Tryggare för cyklister på Kungsholmen

Folkpartiet agerar för att åtgärda den trafikfarliga korsningen S:t Eriksgatan-Fleminggatan. I veckans Mitt i skriver jag med vår gruppledare i stadsdelsnämnden Charlotta Schenholm, som också sitter i trafiknämnden, om satsningen på korsningen och om en nollvision för dödade och svårt skadade cyklister.

Stockholms farligaste korsning skall bli tryggare för gående och cyklister

Under en lång tid har alla som någon gång passerat korsningen Flemmingatan/St Eriksgatan märkt att det är en av Sveriges farligaste korsningar. Så sent som i december dödades en gångtrafikant och i september 2010 skadades en cyklist svårt. Frågan har varit uppe politiskt flera gånger men det har varit svårt att komma med konkreta förslag på åtgärder.

I trafiknämnden 17/3 beslutar vi nu att avsätta 1,5 msek för att ta fram konkreta förslag på hur man skall göra korsningen mer säker för de oskyddade trafikanterna – äntligen säger vi folkpartister som drivit på i frågan!

Det är dags för en nollvision för dödade och svårt skadade cyklister i Stockholm. Nu prioriterar vi de farligaste korsningarna först – Det skall kännas tryggt att cykla och gå på Stockholms gator.

Charlotta Schenholm (FP), gruppledare stadsdelsnämnden, ersättare trafik- och renhållningsnämnden

Rasmus Jonlund (FP), ordförande FP Kungsholmen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, trafik, trafiksäkerhet, S:t Eriksgatan, Fleminggatan, Folkpartiet, Kungsholmen

Bygg hela Kristinebergs Strandpark

Kristinebergs Strandpark skulle bli den nya stora stadsparken för nordvästra Kungsholmen. Tennishallen skulle flyttas till en annan plats. Så säger fortfarande detaljplanen, och så kräver vi i Folkpartiet på Kungsholmen att det ska bli. Varken vi eller några andra i Folkpartiet har varit delaktiga i några beslut inför de nya besked som gavs för en månad sedan om att tennishallen skulle bli kvar (DN, Stockholmsnytt).

I veckans Mitt i berättar upprörda Kristinebergsbor om sin kamp för att den utlovade parken ska bli av. För oss i Folkpartiet på Kungsholmen är det självklart att hela parken måste byggas, och att tennishallen som är en angelägen verksamhet i ett Stockholm med behov av tränings- och idrottsanläggningar, måste få en annan plats. Annars får den grävas ned så att parken inte störs. En gräsövertäckning som föreslagits som ett kamouflage räcker inte på långa vägar.

Folkpartiets representanter i stadsdelsnämnden lade en skrivelse på sammanträdet i förra veckan, och som ordförande för vår Kungsholmsförening berättar jag om detta i Mitt i. Lars Lundqvist, som sitter i stadsdelsnämnden, bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Kungsholmen, Kristineberg, Kristinebergs strandpark, strandparken, tennishallen, Stockholms tennishall, Folkpartiet

Kommunaliserat nöjesliv?

Konkurrens är A och O i kultur- och nöjeslivet: mångfalden av idéer, möjligheten att skapa något eget, att välja eller själv starta ett alternativ, är grundläggande. I Stockholm är antalet scener, klubbar, mötesplatser och inte minst antalet arrangörer, entrepenörer och idésprutor stort. Ett omtalat exempel är Trädgården, numera med hemvist "under bron".

När Berns nu står inför att få nya ägare, upplevs ett hot mot mångfalden. Det är bra att engagerade nöjesintresserade utövare, journalister och stockholmare slår vakt om att det ska finnas många "olika aktörer med olika profil", som Nils Hansson skriver i dagens DN. Engagemanget delas helt och hållet av oss i Folkpartiet, det vågar jag uttala mig om. Steget från engagemang för mångfald till politiskt agerande kring en specifik, privatägd fastighet med privat driven nöjesverksamhet, är dock mycket långt.

Oförståelsen som Nils Hansson vill se hos kulturborgarrådet får nog snarare sägas gälla politikens roll i nöjeslivet.

Vi välkomnar en fortsatt nöjesverksamhet på Berns. Men vi har inga möjligheter att gripa in, och skulle inte heller vilja gripa in, i ägandet av fastigheten och handhavandet av nöjesverksamheten. Privata åsikter av olika slag kan vi ha kring alla möjliga saker, men att uttala sig om vem som ska driva en sådan privat nöjesverksamhet hör knappast heller till en kommunpolitikers uppdragsbeskrivning.

Däremot ska vi bejaka mångfalden, framför allt genom att stödja utövarna, inte i första hand lokaler; de lokaler vi har som i t.ex. Kulturhuset ska förstås utnyttjas för ett brett kulturprogram; det mer nöjesinriktade stödjer vi t.ex. genom försöket med live-checkar; stödet till det fria kulturlivet, till samlingslokaler, den kommunala Kulturskolan är alla verksamheter med sikte på återväxten av kultur- och nöjesaktörer.

Som borgarrådet Madeleine Sjöstedt själv skriver på sin blogg ska vi inte bara bry oss om våra egna kulturverksamheter eller dem som får kommunalt stöd: "Vi ska även verka för att alla som står på egna ben får bra villkor – det kan handla om tillståndsfrågor, trafikfrågor, åtgärder för att förenkla, bygglov, marknadsföring etc. Staden ska se till att alla följer reglerna, men inte reglera vilka klubbarrangörer vi vill ha i Stockholm och inte."

Mer kommunaliserat än så är vi nog alla glada att nöjeslivet inte blir.

Även Fredrik Sneibjerg bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, nöje, Berns, Stureplansgruppen, DN, livecheckar, kulturstöd

Läraren i centrum

I reformvågen för skolan och läraryrkets uppgradering, är turen kommen till lärarens roll i klassrummet. "...eleverna ska få ett kontinuerligt och aktivt lärarstöd i en strukturerad undervisning", utlovas som del i den nya skolförordningen. Någon däremot?

Uppenbarligen. Även om såväl Skolverket som Socialdemokraternas Mikael Damberg ställde sig positiv, gick det sedvanliga anti-Björklund-drevet bland olika debattörer igång, när utbildningsministern i går presenterade regeringens framtida förslag på DN Debatt.

Vad det handlar om är att ge alla elever lika möjligheter att tillgodogöra sig skolans kunskapsförmedling. Huvudansvaret för detta vilar på duktiga, engagerade lärare. Eleverna ska också arbeta fritt och under eget ansvar, men lärarens roll måste uppenbarligen stärkas när fritt och eget arbete i många fall verkar ha blivit ostrukturerat och handledarlöst. Ibland säkerligen förstärkt av en ambition att minska på kostnader för både personal och lokaler.

Det gäller elevernas rätt till undervisning, helt enkelt.

För att lärarens roll i den undervisningen ska fungera krävs förstås de där duktiga, engagerade lärarna. De finns förstås redan i stort antal som kan tillgodogöra sig och verka utifrån nya förutsättningar, och de blir förhoppningsvis ännu fler. Regeringens skolpolitik, formad av Folkpartiet och Jan Björklund, innehåller en rad åtgärder för att stärka läraryrket: reformerad lärarutbildning, krav på behörighet, lärarlegitimationer osv.

En långsiktig strategi, utifrån ett gediget resonemang. Precis som i Jan Björklunds artikel för den som tar sig tid att läsa.

Bloggar: Johan Kant, Mark Klamberg, Amie Kronblad, Peter Olevik Dunder, Anna Lundberg, Helena von Schantz (också på Newsmill). Media: Expressen, GP, SR Ekot, SvD, SVT.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skola, skolpolitik, Jan Björklund, kateder, lärarroll, lärare, läraryrket, undervisning, lektioner, klassrum

Centerliberal välfärdspolitik - generell eller grundtrygg?

I förra numret av den eminenta tidskriften Liberal Debatt (vars historiska redaktörer endast överglänses av den nuvarande redaktören och hans redaktion), var ämnet "Centerliberalerna". Tanken om en sammanslagning av Centerpartiet och Folkpartiet återupplivades och visade sig kanske vara mer vital än på många år. I det alldeles dagsfärska numret gör jag en reflektion över de eventuella Centerliberalernas vägval i välfärdsideologiska frågor: att slå vakt om och utveckla den generella välfärdens princip måste nämligen vara en av det liberala partiets huvuduppgifter, oavsett skepnad. Jag klistrar in inlägget nedan.

...men vad ska Centerliberalerna egentligen tycka om välfärden? 

En sammanslagning av Centerpartiet och Folkpartiet till ett liberalt, och förhoppningsvis större, mittenparti är en seglivad idé och väl värd att pröva igen. Sakpolitiskt torde skillnaderna i stort sett vara mindre problematiska, som Liberal Debatts temanummer om ”Centerliberalerna” visar. De skilda partikulturerna kan bli ett större hinder.

En viktig aspekt, ideologiskt såväl som sakpolitiskt, förtjänar dock att belysas närmare i sammanhanget: principen om generell välfärd, som är central för socialliberaler och i Folkpartiets tradition. Sakpolitiskt manifesteras den inte minst i inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringarna. Centern har ju traditionellt stått mer för grundtrygghetsprincipen.

Diskussionen om den generella välfärden och inkomstbortfallsprincipen är högst aktuell just med tanke på Alliansregeringens politik. Socialliberalerna har lyckats värna relativt höga ersättningsnivåer, vilket vållade en viss upprörd debatt i samband med ”Bankerydsuppgörelsen” 2005. Vi har fortsatt en viktig uppgift i att sträva efter t.ex. höjda tak så att socialförsäkringarna verkligen fungerar bättre som trygghet och omställningshjälp.

En obligatorisk a-kassa verkar nu återigen vara en målsättning för regeringen, men vi behöver också stå upp för att sjukförsäkringen verkligen fungerar som en sjukförsäkring för dem som är så sjuka att de inte kan arbeta (samtidigt som människor får hjälp och stöd till omställning till eventuellt andra yrken eller arbetsuppgifter).

Mycket av socialförsäkringarnas framtid vilar på den parlamentariska socialförsäkringsutredningen som nu arbetar under Irene Wennemos ledning. Den framtidsdebatten blir viktig för Alliansen och dess socialliberala inslag – liksom för de eventuella Centerliberalerna.

Rasmus Jonlund, tidigare redaktör för Liberal Debatt

Olov Lindquist  bloggar (bl.a. om detta).

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, centerliberalerna, Centern, Centerpartiet, Folkpartiet, liberalism, välfärd, välfärdspolitik, generell välfärd, grundtrygghet, socialförsäkringar, a-kassa

Kurdiska biblioteket i nya lokaler

I kväll har jag haft äran att representera Stockholms stad vid invigningen av Kurdiska bibliotekets nya lokaler. Bandet i Alviks Medborgarhus klipptes av demokratiminister Birgitta Ohlsson. Kurdiska Riksförbundet, Svensk Biblioteksförening (genom ordförande, tillika Stockholms stadsbibliotekarie Inga Lundén) och jag talade också kort. Biblioteket återvänder till fräscha lokaler efter några år i Sundbyberg (tidigare låg det på Skeppsholmen).

Vi kan vara stolta över att ha en så fin, och världsunik, institution som Kurdiska biblioteket i Stockholm - i praktiken kurdernas nationalbibliotek, som flera talare påpekade. Och jag är glad över att vi har möjlighet att stötta denna unika verksamhet, från kulturnämndens, stadens och stockholmarnas sida.

Böcker och bibliotek är något av det viktigaste och mest handfasta i kulturen, och för människors identitet. Mångfalden banar väg för förståelse - när man är tryggare i sig själv är man också tryggare i mötet med andra. Det var härligt och upplyftande att känna och se det engagemang som ligger bakom biblioteket och som visades vid invigningen i kväll.

Det finns förstås kurdiska boksamlingar i andra städer i världen, men ingenstans enligt vad jag har förstått ett bibliotek som är öppet för alla, med 12.000 böcker, på kurdiska och 23 andra språk. En förhoppning är förstås att vårt Kurdiska biblioteks världsunicitet i denna bemärkelse inte kommer att bestå - vi kommer ju ändå ha det första dylika kurdiska biblioteket här i Stockholm!

Grattis till de nya lokalerna, och välkomna tillbaka till Stockholm!

Madeleine Sjöstedt, som själv inte kunde vara med i kväll, har tidigare bloggat om Kurdiska biblioteket. Beyan.net förannonserade invigningen - biblioteket öppnar för allmänheten 1 mars. Wikipedia om Kurdiska biblioteket.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, bibliotek, kurder, Kurdiska biblioteket, Kurdistan, Birgitta Ohlsson, Stockholm, Alvik

Egyptisk vårvinter, arabisk vår?

Någon minut över fem på fredageftermiddagen avbröts så abrupt veckorna av spekulationer och analyser av regimens styrka och demonstrationerna i Egypten - av att det äntligen hände. Där jag gick hemåt i det svenska snöupplysta vintermörkret, kändes det förstås stort, dramatiskt, oväntat. Regimen Mubarak har styrt Egypten i princip under hela min hittillsvarande livstid. Glädjen och hoppet, som givetvis bara är ett blekt återsken av de glädjeexplosioner vi det senaste dygnet har kunnat bevittna från Kairo och andra egyptiska städer, är något vi måste ta tag i.

25 januari passerade egyptierna en gräns där regimens hot och maktmekanismer inte längre räckte. Det är något att vara genuint glad över. Mycket har också sagts om internets betydelse, Facebook- och Twitter-generationen, de många olika krafter som verkar inom oppositionen, bristen på tydligt ledarskap, entusiasmen som trots detta kanaliserats och fokuserats dag efter dag, vecka efter vecka.

Spekulationerna och analyserna fortsätter, och lär så göra. För nu är situationen om möjligt ännu mer osäker. Bland allt vårt hopp och vår tro att egyptierna efter sin framgångsrika, i stort sett oblodiga revolution nu kan bygga en hållbar demokrati, finns också frågetecknen kring framför allt militärens och islamistiska krafters ambitioner och potential, liksom kring påverkan på utrikesrelationer och omgivande länders inrikespolitik i en skör region.

Inget vore mer glädjande än om de tunisiska och egyptiska revolutionerna kunde sprida sig - och om vi skulle få se ett dominofall följt av ett pärlband av nya demokratiska stater. Om Egyptens vårvinter kan spricka ut i en blommande vår, med efterföljare i hela regionen. Står Algeriet på tur?

Omvärldens roll i den egyptiska omvälvningen tycks hittills i mycket ha varit den överrumplade åskådarens. Nu finns ett behov och möjligheter att göra skillnad. Att stödja vägen mot demokrati - demokratibistånd har väl aldrig varit mer motiverat. Att vara tydlig i relationen till den egyptiska militären om att det är demokrati med rättsstat och flerpartival som måste gälla. Och att visa samma tydlighet mot odemokratiska ledare i liknande länder. USA har självklart en nyckelroll men EU, med vår närhet och vår möjlighet till ekonomiskt samarbete och morötter, måste till fullo ta sin.

För odemokratiska ledare som nu oroas över konsekvenserna av den egyptiska omvälvningen finns en rekommenderad väg framåt: börja bygga demokratin och släpp fram pluralistiska politiska krafter. Nu.

En del av allt som skrivits om Egyptens väg nu och framåt: DN, DN ledare, Expressen med Birgitta Ohlssons twittrande om en demokratisk tsunami, SvD, Claes Arvidssons ledare i SvD, Svante Cornell och Martin Ängeby i replikskifte på SvD Brännpunkt, Ängeby och Annika Beijbom på Newsmill. Ängeby (x2) och Beijbom har också bloggat liksom andra liberaler såsom Gabrielle Peteri, Olov Lindquist, Niklas Odelberg. Gunnar Hökmark manar till varsamhet i tolkningarna av det som nu har skett.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, demokrati, arabvärlden, demokratibistånd, dominoeffekt, arabisk vår, Kairo, Mubarak, USA, EU

Framtidsfrågor för Jan Björklund

Nationella prov i fler ämnen, blev den nyhet som kablades ut efter Folkpartiledaren Jan Björklunds framträdande i Ekots lördagsintervju. Så är ju vår partiledare också utbildningsminister, och skolfrågorna Folkpartiets främsta profilfråga, egentligen den enda av riktig tyngd.

För oss som önskar en breddning av Folkpartiets profil - och om denna önskan råder full enighet bland Sveriges liberaler - bjöd dock lördagsintervjun på betydligt mer. Jan Björklund fick tillfälle att svara på och resonera inte minst om ekonomi, och tog stark ställning för en politik som kan rusta Sverige för globaliseringens utmaningar. Hittills har Sverige klarat sig bra, inte minst mot bakgrund av den senaste djupa ekonomiska krisen, men tillväxtländer som Kina har stärkts. Ökad internationell konkurrens ställer krav på fortsatta reformer.

De höga marginalskatterna befinner sig mycket välbefogat i Björklunds och Folkpartiets skottglugg. Det är helt riktigt att Folkpartiet, tyvärr som det verkar ensamt av svenska partier, tar strid för att avskaffa värnskatten. Om denna kontraproduktiva skatt, baserad främst på jantelagen, skrev jag förra helgen att det måste löna sig att lyckas. Investeringar i infrastruktur och forskning, kanske på bekostnad av något lägre amorteringar på en redan låg statsskuld, är också en viktig ståndpunkt.

Folkpartiledaren ägnar inte mycket tid åt att gräma sig över sitt partis relativa ställning inom Alliansen. Istället vill han fokusera på sakfrågor, där Folkpartiet kan göra skillnad. Det är helt riktigt prioriterat. Värnskatten - och den större ideologiska men också tillväxtpolitiska frågan om att låta folk lyckas och låta det löna sig att arbeta - är en fråga. Skolpolitiken är givetvis en annan. Andra är forskning med bredd och spets, hållbara solidariska socialförsäkringar, ansvarsfull energipolitik, ett starkt och vasst försvar, utvecklingsinriktad miljöpolitik, vård som sätter hälsa och varje individ oavsett egna förutsättningar i centrum...

Det gemensamma är framtidstron, A och O för ett liberalt parti grunden för vårt existensberättigande. Allt ryms inte i en lördagsintervju men allt måste rymmas i ett liberalt partis program. Ett program som vi till 2013 nu ska ta fram i en omfattande process med en rad olika sakpolitiska fokusområden. Jan Björklund och våra andra duktiga företrädare får alla möjligheter att återkomma, och redovisa ännu fler av de framtidsfrågor som vi medlemmar och väljarna efterfrågar.

Media om Björklund och fler nationella prov: DN, Metro, SvD, TV4 Nyhetskanalen. Linnéa Darell och Christer Sörliden bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Folkpartiet, Jan Björklund, marginalskatter, värnskatt, skola, skolpolitik, nationella prov, Alliansen

Ny period i Konstrådet - för en vackrare, tankeväckande stad

Ett mycket roligt och hedrande uppdrag som jag har fått är i Konstrådet. Det är en samling förtroendevalda varav en del sitter i kulturnämnden och några i andra nämnder i staden. Uppgiften är att på kulturnämndens och kulturdirektörens delegation besluta om den konstnärliga utsmyckningen av staden. Jag har haft förmånen att vara ersättare för Folkpartiet sedan 2003, för Birgitta Rydell som sedan 2007 är rådets ordförande.

Många intressanta konstprojekt har passerat oss genom åren och mer hoppas jag att det blir. Staden växer och utvecklas i hög takt vilket vi alla märker i våra vardagsliv - och stadens inriktning är mycket tydligt att den konstnärliga utsmyckningen också ska växa i samma takt.

Enprocentregeln är själva förutsättningen - en procent av budgeten vid ny- och ombyggnader av fastigheter, parker, torg etc ska gå till konstnärlig utsmyckning. Vårt lilla högkompetenta kansli Stockholm Konst och dess konstnärskonsulter står för den professionella konstnärliga hanteringen och säkerställer att det är duktiga, kvalificerade konstnärer som blir aktuella för utsmyckningsuppdrag.

En viktig uppgift för Stockholm Konst, med Mårten Castenfors och hans medarbetare, är att säkerställa att alla förvaltningar och bolag känner till och sluter upp bakom enprocentregeln. Vi förtroendevalda har på olika håll, i våra nämnder och i våra partigrupper, också en sådan roll att fylla. Privata aktörer och byggherrar är också välkomna och intresset finns påtagligt: Professionell kompetens kring konstnärlig utsmyckning, som innebär en kvalitetshöjande faktor bland såväl bostäder som handel och arbetsplatser, är guld värt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Stockholm, konst, konstnärlig utsmyckning, Stockholm Konst, konstrådet, enprocentregeln

Ordförande i arkivutskottet

I dag har jag utsetts till ordförande i Stockholms stads arkivutskott. Det är ett utskott under kulturnämnden, som särskilt ska bevaka den mindre av kulturnämndens två förvaltningar: Stadsarkivet.

Arkiv kanske lätt väcker tankar om hyllmil av dammiga handlingar. Hyllmil handlar det förvisso om - sju mil hyllor närmare bestämt, och 2,5 miljoner kartor och handlingar därtill. Så dammigt är det dock inte. Efter ut- och ombyggnader har vi nu moderna förvaringslösningar som både är säkrare för handlingarna, bättre för dem som arbetar med dem, och ger utrymme för mer.

För mer handlingar blir det. Hela tiden. Även i digitala tidevarv. Digitalisering är för övrigt en viktig del av arkivvården: år för år blir alltfler gamla handlingar inscannade och tillgängliga på ett helt annat sätt.

Målgruppen för Stadsarkivet, som också är landsarkiv för Stockholms län, är stadens förvaltningar och tjänstemän, forskare - såväl studenter som professorer och släktforskare - som söker källor och kunskap, elever och lärare i skolorna, och förstås ytterst hela den breda allmänheten. Även den majoritet som aldrig söker och har direkt nytta av den information vi lagrar, har förstås indirekt nytta av att all värdefull information sparas och hanteras på rätt sätt, och är sökbar för forskare och andra. Sådana frågor som steriliseringskampanjerna, fosterbarn och annat i vår svenska välfärdshistoria visar hur relevanta arkiven verkligen är. För att inte tala om andra olika rättsliga frågor.

För mig som är historieintresserad är arkiven förstås en guldgruva - om än indirekt. Själv har jag hittills aldrig gjort några djupdykningar i materialet. Kanske får jag möjlighet till något dylikt projekt någon gång i framtiden.

Arkiv handlar om information, om offentlighet och sekretess, och därmed om demokrati. I den moderna förvaltningen arbetar vi också med demokratifrågor på ett bredare sätt: Stadsarkivet tar täten i och ansvaret för utvecklingen av e-förvaltningen. Dokument ska både lagras rätt och säkert, och vara tillgängliga för handläggare och för andra berörda/berättigade personer. Offentlighet och säkerhet, i nutid och för framtiden: dokumenten hamnar rätt från början och kan spåras, och "länkas" på olika sätt från andra håll. E-förvaltningen och e-arkivet är en viktig del i stadens satsning på en tillgänglig, modern och demokratisk stad där moderna it-lösningar är centrala.

Stadsarkivet är en av stadens minsta förvaltningar, men förmodligen den mest akademiskt meriterade . Det verkar också vara en uppskattad arbetsplats, med bland de lägsta sjukfrånvarosiffrorna i staden. I fjol fick vi en ny stadsarkivarie, Lennart Ploom, som tycks ha alla förutsättningar att fortsätta utveckla och ännu mer förbättra verksamheten efter företrädaren Björn Jordell, som rekryterades som ny riksarkivarie. Jag har suttit i arkivutskottet sedan 2007, och ser fram mot kommande mandatperiod med övriga i utskottet och med alla de duktiga medarbetarna.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, kulturpolitik, arkiv, arkivutskottet, Stadsarkivet, landsarkiv, e-förvaltning, e-arkiv

Sluta värna värnskatten - låt det löna sig att lyckas

Det ska löna sig att arbeta är en devis som är väl värd att återanvända. Alliansregeringen har förtjänstfullt genomfört jobbskatteavdrag i flera steg som har gjort det mer lönsamt att arbeta och har gjort stor skillnad i plånboken framför allt för dem med lägre och medelstora inkomster. Men det måste också löna sig att arbeta, arbeta mycket, utbilda sig, starta och driva företag, ta risker - och det måste löna sig att lyckas.

Höga marginalskatter motverkar viljan att sträva lite längre, lite högre, för sig och sina närmaste - och det motverkar även Sveriges utveckling. Framgångsrika företagare och forskare tar kanske inte de där extra stegen och riskerna, eller så gör de det - men någon annanstans än hemma i Sverige.

I Sverige har vi valt, och har ett brett stöd för, en generös och omfattande välfärdsstat. Svenska liberaler, i folkpartistisk skepnad, inte bara accepterar utan omhuldar principen om generell välfärd. Det kostar pengar. En platt skatt, utan progressivitet, är avlägsen. För de flesta känns det rimligt att de som tjänar lite mer också betalar lite mer, i form av statsskatt. "Hälften kvar" är helt enkelt rimligt, när man känner att man själv får något för det, och att svaga och mer utsatta kan lita på det offentligas hjälp.

Men skatter ska inte vara kontraproduktiva. I dag är det alltför många som bara får "hälften kvar" av en lönehöjning. Statsskattens 20 procent borde betalas av färre. Och värnskattens fem procent borde inte betalas av någon.

Gränsen för statsskatt höjs nu åter. Det är bra, även om det kunde gå i snabbare takt. Värnskatten värnas däremot obegripligt nog, även av en moderat finansminister - trots att ingen tycks vilja påstå att den ger någon reell inkomst för staten. Tvärtom kostar den, genom att människor arbetar och tjänar mindre, eller åtminstone inte arbetar och tjänar pengar i Sverige.

Ett framgångsrikt land måste tillåta framgångsrika människor. Som liberal har jag inget emot att människor lyckas - jag vill arbeta för att fler ska få den chansen, för att färre ska råka illa ut, och för att de som gör det ska ha ett starkt, finmaskigt skyddsnät.

Långtidsutredningen, liksom tidigare Globaliseringsrådet, är värd att lyssna på. Värnskatten är inte värd att värnas. Och partiet som än så länge på allvar driver frågan är Folkpartiet.

Jesper Svensson bloggade och inspirerade. Pia Närman vill också avskaffa värnskatten, och hoppas på bättre kunskaper om derivata (min favoritdel av gymnasiematematiken!), och Kent Persson vill avskaffa jantelagen. PJ Anders Linder är klok som så ofta. Folkpartiet förklarar varför vi ogillar värnskatten. Regeringen har tagit emot långtidsutredningen.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, skatter, marginalskatter, värnskatt, Anders Borg, Jan Björklund, Folkpartiet, Moderaterna, Långstidsutredningen

Intressant?

Det nya, det relevanta och det långsiktiga i kulturstödet

Förändringarna i kulturstödet i Stockholm väcker, helt naturligt, känslor och reaktioner. Det finns då hela tiden ett behov av att hålla huvudet kallt, förklara och ge en korrekt bakgrund. Kulturstrategiska chefen Patrik Liljegren beskriver i DN förändringarna och behovet av att kulturlivet har intäkter från många andra håll än kommunen. Vårt stöd kan ju alltid bara vara en mindre del av en verksamhets intäkter.

Kommentatorerna Fredrik Söderling (DN), Lars Ring (SvD) och tidigare i veckan Björn Wiman (DN) ger beskrivningar som jag tycker i sin tur måste kommenteras, och kompletteras. Delvis handlar det om ansvarsfrågan: vem har ansvaret för en kulturverksamhet, för dess anställda och lokaler? Det kan aldrig vara kulturnämnden. Vår fördelning av stöd måste utgå från så objektiva kriterier som möjligt, om kvalitet, geografisk spridning, utvecklingskraft, samverkansformer etc. Vårt perspektiv ska i första hand vara medborgarnas och Stockholms kulturliv som helhet.

Kulturstödet behöver förändras, för att ge den effekt vi önskar, och även för att ge kulturverksamheterna bättre förutsättningar. Om detta har jag skrivit tidigare. Satsningen på projektstöd kallas av vissa ökad kortsiktighet. Om man avser att vi vill ha fler nya, nyskapande verksamheter och bryta upp inlåsningseffekterna med samma stödmottagare år efter år med små chanser för nya aktörer, så stämmer det. Men samtidigt vill vi öka långsiktigheten: fler projektstöd som kan sträcka sig över längre tid, istället för verksamhetsstöd som ges på ett år. Projektstöd svarar också bättre mot de kriterier och mål vi har för barn och unga, geografisk spridning m.m. som jag beskrivit tidigare. Vi vill också se över kulturstödet i stort med sikte på framförhållning och kvalitet. Vi ska också se över de s.k. växtpengarna och kulturbonusen för att den ska kunna bli ännu mer träffsäker.

Samtidigt är kulturstödet och kulturnämnden en demokratisk institution, som bygger på de fria allmänna valen och politiska beslut, liksom de ekonomiska förutsättningarna för kulturförvaltningen och hela Stockholm. De aspekterna kommer vi inte ifrån. Däremot bygger vi ju också ut kulturstödet med nya former, bland växtpengarna finns också fonden för innovativ kultur som får ökat anslag i år.

Vi talar mycket om behovet av samarbeten, både för att det kan utveckla och öka förankringen och relevansen i samhället och i nutiden, och för att det rent ekonomiskt betyder att lokalkostnader och andra fasta utgifter kan minimeras, till fromma för konsten, kulturproducenterna och publiken.

I de enskilda fallen försöker vi alltid hålla armlängds avstånd. Bedömningarna görs utifrån våra riktlinjer men av professionella tjänstemän. Det som sägs i den stora DN-artikeln i dag är belysande: "...vi träffade dem redan för tre år sedan och löpande sedan dess samt har mejlkorrespondens", "de flesta av de andra grupperna reviderade sina idéer om hur de ville förändra verksamheten med konstnärliga råd, nya öppna scener och samarbeten, 'de uppfattade vår signal väldigt tydligt'." Lågt antal föreställningar liksom bristande samverkan och förankring lokalt anges också som skäl.

Förändringar för enskilda aktörer hade förmodligen föreslagits även med ett ännu större kulturstöd. En större kulturbudget är förstås något som väl vi alla i kulturnämnden skulle önskar oss, och i år har vi kunnat öka projektstödet. Men också ett större stöd måste fördelas utifrån våra kriterier.

Om Björn Wimans ärligt talat fåniga fråga om vad som menas med lokal förankring (om inte "kvalificerad teater" så "lattjo lajban-lekar") ska besvaras seriöst blir svaret att kvalitet alltid är utgångspunkten och grundkravet. Det handlar om vad som behöver göras därutöver. Vad gäller Lars Ring vill jag avslutningsvis vända mig mot ordbruk som "slakt" och att kulturförvaltningen "med ett slag drar undan mattan". Underlaget för beslutet, kontakterna som har förevarit, omställningsåret och möjligheten som alltid finns att återkomma med förnyade planer, talar ett annat språk.

Magnus Andersson bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, kulturpolitik, kulturstöd, verksamhetsstöd, projektstöd, Stockholm, Stockholms kulturförvaltning, kulturnämnden

Karl-Bertil-inspiration i NU

En kall och bister vinter, lokalisering av hemlöshetsverksamhet och lokal oro och upprördhet över detta förde tankarna till Karl-Bertil Jonsson; en civilsamhällets uppfordrande ansvarstagande förebild som kan inspirera även liberaler? Ämne för krönika i senaste numret i NU blev det i varje fall.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, NU, krönika, Karl-Bertil Jonsson, civilsamhälle, hemlöshet, hemlösa

En vårdcentral flyttar - en kommer till

Järvafältet är ett av de områden som har dragit nytta av Vårdval Stockholm. I stadsdelen Rinkeby-Kista finns nu sex husläkarmottagningar och ytterligare en förväntas öppna under första halvåret i år. Bland de landstingsdrivna mottagningarna har den i Husby dragits med trånga, slitna lokaler. Samtidigt finns landstingsdrivna Akalla vårdcentral med stora, fräscha lokaler - där mer verksamhet lätt skulle få plats.

Lösningen att slå samman Husby och Akalla vårdcentraler verkar förstås logisk. Och det beslutet har nu tagits. Tanken är att få en samlad, mindre sårbar verksamhet lokaliserad till Akalla, 800 meter eller en t-banestation från Husby nuvarande vårdcentral. Givetvis sparar man också in en slant på lokalerna - pengar som behövs till vården.

Vårdvalet har som bekant bl.a. lett till att husläkarbesöken har ökat kraftigt och allra mest i s.k. socioekonomiskt mer utsatta områden. Vårdvalet har också inneburit att primärvården har förstärkts ytterligare på norra Järvafältet. Att kalla det som nu sker en icke fungerande primärvård måste med en objektiv bedömning vara att skjuta långt över målet i sin kritik - men sådan objektivitet är förvisso inte att vänta av S-oppositionen, där kritiken är huvudsaken.

I nedanstående ABC-inslag i kväll kommenterar Dag Larsson (S), och jag fick rollen att kommentera för Alliansen. Första gången i TV-nyheterna på det sättet för min egen del för övrigt! (Min tidigare TV-erfarenhet inskränker sig till TV4 Stockholms morgonsändning, i egenskap av kulturpolitiker.)



Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, vård, vårdval, Vårdval Stockholm, vårdcentral, husläkarmottagning, Husby, Akalla, Rinkeby, Kista, Järva

Mittenljusning - till Alliansens fromma?

Den stora nyheten i dagens Skop-mätning verkar vara att S befäster sin kräftgång och M sin ställning som största parti - nu med en marginal i tioprocentsklassen. De moderata Alliansvännerna är verkligen att gratulera. Men värt att notera är även de klassiska mitttenpartiernas framryckning, som bidrar till att Alliansen samlar en klar majoritet. Med dylika siffror klarar M, FP och C regeringsmakten även om KD:s dystra läge under fyraprocentsspärren skulle bli verklighet - och SD får ingen vågmästarglädje av sina mandat.

För mig och alla folkpartister, liksom för centervännerna, är det naturligtvis oerhört glädjande att vi stärker våra positioner. Jag är övertygad om att det också är till fromma för Alliansen som helhet. Även som Sveriges största parti har Moderaterna långt kvar till Socialdemokraternas forna dominerande ställning, och på vägen finns förstås risk för Täby- och Vellingeeffekter.

Än är det dock också långt kvar till den styrka som mittenpartierna har samlat under tidigare år. Liknande utveckling märks också t.ex. i vårt västra grannland, där mitten har varit en reell politisk kraft för inte så länge sedan. I Sverige var 60-talet mittensamverkans förlovade epok. De varmaste känslorna fick som bekant sitt slut med Center-förtroenderådets nej till sammanslagning vid det s.k. Uppsala möte 1973 (historiskt, om än inte i samma grad som sin mötesnamne 380 år tidigare). Samverkan har dock fortsatt, under Fälldin-regeringarna och framför allt då tvåpartiregeringen 1981-82, och fick åter en kortvarig renässans med Lars Leijonborgs och Maud Olofsson av de flesta kanske bortglömda "borgerlig vänster"-lansering sommaren 2002.

Nu väcks åter de aldrig avsomnade tankarna om en partisammanslagning - senast av tidskriften Liberal Debatt, där jag tidigare har varit chefredaktör, och ungdomsförbundens ordförande Adam Cwejman och Magnus Andersson. Det är i högsta grad intressanta tankar - varken de eller Liberal Debatts logga för Centerliberalerna känns helt främmande. Partierna närmar sig varandra politiskt och kanske även personmässigt - åtminstone i storstäderna och bland ledande företrädare.

Själv skulle jag vilja lufta två sakpolitiska områden med skillnader som kräver eftertanke: kulturpolitiken (se bara CUF- men kanske även C-reaktionerna på opera- och scenkonsthusförslagen som Stockholm så väl behöver) och, i vid mening, den generella välfärden med socialliberal inkomstbortfallsprincip mot centerpräglad grundtrygghetstanke. Det senare hoppas jag utveckla helt kort i kommande nummer av Liberal Debatt.

Ändå är personfrågorna, jämte pengarna (Centern som världens rikaste parti) och partikulturerna de P:n som kan sätta P för sammanslagningstankar på ett tidigt stadium. Summan av 1+1 kan i dessa sammanhang dessutom lätt bli mindre än två. Kanske har partierna bäst chanser i att var för sig samla mer stöd - för en starkare, livligare och gärna liberalare mitt i svensk politik. Med betydligt större tyngd i och utanför Alliansen.

Om Skop-mätningen i media: AB, E24, Expressen, GP,  SvD, SVT, Sydsvenskan. Bloggat om opinion och/eller partisammanslagning: Peter Andersson, "Tokmoderaten" Antonsson, Thomas Böhlmark, Adam Cwejman, Andreas Froby, Niklas Frykman, Martin Hall, Olov Lindquist, Kent Persson, Gabrielle Peteri, Christer Sörliden.


För er som söker Skop-siffrorna för dagens mätning, 16 januari 2011:
Moderaterna 35,7 procent (+0,6)
Folkpartiet 8,1 (+0,9)
Centerpartiet 5,5 (+1,7)
Kristdemokraterna 2,7 (—0,1)
Socialdemokraterna 24,4 (—3,8)
Vänsterpartiet 5,2 (+0,2)
Miljöpartiet 9,6 (—1,4)
Sverigedemokraterna 7,1 (+0,8)
M-FP-C-KD 52,0 (+3,1)
S-V-MP 39,2 (—5,0)


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, opinionsmätning, Skop, Centerpartiet, Folkpartiet, Moderaterna, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, majoritetsregering, minoritetsregering, partisammanslagning, centerliberalerna, mittensamverkan, C+FP, Adam Cwejman, Magnus Andersson, Lars Leijonborg, Maud Olofsson, borgerlig vänster

Ett friare, vitalare kulturstöd

Att förändra kulturstödet är inte lätt - men viktigt. Att fundera ut hur vi på bästa sätt kan premiera kvalitet, tillgänglighet, bredd, spets, förnyelse, förankring i kulturella traditioner, kulturell mångfald etc är förstås ett omfattande arbete utan självklart facit. Men minst lika svårt är att förklara och försvara reformerna vi gör - för alla förändringar får förstås också sina "förlorare".

Nu aktuellt är mer projektstöd till mer avgränsade, kortsiktiga (i positiv bemärkelse) kulturprojekt, och mindre verksamhetsstöd - framför allt med mindre inlåsningseffekter och minskad risk för stagnation. Reformen, eller snarare enskilda effekter, kritiseras nu på sina håll, och inte oväntat även av DN:s Ingegärd Waaranperä.

Låt mig vara tydlig: vi i kulturnämnden gör inte bedömningar av en verksamhets konstnärliga kvalitet, nivån av nyskapande och nytänkande, hur mycket man samarbetar med andra aktörer och är relevant för samhället. Däremot fastslår vi kriterier och mål som handlar om att vi vill uppnå dessa saker. Och mer projektstöd är som jag skrev tidigare i veckan mycket relevant.

Projektstöd tenderar att underlätta för verksamhet med förnyelse av konstnärliga uttryck eller produktionsformer, bidra till variation och mångfald med fler producenter och arrangörer, gynna verksamheter som vill nå publikgrupper som har varit svagt företrädda, främja jämn geografisk fördelning - både innerstad och förort, stärka kultur för barn och unga samt stödja verksamheter som till integrationens fromma tar upp mänskliga rättigheter, jämställdhet, demokrati- och diskrimineringsfrågor.

De enskilda besluten tas antingen på delegation av förvaltningen, eller av nämnden på förvaltningens förslag. Och förslagen är väl beredda av professionella tjänstemän som har stöd av kunniga referensgrupper av kulturverksamma.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, kulturstöd, Stockholms stad, Stockholm, projektstöd, verksamhetsstöd, kulturnämnden

Nytt operahus - för ett växande attraktivt Stockholm

Kulturen har strategisk betydelse för Stockholms utveckling mot en än mer attraktiv stad, för stockholmarna och i världen. Det märks bl.a. i Stockholms stads Vision 2030. I den kommande Kulturvisionen kommer detta att utkristalliseras ytterligare. Kultur sker inte på bekostnad av något annat - det berikar, utvecklar och är även ekonomiskt en investering för en växande region. Självklart behöver den kommande världsstaden Stockholm ett nytt scenkonsthus, för en ny Opera, med plats för mer av både bredd och spets

Kulturstaden bygger på många aktörer och stat, landsting och inte minst Stockholms stad, har en viktig roll att spela. Ett vitalt kulturliv vore dock ingenting utan engagemanget och kraften i det fria kulturlivet. Näringslivets nytta av, och betydelse och potential för, en levande och attraktiv kulturstad ska inte heller underskattas.

De stora institutionerna är alltså långtifrån allt. Men de har en grundläggande betydelse som kulturell infrastruktur - och även som symboler. Det är också i det sammanhanget vi ska se behovet av en ny Opera i Stockholm - eller snarare, ett nytt stort scenkonsthus, som saknas i Stockholm i dag. Konkurrensen och inspirationen från andra europeiska storstäder - där våra grannhuvudstäder Oslo och Köpenhamn t.ex. har visat framfötterna - borde stimulera.

Folkpartiet med kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt och kulturutskottets Christer Nylander vill se ett nytt scenkonsthus, och har rentav ett förslag på plats, den omhuldade tomten bakom Nationalmuseum. Att samtidigt få till nya lokaler både för Nationalmuseum och, äntligen, ett formmuseum gör inte tanken mindre attraktiv. Andra förslag och tankar, Slussen och Masthamnen och andra, är förstås välkomna. Det viktiga är att vi får till stånd en seriös diskussion som kan leda till resultat.

Folkpartiet vill också att näringslivet får, ges och tar en tung roll kring det nya opera- och scenkonsthuset. Så gick det till när den nuvarande Stockholmsoperan byggdes, så gick det till i Göteborg för snart tjugo år sedan. Så behöver också ske i Stockholm nu.

Att ställa Stockholmsregionens och Sveriges behov av ett nytt operahus mot det ständiga och stora behovet av nya bostäder, eller andra angelägna behov, som Centerns ungdomsförbund tydligen vill göra är både grovt förenklande och sorgligt kortsiktigt. Bostäder, kontorslokaler, sjukhus, arenor, och kulturbyggnader (och inte bara ett nytt scenkonsthus!) är alla viktiga för vår växande stad. Kulturens och arkitekturens kraft att utmana, samla, inspirera och attrahera är stor oavsett om man vill tala om städers varumärken eller inte.

Media: DN Debatt 1, 2, DN Kultur 1, 2, 3. Bloggar: Madeleine Sjöstedt, Christer Nylander 1, 2, Magnus Andersson, Paul Lindquist.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, kulturpolitik, opera, operahus, scenkonsthus, Stockholm, Stockholmsoperan, Kungliga Operan, Folkpartiet, Madeleine Sjöstedt, Christer Nylander, Centerpartiet, CUF

Mer och annorlunda stöd till Stockholmskulturen

Ett av årets första, viktiga beslut i Stockholms kulturnämnd är fördelningen av stöd till det fria kulturlivet. Förslaget till fördelning görs av våra kunniga tjänstemän och bedöms och beslutas sedan av oss förtroendevalda. Det vi politiskt beslutar om, mer än enskilda bidrag, är inriktningen och kriterierna för stödet - de utgångspunkter som sedan ligger till grund för tjänstemännens professionella bedömning och förslag.

I år blir det en del intressanta nyheter. Mest intressant är kanske att det blir mer pengar till det fria kulturlivet. Kulturstödsbudgeten utökas med tre miljoner kronor - vilket är mycket i dessa sammanhang. Två miljoner går till att bidra till nära nog en fördubbling av projektstödet (en utökning från sex till tio miljoner kronor som också möjliggörs genom en överföring från den andra delen, verksamhetsstödet). En miljon går till en utökning av den fond för innovativ kultur som vi har skapat.

Kulturstödet i Stockholm behöver förändras. Vi har gjort en hel del, inte minst med de s.k. växtpengarna - bonusen för kulturverksamheter som kvalificerat sig för vanligt stöd och som ökar sina egna intäkter eller når många barn och unga, fonden för innovativ kultur, livecheckar m.m. Dessa olika delar kommer att utvecklas utifrån de erfarenheter som görs för att söka finna de bästa sätten att stödja kultur som når fler stockholmare och andra.

Men vi behöver göra ännu mer, och nu tar vi alltså vissa steg. Det känns angeläget att kunna satsa mer pengar på innovativ kultur, det nya, oväntade, avantgardistiska som kan bidra till att den breda kulturen befruktas och vidareutvecklas. Ett utökat projektstöd är också viktigt.

Verksamhetsstödet har länge varit den dominerande delen av kulturstödet - det handlar om ettåriga anslag som ofta ges många år i rad och det har uppstått vissa inlåsningseffekter där nya verksamheter har svårt att få plats. Projektstöden ges för lite längre tid, kanske tre år, för att uppnå och åstadkomma något specifikt under den tiden. Det kan ge möjligheter för just de nya och spännande verksamheterna (kanske något av det som har börjat gro tack vare fonden för innovativ kultur?), som kan ge nya och annorlunda perspektiv och öka mångfalden i Stockholms kulturliv.

Det finns gott om kultur i Stockholm - men det betyder inte att det är tillräckligt, att det inte kan bli fler eller andra som gör något annat, och att inte fler stockholmare kan nås av det befintliga och ett ännu rikare kulturutbud. Mer, bättre och mer tillgänglig kultur är vårt mål och det skäms vi inte för. Lika mycket som vi satsar mer på Stadsteatern, den stora institutionen med blandning av brett och smalt, vill vi se bredden och det smala i Stockholms fria kulturliv.

Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt bloggar och har skrivit ett par pressmeddelanden i detta ämne. SvD Kultur skriver i dag om kulturstödet - hittar bara Lars Rings kommentar på nätet.

Uppdaterat: Madeleine Sjöstedt kommenterar förslaget i SVT:s Kulturnyheterna:



Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, kulturpolitik, Stockholm, kulturstöd, verksamhetsstöd, projektstöd, kulturbonus, växtpengar, Madeleine Sjöstedt

Arbetsglädje över meddelarfrihet

Ibland sägs vi svenskar ha en Luther på axeln. Enligt vissa är det sämre beställt med den närvaron på senare tid. Behov av att om inte återupprätta så åtminstone kraftigt förstärka arbetslinjen finns förvisso. Ändå är jag övertygad om att de flesta människor i grund och botten kan känna en stark glädje i att arbeta, inte bara för den egenförsörjning och därav följande självständighet som det medför, utan förhoppningsvis också för att arbetet skänker mening - i att det kanske också skänker mening åt andra.

Att arbeta med politik kanske inte gäller för ett "vanligt" yrke i allas ögon. Ibland är det också kämpigt, när hårt arbete långtifrån alltid ger avsett resultat. Men att det ofta känns mycket meningsfullt är jag bland de första att intyga. Då tänker jag på förmånen i att dagarna och veckorna i ända få ägna mig åt något jag verkligen brinner för: liberalism och att, i det lilla med mitt bidrag, få bidra till att försöka förändra världen. Eller åtminstone Stockholms läns landsting.

Ibland känns det extra meningsfullt. En sådan dag var i dag, när jag fick vara delaktig i att mina två chefer, sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg och produktions- och personallandstingsrådet Anna Starbrink, hade en debattartikel i Dagens Nyheter. En artikel som gav vidare avtryck bl.a. i TV4 (video) (som gjorde en telefonintervju med Birgitta Rydberg) och Sveriges Radio International (där jag själv fick öva på engelskan).

Meningsfullheten handlar inte bara om när mediearbete bär frukt, utan även i själva sakfrågan: Meddelarfriheten, en viktig del av svensk tryck- och yttrandefrihetstradition, och ett centralt värde att försvara för liberaler. Specifikt att meddelarfrihet och meddelarskydd självklart också bör gälla dem som arbetar i välfärden, vård, omsorg och skola, i privata företag på uppdrag av det offentliga. Det är en viktig arbetsgivarfråga men också oerhört viktig för att säkerställa att missförhållanden och risker upptäcks och rapporteras. "There ought to be the same protection, as the companies have the same obligations to the public" som jag fick säga i radion.

Vi liberaler gillar ju mångfalden av vårdgivare som genom konkurrens om idéer ger patienter ökad makt och skattebetalarna mer vård för pengarna, och likaså valfriheten i skolvärlden, för elever, föräldrar och lärare. Självklart måste vi också stå upp för yttrandefrihet och meddelarskydd. Whisteblowers i välfärden förtjänar skydd oavsett vilken slags arbetsgivare de har. Det borde en borgerlig, liberal regering inse.

Helena Bargholtz och Maria Bergström bloggar också.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, liberalism, yttrandefrihet, meddelarfrihet, alternativ, mångfald, privata vårdgivare, vårdföretag, meddelarskydd, Folkpartiet, Alliansen, regeringen, Birgitta Rydberg, Anna Starbrink

Julstämning i arbetskraftsinvandringens tecken

Julafton innebär klappar, julmat och julmat men också i allt vårt överflöd tankar till dem som har det svårt - om inte annat med Karl-Bertil Jonsson som ombud. Men även om såväl välgörenhet som privata initiativ och det civila samhället lär behövas även i framtiden, så finns också en hel del att göra för att rusta människor med egna verktyg att förbättra sina livsomständigheter, och kunna fira en god jul.

Den viktigaste vägen är arbete och egen försörjning. Och att den arbetslinje som präglar det svenska alliansstyret i högsta grad är en solidaritetspolitik, demonstreras kanske tydligast i frågan om arbetskraftsinvandring.

Julaftonens SvD bidrog till god julstämning vid frukostbordet med sitt reportage om hur tidigare papperslösa, illegala immigranter tack vare arbetskraftsinvandringsreformen har kunnat leva och bo lagligt i Sverige. Jobbet, familjen och pensionspoängen - tre viktiga faktorer för trygghet. Att det stärker Sveriges arbetsmarknad, näringsliv och samhällsekonomin i stort är förstås inte något som försämrar reformens värde.

Arbetskraftsinvandring är en viktig liberal reform för öppnare gränser. Självklart måste det säkerställas på alla tänkbara sätt att människor inte utnyttjas - en fara som SvD också har uppmärksammat i intressanta artiklar den senaste tiden. Den faran är förstås minst lika stor utan möjligheten till legal arbetskraftsinvandring. Förhoppningen och inriktningen måste vara att vi med reformen kan åstadkomma förbättringar även för alla de som i dag riskerar att utnyttjas av oseriösa arbetsgivare.

Denna julafton gläds jag dock med alla dem som likt Jaime Veas kan "känna sitt människovärde växa".

Susanne Hedberg bloggar också.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, invandring, migration, illegala immigranter, papperslösa, gästarbetare, illegal arbetskraft, arbetskraftsinvandring, arbetslinjen, arbetsmarknad, Alliansen, regeringen