årliga anslagsnivån att ha höjts med 40 procent.
Anna Starbrink berättar om detta i kvällens ABC, och skriver mer med alla siffrorna på sin blogg.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, Stockholm, Konserthuset, Alliansen, Folkpartiet, budget, ekonomi
(Upplagd på nytt p.g.a blogger-problem.)
fredag, maj 13, 2011
torsdag, april 21, 2011
Öppen process för ett nytt kulturstöd
Kulturstödet i Stockholm ska förändras, och det har långtifrån varit någon hemlighet. Tvärtom har både Madeleine Sjöstedt och jag skrivit om det ett flertal gånger på våra bloggar (några exempel: MS 1, 2; RJ 1, 2, 3). Kulturborgarrådet har också bl.a. skrivit en debattartikel på DN.se för ganska exakt ett år sedan. Och i stadens budget för 2011, efter att Folkpartiet tillsammans med Alliansen vunnit förtroende för ytterligare en mandatperiod och fortsatte att styra kulturpolitiken, är det koncist och tydligt uttryckt:
Ändå verkar det finnas mycket oro, en del missförstånd och på några håll, vågar jag säga, inslag av konspirationsteorier. Det märkte jag av på en kulturpolitisk utfrågning i måndags, som i princip uteslutande kom att kretsa kring det nya kulturstödet. Låt mig vara mycket tydlig: Det finns inget mellan raderna. Vi är öppna med våra ambitioner för kulturstödet, som vi har varit länge: Vi vill ha mer kultur för stockholmarna, och för de skattepengar vi satsar; vi vill att kulturen ska få mer pengar, även från andra håll; vi vill förena bredd med spets, kulturpolitik med konstpolitik, förnyelse med erfarenhet. Framför allt vill vi komma bort från inlåsningseffekterna i det nuvarande stödet, och ge många nya duktiga chansen.
Vi tycker (kanske till skillnad från en del andra; motsatt åsikt har faktiskt uttryckts) att det behövs fler och nya aktörer i Stockholms kulturliv.
Processen kring det nya kulturstödet är vi gärna öppna kring. Om mer information efterfrågas, ska vi tillgodose det behovet. Uppdraget att ta fram ett förslag till nytt kulturstöd har utifrån budgetbeslutet getts till vår kulturförvaltning, i sedvanlig ordning. Förvaltningen har med kulturrotelns och Alliansens tillskyndan valt ett betydligt öppnare tillvägagångssätt än annars: istället för att själva skruva och fundera på olika stödvarianter, har man tillfrågat ett antal aktiva i Stockholms kulturliv om att ingå i en arbetsgrupp eller en referensgrupp, för att få in erfarenheter man tycker sig behöva. Personerna i fråga representerar inga andra utom sig själva och sina erfarenheter och åsikter, och de har olika bakgrund i teater, musik, dans och andra kulturformer liksom i verksamheter både med och utan stöd i dag. Processen leds av en professionell konsult, utan egen inblandning i Stockholms eller egentligen svenskt kulturliv.
Denna process kommer att leda fram till ett förslag, som kommer att kunna debatteras av hela kulturlivet på ett remisseminarium i maj. (Givetvis är alla synpunkter och erfarenheter från andra håll också dessförinnan, och ständigt, välkomna, till förvaltningen eller till oss i nämnden. Det slutliga förslaget från förvaltningen kommer sedan till oss förtroendevalda i kulturnämnden - och den sedvanliga demokratiska processen tar vid, fram till ett beslut i kulturnämnden i augusti. Ett nytt stödsystem ska sedan förhoppningsvis kunna gälla från 1 januari 2012.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, kultur, politik, kulturpolitik, kulturstöd, kulturnämnden, fria grupper
"Kulturnämnden ska inleda en översyn av verksamhetsstödet med målet att stimulera produktivitet, konstnärlig förnyelse och kvalitet. Översynen ska lämna förslag på hur aktiva stödformer snabbare kan hjälpa till att etablera nya initiativ, producenter, ar-rangörer eller projekt på Stockholms kulturarena. Särskild uppmärksamhet ska ägnas verksamheter som strävar efter att nå publikgrupper som är svagt företrädda i stadens kultur- och föreningsliv. Det är prioriterat att utarbeta nya system för oberoende kvalitetsmätning av de kulturverksamheter som staden stödjer."Budgeten är stadens absolut viktigaste styrinstrument, vars skrivningar är direkt styrande för verksamheterna. Långtifrån allt nämns där - det mesta på respektive facknämndsområde återfinns i respektive verksamhetsplan - och det som tas med i hela stadens budget väger med andra ord tungt.
Ändå verkar det finnas mycket oro, en del missförstånd och på några håll, vågar jag säga, inslag av konspirationsteorier. Det märkte jag av på en kulturpolitisk utfrågning i måndags, som i princip uteslutande kom att kretsa kring det nya kulturstödet. Låt mig vara mycket tydlig: Det finns inget mellan raderna. Vi är öppna med våra ambitioner för kulturstödet, som vi har varit länge: Vi vill ha mer kultur för stockholmarna, och för de skattepengar vi satsar; vi vill att kulturen ska få mer pengar, även från andra håll; vi vill förena bredd med spets, kulturpolitik med konstpolitik, förnyelse med erfarenhet. Framför allt vill vi komma bort från inlåsningseffekterna i det nuvarande stödet, och ge många nya duktiga chansen.
Vi tycker (kanske till skillnad från en del andra; motsatt åsikt har faktiskt uttryckts) att det behövs fler och nya aktörer i Stockholms kulturliv.
Processen kring det nya kulturstödet är vi gärna öppna kring. Om mer information efterfrågas, ska vi tillgodose det behovet. Uppdraget att ta fram ett förslag till nytt kulturstöd har utifrån budgetbeslutet getts till vår kulturförvaltning, i sedvanlig ordning. Förvaltningen har med kulturrotelns och Alliansens tillskyndan valt ett betydligt öppnare tillvägagångssätt än annars: istället för att själva skruva och fundera på olika stödvarianter, har man tillfrågat ett antal aktiva i Stockholms kulturliv om att ingå i en arbetsgrupp eller en referensgrupp, för att få in erfarenheter man tycker sig behöva. Personerna i fråga representerar inga andra utom sig själva och sina erfarenheter och åsikter, och de har olika bakgrund i teater, musik, dans och andra kulturformer liksom i verksamheter både med och utan stöd i dag. Processen leds av en professionell konsult, utan egen inblandning i Stockholms eller egentligen svenskt kulturliv.
Denna process kommer att leda fram till ett förslag, som kommer att kunna debatteras av hela kulturlivet på ett remisseminarium i maj. (Givetvis är alla synpunkter och erfarenheter från andra håll också dessförinnan, och ständigt, välkomna, till förvaltningen eller till oss i nämnden. Det slutliga förslaget från förvaltningen kommer sedan till oss förtroendevalda i kulturnämnden - och den sedvanliga demokratiska processen tar vid, fram till ett beslut i kulturnämnden i augusti. Ett nytt stödsystem ska sedan förhoppningsvis kunna gälla från 1 januari 2012.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, kultur, politik, kulturpolitik, kulturstöd, kulturnämnden, fria grupper
söndag, april 17, 2011
Kristinebergs Strandpark ska vara park
Folkpartiet står fast vid att hela Kristinebergs Strandpark ska byggas. Om detta har jag skrivit tidigare här, och både jag och andra liberaler har kommenterat detta i lokaltidningarna. Vi håller emot att ändra detaljplanen. Det har vi nu också nått resultat kring (Vårt Kungsholmen 1, 2, DN).
Strandparksfrågan riskerar lätt att bli en konflikt mellan park- och tennisvänner, eftersom den tennishall som ligger mitt på platsen effektivt blockerar hela tanken med Strandparken. Vi har förstås inget emot vare sig tennisspelare eller tennishallar, tvärtom vill vi gärna ha fler sportanläggningar och möjlighet till idrott på Kungsholmen och i Stockholm. Dock inte just på denna plats. Tanken med en park som går hela vägen ner mot vattnet, och har en viss storlek, är mycket viktig för nordvästra Kungsholmen. Och det är viktigt att planerna kan förverkligas så fort som möjligt eftersom den nya stadsdelen nu börjar bli klar, med tusentals nya invånare. Parken blir viktig för de boende, för förskolorna i området, och förstås en plats för motion och rekreation.
Det mest logiska är att flytta tennishallen. En tänkbar lösning är förstås att gräva ned en tennishall, som därmed inte inkräktar på parkens storlek eller funktion. Frågan är hur markförhållanden och kostnader ser ut. Det är bra att detta nu undersöks ordentligt, tack vare vårt ställningstagande.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kristinebergs strandpark, Kungsholmen, parker, Stockholm, idrottsanläggningar, tennishall, Folkpartiet, politik
Strandparksfrågan riskerar lätt att bli en konflikt mellan park- och tennisvänner, eftersom den tennishall som ligger mitt på platsen effektivt blockerar hela tanken med Strandparken. Vi har förstås inget emot vare sig tennisspelare eller tennishallar, tvärtom vill vi gärna ha fler sportanläggningar och möjlighet till idrott på Kungsholmen och i Stockholm. Dock inte just på denna plats. Tanken med en park som går hela vägen ner mot vattnet, och har en viss storlek, är mycket viktig för nordvästra Kungsholmen. Och det är viktigt att planerna kan förverkligas så fort som möjligt eftersom den nya stadsdelen nu börjar bli klar, med tusentals nya invånare. Parken blir viktig för de boende, för förskolorna i området, och förstås en plats för motion och rekreation.
Det mest logiska är att flytta tennishallen. En tänkbar lösning är förstås att gräva ned en tennishall, som därmed inte inkräktar på parkens storlek eller funktion. Frågan är hur markförhållanden och kostnader ser ut. Det är bra att detta nu undersöks ordentligt, tack vare vårt ställningstagande.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kristinebergs strandpark, Kungsholmen, parker, Stockholm, idrottsanläggningar, tennishall, Folkpartiet, politik
fredag, april 08, 2011
Måste gå som tåget
Tåg är lätta att älska. Åtminstone i idévärlden: snabba, miljövänliga och med stor kapacitet att transportera såväl människor som gods. Tåg binder samman allt större regioner - vad pendeltågen gjorde för Stockholmsregionen på 70-talet är Pågatåg och Mälardalståg på väg att göra för Skåne och förhoppningsvis även Mälardalen.
Men svenskarna och deras tågtrafik har en kärleksförbindelse med bekymmer. Kapaciteten har inte alls växt i den takt som behövs. Pengar har prioriterats fel - till en Botniabana, som dessutom inte är kopplad till övriga tågsystemet på ett tillräckligt bra sätt. Samtidigt har bristande underhåll och för små marginaler gjort att även befintliga system fallerar, gång på gång.
Det dröms om höghastighetståg på Europabanor och en nordisk triangel. Det är en dröm som jag delar. Men först måste vi se till att de tåg vi har verkligen kan gå, som tåget. Pålitligt och snabbt.
Regeringens satsning på förstärkt underhåll är därför viktigt som ett steg på vägen (men långtifrån nog). Gårdagkvällens tågkaos gav en oväntad men tydlig fond, som säkert uppväckte många mindre goda vinterminnen.
Sedan ska vi fortsätta att investera också i nya banor. Svealandsbanan har fått efterlängtat dubbelspår på fler sträckor. Sådana nyckelinvesteringar är väl värda att prioritera, med långt mindre summor än för de dyra höghastighetsdrömmarna kan vi få stora resultat genom att regioner som Mälardalen växer ihop bättre.
Infrastrukturinvesteringar är också angelägna för samhällsekonomin och arbetsmarknaden. Regeringen gör klokt i att komplettera sin politik för tillväxt och sysselsättning på detta område. Jobbskatteavdrag är bra - men räcker inte. Förutom att också underlätta efterfrågan på arbetskraft (genom lägre skatt på företagande, regelförenklingar, flexiblare arbetsrätt) och att vidga synen på utbudsåtgärder (slopad värnskatt, modern trygghet i socialförsäkringarna) behövs investeringar. Som Johan Schück påpekar i dagens DN (ej på nätet), liksom förr och många andra med honom, är det betydligt klokare än att fortsätta amortera ned en statsskuld som närmar sig rekordlåga nivåer för de senaste decennierna (mätt som andel av BNP).
Jämte utbildning och forskning är det infrastruktur som gäller. Den nya tidens infrastruktur i form av IT ska givetvis finnas med i bilden, men tåg, spår och vägar behövs lika mycket nu som förr. Resor och handel är lika modernt i dag som på Gripenstedts 1800-tal.
(Tågtrafik är ju för övrigt också ett utmärkt användningsområde för mer el, och om vi med ett kärnkraftsgenererat överskott kan exportera lite tågenergi över Öresundsbron så danskarna slipper elda kol för att få ström så borde det väl glädja även grönaste miljövänner?)
DN 1, 2, SvD 1, 2, SVT Rapport om regeringens tågsatsning. Miljöpartiet i DN om kärnkraft och elöverskott. DN 1, 2 om Botniabanan. Bloggar: Annie Johansson, Kent Persson, Mathias Sundin, Mikael Andersson, Lotta Olsson samt Adam Cwejman (om energipopulism).
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, trafik, infrastruktur, tåg, underhåll, tågkaos, höghastighetståg, Botniabanan, Europabanan, Götalandsbanan, investeringar, Gripenstedt
Men svenskarna och deras tågtrafik har en kärleksförbindelse med bekymmer. Kapaciteten har inte alls växt i den takt som behövs. Pengar har prioriterats fel - till en Botniabana, som dessutom inte är kopplad till övriga tågsystemet på ett tillräckligt bra sätt. Samtidigt har bristande underhåll och för små marginaler gjort att även befintliga system fallerar, gång på gång.
Det dröms om höghastighetståg på Europabanor och en nordisk triangel. Det är en dröm som jag delar. Men först måste vi se till att de tåg vi har verkligen kan gå, som tåget. Pålitligt och snabbt.
Regeringens satsning på förstärkt underhåll är därför viktigt som ett steg på vägen (men långtifrån nog). Gårdagkvällens tågkaos gav en oväntad men tydlig fond, som säkert uppväckte många mindre goda vinterminnen.
Sedan ska vi fortsätta att investera också i nya banor. Svealandsbanan har fått efterlängtat dubbelspår på fler sträckor. Sådana nyckelinvesteringar är väl värda att prioritera, med långt mindre summor än för de dyra höghastighetsdrömmarna kan vi få stora resultat genom att regioner som Mälardalen växer ihop bättre.
Infrastrukturinvesteringar är också angelägna för samhällsekonomin och arbetsmarknaden. Regeringen gör klokt i att komplettera sin politik för tillväxt och sysselsättning på detta område. Jobbskatteavdrag är bra - men räcker inte. Förutom att också underlätta efterfrågan på arbetskraft (genom lägre skatt på företagande, regelförenklingar, flexiblare arbetsrätt) och att vidga synen på utbudsåtgärder (slopad värnskatt, modern trygghet i socialförsäkringarna) behövs investeringar. Som Johan Schück påpekar i dagens DN (ej på nätet), liksom förr och många andra med honom, är det betydligt klokare än att fortsätta amortera ned en statsskuld som närmar sig rekordlåga nivåer för de senaste decennierna (mätt som andel av BNP).
Jämte utbildning och forskning är det infrastruktur som gäller. Den nya tidens infrastruktur i form av IT ska givetvis finnas med i bilden, men tåg, spår och vägar behövs lika mycket nu som förr. Resor och handel är lika modernt i dag som på Gripenstedts 1800-tal.
(Tågtrafik är ju för övrigt också ett utmärkt användningsområde för mer el, och om vi med ett kärnkraftsgenererat överskott kan exportera lite tågenergi över Öresundsbron så danskarna slipper elda kol för att få ström så borde det väl glädja även grönaste miljövänner?)
DN 1, 2, SvD 1, 2, SVT Rapport om regeringens tågsatsning. Miljöpartiet i DN om kärnkraft och elöverskott. DN 1, 2 om Botniabanan. Bloggar: Annie Johansson, Kent Persson, Mathias Sundin, Mikael Andersson, Lotta Olsson samt Adam Cwejman (om energipopulism).
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, trafik, infrastruktur, tåg, underhåll, tågkaos, höghastighetståg, Botniabanan, Europabanan, Götalandsbanan, investeringar, Gripenstedt
Välj integritetsstriderna - bekymra er inte om SMS-påminnelser
Integritet är viktigt. Så viktigt att vi inte kan ägna tid och kraft åt ovidkommande frågor. Och integritetshotet i SMS-påminnelser från tandläkaren eller sjukvården är praktiskt taget ovidkommande.
I en tid när kameraövervakningen sprider sig (långtifrån alltid med empirisk grund för att det verkligen är så förebyggande och trygghetsskapande som man hoppas), när all mobiltrafikdata ska lagras och uppgifter om flygpassagerare ska sparas och skickas mellan länder - då måste integritetsvänner välja sina strider.
Lyckligtvis verkar varken Socialstyrelsen eller Datainspektionen, som annars brukar hålla hårt på alla regler om personuppgiftshantering, vilja ta den här striden. Den hälsosamma inställningen verkar vara att snarast möjligt lösa problemet (DN, IT i vården.)
Det bör inte krävas någon särskild krypteringstjänst eller programvara för att kunna ta emot ett sms med påminnelse om en tandläkartid eller ett besök i vården. Ett vanligt, enkelt personligt godkännande där jjag själv tackar ja räcker.
Chefen, "eHälsolandstingsrådet" Birgitta Rydberg bloggar liksom Olov Lindquist.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om integritet, vård, sms, sms-påminnelser, vård, esamhället
I en tid när kameraövervakningen sprider sig (långtifrån alltid med empirisk grund för att det verkligen är så förebyggande och trygghetsskapande som man hoppas), när all mobiltrafikdata ska lagras och uppgifter om flygpassagerare ska sparas och skickas mellan länder - då måste integritetsvänner välja sina strider.
Lyckligtvis verkar varken Socialstyrelsen eller Datainspektionen, som annars brukar hålla hårt på alla regler om personuppgiftshantering, vilja ta den här striden. Den hälsosamma inställningen verkar vara att snarast möjligt lösa problemet (DN, IT i vården.)
Det bör inte krävas någon särskild krypteringstjänst eller programvara för att kunna ta emot ett sms med påminnelse om en tandläkartid eller ett besök i vården. Ett vanligt, enkelt personligt godkännande där jjag själv tackar ja räcker.
Chefen, "eHälsolandstingsrådet" Birgitta Rydberg bloggar liksom Olov Lindquist.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om integritet, vård, sms, sms-påminnelser, vård, esamhället
måndag, april 04, 2011
Bredd och spets i kunskapsskolan
Skolan rankas numera ofta som den viktigaste sakpolitiska frågan. Det är en rimlig prioritering av dubbla skäl: Utbildning lägger grunden till personlig och samhällelig framgång och utveckling. Och det finns en hel del att göra för att svensk skola ska kunna fylla den rollen.
En hel del görs också med läroplaner, kunskapsmål, utvärderingsverktyg i form av nationella prov och betyg, ny lärarutbildning, ny skollag som ska säkerställa elevernas rättigheter och tillgången till god skolhälsovård...
En bra skola måste fungera för alla och möta varje elev utifrån dennes alldeles unika förutsättningar. Det handlar om att stödja dem som behöver extra hjälp, men också dem som är särskilt duktiga, liksom alla däremellan: alla ska få en chans att utvecklas och lära sig. Alla har rätt till kunskap, förmedlad av duktiga lärare som får och tar en nyckelroll i klassrummet (för att beröra en tidigare, eldfängd debatt om "katederundervisningen").
Både spetsen och bredden behövs i kunskapsskolan. Därför är de spetsklasser redan på högstadiet som utbildningsministern Jan Björklund nu kan införa, ett steg i rätt riktning. Både för de elever och föräldrar som vill och kan som nu får möjlighet till en spetsutbildning, och för att premiera teoretisk kunskap i stort. Det är inte bara estetiska eller idrottsliga prestationer som ska ge status och premieras genom dylika "elitsatsningar".
En reform som vore viktig för svensk skola i stort, och kanske framför allt sådana som Tolvåkersskolan i Kävlinge, vore att se över kommunaliseringen av skolan och dess effekter. Den skrämmande bild som Maciej Zaremba målar upp med sedvanlig stilistisk skärpa i söndagens DN borde stämma till djup eftertanke ("Så vandaliserade kommunen en skola"). Det är ett skräckexempel som Zaremba belyser - men kommunaliseringen är en av flera viktiga faktorer bakom kräftgången för svensk skola, svenska lärares status och svenska elevers kunskapsresultat. En kräftgång som även med alla skolreformer från det liberala utbildningsdepartementet kommer att ta tid att bryta. (Var kräftgången slutar om nye S-ledaren Juholt får chans att "backa bandet" (SvD) är något som många skolprioriterande mittenväljare borde fråga sig.)
Ett förstatligande av skolan är den viktiga skolreform som Folkpartiet och Jan Björklund ännu inte fått möjlighet att genomföra.
Bloggar: Lotta Edholm, Jesper Svensson
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, skolpolitik, förstatligande, statlig skola, kommunalisering, kommunal skola, Maciej Zaremba, Jan Björklund, Folkpartiet, spetsklasser, spetsutbildning, elitklasser, kunskapsskola
En hel del görs också med läroplaner, kunskapsmål, utvärderingsverktyg i form av nationella prov och betyg, ny lärarutbildning, ny skollag som ska säkerställa elevernas rättigheter och tillgången till god skolhälsovård...
En bra skola måste fungera för alla och möta varje elev utifrån dennes alldeles unika förutsättningar. Det handlar om att stödja dem som behöver extra hjälp, men också dem som är särskilt duktiga, liksom alla däremellan: alla ska få en chans att utvecklas och lära sig. Alla har rätt till kunskap, förmedlad av duktiga lärare som får och tar en nyckelroll i klassrummet (för att beröra en tidigare, eldfängd debatt om "katederundervisningen").
Både spetsen och bredden behövs i kunskapsskolan. Därför är de spetsklasser redan på högstadiet som utbildningsministern Jan Björklund nu kan införa, ett steg i rätt riktning. Både för de elever och föräldrar som vill och kan som nu får möjlighet till en spetsutbildning, och för att premiera teoretisk kunskap i stort. Det är inte bara estetiska eller idrottsliga prestationer som ska ge status och premieras genom dylika "elitsatsningar".
En reform som vore viktig för svensk skola i stort, och kanske framför allt sådana som Tolvåkersskolan i Kävlinge, vore att se över kommunaliseringen av skolan och dess effekter. Den skrämmande bild som Maciej Zaremba målar upp med sedvanlig stilistisk skärpa i söndagens DN borde stämma till djup eftertanke ("Så vandaliserade kommunen en skola"). Det är ett skräckexempel som Zaremba belyser - men kommunaliseringen är en av flera viktiga faktorer bakom kräftgången för svensk skola, svenska lärares status och svenska elevers kunskapsresultat. En kräftgång som även med alla skolreformer från det liberala utbildningsdepartementet kommer att ta tid att bryta. (Var kräftgången slutar om nye S-ledaren Juholt får chans att "backa bandet" (SvD) är något som många skolprioriterande mittenväljare borde fråga sig.)
Ett förstatligande av skolan är den viktiga skolreform som Folkpartiet och Jan Björklund ännu inte fått möjlighet att genomföra.
Bloggar: Lotta Edholm, Jesper Svensson
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, skolpolitik, förstatligande, statlig skola, kommunalisering, kommunal skola, Maciej Zaremba, Jan Björklund, Folkpartiet, spetsklasser, spetsutbildning, elitklasser, kunskapsskola
söndag, april 03, 2011
Hög tid att ta båtbussen för Kungsholmsborna
Kollektivtrafik på Stockholms inre vatten har diskuterats länge. Folkpartiet har förespråkat pendelbåtar såväl i Stadshuset och som landstinget, och vi liberaler på Kungsholmen har också drivit frågan. Nu när frågan åter aktualiseras i debatten tycker vi att det börjar bli färdigdiskuterat. Rubriken på min och Samuel Danofskys insändare i senaste Vårt Kungsholmen förmedlar vårt budskap med all tydlighet. (Texten klistras också in nedanför urklippet.) Att göra som vi föreslår borde inte vara så svårt - jämfört med mycket annan kollektivtrafik är en båtlinje relativt enkel att sjösätta (om uttrycket tillåts).
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kollektivtrafik, båtbuss, båttrafik, pendelbåtar, Kungsholmen, landstinget, Stockholm, Vårt Kungsholmen
I vinter har många dristiga personer tagit den närmaste vägen till och från Kungsholmen – över det tillfrusna vattnet. I en stad som är byggd på vatten borde även kollektivtrafik på vatten vara en självklarhet. Det är också ett självklart mål för Folkpartiet på Kungsholmen.
Vår stadsdel består av öar – och det borde gå att ta den snabba vägen även när isen inte bär.
Vi har med stöd av Folkpartiet i Stadshuset och Landstingshuset drivit på för snabba, smidiga båtbussar som ska göra det enkelt att ta sig till Södermalm, Solna, Sundbyberg och Bromma. Det är bra att sikta högt mot ett helt linjenät på Stockholms vattenvägar, men viktigast är att efter alla år av planer få något gjort. Sätt båtbussen i sjön!
Rasmus Jonlund (FP), ordförande Folkpartiet Kungsholmen
Samuel Danofsky (FP), landstingspolitiker
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kollektivtrafik, båtbuss, båttrafik, pendelbåtar, Kungsholmen, landstinget, Stockholm, Vårt Kungsholmen
måndag, mars 21, 2011
Tryggare för cyklister på Kungsholmen
Folkpartiet agerar för att åtgärda den trafikfarliga korsningen S:t Eriksgatan-Fleminggatan. I veckans Mitt i skriver jag med vår gruppledare i stadsdelsnämnden Charlotta Schenholm, som också sitter i trafiknämnden, om satsningen på korsningen och om en nollvision för dödade och svårt skadade cyklister.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, trafik, trafiksäkerhet, S:t Eriksgatan, Fleminggatan, Folkpartiet, Kungsholmen
Stockholms farligaste korsning skall bli tryggare för gående och cyklister
Under en lång tid har alla som någon gång passerat korsningen Flemmingatan/St Eriksgatan märkt att det är en av Sveriges farligaste korsningar. Så sent som i december dödades en gångtrafikant och i september 2010 skadades en cyklist svårt. Frågan har varit uppe politiskt flera gånger men det har varit svårt att komma med konkreta förslag på åtgärder.
I trafiknämnden 17/3 beslutar vi nu att avsätta 1,5 msek för att ta fram konkreta förslag på hur man skall göra korsningen mer säker för de oskyddade trafikanterna – äntligen säger vi folkpartister som drivit på i frågan!
Det är dags för en nollvision för dödade och svårt skadade cyklister i Stockholm. Nu prioriterar vi de farligaste korsningarna först – Det skall kännas tryggt att cykla och gå på Stockholms gator.
Charlotta Schenholm (FP), gruppledare stadsdelsnämnden, ersättare trafik- och renhållningsnämnden
Rasmus Jonlund (FP), ordförande FP Kungsholmen
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, trafik, trafiksäkerhet, S:t Eriksgatan, Fleminggatan, Folkpartiet, Kungsholmen
Bygg hela Kristinebergs Strandpark
Kristinebergs Strandpark skulle bli den nya stora stadsparken för nordvästra Kungsholmen. Tennishallen skulle flyttas till en annan plats. Så säger fortfarande detaljplanen, och så kräver vi i Folkpartiet på Kungsholmen att det ska bli. Varken vi eller några andra i Folkpartiet har varit delaktiga i några beslut inför de nya besked som gavs för en månad sedan om att tennishallen skulle bli kvar (DN, Stockholmsnytt).
I veckans Mitt i berättar upprörda Kristinebergsbor om sin kamp för att den utlovade parken ska bli av. För oss i Folkpartiet på Kungsholmen är det självklart att hela parken måste byggas, och att tennishallen som är en angelägen verksamhet i ett Stockholm med behov av tränings- och idrottsanläggningar, måste få en annan plats. Annars får den grävas ned så att parken inte störs. En gräsövertäckning som föreslagits som ett kamouflage räcker inte på långa vägar.
Folkpartiets representanter i stadsdelsnämnden lade en skrivelse på sammanträdet i förra veckan, och som ordförande för vår Kungsholmsförening berättar jag om detta i Mitt i. Lars Lundqvist, som sitter i stadsdelsnämnden, bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Kungsholmen, Kristineberg, Kristinebergs strandpark, strandparken, tennishallen, Stockholms tennishall, Folkpartiet
I veckans Mitt i berättar upprörda Kristinebergsbor om sin kamp för att den utlovade parken ska bli av. För oss i Folkpartiet på Kungsholmen är det självklart att hela parken måste byggas, och att tennishallen som är en angelägen verksamhet i ett Stockholm med behov av tränings- och idrottsanläggningar, måste få en annan plats. Annars får den grävas ned så att parken inte störs. En gräsövertäckning som föreslagits som ett kamouflage räcker inte på långa vägar.
Folkpartiets representanter i stadsdelsnämnden lade en skrivelse på sammanträdet i förra veckan, och som ordförande för vår Kungsholmsförening berättar jag om detta i Mitt i. Lars Lundqvist, som sitter i stadsdelsnämnden, bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Kungsholmen, Kristineberg, Kristinebergs strandpark, strandparken, tennishallen, Stockholms tennishall, Folkpartiet
Kommunaliserat nöjesliv?
Konkurrens är A och O i kultur- och nöjeslivet: mångfalden av idéer, möjligheten att skapa något eget, att välja eller själv starta ett alternativ, är grundläggande. I Stockholm är antalet scener, klubbar, mötesplatser och inte minst antalet arrangörer, entrepenörer och idésprutor stort. Ett omtalat exempel är Trädgården, numera med hemvist "under bron".
När Berns nu står inför att få nya ägare, upplevs ett hot mot mångfalden. Det är bra att engagerade nöjesintresserade utövare, journalister och stockholmare slår vakt om att det ska finnas många "olika aktörer med olika profil", som Nils Hansson skriver i dagens DN. Engagemanget delas helt och hållet av oss i Folkpartiet, det vågar jag uttala mig om. Steget från engagemang för mångfald till politiskt agerande kring en specifik, privatägd fastighet med privat driven nöjesverksamhet, är dock mycket långt.
Oförståelsen som Nils Hansson vill se hos kulturborgarrådet får nog snarare sägas gälla politikens roll i nöjeslivet.
Vi välkomnar en fortsatt nöjesverksamhet på Berns. Men vi har inga möjligheter att gripa in, och skulle inte heller vilja gripa in, i ägandet av fastigheten och handhavandet av nöjesverksamheten. Privata åsikter av olika slag kan vi ha kring alla möjliga saker, men att uttala sig om vem som ska driva en sådan privat nöjesverksamhet hör knappast heller till en kommunpolitikers uppdragsbeskrivning.
Däremot ska vi bejaka mångfalden, framför allt genom att stödja utövarna, inte i första hand lokaler; de lokaler vi har som i t.ex. Kulturhuset ska förstås utnyttjas för ett brett kulturprogram; det mer nöjesinriktade stödjer vi t.ex. genom försöket med live-checkar; stödet till det fria kulturlivet, till samlingslokaler, den kommunala Kulturskolan är alla verksamheter med sikte på återväxten av kultur- och nöjesaktörer.
Som borgarrådet Madeleine Sjöstedt själv skriver på sin blogg ska vi inte bara bry oss om våra egna kulturverksamheter eller dem som får kommunalt stöd: "Vi ska även verka för att alla som står på egna ben får bra villkor – det kan handla om tillståndsfrågor, trafikfrågor, åtgärder för att förenkla, bygglov, marknadsföring etc. Staden ska se till att alla följer reglerna, men inte reglera vilka klubbarrangörer vi vill ha i Stockholm och inte."
Mer kommunaliserat än så är vi nog alla glada att nöjeslivet inte blir.
Även Fredrik Sneibjerg bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, nöje, Berns, Stureplansgruppen, DN, livecheckar, kulturstöd
När Berns nu står inför att få nya ägare, upplevs ett hot mot mångfalden. Det är bra att engagerade nöjesintresserade utövare, journalister och stockholmare slår vakt om att det ska finnas många "olika aktörer med olika profil", som Nils Hansson skriver i dagens DN. Engagemanget delas helt och hållet av oss i Folkpartiet, det vågar jag uttala mig om. Steget från engagemang för mångfald till politiskt agerande kring en specifik, privatägd fastighet med privat driven nöjesverksamhet, är dock mycket långt.
Oförståelsen som Nils Hansson vill se hos kulturborgarrådet får nog snarare sägas gälla politikens roll i nöjeslivet.
Vi välkomnar en fortsatt nöjesverksamhet på Berns. Men vi har inga möjligheter att gripa in, och skulle inte heller vilja gripa in, i ägandet av fastigheten och handhavandet av nöjesverksamheten. Privata åsikter av olika slag kan vi ha kring alla möjliga saker, men att uttala sig om vem som ska driva en sådan privat nöjesverksamhet hör knappast heller till en kommunpolitikers uppdragsbeskrivning.
Däremot ska vi bejaka mångfalden, framför allt genom att stödja utövarna, inte i första hand lokaler; de lokaler vi har som i t.ex. Kulturhuset ska förstås utnyttjas för ett brett kulturprogram; det mer nöjesinriktade stödjer vi t.ex. genom försöket med live-checkar; stödet till det fria kulturlivet, till samlingslokaler, den kommunala Kulturskolan är alla verksamheter med sikte på återväxten av kultur- och nöjesaktörer.
Som borgarrådet Madeleine Sjöstedt själv skriver på sin blogg ska vi inte bara bry oss om våra egna kulturverksamheter eller dem som får kommunalt stöd: "Vi ska även verka för att alla som står på egna ben får bra villkor – det kan handla om tillståndsfrågor, trafikfrågor, åtgärder för att förenkla, bygglov, marknadsföring etc. Staden ska se till att alla följer reglerna, men inte reglera vilka klubbarrangörer vi vill ha i Stockholm och inte."
Mer kommunaliserat än så är vi nog alla glada att nöjeslivet inte blir.
Även Fredrik Sneibjerg bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, nöje, Berns, Stureplansgruppen, DN, livecheckar, kulturstöd
måndag, mars 14, 2011
Läraren i centrum
I reformvågen för skolan och läraryrkets uppgradering, är turen kommen till lärarens roll i klassrummet. "...eleverna ska få ett kontinuerligt och aktivt lärarstöd i en strukturerad undervisning", utlovas som del i den nya skolförordningen. Någon däremot?
Uppenbarligen. Även om såväl Skolverket som Socialdemokraternas Mikael Damberg ställde sig positiv, gick det sedvanliga anti-Björklund-drevet bland olika debattörer igång, när utbildningsministern i går presenterade regeringens framtida förslag på DN Debatt.
Vad det handlar om är att ge alla elever lika möjligheter att tillgodogöra sig skolans kunskapsförmedling. Huvudansvaret för detta vilar på duktiga, engagerade lärare. Eleverna ska också arbeta fritt och under eget ansvar, men lärarens roll måste uppenbarligen stärkas när fritt och eget arbete i många fall verkar ha blivit ostrukturerat och handledarlöst. Ibland säkerligen förstärkt av en ambition att minska på kostnader för både personal och lokaler.
Det gäller elevernas rätt till undervisning, helt enkelt.
För att lärarens roll i den undervisningen ska fungera krävs förstås de där duktiga, engagerade lärarna. De finns förstås redan i stort antal som kan tillgodogöra sig och verka utifrån nya förutsättningar, och de blir förhoppningsvis ännu fler. Regeringens skolpolitik, formad av Folkpartiet och Jan Björklund, innehåller en rad åtgärder för att stärka läraryrket: reformerad lärarutbildning, krav på behörighet, lärarlegitimationer osv.
En långsiktig strategi, utifrån ett gediget resonemang. Precis som i Jan Björklunds artikel för den som tar sig tid att läsa.
Bloggar: Johan Kant, Mark Klamberg, Amie Kronblad, Peter Olevik Dunder, Anna Lundberg, Helena von Schantz (också på Newsmill). Media: Expressen, GP, SR Ekot, SvD, SVT.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skola, skolpolitik, Jan Björklund, kateder, lärarroll, lärare, läraryrket, undervisning, lektioner, klassrum
Uppenbarligen. Även om såväl Skolverket som Socialdemokraternas Mikael Damberg ställde sig positiv, gick det sedvanliga anti-Björklund-drevet bland olika debattörer igång, när utbildningsministern i går presenterade regeringens framtida förslag på DN Debatt.
Vad det handlar om är att ge alla elever lika möjligheter att tillgodogöra sig skolans kunskapsförmedling. Huvudansvaret för detta vilar på duktiga, engagerade lärare. Eleverna ska också arbeta fritt och under eget ansvar, men lärarens roll måste uppenbarligen stärkas när fritt och eget arbete i många fall verkar ha blivit ostrukturerat och handledarlöst. Ibland säkerligen förstärkt av en ambition att minska på kostnader för både personal och lokaler.
Det gäller elevernas rätt till undervisning, helt enkelt.
För att lärarens roll i den undervisningen ska fungera krävs förstås de där duktiga, engagerade lärarna. De finns förstås redan i stort antal som kan tillgodogöra sig och verka utifrån nya förutsättningar, och de blir förhoppningsvis ännu fler. Regeringens skolpolitik, formad av Folkpartiet och Jan Björklund, innehåller en rad åtgärder för att stärka läraryrket: reformerad lärarutbildning, krav på behörighet, lärarlegitimationer osv.
En långsiktig strategi, utifrån ett gediget resonemang. Precis som i Jan Björklunds artikel för den som tar sig tid att läsa.
Bloggar: Johan Kant, Mark Klamberg, Amie Kronblad, Peter Olevik Dunder, Anna Lundberg, Helena von Schantz (också på Newsmill). Media: Expressen, GP, SR Ekot, SvD, SVT.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skola, skolpolitik, Jan Björklund, kateder, lärarroll, lärare, läraryrket, undervisning, lektioner, klassrum
torsdag, februari 24, 2011
Centerliberal välfärdspolitik - generell eller grundtrygg?
I förra numret av den eminenta tidskriften Liberal Debatt (vars historiska redaktörer endast överglänses av den nuvarande redaktören och hans redaktion), var ämnet "Centerliberalerna". Tanken om en sammanslagning av Centerpartiet och Folkpartiet återupplivades och visade sig kanske vara mer vital än på många år. I det alldeles dagsfärska numret gör jag en reflektion över de eventuella Centerliberalernas vägval i välfärdsideologiska frågor: att slå vakt om och utveckla den generella välfärdens princip måste nämligen vara en av det liberala partiets huvuduppgifter, oavsett skepnad. Jag klistrar in inlägget nedan.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, centerliberalerna, Centern, Centerpartiet, Folkpartiet, liberalism, välfärd, välfärdspolitik, generell välfärd, grundtrygghet, socialförsäkringar, a-kassa
...men vad ska Centerliberalerna egentligen tycka om välfärden?
En sammanslagning av Centerpartiet och Folkpartiet till ett liberalt, och förhoppningsvis större, mittenparti är en seglivad idé och väl värd att pröva igen. Sakpolitiskt torde skillnaderna i stort sett vara mindre problematiska, som Liberal Debatts temanummer om ”Centerliberalerna” visar. De skilda partikulturerna kan bli ett större hinder.
En viktig aspekt, ideologiskt såväl som sakpolitiskt, förtjänar dock att belysas närmare i sammanhanget: principen om generell välfärd, som är central för socialliberaler och i Folkpartiets tradition. Sakpolitiskt manifesteras den inte minst i inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringarna. Centern har ju traditionellt stått mer för grundtrygghetsprincipen.
Diskussionen om den generella välfärden och inkomstbortfallsprincipen är högst aktuell just med tanke på Alliansregeringens politik. Socialliberalerna har lyckats värna relativt höga ersättningsnivåer, vilket vållade en viss upprörd debatt i samband med ”Bankerydsuppgörelsen” 2005. Vi har fortsatt en viktig uppgift i att sträva efter t.ex. höjda tak så att socialförsäkringarna verkligen fungerar bättre som trygghet och omställningshjälp.
En obligatorisk a-kassa verkar nu återigen vara en målsättning för regeringen, men vi behöver också stå upp för att sjukförsäkringen verkligen fungerar som en sjukförsäkring för dem som är så sjuka att de inte kan arbeta (samtidigt som människor får hjälp och stöd till omställning till eventuellt andra yrken eller arbetsuppgifter).
Mycket av socialförsäkringarnas framtid vilar på den parlamentariska socialförsäkringsutredningen som nu arbetar under Irene Wennemos ledning. Den framtidsdebatten blir viktig för Alliansen och dess socialliberala inslag – liksom för de eventuella Centerliberalerna.
Rasmus Jonlund, tidigare redaktör för Liberal DebattOlov Lindquist bloggar (bl.a. om detta).
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, centerliberalerna, Centern, Centerpartiet, Folkpartiet, liberalism, välfärd, välfärdspolitik, generell välfärd, grundtrygghet, socialförsäkringar, a-kassa
onsdag, februari 23, 2011
Kurdiska biblioteket i nya lokaler
I kväll har jag haft äran att representera Stockholms stad vid invigningen av Kurdiska bibliotekets nya lokaler. Bandet i Alviks Medborgarhus klipptes av demokratiminister Birgitta Ohlsson. Kurdiska Riksförbundet, Svensk Biblioteksförening (genom ordförande, tillika Stockholms stadsbibliotekarie Inga Lundén) och jag talade också kort. Biblioteket återvänder till fräscha lokaler efter några år i Sundbyberg (tidigare låg det på Skeppsholmen).
Vi kan vara stolta över att ha en så fin, och världsunik, institution som Kurdiska biblioteket i Stockholm - i praktiken kurdernas nationalbibliotek, som flera talare påpekade. Och jag är glad över att vi har möjlighet att stötta denna unika verksamhet, från kulturnämndens, stadens och stockholmarnas sida.
Böcker och bibliotek är något av det viktigaste och mest handfasta i kulturen, och för människors identitet. Mångfalden banar väg för förståelse - när man är tryggare i sig själv är man också tryggare i mötet med andra. Det var härligt och upplyftande att känna och se det engagemang som ligger bakom biblioteket och som visades vid invigningen i kväll.
Det finns förstås kurdiska boksamlingar i andra städer i världen, men ingenstans enligt vad jag har förstått ett bibliotek som är öppet för alla, med 12.000 böcker, på kurdiska och 23 andra språk. En förhoppning är förstås att vårt Kurdiska biblioteks världsunicitet i denna bemärkelse inte kommer att bestå - vi kommer ju ändå ha det första dylika kurdiska biblioteket här i Stockholm!
Grattis till de nya lokalerna, och välkomna tillbaka till Stockholm!
Madeleine Sjöstedt, som själv inte kunde vara med i kväll, har tidigare bloggat om Kurdiska biblioteket. Beyan.net förannonserade invigningen - biblioteket öppnar för allmänheten 1 mars. Wikipedia om Kurdiska biblioteket.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, bibliotek, kurder, Kurdiska biblioteket, Kurdistan, Birgitta Ohlsson, Stockholm, Alvik
Vi kan vara stolta över att ha en så fin, och världsunik, institution som Kurdiska biblioteket i Stockholm - i praktiken kurdernas nationalbibliotek, som flera talare påpekade. Och jag är glad över att vi har möjlighet att stötta denna unika verksamhet, från kulturnämndens, stadens och stockholmarnas sida.
Böcker och bibliotek är något av det viktigaste och mest handfasta i kulturen, och för människors identitet. Mångfalden banar väg för förståelse - när man är tryggare i sig själv är man också tryggare i mötet med andra. Det var härligt och upplyftande att känna och se det engagemang som ligger bakom biblioteket och som visades vid invigningen i kväll.
Det finns förstås kurdiska boksamlingar i andra städer i världen, men ingenstans enligt vad jag har förstått ett bibliotek som är öppet för alla, med 12.000 böcker, på kurdiska och 23 andra språk. En förhoppning är förstås att vårt Kurdiska biblioteks världsunicitet i denna bemärkelse inte kommer att bestå - vi kommer ju ändå ha det första dylika kurdiska biblioteket här i Stockholm!
Grattis till de nya lokalerna, och välkomna tillbaka till Stockholm!
Madeleine Sjöstedt, som själv inte kunde vara med i kväll, har tidigare bloggat om Kurdiska biblioteket. Beyan.net förannonserade invigningen - biblioteket öppnar för allmänheten 1 mars. Wikipedia om Kurdiska biblioteket.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, bibliotek, kurder, Kurdiska biblioteket, Kurdistan, Birgitta Ohlsson, Stockholm, Alvik
lördag, februari 12, 2011
Egyptisk vårvinter, arabisk vår?
Någon minut över fem på fredageftermiddagen avbröts så abrupt veckorna av spekulationer och analyser av regimens styrka och demonstrationerna i Egypten - av att det äntligen hände. Där jag gick hemåt i det svenska snöupplysta vintermörkret, kändes det förstås stort, dramatiskt, oväntat. Regimen Mubarak har styrt Egypten i princip under hela min hittillsvarande livstid. Glädjen och hoppet, som givetvis bara är ett blekt återsken av de glädjeexplosioner vi det senaste dygnet har kunnat bevittna från Kairo och andra egyptiska städer, är något vi måste ta tag i.
25 januari passerade egyptierna en gräns där regimens hot och maktmekanismer inte längre räckte. Det är något att vara genuint glad över. Mycket har också sagts om internets betydelse, Facebook- och Twitter-generationen, de många olika krafter som verkar inom oppositionen, bristen på tydligt ledarskap, entusiasmen som trots detta kanaliserats och fokuserats dag efter dag, vecka efter vecka.
Spekulationerna och analyserna fortsätter, och lär så göra. För nu är situationen om möjligt ännu mer osäker. Bland allt vårt hopp och vår tro att egyptierna efter sin framgångsrika, i stort sett oblodiga revolution nu kan bygga en hållbar demokrati, finns också frågetecknen kring framför allt militärens och islamistiska krafters ambitioner och potential, liksom kring påverkan på utrikesrelationer och omgivande länders inrikespolitik i en skör region.
Inget vore mer glädjande än om de tunisiska och egyptiska revolutionerna kunde sprida sig - och om vi skulle få se ett dominofall följt av ett pärlband av nya demokratiska stater. Om Egyptens vårvinter kan spricka ut i en blommande vår, med efterföljare i hela regionen. Står Algeriet på tur?
Omvärldens roll i den egyptiska omvälvningen tycks hittills i mycket ha varit den överrumplade åskådarens. Nu finns ett behov och möjligheter att göra skillnad. Att stödja vägen mot demokrati - demokratibistånd har väl aldrig varit mer motiverat. Att vara tydlig i relationen till den egyptiska militären om att det är demokrati med rättsstat och flerpartival som måste gälla. Och att visa samma tydlighet mot odemokratiska ledare i liknande länder. USA har självklart en nyckelroll men EU, med vår närhet och vår möjlighet till ekonomiskt samarbete och morötter, måste till fullo ta sin.
För odemokratiska ledare som nu oroas över konsekvenserna av den egyptiska omvälvningen finns en rekommenderad väg framåt: börja bygga demokratin och släpp fram pluralistiska politiska krafter. Nu.
En del av allt som skrivits om Egyptens väg nu och framåt: DN, DN ledare, Expressen med Birgitta Ohlssons twittrande om en demokratisk tsunami, SvD, Claes Arvidssons ledare i SvD, Svante Cornell och Martin Ängeby i replikskifte på SvD Brännpunkt, Ängeby och Annika Beijbom på Newsmill. Ängeby (x2) och Beijbom har också bloggat liksom andra liberaler såsom Gabrielle Peteri, Olov Lindquist, Niklas Odelberg. Gunnar Hökmark manar till varsamhet i tolkningarna av det som nu har skett.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, demokrati, arabvärlden, demokratibistånd, dominoeffekt, arabisk vår, Kairo, Mubarak, USA, EU
25 januari passerade egyptierna en gräns där regimens hot och maktmekanismer inte längre räckte. Det är något att vara genuint glad över. Mycket har också sagts om internets betydelse, Facebook- och Twitter-generationen, de många olika krafter som verkar inom oppositionen, bristen på tydligt ledarskap, entusiasmen som trots detta kanaliserats och fokuserats dag efter dag, vecka efter vecka.
Spekulationerna och analyserna fortsätter, och lär så göra. För nu är situationen om möjligt ännu mer osäker. Bland allt vårt hopp och vår tro att egyptierna efter sin framgångsrika, i stort sett oblodiga revolution nu kan bygga en hållbar demokrati, finns också frågetecknen kring framför allt militärens och islamistiska krafters ambitioner och potential, liksom kring påverkan på utrikesrelationer och omgivande länders inrikespolitik i en skör region.
Inget vore mer glädjande än om de tunisiska och egyptiska revolutionerna kunde sprida sig - och om vi skulle få se ett dominofall följt av ett pärlband av nya demokratiska stater. Om Egyptens vårvinter kan spricka ut i en blommande vår, med efterföljare i hela regionen. Står Algeriet på tur?
Omvärldens roll i den egyptiska omvälvningen tycks hittills i mycket ha varit den överrumplade åskådarens. Nu finns ett behov och möjligheter att göra skillnad. Att stödja vägen mot demokrati - demokratibistånd har väl aldrig varit mer motiverat. Att vara tydlig i relationen till den egyptiska militären om att det är demokrati med rättsstat och flerpartival som måste gälla. Och att visa samma tydlighet mot odemokratiska ledare i liknande länder. USA har självklart en nyckelroll men EU, med vår närhet och vår möjlighet till ekonomiskt samarbete och morötter, måste till fullo ta sin.
För odemokratiska ledare som nu oroas över konsekvenserna av den egyptiska omvälvningen finns en rekommenderad väg framåt: börja bygga demokratin och släpp fram pluralistiska politiska krafter. Nu.
En del av allt som skrivits om Egyptens väg nu och framåt: DN, DN ledare, Expressen med Birgitta Ohlssons twittrande om en demokratisk tsunami, SvD, Claes Arvidssons ledare i SvD, Svante Cornell och Martin Ängeby i replikskifte på SvD Brännpunkt, Ängeby och Annika Beijbom på Newsmill. Ängeby (x2) och Beijbom har också bloggat liksom andra liberaler såsom Gabrielle Peteri, Olov Lindquist, Niklas Odelberg. Gunnar Hökmark manar till varsamhet i tolkningarna av det som nu har skett.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, demokrati, arabvärlden, demokratibistånd, dominoeffekt, arabisk vår, Kairo, Mubarak, USA, EU
Framtidsfrågor för Jan Björklund
Nationella prov i fler ämnen, blev den nyhet som kablades ut efter Folkpartiledaren Jan Björklunds framträdande i Ekots lördagsintervju. Så är ju vår partiledare också utbildningsminister, och skolfrågorna Folkpartiets främsta profilfråga, egentligen den enda av riktig tyngd.
För oss som önskar en breddning av Folkpartiets profil - och om denna önskan råder full enighet bland Sveriges liberaler - bjöd dock lördagsintervjun på betydligt mer. Jan Björklund fick tillfälle att svara på och resonera inte minst om ekonomi, och tog stark ställning för en politik som kan rusta Sverige för globaliseringens utmaningar. Hittills har Sverige klarat sig bra, inte minst mot bakgrund av den senaste djupa ekonomiska krisen, men tillväxtländer som Kina har stärkts. Ökad internationell konkurrens ställer krav på fortsatta reformer.
De höga marginalskatterna befinner sig mycket välbefogat i Björklunds och Folkpartiets skottglugg. Det är helt riktigt att Folkpartiet, tyvärr som det verkar ensamt av svenska partier, tar strid för att avskaffa värnskatten. Om denna kontraproduktiva skatt, baserad främst på jantelagen, skrev jag förra helgen att det måste löna sig att lyckas. Investeringar i infrastruktur och forskning, kanske på bekostnad av något lägre amorteringar på en redan låg statsskuld, är också en viktig ståndpunkt.
Folkpartiledaren ägnar inte mycket tid åt att gräma sig över sitt partis relativa ställning inom Alliansen. Istället vill han fokusera på sakfrågor, där Folkpartiet kan göra skillnad. Det är helt riktigt prioriterat. Värnskatten - och den större ideologiska men också tillväxtpolitiska frågan om att låta folk lyckas och låta det löna sig att arbeta - är en fråga. Skolpolitiken är givetvis en annan. Andra är forskning med bredd och spets, hållbara solidariska socialförsäkringar, ansvarsfull energipolitik, ett starkt och vasst försvar, utvecklingsinriktad miljöpolitik, vård som sätter hälsa och varje individ oavsett egna förutsättningar i centrum...
Det gemensamma är framtidstron, A och O för ett liberalt parti grunden för vårt existensberättigande. Allt ryms inte i en lördagsintervju men allt måste rymmas i ett liberalt partis program. Ett program som vi till 2013 nu ska ta fram i en omfattande process med en rad olika sakpolitiska fokusområden. Jan Björklund och våra andra duktiga företrädare får alla möjligheter att återkomma, och redovisa ännu fler av de framtidsfrågor som vi medlemmar och väljarna efterfrågar.
Media om Björklund och fler nationella prov: DN, Metro, SvD, TV4 Nyhetskanalen. Linnéa Darell och Christer Sörliden bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Folkpartiet, Jan Björklund, marginalskatter, värnskatt, skola, skolpolitik, nationella prov, Alliansen
För oss som önskar en breddning av Folkpartiets profil - och om denna önskan råder full enighet bland Sveriges liberaler - bjöd dock lördagsintervjun på betydligt mer. Jan Björklund fick tillfälle att svara på och resonera inte minst om ekonomi, och tog stark ställning för en politik som kan rusta Sverige för globaliseringens utmaningar. Hittills har Sverige klarat sig bra, inte minst mot bakgrund av den senaste djupa ekonomiska krisen, men tillväxtländer som Kina har stärkts. Ökad internationell konkurrens ställer krav på fortsatta reformer.
De höga marginalskatterna befinner sig mycket välbefogat i Björklunds och Folkpartiets skottglugg. Det är helt riktigt att Folkpartiet, tyvärr som det verkar ensamt av svenska partier, tar strid för att avskaffa värnskatten. Om denna kontraproduktiva skatt, baserad främst på jantelagen, skrev jag förra helgen att det måste löna sig att lyckas. Investeringar i infrastruktur och forskning, kanske på bekostnad av något lägre amorteringar på en redan låg statsskuld, är också en viktig ståndpunkt.
Folkpartiledaren ägnar inte mycket tid åt att gräma sig över sitt partis relativa ställning inom Alliansen. Istället vill han fokusera på sakfrågor, där Folkpartiet kan göra skillnad. Det är helt riktigt prioriterat. Värnskatten - och den större ideologiska men också tillväxtpolitiska frågan om att låta folk lyckas och låta det löna sig att arbeta - är en fråga. Skolpolitiken är givetvis en annan. Andra är forskning med bredd och spets, hållbara solidariska socialförsäkringar, ansvarsfull energipolitik, ett starkt och vasst försvar, utvecklingsinriktad miljöpolitik, vård som sätter hälsa och varje individ oavsett egna förutsättningar i centrum...
Det gemensamma är framtidstron, A och O för ett liberalt parti grunden för vårt existensberättigande. Allt ryms inte i en lördagsintervju men allt måste rymmas i ett liberalt partis program. Ett program som vi till 2013 nu ska ta fram i en omfattande process med en rad olika sakpolitiska fokusområden. Jan Björklund och våra andra duktiga företrädare får alla möjligheter att återkomma, och redovisa ännu fler av de framtidsfrågor som vi medlemmar och väljarna efterfrågar.
Media om Björklund och fler nationella prov: DN, Metro, SvD, TV4 Nyhetskanalen. Linnéa Darell och Christer Sörliden bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Folkpartiet, Jan Björklund, marginalskatter, värnskatt, skola, skolpolitik, nationella prov, Alliansen
torsdag, februari 10, 2011
Ny period i Konstrådet - för en vackrare, tankeväckande stad
Ett mycket roligt och hedrande uppdrag som jag har fått är i Konstrådet. Det är en samling förtroendevalda varav en del sitter i kulturnämnden och några i andra nämnder i staden. Uppgiften är att på kulturnämndens och kulturdirektörens delegation besluta om den konstnärliga utsmyckningen av staden. Jag har haft förmånen att vara ersättare för Folkpartiet sedan 2003, för Birgitta Rydell som sedan 2007 är rådets ordförande.
Många intressanta konstprojekt har passerat oss genom åren och mer hoppas jag att det blir. Staden växer och utvecklas i hög takt vilket vi alla märker i våra vardagsliv - och stadens inriktning är mycket tydligt att den konstnärliga utsmyckningen också ska växa i samma takt.
Enprocentregeln är själva förutsättningen - en procent av budgeten vid ny- och ombyggnader av fastigheter, parker, torg etc ska gå till konstnärlig utsmyckning. Vårt lilla högkompetenta kansli Stockholm Konst och dess konstnärskonsulter står för den professionella konstnärliga hanteringen och säkerställer att det är duktiga, kvalificerade konstnärer som blir aktuella för utsmyckningsuppdrag.
En viktig uppgift för Stockholm Konst, med Mårten Castenfors och hans medarbetare, är att säkerställa att alla förvaltningar och bolag känner till och sluter upp bakom enprocentregeln. Vi förtroendevalda har på olika håll, i våra nämnder och i våra partigrupper, också en sådan roll att fylla. Privata aktörer och byggherrar är också välkomna och intresset finns påtagligt: Professionell kompetens kring konstnärlig utsmyckning, som innebär en kvalitetshöjande faktor bland såväl bostäder som handel och arbetsplatser, är guld värt.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Stockholm, konst, konstnärlig utsmyckning, Stockholm Konst, konstrådet, enprocentregeln
Många intressanta konstprojekt har passerat oss genom åren och mer hoppas jag att det blir. Staden växer och utvecklas i hög takt vilket vi alla märker i våra vardagsliv - och stadens inriktning är mycket tydligt att den konstnärliga utsmyckningen också ska växa i samma takt.
Enprocentregeln är själva förutsättningen - en procent av budgeten vid ny- och ombyggnader av fastigheter, parker, torg etc ska gå till konstnärlig utsmyckning. Vårt lilla högkompetenta kansli Stockholm Konst och dess konstnärskonsulter står för den professionella konstnärliga hanteringen och säkerställer att det är duktiga, kvalificerade konstnärer som blir aktuella för utsmyckningsuppdrag.
En viktig uppgift för Stockholm Konst, med Mårten Castenfors och hans medarbetare, är att säkerställa att alla förvaltningar och bolag känner till och sluter upp bakom enprocentregeln. Vi förtroendevalda har på olika håll, i våra nämnder och i våra partigrupper, också en sådan roll att fylla. Privata aktörer och byggherrar är också välkomna och intresset finns påtagligt: Professionell kompetens kring konstnärlig utsmyckning, som innebär en kvalitetshöjande faktor bland såväl bostäder som handel och arbetsplatser, är guld värt.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Stockholm, konst, konstnärlig utsmyckning, Stockholm Konst, konstrådet, enprocentregeln
onsdag, februari 09, 2011
Ordförande i arkivutskottet
I dag har jag utsetts till ordförande i Stockholms stads arkivutskott. Det är ett utskott under kulturnämnden, som särskilt ska bevaka den mindre av kulturnämndens två förvaltningar: Stadsarkivet.
Arkiv kanske lätt väcker tankar om hyllmil av dammiga handlingar. Hyllmil handlar det förvisso om - sju mil hyllor närmare bestämt, och 2,5 miljoner kartor och handlingar därtill. Så dammigt är det dock inte. Efter ut- och ombyggnader har vi nu moderna förvaringslösningar som både är säkrare för handlingarna, bättre för dem som arbetar med dem, och ger utrymme för mer.
För mer handlingar blir det. Hela tiden. Även i digitala tidevarv. Digitalisering är för övrigt en viktig del av arkivvården: år för år blir alltfler gamla handlingar inscannade och tillgängliga på ett helt annat sätt.
Målgruppen för Stadsarkivet, som också är landsarkiv för Stockholms län, är stadens förvaltningar och tjänstemän, forskare - såväl studenter som professorer och släktforskare - som söker källor och kunskap, elever och lärare i skolorna, och förstås ytterst hela den breda allmänheten. Även den majoritet som aldrig söker och har direkt nytta av den information vi lagrar, har förstås indirekt nytta av att all värdefull information sparas och hanteras på rätt sätt, och är sökbar för forskare och andra. Sådana frågor som steriliseringskampanjerna, fosterbarn och annat i vår svenska välfärdshistoria visar hur relevanta arkiven verkligen är. För att inte tala om andra olika rättsliga frågor.
För mig som är historieintresserad är arkiven förstås en guldgruva - om än indirekt. Själv har jag hittills aldrig gjort några djupdykningar i materialet. Kanske får jag möjlighet till något dylikt projekt någon gång i framtiden.
Arkiv handlar om information, om offentlighet och sekretess, och därmed om demokrati. I den moderna förvaltningen arbetar vi också med demokratifrågor på ett bredare sätt: Stadsarkivet tar täten i och ansvaret för utvecklingen av e-förvaltningen. Dokument ska både lagras rätt och säkert, och vara tillgängliga för handläggare och för andra berörda/berättigade personer. Offentlighet och säkerhet, i nutid och för framtiden: dokumenten hamnar rätt från början och kan spåras, och "länkas" på olika sätt från andra håll. E-förvaltningen och e-arkivet är en viktig del i stadens satsning på en tillgänglig, modern och demokratisk stad där moderna it-lösningar är centrala.
Stadsarkivet är en av stadens minsta förvaltningar, men förmodligen den mest akademiskt meriterade . Det verkar också vara en uppskattad arbetsplats, med bland de lägsta sjukfrånvarosiffrorna i staden. I fjol fick vi en ny stadsarkivarie, Lennart Ploom, som tycks ha alla förutsättningar att fortsätta utveckla och ännu mer förbättra verksamheten efter företrädaren Björn Jordell, som rekryterades som ny riksarkivarie. Jag har suttit i arkivutskottet sedan 2007, och ser fram mot kommande mandatperiod med övriga i utskottet och med alla de duktiga medarbetarna.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, kulturpolitik, arkiv, arkivutskottet, Stadsarkivet, landsarkiv, e-förvaltning, e-arkiv
Arkiv kanske lätt väcker tankar om hyllmil av dammiga handlingar. Hyllmil handlar det förvisso om - sju mil hyllor närmare bestämt, och 2,5 miljoner kartor och handlingar därtill. Så dammigt är det dock inte. Efter ut- och ombyggnader har vi nu moderna förvaringslösningar som både är säkrare för handlingarna, bättre för dem som arbetar med dem, och ger utrymme för mer.
För mer handlingar blir det. Hela tiden. Även i digitala tidevarv. Digitalisering är för övrigt en viktig del av arkivvården: år för år blir alltfler gamla handlingar inscannade och tillgängliga på ett helt annat sätt.
Målgruppen för Stadsarkivet, som också är landsarkiv för Stockholms län, är stadens förvaltningar och tjänstemän, forskare - såväl studenter som professorer och släktforskare - som söker källor och kunskap, elever och lärare i skolorna, och förstås ytterst hela den breda allmänheten. Även den majoritet som aldrig söker och har direkt nytta av den information vi lagrar, har förstås indirekt nytta av att all värdefull information sparas och hanteras på rätt sätt, och är sökbar för forskare och andra. Sådana frågor som steriliseringskampanjerna, fosterbarn och annat i vår svenska välfärdshistoria visar hur relevanta arkiven verkligen är. För att inte tala om andra olika rättsliga frågor.
För mig som är historieintresserad är arkiven förstås en guldgruva - om än indirekt. Själv har jag hittills aldrig gjort några djupdykningar i materialet. Kanske får jag möjlighet till något dylikt projekt någon gång i framtiden.
Arkiv handlar om information, om offentlighet och sekretess, och därmed om demokrati. I den moderna förvaltningen arbetar vi också med demokratifrågor på ett bredare sätt: Stadsarkivet tar täten i och ansvaret för utvecklingen av e-förvaltningen. Dokument ska både lagras rätt och säkert, och vara tillgängliga för handläggare och för andra berörda/berättigade personer. Offentlighet och säkerhet, i nutid och för framtiden: dokumenten hamnar rätt från början och kan spåras, och "länkas" på olika sätt från andra håll. E-förvaltningen och e-arkivet är en viktig del i stadens satsning på en tillgänglig, modern och demokratisk stad där moderna it-lösningar är centrala.
Stadsarkivet är en av stadens minsta förvaltningar, men förmodligen den mest akademiskt meriterade . Det verkar också vara en uppskattad arbetsplats, med bland de lägsta sjukfrånvarosiffrorna i staden. I fjol fick vi en ny stadsarkivarie, Lennart Ploom, som tycks ha alla förutsättningar att fortsätta utveckla och ännu mer förbättra verksamheten efter företrädaren Björn Jordell, som rekryterades som ny riksarkivarie. Jag har suttit i arkivutskottet sedan 2007, och ser fram mot kommande mandatperiod med övriga i utskottet och med alla de duktiga medarbetarna.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, kulturpolitik, arkiv, arkivutskottet, Stadsarkivet, landsarkiv, e-förvaltning, e-arkiv
lördag, februari 05, 2011
Sluta värna värnskatten - låt det löna sig att lyckas
Det ska löna sig att arbeta är en devis som är väl värd att återanvända. Alliansregeringen har förtjänstfullt genomfört jobbskatteavdrag i flera steg som har gjort det mer lönsamt att arbeta och har gjort stor skillnad i plånboken framför allt för dem med lägre och medelstora inkomster. Men det måste också löna sig att arbeta, arbeta mycket, utbilda sig, starta och driva företag, ta risker - och det måste löna sig att lyckas.
Höga marginalskatter motverkar viljan att sträva lite längre, lite högre, för sig och sina närmaste - och det motverkar även Sveriges utveckling. Framgångsrika företagare och forskare tar kanske inte de där extra stegen och riskerna, eller så gör de det - men någon annanstans än hemma i Sverige.
I Sverige har vi valt, och har ett brett stöd för, en generös och omfattande välfärdsstat. Svenska liberaler, i folkpartistisk skepnad, inte bara accepterar utan omhuldar principen om generell välfärd. Det kostar pengar. En platt skatt, utan progressivitet, är avlägsen. För de flesta känns det rimligt att de som tjänar lite mer också betalar lite mer, i form av statsskatt. "Hälften kvar" är helt enkelt rimligt, när man känner att man själv får något för det, och att svaga och mer utsatta kan lita på det offentligas hjälp.
Men skatter ska inte vara kontraproduktiva. I dag är det alltför många som bara får "hälften kvar" av en lönehöjning. Statsskattens 20 procent borde betalas av färre. Och värnskattens fem procent borde inte betalas av någon.
Gränsen för statsskatt höjs nu åter. Det är bra, även om det kunde gå i snabbare takt. Värnskatten värnas däremot obegripligt nog, även av en moderat finansminister - trots att ingen tycks vilja påstå att den ger någon reell inkomst för staten. Tvärtom kostar den, genom att människor arbetar och tjänar mindre, eller åtminstone inte arbetar och tjänar pengar i Sverige.
Ett framgångsrikt land måste tillåta framgångsrika människor. Som liberal har jag inget emot att människor lyckas - jag vill arbeta för att fler ska få den chansen, för att färre ska råka illa ut, och för att de som gör det ska ha ett starkt, finmaskigt skyddsnät.
Långtidsutredningen, liksom tidigare Globaliseringsrådet, är värd att lyssna på. Värnskatten är inte värd att värnas. Och partiet som än så länge på allvar driver frågan är Folkpartiet.
Jesper Svensson bloggade och inspirerade. Pia Närman vill också avskaffa värnskatten, och hoppas på bättre kunskaper om derivata (min favoritdel av gymnasiematematiken!), och Kent Persson vill avskaffa jantelagen. PJ Anders Linder är klok som så ofta. Folkpartiet förklarar varför vi ogillar värnskatten. Regeringen har tagit emot långtidsutredningen.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, skatter, marginalskatter, värnskatt, Anders Borg, Jan Björklund, Folkpartiet, Moderaterna, Långstidsutredningen
Intressant?
Höga marginalskatter motverkar viljan att sträva lite längre, lite högre, för sig och sina närmaste - och det motverkar även Sveriges utveckling. Framgångsrika företagare och forskare tar kanske inte de där extra stegen och riskerna, eller så gör de det - men någon annanstans än hemma i Sverige.
I Sverige har vi valt, och har ett brett stöd för, en generös och omfattande välfärdsstat. Svenska liberaler, i folkpartistisk skepnad, inte bara accepterar utan omhuldar principen om generell välfärd. Det kostar pengar. En platt skatt, utan progressivitet, är avlägsen. För de flesta känns det rimligt att de som tjänar lite mer också betalar lite mer, i form av statsskatt. "Hälften kvar" är helt enkelt rimligt, när man känner att man själv får något för det, och att svaga och mer utsatta kan lita på det offentligas hjälp.
Men skatter ska inte vara kontraproduktiva. I dag är det alltför många som bara får "hälften kvar" av en lönehöjning. Statsskattens 20 procent borde betalas av färre. Och värnskattens fem procent borde inte betalas av någon.
Gränsen för statsskatt höjs nu åter. Det är bra, även om det kunde gå i snabbare takt. Värnskatten värnas däremot obegripligt nog, även av en moderat finansminister - trots att ingen tycks vilja påstå att den ger någon reell inkomst för staten. Tvärtom kostar den, genom att människor arbetar och tjänar mindre, eller åtminstone inte arbetar och tjänar pengar i Sverige.
Ett framgångsrikt land måste tillåta framgångsrika människor. Som liberal har jag inget emot att människor lyckas - jag vill arbeta för att fler ska få den chansen, för att färre ska råka illa ut, och för att de som gör det ska ha ett starkt, finmaskigt skyddsnät.
Långtidsutredningen, liksom tidigare Globaliseringsrådet, är värd att lyssna på. Värnskatten är inte värd att värnas. Och partiet som än så länge på allvar driver frågan är Folkpartiet.
Jesper Svensson bloggade och inspirerade. Pia Närman vill också avskaffa värnskatten, och hoppas på bättre kunskaper om derivata (min favoritdel av gymnasiematematiken!), och Kent Persson vill avskaffa jantelagen. PJ Anders Linder är klok som så ofta. Folkpartiet förklarar varför vi ogillar värnskatten. Regeringen har tagit emot långtidsutredningen.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, skatter, marginalskatter, värnskatt, Anders Borg, Jan Björklund, Folkpartiet, Moderaterna, Långstidsutredningen
Intressant?
torsdag, januari 20, 2011
Det nya, det relevanta och det långsiktiga i kulturstödet
Förändringarna i kulturstödet i Stockholm väcker, helt naturligt, känslor och reaktioner. Det finns då hela tiden ett behov av att hålla huvudet kallt, förklara och ge en korrekt bakgrund. Kulturstrategiska chefen Patrik Liljegren beskriver i DN förändringarna och behovet av att kulturlivet har intäkter från många andra håll än kommunen. Vårt stöd kan ju alltid bara vara en mindre del av en verksamhets intäkter.
Kommentatorerna Fredrik Söderling (DN), Lars Ring (SvD) och tidigare i veckan Björn Wiman (DN) ger beskrivningar som jag tycker i sin tur måste kommenteras, och kompletteras. Delvis handlar det om ansvarsfrågan: vem har ansvaret för en kulturverksamhet, för dess anställda och lokaler? Det kan aldrig vara kulturnämnden. Vår fördelning av stöd måste utgå från så objektiva kriterier som möjligt, om kvalitet, geografisk spridning, utvecklingskraft, samverkansformer etc. Vårt perspektiv ska i första hand vara medborgarnas och Stockholms kulturliv som helhet.
Kulturstödet behöver förändras, för att ge den effekt vi önskar, och även för att ge kulturverksamheterna bättre förutsättningar. Om detta har jag skrivit tidigare. Satsningen på projektstöd kallas av vissa ökad kortsiktighet. Om man avser att vi vill ha fler nya, nyskapande verksamheter och bryta upp inlåsningseffekterna med samma stödmottagare år efter år med små chanser för nya aktörer, så stämmer det. Men samtidigt vill vi öka långsiktigheten: fler projektstöd som kan sträcka sig över längre tid, istället för verksamhetsstöd som ges på ett år. Projektstöd svarar också bättre mot de kriterier och mål vi har för barn och unga, geografisk spridning m.m. som jag beskrivit tidigare. Vi vill också se över kulturstödet i stort med sikte på framförhållning och kvalitet. Vi ska också se över de s.k. växtpengarna och kulturbonusen för att den ska kunna bli ännu mer träffsäker.
Samtidigt är kulturstödet och kulturnämnden en demokratisk institution, som bygger på de fria allmänna valen och politiska beslut, liksom de ekonomiska förutsättningarna för kulturförvaltningen och hela Stockholm. De aspekterna kommer vi inte ifrån. Däremot bygger vi ju också ut kulturstödet med nya former, bland växtpengarna finns också fonden för innovativ kultur som får ökat anslag i år.
Vi talar mycket om behovet av samarbeten, både för att det kan utveckla och öka förankringen och relevansen i samhället och i nutiden, och för att det rent ekonomiskt betyder att lokalkostnader och andra fasta utgifter kan minimeras, till fromma för konsten, kulturproducenterna och publiken.
I de enskilda fallen försöker vi alltid hålla armlängds avstånd. Bedömningarna görs utifrån våra riktlinjer men av professionella tjänstemän. Det som sägs i den stora DN-artikeln i dag är belysande: "...vi träffade dem redan för tre år sedan och löpande sedan dess samt har mejlkorrespondens", "de flesta av de andra grupperna reviderade sina idéer om hur de ville förändra verksamheten med konstnärliga råd, nya öppna scener och samarbeten, 'de uppfattade vår signal väldigt tydligt'." Lågt antal föreställningar liksom bristande samverkan och förankring lokalt anges också som skäl.
Förändringar för enskilda aktörer hade förmodligen föreslagits även med ett ännu större kulturstöd. En större kulturbudget är förstås något som väl vi alla i kulturnämnden skulle önskar oss, och i år har vi kunnat öka projektstödet. Men också ett större stöd måste fördelas utifrån våra kriterier.
Om Björn Wimans ärligt talat fåniga fråga om vad som menas med lokal förankring (om inte "kvalificerad teater" så "lattjo lajban-lekar") ska besvaras seriöst blir svaret att kvalitet alltid är utgångspunkten och grundkravet. Det handlar om vad som behöver göras därutöver. Vad gäller Lars Ring vill jag avslutningsvis vända mig mot ordbruk som "slakt" och att kulturförvaltningen "med ett slag drar undan mattan". Underlaget för beslutet, kontakterna som har förevarit, omställningsåret och möjligheten som alltid finns att återkomma med förnyade planer, talar ett annat språk.
Magnus Andersson bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, kulturpolitik, kulturstöd, verksamhetsstöd, projektstöd, Stockholm, Stockholms kulturförvaltning, kulturnämnden
Kommentatorerna Fredrik Söderling (DN), Lars Ring (SvD) och tidigare i veckan Björn Wiman (DN) ger beskrivningar som jag tycker i sin tur måste kommenteras, och kompletteras. Delvis handlar det om ansvarsfrågan: vem har ansvaret för en kulturverksamhet, för dess anställda och lokaler? Det kan aldrig vara kulturnämnden. Vår fördelning av stöd måste utgå från så objektiva kriterier som möjligt, om kvalitet, geografisk spridning, utvecklingskraft, samverkansformer etc. Vårt perspektiv ska i första hand vara medborgarnas och Stockholms kulturliv som helhet.
Kulturstödet behöver förändras, för att ge den effekt vi önskar, och även för att ge kulturverksamheterna bättre förutsättningar. Om detta har jag skrivit tidigare. Satsningen på projektstöd kallas av vissa ökad kortsiktighet. Om man avser att vi vill ha fler nya, nyskapande verksamheter och bryta upp inlåsningseffekterna med samma stödmottagare år efter år med små chanser för nya aktörer, så stämmer det. Men samtidigt vill vi öka långsiktigheten: fler projektstöd som kan sträcka sig över längre tid, istället för verksamhetsstöd som ges på ett år. Projektstöd svarar också bättre mot de kriterier och mål vi har för barn och unga, geografisk spridning m.m. som jag beskrivit tidigare. Vi vill också se över kulturstödet i stort med sikte på framförhållning och kvalitet. Vi ska också se över de s.k. växtpengarna och kulturbonusen för att den ska kunna bli ännu mer träffsäker.
Samtidigt är kulturstödet och kulturnämnden en demokratisk institution, som bygger på de fria allmänna valen och politiska beslut, liksom de ekonomiska förutsättningarna för kulturförvaltningen och hela Stockholm. De aspekterna kommer vi inte ifrån. Däremot bygger vi ju också ut kulturstödet med nya former, bland växtpengarna finns också fonden för innovativ kultur som får ökat anslag i år.
Vi talar mycket om behovet av samarbeten, både för att det kan utveckla och öka förankringen och relevansen i samhället och i nutiden, och för att det rent ekonomiskt betyder att lokalkostnader och andra fasta utgifter kan minimeras, till fromma för konsten, kulturproducenterna och publiken.
I de enskilda fallen försöker vi alltid hålla armlängds avstånd. Bedömningarna görs utifrån våra riktlinjer men av professionella tjänstemän. Det som sägs i den stora DN-artikeln i dag är belysande: "...vi träffade dem redan för tre år sedan och löpande sedan dess samt har mejlkorrespondens", "de flesta av de andra grupperna reviderade sina idéer om hur de ville förändra verksamheten med konstnärliga råd, nya öppna scener och samarbeten, 'de uppfattade vår signal väldigt tydligt'." Lågt antal föreställningar liksom bristande samverkan och förankring lokalt anges också som skäl.
Förändringar för enskilda aktörer hade förmodligen föreslagits även med ett ännu större kulturstöd. En större kulturbudget är förstås något som väl vi alla i kulturnämnden skulle önskar oss, och i år har vi kunnat öka projektstödet. Men också ett större stöd måste fördelas utifrån våra kriterier.
Om Björn Wimans ärligt talat fåniga fråga om vad som menas med lokal förankring (om inte "kvalificerad teater" så "lattjo lajban-lekar") ska besvaras seriöst blir svaret att kvalitet alltid är utgångspunkten och grundkravet. Det handlar om vad som behöver göras därutöver. Vad gäller Lars Ring vill jag avslutningsvis vända mig mot ordbruk som "slakt" och att kulturförvaltningen "med ett slag drar undan mattan". Underlaget för beslutet, kontakterna som har förevarit, omställningsåret och möjligheten som alltid finns att återkomma med förnyade planer, talar ett annat språk.
Magnus Andersson bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, kulturpolitik, kulturstöd, verksamhetsstöd, projektstöd, Stockholm, Stockholms kulturförvaltning, kulturnämnden
måndag, januari 17, 2011
Karl-Bertil-inspiration i NU
En kall och bister vinter, lokalisering av hemlöshetsverksamhet och lokal oro och upprördhet över detta förde tankarna till Karl-Bertil Jonsson; en civilsamhällets uppfordrande ansvarstagande förebild som kan inspirera även liberaler? Ämne för krönika i senaste numret i NU blev det i varje fall.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, NU, krönika, Karl-Bertil Jonsson, civilsamhälle, hemlöshet, hemlösa
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, NU, krönika, Karl-Bertil Jonsson, civilsamhälle, hemlöshet, hemlösa
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
