Opinion, välstånd och verklighet?

Opinionsmätarmanin fortsätter - eller snarare tolkningsmanin. Upp, ner, fortsatt katastrof för regeringen? Den som yppar att en majoritetsregering som oförfärat strävar vidare på den reformväg man har för ögonen och genomför förändringar på rad, kanske inte är helt misslyckad, tycks i vissa stunder få finna sig i att bli elefanten i rummet.

Man kan resonera länge i om vilka opinionsmätningar som är mest pålitliga, hur förändringarna ska tolkas, och hur mycket tillit man överhuvudtaget kan sätta till människors svar på den hypotetiska frågan vilket parti de skulle stödja vid ett riksdagsval i dag. (För en folkpartiliberal har det varierat mellan besvikelse över stort tapp i Demoskop till glädje över kraftigt lyft i Skop, bara den senaste veckan.) Det är långt kvar till tredje söndagen i september 2010.

Viktigare innan dess är sådana förändringar som Sveriges lyft i OECD:s s.k. välståndsliga, från ned mot 20:e plats till ensiffrig placering. Lyftet (se bl.a. DN) i den lista som för några år sedan var en ständig tagg i tankarna för alla som fått idealbilden av Välfärdssverige med modersmjölken, handlar inte bara om en förändrad verklighet, utan är också balsam för det politiska sinnet.

Pingat på intressant.se. Läs även andra bloggares åsikter om opinionsmätningar, välståndsligan, regeringen

Ord i rättan tid om omåttligt använt ord

Kränkt är ett ord som det gått sådan inflation i att det knappt längre går att använda - liksom pojken som skriker varg för många gånger, har det tappat sitt värde. Själv är jag så skeptisk att jag tar många "jag är kränkt"-utsagor med en stor nypa salt.

Ur det perspektivet är Maciej Zarembas i dag inledda artikelserie Först kränkt vinner i DN verkligen ord i rättan tid. Zaremba slår åter gång på gång huvudet på spiken. Jag baxnar, förfäras och småler om vartannat.

Även det mer specifika ämnet, som verkar vara den urgrävda lärdoms- och lärarauktoriteten på Lärarhögskolan i Stockholm, tycks verkligen moget för granskning. Högskoleminister Lars Leijonborgs beslut att inlemma Lärarhögskolan i Stockholms universitet kom också i rättan tid.

Pingat på intressant.se. Läs även andra bloggares åsikter om kränkt, Lärarhögskolan, Zaremba, Leijonborg

Moderna moderater

Helgens moderatstämma i Gävle har helt enligt partiledningens önskemål gått i den fortsatta förnyelsens tecken. Om trianguleringstaktiken som ledde till ett av partiets historiskt bästa valresultat 2006 ger lika god utdelning 2010 återstår att se; nyhetens behag har väl som i de flesta fall börjat gå över. Att försöka vara bättre (gamla) socialdemokrater än socialdemokraterna själva torde inte vara någon långsiktig framgångsväg, det egna idéskafferiet behöver fyllas på. (Som Niklas Ekdal påpekar i sin, som så ofta, mycket läsvärda söndagskrönika var de gamla socialdemokraterna kanske heller aldrig så bra som man vill tro.)

På det som kan kallas folkhälsoområdet gjorde stämman två ställningstaganden mot partiledningen som ter sig kloka för en pragmatisk liberal: att tillåta gårdsförsäljning av vin (SR) respektive att avskaffa spelmonopolet (DN, SvD). Att en svensk vinodlare får bredda sin verksamhet och sälja det han odlar på sin gård till besökande turister och andra, kan knappast anses hota den restriktiva svenska alkoholpolitiken eller Systembolagets försäljningsmonopol. Och när det gäller spelmonopolet har det i Svenska Spels händer för länge sedan förlorat sin legitimitet. I bägge fallen kan en friare reglering med ordentliga kontroller tjäna både samhällsekonomi och hälsa.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: moderaterna, socialdemokraterna, alkoholpolitik, spelmonopol, folkhälsa

Regeringsfähighet räcker inte

Trots den första riktigt egna höstbudgeten har opinionen inte börjat rosa den borgerliga regeringen. Få väntade kanske en radikal omsvängning, men det gör det inte mindre paradoxalt att en splittrad och rätt osynlig opposition fortsätter att kamma hem höga popularitetssiffror. Populariteten verkar förvisso mest gälla socialdemokraterna vars förkrossande dominans tillsammans med den än större osynligheten för det egna partiet får den tilltänkte samarbetspartnern Lars Ohly att spä på splittringen.

Den bevisade regeringsfähigheten kommer att vara en grundförutsättning men långtifrån en tillräcklig kvalifikation för en återhämtning som kan lägga grund till den andra mandatperiod som Sverige och svensk borgerlighet behöver. Impopulära reformer och den eviga mänskliga (och vill man frustrerat fråga typiskt svenska?) förändringsskepsisen ger en uppförsbacke som kräver fart inte bara på politiken utan också på kommunikationen. Och kommunikationen måste handla om människor, ett "varför" bakom politikens "hur" som inte reduceras till nationalekonomisk sifferexercis.

Även för en folkpartist är det ringa tröst att det liberala partiet verkar fortsätta sin sega men stadiga opinionsmässiga popularitetsökning.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: opinionsmätningar, regeringen, socialdemokraterna, vänsterpartiet, Lars Ohly, folkpartiet, politik

Politikerberöm

Landets politiker är inte vana vid att strykas medhårs. Efter alla diskussioner om sjunkande förtroende känns Niklas Ekdals söndagskrönika (DN) nog som både balsam och manna, inte bara för de som nämns vid namn: "Vi får de politiker vi förtjänar, och de senaste två decennierna har vi tydligen gjort oss förtjänta av rätt bra årgångar."

Utöver de viktiga reformerna som räknas upp och de modiga politiker som genomfört dem skulle jag vilja lägga till ytterligare en förändring: återinförande av fyraåriga mandatperioder, där inte minst den nyss avgångne folkpartiledaren och fortvarande forskningsministern Lars Leijonborg spelade en stor roll (då som gruppledare för det folkparti som ingick i Bildt-regeringen).

Fyraårsmandaten är i sig en grund för att kunna och våga genomföra just fler viktiga men ibland inopportuna reformer, och den Anders Borg som också får beröm Ekdal och hans regeringskollegor är nog innerligt glada över att det är tre och inte två år som återstår till nästa val. Det bör fler i Sverige skänka en tacksamhetens tanke.

Resonemang som Niklas Ekdals visar väl också hur förtroendet för politiker på individnivå ofta kan vara större än för det anonyma kollektiv av upplevt avlägsna beslutsfattare; det som drabbas av det beryktade politikerföraktet.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politiker, politikerförakt, Lars Leijonborg, Niklas Ekdal

Perssons härskartekniker

Också DN rapporterar om att Göran Perssons nya karriär bl.a. innebär att hålla föredrag om härskartekniker för norska kvinnor. Fler har påpekat ironin; kanske var det inte direkt så man hade väntat sig att den förre statsministern skulle kapitalisera på sina erfarenheter. Än mer ironiskt är måhända att en svensk avdankad partiledare åker över kölen för att tala om detta ämne till ett sannolikt inte blygsamt arvode, i Berit Ås hemland.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: härskartekniker, Göran Persson, Berit Ås

Mer av samma

Alliansregeringens andra regeringsförklaring är levererad med fortsatt fokus på arbete, med jobbavdraget som paradnummer. När man nu kan lägga fram sin första budget med ordentlig tid för förberedelser, kan detta fokus bli ännu tydligare, samtidigt som man de kommande åren bör kunna se de tydliga kopplingarna till välfärdssatsningar med såväl kvalitet som valfrihet i skola, vård och omsorg.

Oppositionsledaren Mona Sahlins kommentar, t.ex. till Ekot, var att det var "mer av samma" - mer av det som i hennes ögon har "ökat klyftorna mellan dem som har jobb och dem som inte har jobb".

Diskussionen om arbetets värde - att det ska löna sig att arbeta, och att arbetsföra människor i så hög utsträckning bör kunna försörja sig själva - är en som alliansen definitivt bör ta med oppositionen. En opposition som hittills inte levererat så mycket egen politik som negativ kritik mot regeringen. (En regering som å sin sida, som många också i de egna leden påpekat, kanske ägnat för lite kraft åt att berätta om allt det man gjort, och framför allt varför.)

Och sedan kan man återupprepa att de som har jobb nu har blivit tiotusentals fler med denna regerings politik. Tiotusentals personer som inte skulle fått något jobb om Mona Sahlins regeringspolitik fått fortsätta råda.

Låt oss hoppas på mer av samma.

Läs mer på t.ex. DN eller SvD. Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: jobb, regeringsförklaringen, Mona Sahlin, politik

Förväl till 1900-talet: Ingmar Bergman död

Att Ingmar Bergman har dött, 89 år gammal, borde kanske inte överraska. Han är en av efterkrigstidens absolut största kulturpersonligheter, kanske ännu större i Sverige än i världen, och definitivt vår störste teater- och filmregissör. Även om hans aktiva period slutligen avslutades för några år sedan och han isolerade sig på sitt Fårö, var han ständigt närvarande som replipunkt i debatter och referensram för ständigt nya generationer kulturskapare.

Med de kulturpersonligheter som var med och skapade det moderna Sverige tar vi steg för steg förväl av det förra seklet. Att gamla män dör kanske inte överraskar - men tomrummet finns där.

Nyhetsmedierna på nätet rapporterar förstås för fullt om Bergmans död, liv och gärning: t.ex. NY Times och här hemma DN, SvD, SvT, Ekot etc.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Ingmar Bergman

Motiverade myndigheter?

Om man ville lägga ned Arbetslivsinstitutet för att det skulle vara politiserat och sossestämplat, får man stärkta skäl av kommentarer från verksanställda som de i dagens DN (Fokus, ännu ej på nätet). Nu ska bittra reaktioner från personer som får se sin arbetsplats nedlagd tolkas varsamt. Och orsaken till att just nedläggningen är att en statlig myndighet som ska bedriva forskning överhuvudtaget riskerar att bli politiserad - inte en rovlysten borgerlig uppgörelse med upplevda (s)-symboler.

Den uppgörelsen gäller i så fall myndighetsmanin i stort, alltså den filosofi där varje av någon upplevd viktig företeelse eller grupp givetvis måste få en skyddande, utredande, intressebevakande myndighet. Precis som Djurskyddsmyndigheten och Integrationsverket innebär Arbetslivsinstitutets nedläggning inte att djurskydd, integration eller arbetslivet är oviktiga - även om det kan formuleras galghumoristiskt som citeras i DN-artikeln, att regeringen "varken bryr sig om arbetare, invandrare eller andra djur".

Tvärtom, en opolitiserad forskning på de universitet, högskolor och institut där redan den mesta forskningen bedrivs, är förmodligen till fromma för arbetslivet och alla som arbetar. (Regeringens tydligaste mål är ju att denna skara ska bli betydligt större - vilket näppeligen gagnas av ett sämre arbetsliv). Och integrationen kan nog tänkas fungera bättre med en ordning där länsstyrelser och kommuner får (och tar!) ansvaret, och man samtidigt kan få snabbare, rakare rör till utbildning, bostad och arbete.

När ingen ens verkar veta hur många myndigheter det finns (men det talas om drygt 500), måste de motivera sitt existensberättigande med betydligt mer än ett behjärtansvärt syfte i namnet.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, myndigheter, Arbetslivsinstitutet, Integrationsverket, Djurskyddsmyndigheten

Lovande liberal ledning

Så har Jan Björklund kompletterats med ett lika oväntat namn som 1:e vice partiordförande - Cecilia Malmström, omtyckt och hyllad Europaparlamentariker som blev Europaminister i höstas. Som 2:e vice ordförande blir det ytterligare en kvinna från Göteborg, inte lika känd men säkerligen lika omtyckt, och därtill respekterad som en erfaren landsmötesordförande: kommunalrådet Helene Odenjung. (Se t.ex. DN, SvD.)

Denna topptrio kommer att backas upp av en kunnig och bred partistyrelse. Bland de nya namnen där märks bl.a. min ena chef Maria Wallhager. Vår gruppledare i landstinget Birgitta Rydberg sitter där sedan tidigare, representerande folkpartiets stolta sjukvårdspolitiska tradition. Också Birgitta Ohlsson, ett av folkpartiets absolut största framtidshopp, gör nu entré i partistyrelsen.

Tillsammans med många andra duktiga personer, som Skellefteås driftiga oppositionsråd Håkan Lindh (omval), Stockholms stridbara skolborgarråd Lotta Edholm och den engagerade miljöpolitikern Sverker Thorén (bägge nyval), bådar denna laguppställning gott.

Alla statsråd utom Lars Leijonborg kommer att sitta också i den nya partistyrelsen. De flesta av nya och nygamla partistyrelseledamöter har uppdrag som riksdagsledamöter, kommunal- eller landstingsråd. Det kan verka som en maktkoncentration och bör givetvis problematiseras. Samtidigt är detta de tyngsta företrädarna för Sveriges liberala parti, som fått stort förtroende av både medlemmar och väljare. De representerar olika erfarenheter, geografiska delar av landet, politiska nivåer, kvinnor och män och olika etnisk bakgrund och sexuell läggning. Ett brett och kompetent urval av liberala politiker.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet, partistyrelse, Jan Björklund, Helene Odenjung, Maria Wallhager, Birgitta Rydberg, Håkan Lindh, Lotta Edholm, Sverker Thorén

Närakuter och vårdval

Gör ett kort, mer jobbrelaterat inlägg. Majoriteten i landstinget har nu avgjort vad som kommer att hända med många av de närakuter som startades under den förra rödgröna perioden. I och med närsjukvårdens Vårdval Stockholm kommer de flesta närakuter att försvinna på sikt. Fyra väl geografiskt placerade blir kvar och ska rustas för att klara uppgiften att avlasta de stora sjukhusakuterna (Löwenströmska, Nacka, Handen och Järva).

De flesta andra närakuter har mest fungerat som avlastning för dåligt fungerande närsjukvård i området, vilket ska rättas till just med Vårdval Stockholm, patienternas fria val av husläkare/distriktssköterska/mottagning, och etableringsfrihet för dessa. Inga krångliga politiskt beslutade upphandlingar i vägen mellan medborgarna och vården i vardagen, alltså. Husläkarna och distriktssköterskorna ansvarar också för att det finns jourverksamhet kvällar och helger - när det fungerar behövs inte så många närakuter.

Närakuterna är förstås ofta populära och lättillgängliga men dels ger de ingen långsiktighet och kontinuitet i vårdkontakterna, dels kostar ett besök där 2-3 gånger så mycket som på en jourmottagning (de pengarna skulle kunna räcka till mer vård), och slutligen har de ofta bidragit till att avlöva närsjukvården ytterligare. När en del närakuter bildades lades fungerande jourmottagningar med fler läkare ner (dvs tillgängligheten och närheten försämrades).

Om beslutet har rapporterats i de flesta Stockholmsmedier, bl.a. DN och SvD.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, vård, närakuter, vårdval

Vindkantring i opinionen?

Liberalernas nye ordförande tar över i ett tufft läge för folkpartiet och hela alliansen. Rekord i opinionsunderläge vid motsvarande tid, även om en nyvald regering brukar backa sin första tid vid makten, är domen efter att SCB:s partisympatiundersökning tycks bekräfta tidigare, mindre återkommande men mer frekventa mätningar.

SCB-mätningen ger dock en bild av läget i maj månad - och kan mycket väl ha prickat bottenläget för alliansregeringen i opinionen. Sedan dess har, som DN:s ledarskribent Mats Wiklund påpekar, mätningarna visat ett minskande gap. I den senaste, från Demoskop som brukar ha stora svängningar, är tendensen ännu tydligare. Där skiljer bara några procent till den splittrade rödgröna oppositionens fördel - och socialdemokratin backar kraftigt.

Det viktiga är inte att stirra sig blind på några enstaka siffror upp och ned utan att se på trender , och om flera nyare mätningar nu ger samma bild av opinionens riktning, finns det skäl att hoppas att vändpunkten kan vara inom räckhåll.

Ur ett lite djuplodande fp-perspektiv finns en del intressant att säga. I Demoskop gör folkpartiet en välbehövlig uppryckning, den enda statistiskt säkerställda ökningen, och hos SCB tolkas den lägre majnivån som "botten nådd för folkpartiet?". Vi hoppas att det stämmer. Nivåerna är förstås alldeles för låga för lämpliga liberala ambitioner oavsett.

Hoppingivande är då att folkpartiet behåller sin sedvanliga position som de flestas näst bästa parti. Samtidigt som det är en lite tröstlös situation ger det grogrund för ett betydligt större parti. Det är helt enkelt inte särskilt avlägset för liberalerna i svensk politik att långsiktigt samla åtminstone 15-20 procent av väljarna.

Vi måste bara ge dem anledning.

* * *

Camillas kommentar föranleder mig förstås också att lägga upp mitt lilla alster från gårdagens City - en måhända irriterad reaktion på reaktionärt/revolutionärt inlägg som cirkulerat på en del insändarsidor, en svartmålning av allt Alliansregeringen gör där signaturen "Nyval nu" väl säger det mesta.

"Trygg välfärd kräver fler i arbete. Nu ökar både de som vill och kan jobba, och de som vill anställa. Hur kan det vara fel att underlätta det? Vad är problemet med att fler kan arbeta och betala skatt? Hur hotar det välfärden att flera aktörer arbetar för den mesta och bästa vården och omsorgen för dessa skattepengar? Men den som ropar på "Nyval nu" (City 7 juni) verkar inte acceptera att ett alternativ till den tidigare rådande ordningen överhuvudtaget har fått chansen att förändra.
Rasmus Jonlund, Kungsholmen"


Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, opinion, SCB, folkpartiet

Björklund för frihet, rättvisa och tydlighet

Med ett starkt stöd från hela folkparti-landet får favorittippade Jan Björklund i dag valberedningens nominering som ny partiledare. (Nyheten lär utvecklas under dagen på SvD, DN, Expressen, Aftonbladet m.fl.) Förvåningen är minimal, förväntningarna och förhoppningarna stora.

Jan Björklund har gjort sig - och folkpartiet - ett namn som skolans främsta banérförare i politiken, men hans politiska kompetens är naturligtvis mycket bredare än så. Energi, försvar och trafik hör till de områden där han profilerat sig och förutsättningarna är goda för att stärka det liberala partiets positioner inom socialpolitiken. Idéerna och kunskapen finns redan, förvaltade av en rad duktiga riksdags-, landstings- och kommunpolitiker.

I tider av allt fler informationskanaler och ständigt ökande mediebrus är Jan Björklunds tydlighet och förmåga att få fram ett budskap en oerhört stor tillgång. Den tydligheten behövs för att stärka folkpartiets liberala politik, den klassiska dubbelheten med frihet och rättvisa, företag och sjukförsäkring, som är så förnuftig men ständigt löper risk att bli offer för kraven på förenklade budskap.

Redan innan dagens besked kallade Expressen folkpartiets återhämtning i opinionen en "Björklundeffekt". Det rör sig förstås fortfarande om en alltför låg nivå, under t.o.m. det mediokra valresultatet, och än är det alltför tidigt att ropa hem något. Men det ljusnar.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Jan Björklund, folkpartiet, politik

Liberaler för generell välfärd, Allians för framtiden

Försvaret av den generella välfärden är en av de viktigaste uppgifterna för Sveriges socialliberaler. Solidariteten upprätthålls bäst genom att generöst, allomfattande välfärdssystem där starka socialförsäkringar är en liberal käpphäst. En bra sjukförsäkring är oundgänglig för en väl fungerande, flexibel arbetsmarknad - och krasst sett för betalningsviljan. Och en bra sjukförsäkring handlar både om bra ersättningsnivåer, att de flesta ska få en hög andel av sin inkomst vid sjukdom, och att ersättningarna hamnar rätt: "Den som är sjuk ska ha 80 procent, den som inte är sjuk ska ha 0 procent". Legitimiteten och ekonomin värnas genom att fusk och felaktiga utbetalningar minimeras - inte genom att alla får en lägre, dålig ersättning.

De som ser Tobias Krantz artikel på DN Debatt i går som ett utslag av folkpartisters önskan att stärka den socialliberala profilen har rätt, i den delen. Felslut blir det dock när man tolkar det som närmast medvetet sabotage av alliansen, som Barbro Hedvall i DN eller som SvD:s ledarsida. Den senare ser inga problem med att de som tjänar lite mera för att trygga sitt inkomstbortfall vid eventuell sjukdom löser en egen försäkring vid sidan om - och gärna slipper betala avgifter på den inkomst som överstiger ett lågt tak. Tala om att undergräva den generella välfärden.

Detta kallar SvD det borgerliga sättet. Folkpartiets liberala vägval är som bekant ett annat, den klassiska socialliberala vägen om ni så vill: kombinationen av generell välfärd och av marknadsekonomi med bra villkor för entrepenörer och fokus på arbete.

När de utmålar olika partiers framtidsmål som splittring av alliansen, spelar borgerliga debattörer bara den splittrade vänsteroppositionen i händerna. En del har som SvD:s ledarsida drivit ännu tätare samverkan, i en valkartell eller rentav partisammanslagning. Folkpartiets Lars Leijonborg har som bekant inte varit främmande för förändringar av det partipolitiska landskapet - men nu är vi inte där.

Alliansen består av fyra partier med en gemensam inriktning, men olika profiler. Programmet som man gick till val på är på god väg att genomföras och nu krävs en politik för framtiden. Verkligheten har också förändrats sedan 2004, och rentav sedan hösten 2006, inte minst i ekonomiska termer.

Många av de långsiktiga idéerna kommer att födas i de respektive partierna, tack vare deras olika profil. Och partierna måste kunna driva sina långsiktiga frågor. Jämte skolan, integrationen och Europa är den generella välfärden en given profilfråga för folkpartiet - och ett socialliberalt ansvar. Den profilen är en tillgång - inte en belastning - för alliansen.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet, socialliberalism, generell välfärd, sjukförsäkring, Tobias Krantz

Opinion för sakpolitik?

Opinionsmätningar ska tas med en nypa salt och standardkommentaren "det finns bara en mätning som räknas, på valdagen" äger sin riktighet. Ändå kan vare sig partisekreterare eller expertröster avhålla sig från, eller undgå medielogikens tvång, att kommentera. Även er ödmjuke bloggare känner sig liksom många andra också utanför denna illustra skara, manad att orda något om dagens Sifomätning (om vilken man kan läsa stort i SvD och något mindre hos DN via TT).

Det kongressande miljöpartiet får slutligen någon utdelning av det långvariga miljöpolitiska högtrycket kring klimatfrågan. Men lika mycket ökar det regeringsparti som historiskt mest försökt odla sin gröna profil, dvs centern (på senare tid i hård konkurrens från statsministern med kanske ännu nyare moderater i släptåg). Hela alliansregeringen kan för övrigt glädjas åt att det trots klimatfrågans höga aktualitet alltjämt är deras gemensamma kära huvudfråga, jobben, som svenskarna sägs prioritera högst.

Kanske är det resultatpolitiken på jobbområdet som äntligen kan ge något resultat också i opinionen: En optimistisk tolkning är att ett trendbrott nu kan skönjas, där regeringspartiernas underläge krymper något. De enskilda partiernas förändringar uppvägs dock på samma sida blockgränsen för både alliansen och oppositionen.

Hur det står till med denna rödgröna opposition är väl annars fortfarande den mest intressanta strategisk-politiska frågan (medan regeringen fortsätter att leverera i sakpolitiken). Miljöpartiet verkar inte fullt ut vilja ta steget in i en vänsterallians. Socialdemokraterna eller åtminstone delar av s-ledningen skulle kanske vilja bygga en sådan motallians, men måste samtidigt hantera vänsterpartiet - som kanske inte trovärdigt kan hota med att gå i säng med alliansen, men däremot driva en populistisk vänsterpolitik om man lämnas utanför - utan att förlora mittfältet... (Denna rödgröna huvudvärk analyseras i dag i DN:s huvudledare.)

Tydligast och hoppfullast i dagens mätning är socialdemokraternas nedgång - den enda statistiskt säkra förändringen. Partisekreterare (förste krishanterare eller chefsoptimist som uppdraget också kan kallas) Ulvskog har faktiskt, partisekreterares vana stridig, något annat än standardkommentaren till hands för Ekot: partiet har "inte varit i fokus för den politiska debatten".

Eller så är det följden av att politiken, med återställare eller inte, nu står i fokus efter den utdragna partiledarkröningen.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, opinion, Sifo, miljöpartiet, alliansen, opposition, socialdemokraterna,

Vad Reinfeldt borde sagt till Bush

Jämte "den fria världens ledare", inför ett journalistuppbåd, ser nog de flesta lite skolpojksaktiga ut. Särskilt om man som Fredrik Reinfeldt till skillnad från sin företrädare redan från början lägger sig vinn om en ödmjuk framtoning. Till raljanta svenska kommentatorer här på andra sidan Atlanten vill någon del av mig vill förvisso muttra "gör det bättre själva då", men samtidigt är det rätt och riktigt att ställa höga krav på Sveriges främsta representant.

Reinfeldt liksom Göran Persson kände behovet att gentemot den svenska hemmapubliken betona att den amerikanske presidenten är långtifrån så dum eller trångsynt som man ibland får intryck av i svensk rapportering och debatt. Bush har förvisso inte vana av någon ödmjuk framtoning, men kring miljön och framför allt klimatet har han signalerat omsvängning. Till att först för några år sedan ha givit stöd för att mänskliga aktiviteter förstärker växthuseffekten, och sedan i dag - av miljö- men också ekonomiska och geopolitiska skäl - tala om hur USA måste bryta sitt oljeberoende, har det varit en lång resa för mannen från ranchernas och oljans Texas.

Ur Reinfeldts men även Sveriges synvinkel var det resultatpolitiskt och strategiskt helt riktigt att prioritera detta område, där Bush redan befinner sig på rätt väg, där Sverige liksom många amerikanska delstater kan få vara förebild, och där vår statsministers gröna engagemang i kontrast lyser lite starkare (men nästan lika nymålat?) .

Det område som "alla" i Sverige tyckte att statsministern borde ha lyft, men som han - ödmjuk framtoning eller ej - avstod från, var givetvis Irak. Oavsett vad man tycker om krigets grundsyfte (bli av med Saddam Hussein - bra), hur det inleddes (under falska förespeglingar, med falsk information och avbruten FN-process - dåligt) och hur det sedan hanterats (kaoset i Irak - katastrofalt) så finns väl förhoppningen att kunna rubba Bush, vars envishet här fört honom i direkt konfrontation med en stridslysten demokratisk kongress, inte ens hos högljudda oppositionspolitiker eller vänsterns ledarskribenter. Signalpolitik är tydligen det de efterlyser.

Vad Reinfeldt däremot, mer konstruktivt, kunde ha tagit upp är den börda som Sverige mer eller mindre ofrivilligt fått bära av detta krig genom att ta emot merparten av de irakiska flyktingar som lämnat sitt land. Sverige gör sin mänskliga plikt som en del av världssamfundet - något koalitionen som startade kriget och den fria världens ledare borde ta intryck av. Och med utgångspunkt i det ansvar Sverige här axlat, utan att ha varit en del av Bushs "koalition av villiga", kunde vår röst sedan bära starkare.

Det ansvarstagandet borde Reinfeldt ha hunnit ta upp.

Pingat på intressant.se. Husorganet DN skriver om Reinfeldts USA-besök bl.a. här, här, här och här. Andra bloggar om: politik, miljö, Irak, flyktingar, Fredrik Reinfeldt, USA, George W Bush

Erfarna publicister på heta stolar

Så har två av Mediesveriges tyngsta positioner förnyats med två erfarna kvinnliga mediepersonligheter i Kerstin Brunnberg och Yrsa Stenius. Uppdragen som SR-chef respektive pressombudsman präglas båda av svåra utmaningar - förstås av olika karaktär, men mycket intressanta för liberaler som intresserar sig för yttrandefrihet, kultur och mediernas framtid.

För Sveriges Radio handlar det om framtiden för bolaget och public service-tanken. En ny översyn av villkoren står för dörren inom några år. Radion är ett snabbt medium som också passar bra för fördjupning. Förnyelse och förändring behövs givetvis i en föränderlig medieverklighet där public service inte kan vara en isolerad företeelse; särskilt inte om man vill slå vakt om både bredd och kvalitet. Frågan är förstås hur man gör det; det vi kan veta är att förändringar inte ofta är smärtfria, även om man nu har fått en erfaren publicist med många år i SR-huset på vd-stolen.

Pressombudsmannen har en annan typ av svårigheter på sitt bord: avvägningarna mellan integritet och yttrandefrihet som på senare tid har blivit alltmer aktuella, och som börjat väcka uppmärksamhet utanför de mest intresserade debattörernas led. PO och den klassiska pressen möter givetvis också en ny verklighet med allt snabbare nyhetsförmedling, granskning och kommenterande utanför de traditionella hägnen. Kan, vill och bör "gamla medier" ha en annan inställning till namnpublicering, källanvändning, till det fria ordet och dess begränsningar, än nya webbmedier och bloggar med direkta rapporter utan mellanhänder? Är det odelat positivt att traditionella journalisters roll som "portvakter" eroderas?

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, medier, yttrandefrihet, integritet, public service, SR, PO, Kerstin Brunnberg, Yrsa Stenius

Socialliberal framtid utan snällism

Apropå folkpartiet och framtiden, så är det givetvis betydligt svårare att finna de lösningar och det sakpolitiska innehåll som vår framtidsoptimistiska och -realistiska agenda bör innehålla. Jag gör ett lite yvigt försök i veckans nummer av den eminenta partitidningen NU:

Socialliberal agenda utan snällism

Folkpartiets position som Sveriges skolparti är något att vara stolt över. Trots risken för en intern känsla av upprepning är det helt rätt med en vårkampanj om skolan för att befästa denna position och berätta om alla positiva förändringar som är på gång. Som påpekades i samband med att Lars Leijonborg meddelade sin avgång, så finns inget för Alliansens och folkpartiets väljare att klaga på när det gäller utbildningsdepartementets agenda.

Skolan är också en fråga som direkt angår miljontals elever, föräldrar och lärare, och indirekt förstås alla svenskar. Därmed är det en sannskyldig guldgruva för ett alltför litet liberalt parti som vill bli större.

Därmed inte sagt att vi inte löper risk att bli ett enfrågeparti. En ledarskribent sade att ett litet parti måste koncentrera sig på några frågor och inte kan ha hela bredden. Givetvis måste ett idéparti i konkurrens med andra partier koncentrera sin kommunikation, välja sina strider och våga välja bort. Samtidigt måste liberalerna täcka in hela bredden, och våga vara kluvna.

Konkurrensen om begreppet liberal är glädjande nog skarp. Folkpartiets profil ska enligt många uttolkare vara den socialliberala, som på senare tid ställts i motsats till något som kallas krav- eller rentav batongliberalism. Det är en konstgjord motsättning, som främst gynnar meningsmotståndare, som uppträder förment välvilliga men som saknar egentlig sympati för någon slags liberalism.

Socialliberalism är inte den kravlösa snällism dessa gärna skulle vilja reducera folkpartiet till. Åtminstone i mina ögon är det en pragmatisk syn på frihet och rättvisa, både företag och dagis. Det är en trovärdighet för såväl socialt ansvarstagande som marknadsekonomi – en historisk dubbelgaranti som snarast stärkt sin aktualitet.

Kunskapsskolan, den främsta liberala kraften för jämlikhet som ser alla elever efter deras egna förutsättningar, har en given roll; liksom integrationstänkandet, snarare ett tankesätt för skola, arbete, bostäder än ett eget politikområde. Men några andra utmaningar måste finnas med i vår liberala berättelse redan de närmaste åren.

De globala frågorna är den ekonomiska utmaningen – Sverige och Europa måste stärka sin konkurrenskraft och samtidigt med frihandel och marknad röja väg för de som ännu inte nått vår levnadsnivå – och miljöutmaningen – givetvis klimatet men också hot mot livsmiljöer som kemikalier, malaria och resistenta bakterier.

På hemmaplan måste det liberala partiet ha svaret på moderna människors frågor om integritet och jämställdhet. Större saktmod kring nya övervaknings- och spaningsinstrument, och politisk medvetenhet om hur öppen vår personliga information är för andra, rekommenderas. Inget vårdnadsbidrag får släppas fram utan åtminstone utlovad jämställdhetsbonus och förskolesatsning.

Slutligen måste folkpartiet av både mänskliga och partiegoistiska skäl ta strid för generell välfärd. En solidarisk hälso- och sjukvård ska öppnas för alternativ, med kvalitet som skydd mot privata sjukvårdsförsäkringar. Inkomstbortfall i socialförsäkringarna ska värnas, en viktig princip i Erik Ullenhags DN-artikel som kom bort i den påföljande etikettsdebatten.

Låt oss nu inte själva fastna i en etikettsdebatt, eller ens en persondiskussion. Undersökningar visar att partiledare är viktiga, och svensk politik behöver förmodligen mer av personlig profilering och ansvarstagande. Men det viktigaste är politiken i sig, och hur vi kommunicerar den.

Rasmus Jonlund
Kulturpolitiker (fp) Stockholm
Vice ordförande folkpartiet liberalerna Kungsholmen-Essingeöarna

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: folkpartiet, framtiden, politik, socialliberalism

Framtid och självkänsla

Det finns inget bättre än framtiden - devisen på en folkpartiaffisch från 90-talet känns på något sätt självklar för liberaler. Om man ska formulera en stor, övergripande profil för Sveriges liberala parti så är det att vara den politiska kraft som tror på framtiden, som inte ryggar för de svåra utmaningarna men som har självförtroende i att formulera lösningar och svar på moderna människors frågor.

I går valde en stor grupp Stockholmsfolkpartister att tillbringa en solig vårlördags eftermiddag på ett seminarium med rubriken Framtidsdagen (tack för ett välgjort och inspirerande arrangemang!). Lokalen var prydd med ännu äldre stolta valaffischer och budskap, med bl.a. epitetet Framtidspartiet. Och för folkpartiet handlar de stora frågorna och svaren om framtiden i högsta grad om att återknyta till en stolt liberal tradition.

Det fordrar självförtroende - och självkänsla. Om inte vi tror på att vi har rätt, och att vi är rätt företrädare att föra fram det, vem ska då göra det? En höjdpunkt i går var Mia Törnblom - som hade kunnat tala betydligt längre än den timme som det högintressanta, välfyllda schemat medgav. Törnblom och hennes resonemang om självkänsla var inte obekant men jag har aldrig haft tillfälle att lyssna till henne - och efter denna timmes energiinjektion är det nog hög tid att liksom flera vänner och bekanta läsa hennes bok. Inte minst kändes hennes avslutningsord befriande: Ta till er det ni vill av det jag pratat om - strunta i resten.

Självhjälp och självkänsla är liksom framtiden ett eget och delat ansvar.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: folkpartiet, politik, framtiden, självkänsla, Mia Törnblom

Äntligen dyrare sprit?

Råsupandet ökar bland europeiska ungdomar - men också medvetenheten om problemet. Eftersom det förra väl inte var någon större nyhet för någon, är det den senare positiva delen av artikeln i gårdagens SvD (ej på nätet vad jag kan se) som fastnade på min näthinna, och även satte rubriken: "EU diskuterar dyrare sprit". Enligt WHO-rådgivaren Alicia Rodríguez-Martos "med över 30 års erfarenhet av alkoholpreventivt arbete" kan ökningen av s.k. binge drinking motverkas med information mot lärare och föräldrar, och framför allt högre alkoholpriser. "44 procent av alla 15-24-åringar skulle köpa mindre alkohol om priset höjdes med 25 procent enligt årets Eurobarometer" rapporterar SvD:s reporter Gunilla von Hall. (Martos talade vid en debatt i Europaparlamentet om EU:s framtida alkoholstrategi.) Annat som diskuteras är bättre försäljningskontroll, striktare öppettider och fler alkoholtester på vägarna.

Personligen känns det skönt med WHO-röster som inte bara används av förespråkare för narkotikapolitisk harm reduction... Liksom att svenska EU-belackare förhoppningsvis får ännu mindre belägg för att hänvisa till unionen som ett hot mot svensk restriktiv alkoholpolitik.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: alkohol, EU, politik