Skäms Sahlin, Östros och Wetterstrand - Sverigedemokraternas främsta valarbetare?

Valspurten borde handla om de viktiga sakfrågorna och framtidsidéerna. Två tydliga regeringsalternativ borde ge goda förutsättningar för en sådan debatt. Vi kan ha åsikter om nivån och inriktningen på den sakpolitiska debatten: Om hur Socialdemokraterna ägnar sig åt att berätta hur mycket viktiga välfärdsinsatser som operationer och skolplatser kostar och att detta är dyra saker som bör finansieras gemensamt - som om något seriöst parti tyckte annorlunda. Eller om hur en statsministerkandidat som Mona Sahlin kan förneka de positiva effekter av jobbskatteavdraget som de flesta ekonomiska expertinstanser verkar enas om.

Värre är dock debatten om det politiska spelet. Självklart är regeringsfrågan viktig, och de bägge alternativens regeringsduglighet ska vägas mot varandra - men fokus har nu istället hamnat på Sverigedemokraterna. Och det kan inga andra än Sverigedemokraterna tjäna på. Nu får de varje dag finnas med i centrum av valbevakningen - men inte i en hård och avslöjande granskning av deras politiska förslag och hur de eventuellt hänger ihop, utan som utkorade potentiella kungamakare. Det är att förläna dem en roll långt över deras betydelse.

Vi har hört och sett det i radio, tv och tidningar, i debatter mellan Alliansen och de rödgröna; påståendet att Alliansen är så makthungriga att vi tänker regera Sverige med stöd av SD. Trots att alla Alliansens partiledare och andra företrädare mycket tydligt har tagit avstånd från att stödja sig på detta främlingsfientliga, populistiska parti (Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag gör det igen nedan). I dag har vi, trots Fredrik Reinfeldts mycket tydliga markering i gårdagens TV-debatt med Mona Sahlin, fått höra såväl Sahlin som hennes finansministerkandidat Thomas Östros efterlysa tydliga besked (Ekot). I torsdags var de de grönas hyllade Maria Wetterstrand som kom med påståenden om att Alliansen minsann vill regera med SD-stöd (Expressen).

Hur många gånger ska detta behöva sägas? Inser inte Mona Sahlin, Thomas Östros, Maria Wetterstrand och de andra att de genom att ge dem oförtjänt mycket uppmärksamhet, och inte i form av kritisk granskning, blir Sverigedemokraternas bästa valarbetare?

Svaret är enkelt: Om Alliansen blir större än de rödgröna, har vi förutsättningar att regera Sverige - om inte de rödgröna går samman med SD för att fälla en Alliansregering, och tvinga fram parlamentariskt kaos eller nyval. Vi kommer söka samarbete med Miljöpartiet i första hand, och själv är jag inte främmande för gröna ministrar i ett sådant läge - men det kan kräva en stunds tankepaus eftersom Miljöpartiet har bundit sig så kraftigt till S och V.

Det bästa för Sverige är dock en majoritetsregering, och det är en anledning nog att rösta på något av Allianspartierna eftersom Alliansen har de allra bästa förutsättningarna att nå en egen majoritet.

Allra helst skulle vi förstås vilja slippa dessa diskussioner och istället tala om de där sakfrågorna och framtidsidéerna... Jobben, skolan, vården, miljön, kulturen.

Erik Ullenhag om Folkpartiets ställningstagande:


Media, om opinionen: AB 1 (United Minds), 2, om jobbskatteavdragspåståenden: SR Valbevakarna, om Reinfeldt/Sahlin-duellen: AB, DN, Expressen, SvD, om den hutlösa SD-kampanjen från de rödgröna: Expressens ledarsida. Bloggar: Per Altenberg (om att en röst på Alliansen är bästa receptet mot Sverigedemokraterna), Jesper Svensson (om Mona Sahlin och jobbskatteavdragseffekterna), Jesper igen, Mark Klamberg, Seved Monke Ajneståhl, Helena von Schantz.

Intressant?