Sådant som inte går att förstå

Vad tjänar det till att skriva, tycka och fundera, kan man fråga sig en dag som denna. Medan regnet faller stilla över en lantlig svensk idyll vänder tankarna gång på gång åter till den stora tragedin, massakern på Utøya och bomben i Oslo.

Efter att ha säkerställt att mina anhöriga i Oslo var i säkerhet har tankarna kretsat kring att försöka ta in det ofattbara, som bara blivit mer ofattbart med alla spekulationer, varvat med i början alltför lite fakta.

Ett sådant besinningslöst, meningslöst våld går inte att förstå. Oavsett vem det drabbar. Nu slår det också, med ett måhända slitet men aldrig mer berättigat uttryck, mot demokratins hjärta. Då menar jag inte i första hand regeringskvarteren, vilket är illa nog: För vad kan mer förtjäna beteckningen demokratins hjärta, än ett sommarläger fyllt av politiskt engagerade, demokratiskt brinnande, debattglada ungdomar?

Jag minns med värme alla de politiska ungdomssamlingar jag själv har bevistat, och kan på inget sätt få ihop de ljusa minnena från Lysekil, Barnens Ö, Umeå, Hammarö, Karlskoga och alla platser där de varit, med det fasansfulla som nu förknippas med Utøya. För mig är det alltjämt min liberala ungdoms paradis. För Jens Stoltenbergs unga partikamrater blev det i fredags ett helvete.

Aldrig har vi i vår fredliga nordiska efterkrigstid drabbats av något liknande. Självklart kommer det att ta tid att sjunka in, för oss att förstå vad det är som verkligen har hänt. Över 90 liv släckta. Över 80 av dem ungdomar, de flesta tonåringar, brutalt och kallblodigt nedskjutna i en utdragen massaker. Och länge, länge kommer spekulationerna och analyserna pågå kring gärningsmannen, hans motiv och hur han kunde genomföra detta fasansfulla.

Att terroristen som nu snabbt fått akronymen ABB hade högerextrema åsikter och möjligen en apokalyptisk vision med sig själv i högsätet som utföraren av ett nödvändigt ont, gör det hela både värre och lättare. Hur skyddar man sig mot en galning? Samtidigt kan den i skrivande stund sannolika avsaknaden av en organisation med en mer genomtänkt ideologi och ett långsiktigt hot, vara en lättnad.

Ingen gärningsman verkar i ett vakuum. ABB:s egen blandning av olika fobiska ideologiska trådar, hans hat mot "kulturmarxismen", lär förvisso ha påverkats av ett klimat och ett språkbruk med misstänksamhet mot det främmande som finns i olika grad och olika klädnad. De som ibland har byggt en politisk karriär på att odla och underblåsa sådana stämningar, får en stark uppmaning till eftertanke. Långt värre än i politisk populism och hos de värsta insändarskribenter, frodas dock hatet och misstänksamheten oförblommerat i olika nätfora där även ABB verkar ha fått näring. Annars verkar han ha haft svårt att finna ett sammanhang, hans engagemang i det förvisso högerpopulistiska men ändå numera någorlunda tillkammade Fremskrittspartiet tycks ha blivit kort.

Oavsett bakgrund och eventuella ideologiska motiv kan en sak sägas säkert: Det som terroristen ABB utfört är ren ondsint galenskap. Och det har han gemensamt med all terrorism, återigen oavsett motiv, organisation eller tillvägagångssätt. Hatet, vansinnet och det i grunden omänskliga har alla terrorister och terrordåd gemensamma. De räknar inte med människovärdet. Det gör dem själva på ett plan, i sina motiv och gärningar, till omänskliga. Och ändå är det människor som utför dessa handlingar. Den förfärliga ekvationen är vad vi måste fortsätta vrida och vända på, försöka begripa, för att om möjligt förebygga, finna och hindra galenskapen.

Som många har sagt och skrivit är det nu, när demokratin och vårt öppna samhälle har angripits, som vi visar vilka vi är. Risken med terrordåd är alltid att alla extra, hårda klutar sätts till för att, på något sätt psykologiskt, i efterhand försöka hindra det som redan hänt. En effekt av ett förvisso i sin omfattning och karaktär omfattande, men isolerat nidingsdåd, kan dock bli en positiv samhörighet och uppslutning kring de goda värden som denne man inte stod för, utan behov av att rikta vrede och hämndbegär mot "den andre".

Norges ledare har hittills visat föredömligt ledarskap med medkänsla och kraftfullhet. Statsminister Stoltenberg får välförtjänt beröm. Angreppen mot demokratin och rättssamhället ska bemötas med demokrati och rättsstat. Osloborgmästaren Stang uttrycker en mycket citerad, i en del i omvärldens ögon kanske naiv men tydlig ståndpunkt: Mer säkerhet kan inte lösa våra problem, vi måste lära ut respekt.

Rädslan får inte besegra oss, eller förleda oss i irrationella överreaktioner. Vi ska besegra rädslan, med ett kallt huvud och ett varmt hjärta. Läs gärna DN:s huvudledare i dag: Var inte rädda, och PJ Anders Linder i SvD. På DN Debatt skriver Anna-Lena Lodenius om ensamma farliga män. Lisa Bjurwald skriver i Expressen om "den slutgiltiga konsekvensen av den intoleranta retorik som infiltrerat Europa". Några bekanta bloggare som har uttryckt sin bestörtning, sorg och ilska är Jesper Svensson, Mathias Sundin, Hanna Lager, Kent Persson, "Tokmoderaten" Antonsson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Norge, Oslo, Oslobomb, Utöya, Utoya, Utøya, ABB, terror, terrorism, högerextremism, kulturmarxism, demokrati, Stoltenberg, Stang

Liberalt lackmustest - om alkohol och etiketter

Går det att vara liberal och anhängare av en restriktiv alkoholpolitik? Frågan är förstås retorisk; liberaler har haft och har en avgörande betydelse för att värna och utveckla vår svenska alkoholpolitik. Samtidigt är alkoholpolitiken, baserad på pris och tillgänglighet genom höga skatter och detaljhandelsmonopol, för vissa något djupt oliberalt.

Alkoholpolitiken har utvecklats genom åren, anpassats till tiderna, överlevt EU-inträdet och bibehåller ett starkt folkligt stöd. Motboken har avskaffats, mellanölet har kommit och snabbt försvunnit igen från livsmedelsbutikerna, lördagsöppet har införts, sortimentet har växt, servicen har stärkts med bl.a. omfattande beställningshjälp. Utvecklingen har kantats, och delvis drivits av, en rad stridsfrågor.

Gårdsförsäljning är det senaste stridsäpplet. Tillskyndarna ser en stor möjlighet för små, lokala företag, för turism och tillverkning för en mer levande landsbygd. Men en del förespråkare ser uppenbarligen också gårdsförsäljningen i samma roll som oss skeptiker: som ett sätt att undergräva Systembolagets monopol. Kanske leder det istället fram till ytterligare ett steg i alkoholpolitikens utveckling: min partivän Carl B Hamiltons förslag om att tillåta hembeställning skulle öka Systembolagets servicegrad och vara en hjälp för de små, lokala vintillverkarna som gårdsförsäljningen sägs vara till för. Vinet man har provat på vingården kan beställas för att finnas att hämta när man återvänder hem. (DN Debatt, DN 1, 2, 3.)

Gårdsförsäljningens problem är att den, för att inte otillbörligt gynna svenska tillverkare, måste göras så vid att vi hamnar mycket långt ifrån idén om en idyllisk, och ganska exklusiv, landsbygdsnäring. En utredning har föreslagit en så omfattande ”gårdsförsäljning” att dörrarna skulle riskera att öppnas för alla alkoholtillverkare i världen att öppna vin- och spritbutiker varsomhelst i Sverige. Förutom att redan detta i praktiken underminerar detaljhandelsmonopolet, är det förmodligen samtidigt inte nog ”rättvist” för att kunna förenas med det svenska EU-undantaget som ger den formella grunden för detta monopol, vilket bl.a. justitiekanslern har varnat för (DN).

Som sagt: Om man har målet att, som Stockholmscenterns ordförande Per Ankersjö, avskaffa alkoholmonopolet ser man förstås inte detta som ett problem överhuvudtaget. Ankersjö ser att Hamiltons förslag skulle stärka Systembolaget – och är föga förvånande mot. (Aftonbladets ledarskribents angrepp på Hamilton från andra hållet säger kanske mer om vissas behov att svartmåla alla Alliansföreträdare och tillskriva dem möjligen omedvetna men alltid ondsinta uppsåt.) Men de gårdsförsäljningsvänner som säger sig värna den restriktiva alkoholpolitiken bör ta sig en ytterligare funderare.

Liberalismen är bred, och min liberalism är en pragmatisk ideologi, som syftar till att uppnå största möjliga frihet och lycka åt människor. (Därav motiveras, efter en noggrann avvägning, den frihetsinskränkning som en restriktiv alkoholpolitik innebär, genom den större frihetsvinsten för t.ex. alkoholister, anhöriga, brottsoffer och indirekt alla samhällsmedborgare och skattebetalare.) Liberalismen har inga färdiga utopier, men det är en samhällsbyggande ideologi, där själva byggandet och samvaron i samhället står i centrum. Och i ett sådant samhälle går det inte att alltid hävda sin egen maximala frihet – denna begränsas av när andras frihet inskränks av våra handlingar och önskemål.

Ibland ägnar sig liberaler åt att kalla andra liberaler oliberala. Det gäller inte minst i alkohol- och narkotikadebatten, som verkar vara ett slags liberalt lackmustest. Ibland ägnar vi oss istället åt att sätta etiketter, prefix, på oss själva och andra. Sådana etiketter kan vara väl motiverade. Att säga, som de flesta men inte alla av oss folkpartister, att vi är socialliberaler, säger något om vilken slags liberal politik vi vill driva.

Socialliberalismen är temat för det senaste numret av den utmärkta tidskriften Liberal Debatt (som fått en ny, än mer utmärkt form). Ett särdrag som jag själv brukar lyfta, kommer fram i intervjun med förre Folkpartiledaren och mångas socialliberale hjälte, Bengt Westerberg: den generella välfärden – som ger välfärdssamhället bred förankring och samtidigt, genom att ”de generalla systemen löser många problem”, innebär att mer kraft kan läggas på insatser för ”de verkligt utsatta grupperna”. Westerberg talar, i Bertil Ohlins tradition, om ”det glömda Sverige”. Det har Folkpartiet all anledning att göra även i dag.

En god grund läggs genom att läsa Håkan Holmbergs inledande betraktelse över liberalismen, som vanligt läsvärd när han hävdar den gemensamma liberala tråden: ”Det är vilseledande att tala om ett idémässigt brott mellan klassisk liberalism och socialliberalism. I den liberala traditionen finns en öppenhet för nya frågeställningar och en övergripande kontinuitet i vissa grundvärden, som alltid framkallat ilska hos antiliberaler,” som ingressen lyder.

I grunden är vi alla liberaler.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om liberal, liberalism, socialliberalism, liberaler, alkohol, alkohol, alkoholpolitik, gårdsförsäljning, detaljhandelsmonopol, Systembolaget, Carl B Hamilton, Per Ankersjö, Bengt Westerberg, Håkan Holmberg, Liberal Debatt

Stockholms vattenytor ska värnas

Idén om ett badhotell i vattnet utanför någon av Kungsholmens stränder lever fortfarande. Vi i Folkpartiet motsatte oss "badringen" i Riddarfjärden, och vi är också skeptiska till en placering i Ulvsundasjön. Jag får ganska gott om utrymme att berätta om detta i senaste Vårt Kungsholmen (s 4) liksom i Östermalmsnytt (s 4-5). Det handlar inte om dålig arkitektur eller nej till nya spännande idéer: det handlar om kombinationen av idé och, framför allt, platsen.

Det ska mycket till för att man ska exploatera Stockholms vattenytor, som jag citeras i tidningen. Däremot ska vi fortsätta att utveckla Stockholms stränder och kajer så att fler, stockholmare och besökare, kan njuta av de öppna vattenytor som är en av Stockholms stora tillgångar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om badhotell, badringen, Ulvsundasjön, Kungsholmen, Stockholm, Folkpartiet

Tänk gärna nytt, men glöm inte det redan tänkta

Bristen på fler framtidsreformer inför Alliansens andra mandatperiod har varit ett ämne för oro och kritik för Alliansens vänner och tillskyndare. Detta verkar regeringen nu vilja göra något åt, med sin i dag aviserade framtidskommission. Och det är förvisso en rad viktiga ämnesområden som de fyra partiledarna tar upp och lovar behandla.

Gott så. Det behövs säkerligen nya tankar för att möta utmaningarna kring demografi, integration, jämställdhet, jämlikhet och miljö. Men innan man börjar leta nya tankar, finns kloka tankar redan tänkta.

Alliansens problem är inte ett tomt idéskafferi. Idéer finns det gott om. Regeringens eget globaliseringsråd, en av förre Folkpartiledaren Lars Leijonborgs främsta prioriteringar, kom för lite drygt två år sedan med en rad viktiga förslag. Att genomföra många av dem - slopad värnskatt, höjd gräns för statsskatt, forsknings- och utbildningssatsningar, m.m. - skulle ge regeringen en diger agenda. Att reformera arbetsmarknaden vore ett välkommet område för arbetsmarknadens parter. Arbetsmarknadens funktionssätt har också långtidsutredningen lämnat förslag kring.

En minoritetsregering har förvisso en svagare ställning än förra mandatperiodens majoritetsregering. Då kan en framtidskommission vara en bra väg framåt. Men reformambitioner krävs även i nutid, för att vinna fortsatt förtroende för framtida majoriteter.

Bloggar gör bl.a. Ulf Bjereld, Thomas Böhlmark, Jesper Svensson, Hans Åberg. Om Globaliseringsrådets rapport i maj 2009: DN, E24, SvD, SR Ekot, SVT. Om regeringens framtidskommission: DN Debatt, SvD.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Alliansen, regeringen, framtiden, framtidskommission, globaliseringsrådet, långtidsutredningen, Lars Leijonborg, värnskatt, statsskatt, forskning, arbetsmarknad

När kulturjournalistik blir personangrepp

Det ska fan vara kulturpolitiker – eller för den delen kulturtjänsteman. Åtminstone om man ska försöka reformera kulturstödet i Stockholm, och ska behaga kulturjournalister som Aftonbladets Claes Wahlin. I dag skriver Madeleine Sjöstedt en med rätta eldfängd replik i Aftonbladet (ej på nätet men på Madeleines blogg).

Månad efter månad har vi kunnat ta del av frontalangrepp eller nålstick som går ut på hur vi i princip vill riva ned det fria kulturlivet, och helst snabbt och i hemlighet. Främst i skottgluggen har min partivän Madeleine Sjöstedt stått, men än värre är hur den opolitiske tjänstemannen Patrik Liljegren, som kulturstrategisk chef ansvarig för kulturstödet, har hängts ut.

Priset (hittills är väl bäst att säga) togs när Madeleine Sjöstedt helt i förbigående, i en artikel som handlade om något helt annat, etiketterades som kulturslaktare och Patrik Liljegren som hennes kulturslaktarlärling (AB 18 juni).

Strandparksdiskussionen fortsätter

Den livliga lokala debatten om Kristinebergs Strandpark och tennishallen fortsätter. I Vårt Kungsholmens senaste nummer, som kan läsas på nätet, förklarar jag återigen Folkpartiets ställningstagande. Samtidigt skriver företrädare för tennishallen om sin vision som onekligen låter trevlig. Och som vi har sagt: kan en hall verkligen integreras fullt ut i parken, så att den fria sikten och vattenkontakten finns, så är det välkommet. Hela min senaste insändartext nedan.

Stöd och förväntningar för unga - inte förtidspension

Förtidspensionering av hundratusentals människor var ett av de stora misslyckandena för tidigare socialdemokratiska regeringar. Alla ska ha en chans till ordentlig rehabilitering och egen försörjning, i så hög grad som möjligt. Men ännu mer tragiskt är när unga förtidspensioneras, ibland direkt efter skolan, utan att någonsin ha fått chans till meningsfull sysselsättning och arbetsmöjlighet.

Folkpartiets förslag att avskaffa förtidspensioneringen för unga är rätt tänkt. Men det handlar inte om att "ställa krav" på de unga - utan i första hand om att ställa krav på myndigheterna och andra som bär ansvar för deras situation.

Det de unga behöver är stöd, och förväntningar att de kan bidra med något. Stödet kan handla om en anpassad arbetsplats, praktik eller aktivitet med mening. En meningsfull plats där man förväntas vara om dagarna, och där man kan känna sig behövd. Sådana förväntningar får människor att växa.

Kravretoriken kan lämnas därhän.

Anna Starbrink och Jesper Svensson bloggar. Läs om Folkpartiets förslag i SvD 1, 2, 3, DN, SVT.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, förtidspension, socialförsäkringar, aktivitetsersättning, Folkpartiet

Ännu öppnare kulturstöd

Stockholm behöver ett reformerat kulturstöd - därom är många, för att inte säga de flesta, ense. Snart kommer det skriftliga förslaget, som har tagits fram efter en osedvanligt öppen, bred och ganska lång process. Viktiga synpunkter från olika aktörer i kulturlivet har funnits med i arbets- och referensgrupp. Öppna storseminarier har hållits. Kulturnämndens och kulturförvaltningens inkorgar har varit öppna för inspel och idéer. (Jag har bloggat tidigare bl.a. här.)

Oro har trots den öppna processen uttryckts över att det skulle bli en kort tid mellan det färdiga skriftliga förslaget och beslut i nämnden. Nämndhandlingar brukar skickas ut ett par veckor innan mötet. Vi i nämnden, från alla partier, har haft tillfälle att träffa och diskutera förslaget under arbetets gång och kommer rimligtvis vara väl förberedda. Den öppna debatten har också lagt grunden för att alla som vill har kunnat ha insyn och ge synpunkter.

Strävan att få ett så bra nytt system som möjligt, med så bred förankring som möjligt, gör att vi nu också öppnar för ännu fler synpunkter i ett samråd efter att det skriftliga förslaget presenterats. Då får såväl förtroendevalda som andra ännu mer tid och möjlighet att sätta sig in i, diskutera och föra vidare förslaget. Konsekvensen blir att införandet av det nya systemet senareläggs med ett år men det system som sedan kommer på plats har nu alla förutsättningar att vara det bästa möjliga.

Min partivän Madeleine Sjöstedt bloggar och berättar om detta i DN i dag.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, politik, kulturstöd, Stockholm, Madeleine Sjöstedt

En procent till konst - en regel och inget undantag

Att den nye ledaren för Sveriges alltjämt största parti väljer att lyfta fram kulturen som sin viktigaste profilfråga är bara att välkomna. Jag ser fram mot en ännu livligare kulturdebatt och hoppas på nya spännande tankar och inspel. I Stockholm har vi såväl ett vitalt kulturliv som en vital och förnyelseinriktad kulturpolitik och det är bara att rekommendera.

Håkan Juholts stöd för "en regel om att minst en procent av byggkostnaderna vid byggen av nya områden ska gå till konstnärlig utsmyckning" är också glädjande. Även om det förvånar att en kulturengagerad partiledare behöver "fundera" på det. Enprocentregeln finns ju nämligen redan.

En procent till konst var en huvudtanke när Statens Konstråd bildades 1937. I Stockholm fastslog kommunfullmäktige vår enprocentregel 1963 (och många kommuner och landsting har liknande principer). I dag är det Stockholm Konst, och Konstrådet där jag sitter sedan 2003, som har äran att förvalta regeln som gäller alla stadens verksamheter: vid exploatering av nya bostadsområden, anläggande av nya gator, ny- och ombyggnader av skolor och äldreboenden, osv.

Folkpartiet konsekvent om Strandparken

Strandparken i Kristineberg, och tennishallens framtida placering, engagerar. Det märks inte minst i lokaltidningarna. Vårt Kungsholmen har i dag en insändare av mig och Folkpartivännerna Björn Ljung och Charlotta Schenholm. Där förklarar vi varför vi står fast vid planerna för Strandparken - och att vi inte har något emot tennis, men att tennishallen behöver få en annan placering. Antingen nedgrävning eller flyttning. (Det aktuella numret finns att läsa här, insändarna är på sidan 50.) Jag infogar en bild från insändarsidan, och nedan kan du läsa hela texten.

Folkpartiet vill fullborda Strandparken

Nordvästra Kungsholmen behöver hela Kristinebergs Strandpark: För tusentals invånare i de nya, täta bostadskvarteren med små innergårdar, för hundratals förskolebarn, och även för naturvärdena med sammanhängande grönområden hela vägen in till centralaste Stockholm.

Fullbordandet av Strandparken är vad staden lovat och planerat för i gällande detaljplan. Det Folkpartiet gör är att hålla fast vid dessa planer – och motsätta oss den ”kovändning” som vi och många andra plötsligt överraskades av, där parken skulle blockeras av en jättelik hangarliknande takkonstruktion.

Undantaget för den privata tennishallen har förlängts provisoriskt i väntan på att parken ska fullbordas. Nu undersöks på vårt initiativ om tennishallen går att gräva ned och på sätt verkligen integreras i parken. Annars ska den flyttas till en annan plats.

Sportanläggningar ska planeras in på väl valda platser. Ett växande, tätare Stockholm behöver både parker och idrott. Och Nordvästra Kungsholmen behöver sin Strandpark, för rekreation och motion för alla människor.

Rasmus Jonlund (FP)
Ordförande Folkpartiet liberalerna Kungsholmen-Essingeöarna

Björn Ljung (FP)
Gruppledare stadsbyggnadsnämnden

Charlotta Schenholm (FP)
Gruppledare stadsdelsnämnden Kungsholmen

Kristinebergs Strandparks Vänner har för övrigt en ny hemsida där de har samlat fakta och sina argument: www.byggparken.se

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kungsholmen, Kristineberg, Strandparken, Kristinebergs Strandpark, tennishallen, Stockholms Tennis, Kristinebergs Strandparks Vänner, Folkpartiet

Mer och bättre kulturstöd

Nu får vi snart resultatet av den spännande processen med att ta fram ett nytt och bättre kulturstöd för Stockholms stad. Vi har sedan 2006 kunnat öka kulturstödets omfattning från 70 till 95 miljoner - en rejäl ökning med 35 procent. Men vi vill också att pengarna ska komma till ännu bättre nytta, ge mer kultur åt stockholmare och besökare.

Välkända problem med inlåsningseffekter, bristande långsiktighet och förutsägbarhet är viktiga att nu ta itu med.

Som jag beskrivit tidigare är det en för kommunala beslut osedvanligt öppen politisk process som har pågått i flera månader. Och vår ambition att förändra kulturstödet, och vår öppna inbjudan till alla, inte minst det fria kulturlivet, att komma med synpunkter på hur ett nytt system kan se ut, har varit tydlig länge.

SvD 1, 2, 3. Madeleine Sjöstedts blogg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, kulturstöd, kulturpolitik, Stockholm, Madeleine Sjöstedt

Energidilemma

Tysklands val att - än en gång - besluta om kärnkraftsavveckling illustrerar energipolitikens dilemma. Vem skulle inte vilja klara sig utan dagens kärnkraftverk? Problemet är ju, så enkelt att säga men så oändligt komplicerat att lösa: vad kommer istället?

För Tysklands del verkar det bli en blandning av de förnybara energikällor man kan trumma fram de närmaste tio åren, men också rysk naturgas, fransk kärnkraft, och egen brunkol. Kanske också svensk koldioxidfri vattenkrafts- och kärnkraftsel via det elöverskott vi förväntas ha under överskådlig tid.

Inget kunde illustrera energidilemmat bättre än dagens Ekonyheter, där toppnyheten om det tyska kärnkraftsbeslutet följdes av den kanske inte förvånande men tydliggörande rapporten att fjolårets koldioxidutsläpp blev de högsta i världen hittills.

Hur en förtida avveckling av den tyska kärnkraften, eller för den delen av de svenska reaktorerna, skulle förbättra den globala klimatekvationen återstår att förklara. Liksom hur högre elpriser i närtid ska bidra till att hålla nere inflationen och stärka tysk och svensk industris konkurrenskraft.

Tack vare Folkpartiet och Alliansregeringen har Sverige en långsiktig energipolitik som vi kan vara glada för.

Ekot 1, 2, SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, AB, Expressen 1, 2, SVT 1, 2, 3. Bloggar: Gunnar Hökmark, Kent Persson, Konservativa tankar, Thomas Böhlmark, Mikael Ståldal.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, energi, energipolitik, kärnkraft, Tyskland,  Folkpartiet, Alliansen

Världsminne på Kungsklippan

Stockholms Stadsarkiv på Kungsholmen har hamnat i fint sällskap. Det kommer nämligen att indirekt finnas med på Unescos världsminnesslista Memory of the World, som tar upp viktiga dokument och arkivsamlingar.

Det är stadens stadsbyggnadshandlingar, bevarade sedan 1713, som har utsetts till världsminne. Detta i sällskap med Silverbibeln. De svenska arkiv eller motsvarande som finns med på denna lista sedan tidigare är Astrid Lindgrens, Ingmar Bergmans och Emanuel Swedenborgs arkiv/samlingar samt Alfred Nobels företagsarkiv.

Att Stockholm och Sverige har en så lång, nära nog obruten kedja av bevarad dokumentation kring hur staden byggs är inte bara en ovärderlig kunskapskälla för historiker. Det är också något så unikt att det kvalar in som världsarv. Som ordförande i arkivutskottet kan jag bara gratulera och lyckönska vårt fina arkiv och alla duktiga människor där - samt lova att vi ska göra allt för att tillsammans med dem förvalta detta förtroende.

DN skriver stort uppslaget om detta i dag.

Stadsarkivet, nya Memory of the World-världsarv, och alla inkl. äldre svenska. Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt och Mats Berglund, MP-kollega i arkivutskottet, bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om arkiv, världsarv, stadsbyggnadshandlingar, Stockholm, Stockholms stadsarkiv, Stadsarkivet, Unesco

Att göra en Juholt

Håkan Juholt har ändrat sig, igen. Nu gäller det den svenska delen av FN-insatsen över Libyen. För några veckor var det självklart för S-ledaren att Sverige efter de första stipulerade tre månaderna har tagit sin del av ansvaret, och att det skulle räcka så. Nu ska vi fortsätta - men byta ut JAS-spaningen mot marina insatser. Juholt, Urban Ahlin och Peter Hultqvist vet nämligen att Gaddaffis flygvapen är utslaget, att flygförbudszonen är införd och att jobbet därmed är klart. "Punkt slut."

Denna uppfattning inte verkar delas av dem som arbetar med insatsen. Gaddaffi har enligt uppgifter  flygstyrkor kvar på marken och flygförbudszonen inte är något som införs  vid en viss tidpunkt utan måste upprätthållas löpande. JAS-insatsen är framgångsrik och uppskattad (även om den begränsats till spaning och inte kan delta i FN-aktionen mot Gaddaffis väpnade band fullt ut p.g.a. Socialdemokraternas och Juholts tidigare krav). Vad en svensk marin insats skulle bestå av eller ha för uppgift, om den överhuvudtaget är efterfrågad, och om vi ens har förmåga att klara av en sådan, är oklart.

Alla dessa invändningar rör inte Juholt, Ahlin och Hultqvist i ryggen. Trots alla olikheter finns parallellerna med Juholts tidigare krumbukter om pensionsuppgörelsen: Först skulle det samtalas med fackliga organisationer, som dock raskt och tydligt avböjde. Regeringspartierna skulle gå med på de nya S-kraven, annars skulle pensionerna som man månat om att säkra i en stabil, blocköverskridande överenskommelse göras till valfråga. Sedan har Juholt hunnit både backa och gå till offensiven i pensionsfrågan igen.

Snabba utspel som gärna inbegriper andra, något förvånade aktörer. (Därtill kommer förstås andra socialdemokraters snabbt tillbakadragna utspelen om skitjobb och ändrade helgdagar, och de växlande men genomgående otydliga beskeden om olika viktiga skatter.)

En gång är ingen gång, men efter två gånger riskerar den nye S-ledaren snart att förläna det svenska politiska språket med ett nytt begrepp: att göra en Juholt.

Media: Ahlin & Hultqvist på DN Debatt, DN 1, 2, SvD 1, 2, SVT Rapport, Lotta Gröning på SVT Debatt, AB, Expressen. Bloggar: Jesper Svensson om tidigare (s)vängar; Mathias Sundin, Gunnar Hökmark, Thomas Böhlmark, Johan Linander, Den hälsosamme ekonomisten, Carl Bildt, Kent Persson, Lotta Olsson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Socialdemokraterna, Håkan Juholt, JAS, Libyen, FN, marinen, Urban Ahlin, Peter Hultqvist, skitjobb, helgdagar, pensionerna, pensionsuppgörelsen

Konserthussatsning

Stockholmsliberal kulturpolitik bedrivs inte bara i Stockholms stad - utan även i landstinget. Kulturlandstingsrådet Anna Starbrink kunde i kväll berätta om en fortsatt och ännu större satsning på Konserthuset. Det är en kulturinstitution som stockholmarna verkligen kan vara stolta över, och som sätter Stockholm på världskartan inte bara vid Nobelprisutdelningarna. Året om kommer stora världsartister, och publiken ökar år efter år.

För att fortsätta denna positiva utveckling och den höga konstnärliga nivån kommer landstinget att höja sitt anslag till Konserthuset med ett nytt flerårsavtal. Till 2014 höjs den årliga anslagsnivån successivt med 20 miljoner. Under hela fyraårsperioden betyder det 54 miljoner kronor mer till musikkonsten. Under Alliansens och Folkpartiets tid sedan 2006 kommer den årliga anslagsnivån att ha höjts med 40 procent.

Anna Starbrink berättar om detta i kvällens ABC, och skriver mer med alla siffrorna på sin blogg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, Stockholm, Konserthuset, Alliansen, Folkpartiet, budget, ekonomi

(Upplagd på nytt p.g.a blogger-problem.)

Öppen process för ett nytt kulturstöd

Kulturstödet i Stockholm ska förändras, och det har långtifrån varit någon hemlighet. Tvärtom har både Madeleine Sjöstedt och jag skrivit om det ett flertal gånger på våra bloggar (några exempel: MS 1, 2; RJ 1, 2, 3). Kulturborgarrådet har också bl.a. skrivit en debattartikel på DN.se för ganska exakt ett år sedan. Och i stadens budget för 2011, efter att Folkpartiet tillsammans med Alliansen vunnit förtroende för ytterligare en mandatperiod och fortsatte att styra kulturpolitiken, är det koncist och tydligt uttryckt:

"Kulturnämnden ska inleda en översyn av verksamhetsstödet med målet att stimulera produktivitet, konstnärlig förnyelse och kvalitet. Översynen ska lämna förslag på hur aktiva stödformer snabbare kan hjälpa till att etablera nya initiativ, producenter, ar-rangörer eller projekt på Stockholms kulturarena. Särskild uppmärksamhet ska ägnas verksamheter som strävar efter att nå publikgrupper som är svagt företrädda i stadens kultur- och föreningsliv. Det är prioriterat att utarbeta nya system för oberoende kvalitetsmätning av de kulturverksamheter som staden stödjer."

Budgeten är stadens absolut viktigaste styrinstrument, vars skrivningar är direkt styrande för verksamheterna. Långtifrån allt nämns där - det mesta på respektive facknämndsområde återfinns i respektive verksamhetsplan - och det som tas med i hela stadens budget väger med andra ord tungt.

Ändå verkar det finnas mycket oro, en del missförstånd och på några håll, vågar jag säga, inslag av konspirationsteorier. Det märkte jag av på en kulturpolitisk utfrågning i måndags, som i princip uteslutande kom att kretsa kring det nya kulturstödet. Låt mig vara mycket tydlig: Det finns inget mellan raderna. Vi är öppna med våra ambitioner för kulturstödet, som vi har varit länge: Vi vill ha mer kultur för stockholmarna, och för de skattepengar vi satsar; vi vill att kulturen ska få mer pengar, även från andra håll; vi vill förena bredd med spets, kulturpolitik med konstpolitik, förnyelse med erfarenhet. Framför allt vill vi komma bort från inlåsningseffekterna i det nuvarande stödet, och ge många nya duktiga chansen.

Vi tycker (kanske till skillnad från en del andra; motsatt åsikt har faktiskt uttryckts) att det behövs fler och nya aktörer i Stockholms kulturliv.

Processen kring det nya kulturstödet är vi gärna öppna kring. Om mer information efterfrågas, ska vi tillgodose det behovet. Uppdraget att ta fram ett förslag till nytt kulturstöd har utifrån budgetbeslutet getts till vår kulturförvaltning, i sedvanlig ordning. Förvaltningen har med kulturrotelns och Alliansens tillskyndan valt ett betydligt öppnare tillvägagångssätt än annars: istället för att själva skruva och fundera på olika stödvarianter, har man tillfrågat ett antal aktiva i Stockholms kulturliv om att ingå i en arbetsgrupp eller en referensgrupp, för att få in erfarenheter man tycker sig behöva. Personerna i fråga representerar inga andra utom sig själva och sina erfarenheter och åsikter, och de har olika bakgrund i teater, musik, dans och andra kulturformer liksom i verksamheter både med och utan stöd i dag. Processen leds av en professionell konsult, utan egen inblandning i Stockholms eller egentligen svenskt kulturliv.


Denna process kommer att leda fram till ett förslag, som kommer att kunna debatteras av hela kulturlivet på ett remisseminarium i maj. (Givetvis är alla synpunkter och erfarenheter från andra håll också dessförinnan, och ständigt, välkomna, till förvaltningen eller till oss i nämnden. Det slutliga förslaget från förvaltningen kommer sedan till oss förtroendevalda i kulturnämnden - och den sedvanliga demokratiska processen tar vid, fram till ett beslut i kulturnämnden i augusti. Ett nytt stödsystem ska sedan förhoppningsvis kunna gälla från 1 januari 2012.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, kultur, politik, kulturpolitik, kulturstöd, kulturnämnden, fria grupper

Kristinebergs Strandpark ska vara park

Folkpartiet står fast vid att hela Kristinebergs Strandpark ska byggas. Om detta har jag skrivit tidigare här, och både jag och andra liberaler har kommenterat detta i lokaltidningarna. Vi håller emot att ändra detaljplanen. Det har vi nu också nått resultat kring (Vårt Kungsholmen 1, 2, DN).

Strandparksfrågan riskerar lätt att bli en konflikt mellan park- och tennisvänner, eftersom den tennishall som ligger mitt på platsen effektivt blockerar hela tanken med Strandparken. Vi har förstås inget emot vare sig tennisspelare eller tennishallar, tvärtom vill vi gärna ha fler sportanläggningar och möjlighet till idrott på Kungsholmen och i Stockholm. Dock inte just på denna plats. Tanken med en park som går hela vägen ner mot vattnet, och har en viss storlek, är mycket viktig för nordvästra Kungsholmen. Och det är viktigt att planerna kan förverkligas så fort som möjligt eftersom den nya stadsdelen nu börjar bli klar, med tusentals nya invånare. Parken blir viktig för de boende, för förskolorna i området, och förstås en plats för motion och rekreation.

Det mest logiska är att flytta tennishallen. En tänkbar lösning är förstås att gräva ned en tennishall, som därmed inte inkräktar på parkens storlek eller funktion. Frågan är hur markförhållanden och kostnader ser ut. Det är bra att detta nu undersöks ordentligt, tack vare vårt ställningstagande.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kristinebergs strandpark, Kungsholmen, parker, Stockholm, idrottsanläggningar, tennishall, Folkpartiet, politik

Måste gå som tåget

Tåg är lätta att älska. Åtminstone i idévärlden: snabba, miljövänliga och med stor kapacitet att transportera såväl människor som gods. Tåg binder samman allt större regioner - vad pendeltågen gjorde för Stockholmsregionen på 70-talet är Pågatåg och Mälardalståg på väg att göra för Skåne och förhoppningsvis även Mälardalen.

Men svenskarna och deras tågtrafik har en kärleksförbindelse med bekymmer. Kapaciteten har inte alls växt i den takt som behövs. Pengar har prioriterats fel - till en Botniabana, som dessutom inte är kopplad till övriga tågsystemet på ett tillräckligt bra sätt. Samtidigt har bristande underhåll och för små marginaler gjort att även befintliga system fallerar, gång på gång.

Det dröms om höghastighetståg på Europabanor och en nordisk triangel. Det är en dröm som jag delar. Men först måste vi se till att de tåg vi har verkligen kan gå, som tåget. Pålitligt och snabbt.

Regeringens satsning på förstärkt underhåll är därför viktigt som ett steg på vägen (men långtifrån nog). Gårdagkvällens tågkaos gav en oväntad men tydlig fond, som säkert uppväckte många mindre goda vinterminnen.

Sedan ska vi fortsätta att investera också i nya banor. Svealandsbanan har fått efterlängtat dubbelspår på fler sträckor. Sådana nyckelinvesteringar är väl värda att prioritera, med långt mindre summor än för de dyra höghastighetsdrömmarna kan vi få stora resultat genom att regioner som Mälardalen växer ihop bättre.

Infrastrukturinvesteringar är också angelägna för samhällsekonomin och arbetsmarknaden. Regeringen gör klokt i att komplettera sin politik för tillväxt och sysselsättning på detta område. Jobbskatteavdrag är bra - men räcker inte. Förutom att också underlätta efterfrågan på arbetskraft (genom lägre skatt på företagande, regelförenklingar, flexiblare arbetsrätt) och att vidga synen på utbudsåtgärder (slopad värnskatt, modern trygghet i socialförsäkringarna) behövs investeringar. Som Johan Schück påpekar i dagens DN (ej på nätet), liksom förr och många andra med honom, är det betydligt klokare än att fortsätta amortera ned en statsskuld som närmar sig rekordlåga nivåer för de senaste decennierna (mätt som andel av BNP).

Jämte utbildning och forskning är det infrastruktur som gäller. Den nya tidens infrastruktur i form av IT ska givetvis finnas med i bilden, men tåg, spår och vägar behövs lika mycket nu som förr. Resor och handel är lika modernt i dag som på Gripenstedts 1800-tal.

(Tågtrafik är ju för övrigt också ett utmärkt användningsområde för mer el, och om vi med ett kärnkraftsgenererat överskott kan exportera lite tågenergi över Öresundsbron så danskarna slipper elda kol för att få ström så borde det väl glädja även grönaste miljövänner?)

DN 1, 2, SvD 1, 2, SVT Rapport om regeringens tågsatsning. Miljöpartiet i DN om kärnkraft och elöverskott. DN 1, 2 om Botniabanan. Bloggar: Annie Johansson, Kent Persson, Mathias Sundin, Mikael Andersson, Lotta Olsson samt Adam Cwejman (om energipopulism).

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, trafik, infrastruktur, tåg, underhåll, tågkaos, höghastighetståg, Botniabanan, Europabanan, Götalandsbanan, investeringar, Gripenstedt

Välj integritetsstriderna - bekymra er inte om SMS-påminnelser

Integritet är viktigt. Så viktigt att vi inte kan ägna tid och kraft åt ovidkommande frågor. Och integritetshotet i SMS-påminnelser från tandläkaren eller sjukvården är praktiskt taget ovidkommande.

I en tid när kameraövervakningen sprider sig (långtifrån alltid med empirisk grund för att det verkligen är så förebyggande och trygghetsskapande som man hoppas), när all mobiltrafikdata ska lagras och uppgifter om flygpassagerare ska sparas och skickas mellan länder - då måste integritetsvänner välja sina strider.

Lyckligtvis verkar varken Socialstyrelsen eller Datainspektionen, som annars brukar hålla hårt på alla regler om personuppgiftshantering, vilja ta den här striden. Den hälsosamma inställningen verkar vara att snarast möjligt lösa problemet (DN, IT i vården.)

Det bör inte krävas någon särskild krypteringstjänst eller programvara för att kunna ta emot ett sms med påminnelse om en tandläkartid eller ett besök i vården. Ett vanligt, enkelt personligt godkännande där jjag själv tackar ja räcker.

Chefen, "eHälsolandstingsrådet" Birgitta Rydberg bloggar liksom Olov Lindquist.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om integritet, vård, sms, sms-påminnelser, vård, esamhället

Bredd och spets i kunskapsskolan

Skolan rankas numera ofta som den viktigaste sakpolitiska frågan. Det är en rimlig prioritering av dubbla skäl: Utbildning lägger grunden till personlig och samhällelig framgång och utveckling. Och det finns en hel del att göra för att svensk skola ska kunna fylla den rollen.

En hel del görs också med läroplaner, kunskapsmål, utvärderingsverktyg i form av nationella prov och betyg, ny lärarutbildning, ny skollag som ska säkerställa elevernas rättigheter och tillgången till god skolhälsovård...

En bra skola måste fungera för alla och möta varje elev utifrån dennes alldeles unika förutsättningar. Det handlar om att stödja dem som behöver extra hjälp, men också dem som är särskilt duktiga, liksom alla däremellan: alla ska få en chans att utvecklas och lära sig. Alla har rätt till kunskap, förmedlad av duktiga lärare som får och tar en nyckelroll i klassrummet (för att beröra en tidigare, eldfängd debatt om "katederundervisningen").

Både spetsen och bredden behövs i kunskapsskolan. Därför är de spetsklasser redan på högstadiet som utbildningsministern Jan Björklund nu kan införa, ett steg i rätt riktning. Både för de elever och föräldrar som vill och kan som nu får möjlighet till en spetsutbildning, och för att premiera teoretisk kunskap i stort. Det är inte bara estetiska eller idrottsliga prestationer som ska ge status och premieras genom dylika "elitsatsningar".

En reform som vore viktig för svensk skola i stort, och kanske framför allt sådana som Tolvåkersskolan i Kävlinge, vore att se över kommunaliseringen av skolan och dess effekter. Den skrämmande bild som Maciej Zaremba målar upp med sedvanlig stilistisk skärpa i söndagens DN borde stämma till djup eftertanke ("Så vandaliserade kommunen en skola"). Det är ett skräckexempel som Zaremba belyser - men kommunaliseringen är en av flera viktiga faktorer bakom kräftgången för svensk skola, svenska lärares status och svenska elevers kunskapsresultat. En kräftgång som även med alla skolreformer från det liberala utbildningsdepartementet kommer att ta tid att bryta. (Var kräftgången slutar om nye S-ledaren Juholt får chans att "backa bandet" (SvD) är något som många skolprioriterande mittenväljare borde fråga sig.)

Ett förstatligande av skolan är den viktiga skolreform som Folkpartiet och Jan Björklund ännu inte fått möjlighet att genomföra.

Bloggar: Lotta Edholm, Jesper Svensson

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, skolpolitik, förstatligande, statlig skola, kommunalisering, kommunal skola, Maciej Zaremba, Jan Björklund, Folkpartiet, spetsklasser, spetsutbildning, elitklasser, kunskapsskola