En intensiv folkpartivecka går mot sitt slut, från riksmöte med fokus på allt som levereras i främst utbildningspolitiken, över en partiledares annonserade avgång, till alldeles nyss domarna i dataintrångsrättegången (se t.ex. här och här).
För att börja med det senaste så är den rättsliga processen inte avslutad, men givetvis är det en befrielse inte bara för Johan Jakobsson och Niki Westerberg personligen utan även för folkpartiet att åtalet mot dem ogillas. Det ger en betydligt bättre grund för det avstamp som Sveriges liberala parti nu måste ta.
Veckans nummer av den intressanta veckonyhetstidningen Fokus har rubriken "Vem behöver folkpartiet?" Veckans fokus försöker beskriva utvecklingen inför Lars Leijonborgs beslut att avgå, och det som nu tar vid. Det är politik som spänning - sådant som många av oss politiska varelser gillar att läsa - om än med mitt perspektiv halvt inifrån inte helt rättvisande i alla detaljer. Bilden att Stockholms länsförbund skulle ha bedrivit ett långsiktigt underminerande arbete med en enda utpekad, självklar kandidat känner jag t.ex. inte igen. Talet om Jan Björklund och Cecilia Malmström som de två starkaste kandidaterna (med Björklund troligen som favorittippad) är inget spel för gallerierna.
Motsättningen mellan socialliberaler och så kallade kravliberaler har blivit populär i beskrivningen av folkpartiet och återkommer även i Fokus. Det känns för mig som en konstgjord motsättning. Självklart finns olika åsikter i olika frågor, ibland enligt en höger-vänster-definition, men få folkpartister låter sig automatiskt placeras in på en sådan förenklad skala.
Själv kan jag kanske definieras som en kluven liberal - med stark tro på marknadens kraft och frihandel, men också en stark övertygelse om nödvändigheten av gemensamt ansvarstagande och behovet av vissa offentliga ingripanden och regleringar. Och det är väl socialliberalism i mina ögon - en pragmatisk syn på hur vi kan värna alla människors frihet. En dualism där frihet inte kan existera utan rättvisa men där definitionen av jämlikhet och medlen att uppnå den skiljer sig markant från socialismen.
Socialliberalismen är dock allt annat än kravlös snällism. De som tjänar på att sätta socialliberalism i motsats till de senaste årens utveckling som man gärna kallar kravliberalism, är politiska krafter som gärna skulle se folkpartiet reduceras till något otydligt, välmenande och helst lite dumsnällt - och därmed ofarligt.
I Fokus kompletteras reportaget om folkpartiets partiledarval väl av Hans Bergströms analys. Folkpartiet behöver inte byta politik, men många ansåg att vi behövde byta partiledare. Ett nytt ledarskap behöver och borde inte betyda någon större sakpolitisk omläggning. Politiken, inte personen är det viktiga - Björklund, Malmström, eller vem det nu blir. Däremot kan förpackningen, kommunikationen alltid förbättras - och fler områden än skolan lyftas fram.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet, socialliberalism, kravliberalism, dataintrång, Lars Leijonborg, Jan Björklund, Cecilia Malmström, Johan Jakobsson, Niki Westerberg
fredag, april 27, 2007
Person och politik
En intensiv folkpartivecka går mot sitt slut, från riksmöte med fokus på allt som levereras i främst utbildningspolitiken, över en partiledares annonserade avgång, till alldeles nyss domarna i dataintrångsrättegången (se t.ex. här och här).
För att börja med det senaste så är den rättsliga processen inte avslutad, men givetvis är det en befrielse inte bara för Johan Jakobsson och Niki Westerberg personligen utan även för folkpartiet att åtalet mot dem ogillas. Det ger en betydligt bättre grund för det avstamp som Sveriges liberala parti nu måste ta.
Veckans nummer av den intressanta veckonyhetstidningen Fokus har rubriken "Vem behöver folkpartiet?" Veckans fokus försöker beskriva utvecklingen inför Lars Leijonborgs beslut att avgå, och spelet som nu vid. Det är politik som spänning - sådant som många av oss politiska varelser gillar att läsa - om än med mitt perspektiv halvt inifrån inte helt rättvisande i alla detaljer. Bilden att Stockholms länsförbund skulle ha bedrivit ett långsiktigt underminerande arbete med en enda utpekad, självklar kandidat känner jag t.ex. inte igen. Talet om Jan Björklund och Cecilia Malmström som de två starkaste kandidaterna (med Björklund troligen som favorittippad) är inget spel för gallerierna.
Motsättningen mellan socialliberaler och så kallade kravliberaler har blivit populär i beskrivningen av folkpartiet och återkommer även i Fokus. Det känns för mig som en konstgjord motsättning. Självklart finns olika åsikter i olika frågor, ibland enligt en höger-vänster-definition, men få folkpartister låter sig automatiskt placeras in på en sådan förenklad skala.
Själv kan jag kanske definieras som en kluven liberal - med stark tro på marknadens kraft och frihandel, men också en stark övertygelse om nödvändigheten av gemensamt ansvarstagande och behovet av vissa offentliga ingripanden och regleringar. Och det är väl socialliberalismen i mina ögon - en pragmatisk syn på hur vi kan värna alla människors frihet. En dualism där frihet inte kan existera utan rättvisa men där definitionen av jämlikhet och medlen att uppnå den skiljer sig markant från socialismen.
Socialliberalismen är dock allt annat än kravlös snällism. De som tjänar på att sätta socialliberalism i motsats till de senaste årens utveckling som man gärna kallar kravliberalism, är politiska krafter som gärna skulle se folkpartiet reduceras till något otydligt, välmenande och helst lite dumsnällt - och därmed ofarligt.
I Fokus kompletteras reportaget om folkpartiets partiledarval väl av Hans Bergströms analys. Folkpartiet behöver inte byta politik, men många ansåg att vi behövde byta partiledare. Ett nytt ledarskap behöver och borde inte betyda någon större sakpolitisk omläggning. Politiken, inte personen är det viktiga - Björklund, Malmström, eller vem det nu blir. Däremot kan förpackningen, kommunikationen alltid förbättras - och fler områden än skolan lyftas fram.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet, socialliberalism, kravliberalism, dataintrång, Lars Leijonborg, Jan Björklund, Cecilia Malmström, Johan Jakobsson, Niki Westerberg
För att börja med det senaste så är den rättsliga processen inte avslutad, men givetvis är det en befrielse inte bara för Johan Jakobsson och Niki Westerberg personligen utan även för folkpartiet att åtalet mot dem ogillas. Det ger en betydligt bättre grund för det avstamp som Sveriges liberala parti nu måste ta.
Veckans nummer av den intressanta veckonyhetstidningen Fokus har rubriken "Vem behöver folkpartiet?" Veckans fokus försöker beskriva utvecklingen inför Lars Leijonborgs beslut att avgå, och spelet som nu vid. Det är politik som spänning - sådant som många av oss politiska varelser gillar att läsa - om än med mitt perspektiv halvt inifrån inte helt rättvisande i alla detaljer. Bilden att Stockholms länsförbund skulle ha bedrivit ett långsiktigt underminerande arbete med en enda utpekad, självklar kandidat känner jag t.ex. inte igen. Talet om Jan Björklund och Cecilia Malmström som de två starkaste kandidaterna (med Björklund troligen som favorittippad) är inget spel för gallerierna.
Motsättningen mellan socialliberaler och så kallade kravliberaler har blivit populär i beskrivningen av folkpartiet och återkommer även i Fokus. Det känns för mig som en konstgjord motsättning. Självklart finns olika åsikter i olika frågor, ibland enligt en höger-vänster-definition, men få folkpartister låter sig automatiskt placeras in på en sådan förenklad skala.
Själv kan jag kanske definieras som en kluven liberal - med stark tro på marknadens kraft och frihandel, men också en stark övertygelse om nödvändigheten av gemensamt ansvarstagande och behovet av vissa offentliga ingripanden och regleringar. Och det är väl socialliberalismen i mina ögon - en pragmatisk syn på hur vi kan värna alla människors frihet. En dualism där frihet inte kan existera utan rättvisa men där definitionen av jämlikhet och medlen att uppnå den skiljer sig markant från socialismen.
Socialliberalismen är dock allt annat än kravlös snällism. De som tjänar på att sätta socialliberalism i motsats till de senaste årens utveckling som man gärna kallar kravliberalism, är politiska krafter som gärna skulle se folkpartiet reduceras till något otydligt, välmenande och helst lite dumsnällt - och därmed ofarligt.
I Fokus kompletteras reportaget om folkpartiets partiledarval väl av Hans Bergströms analys. Folkpartiet behöver inte byta politik, men många ansåg att vi behövde byta partiledare. Ett nytt ledarskap behöver och borde inte betyda någon större sakpolitisk omläggning. Politiken, inte personen är det viktiga - Björklund, Malmström, eller vem det nu blir. Däremot kan förpackningen, kommunikationen alltid förbättras - och fler områden än skolan lyftas fram.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet, socialliberalism, kravliberalism, dataintrång, Lars Leijonborg, Jan Björklund, Cecilia Malmström, Johan Jakobsson, Niki Westerberg
söndag, april 22, 2007
Till den liberala hjärteroten
Det talas om folkpartiet i dessa dagar. Dels hör folkpartiministrarna, inte minst herrarna Leijonborg och Björklund på utbildningsdepartementet, till de mest produktiva och leveranssäkra i den borgerliga regeringen: lärlingsutbildningar, betygsreform, yrkeshögskola, avpolitiserade högskolestyrelser, forskningssatsningar... Den väl förberedda reformagendan, som förankrats brett hos de övriga allianspartierna, sätter snabbt avtryck.
Och så diskuteras förstås personfrågan par preference, dvs partiledarskapet, där ett antal länsförbund redan tagit klar ställning för byte eller fortsättning. (För lägesrapport och spekulationer, se t.ex. SvD.) Men väljarna och invånarna torde mest bry sig om resultaten.
Resultaten är naturligtvis det mest intressanta också för regeringen, eftersom det är grunden för dess överlevnad. Valet 2010 ligger bekvämt långt bort, tiden finns för att genomföra reformer i lugn och ro (men utan att vila på hanen) och sedan se dessa få de positiva följdverkningar man hoppas på och förväntar sig. Först då finns det skäl att börja oroa sig djupare för sviktande opinionssiffror. Nu är siffror som förra helgens Sifo en indikator att notera men näppeligen att förfasa sig inför.
För folkpartiet gäller oavsett företrädare det som Lars Leijonborg slog fast i sitt riksmötestal igår: vi behövs så länge vi kan bidra till att lösa problem som människor upplever, så länge vi har idéer och utifrån dem förslag som fungerar och fyller en viktig funktion i dagens Sverige (och i en europeisk och internationell utblick). Och det har vi. De liberala idéerna är gamla men långtifrån förlegade - tyvärr, kan man säga. Frihets- och jämlikhetsprioriteringarna för att möta inre behov och globala utmaningar ser olika ut i ett rikt men reformmoget västerländskt välfärdssamhälle, och i ett av årtiondens strider sönderslitet asiatiskt land på en stapplande väg mot demokrati och marknadsekonomi. Liberala idéer behövs dock såväl i Sverige som i Afghanistan.
I Sverige kan det handla om att stå upp för integriteten. Där har frågorna mest handlat om vad regering och myndigheter gör, med t.ex. rättsväsendets befogenheter och spaningsinsatser (som trots allt har ett mycket gott syfte men kräver noggranna kontrollinstanser och kanske större saktfärdighet i genomförandet). Integritetsdebatten behöver breddas; vad kan t.ex. din granne, kollega eller vem som helst som råkar vara intresserad eller allmänt uttråkad ta reda på om dig, din familj, dina intressen och din privatekonomi med bara lite enkla sökningar och internetbaserade tjänster?
Denna viktiga fråga lyftes av Leijonborg i hans riksmötestal (vilket nämns i DN under en mer resultatpolitisk rubrik) och behandlas av Niklas Ekdal i hans söndagskrönika. Vem borde vara mer lämpad för Ekdals tänkta integritetsportfölj än en liberal minister? Integriteten är en fråga som går rakt till den liberala hjärteroten.
Genom att leverera i utbildnings-, integrations- och jämställdhetspolitiken, stärka Sveriges roll som en engagerad europeisk partner, samt ta upp de långsiktiga, liberala idéfrågorna i dagspolitiken kommer folkpartiet att väl fylla sin roll inför såväl 2010 som valen därefter.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet, skolpolitik, integritet, Lars Leijonborg
Och så diskuteras förstås personfrågan par preference, dvs partiledarskapet, där ett antal länsförbund redan tagit klar ställning för byte eller fortsättning. (För lägesrapport och spekulationer, se t.ex. SvD.) Men väljarna och invånarna torde mest bry sig om resultaten.
Resultaten är naturligtvis det mest intressanta också för regeringen, eftersom det är grunden för dess överlevnad. Valet 2010 ligger bekvämt långt bort, tiden finns för att genomföra reformer i lugn och ro (men utan att vila på hanen) och sedan se dessa få de positiva följdverkningar man hoppas på och förväntar sig. Först då finns det skäl att börja oroa sig djupare för sviktande opinionssiffror. Nu är siffror som förra helgens Sifo en indikator att notera men näppeligen att förfasa sig inför.
För folkpartiet gäller oavsett företrädare det som Lars Leijonborg slog fast i sitt riksmötestal igår: vi behövs så länge vi kan bidra till att lösa problem som människor upplever, så länge vi har idéer och utifrån dem förslag som fungerar och fyller en viktig funktion i dagens Sverige (och i en europeisk och internationell utblick). Och det har vi. De liberala idéerna är gamla men långtifrån förlegade - tyvärr, kan man säga. Frihets- och jämlikhetsprioriteringarna för att möta inre behov och globala utmaningar ser olika ut i ett rikt men reformmoget västerländskt välfärdssamhälle, och i ett av årtiondens strider sönderslitet asiatiskt land på en stapplande väg mot demokrati och marknadsekonomi. Liberala idéer behövs dock såväl i Sverige som i Afghanistan.
I Sverige kan det handla om att stå upp för integriteten. Där har frågorna mest handlat om vad regering och myndigheter gör, med t.ex. rättsväsendets befogenheter och spaningsinsatser (som trots allt har ett mycket gott syfte men kräver noggranna kontrollinstanser och kanske större saktfärdighet i genomförandet). Integritetsdebatten behöver breddas; vad kan t.ex. din granne, kollega eller vem som helst som råkar vara intresserad eller allmänt uttråkad ta reda på om dig, din familj, dina intressen och din privatekonomi med bara lite enkla sökningar och internetbaserade tjänster?
Denna viktiga fråga lyftes av Leijonborg i hans riksmötestal (vilket nämns i DN under en mer resultatpolitisk rubrik) och behandlas av Niklas Ekdal i hans söndagskrönika. Vem borde vara mer lämpad för Ekdals tänkta integritetsportfölj än en liberal minister? Integriteten är en fråga som går rakt till den liberala hjärteroten.
Genom att leverera i utbildnings-, integrations- och jämställdhetspolitiken, stärka Sveriges roll som en engagerad europeisk partner, samt ta upp de långsiktiga, liberala idéfrågorna i dagspolitiken kommer folkpartiet att väl fylla sin roll inför såväl 2010 som valen därefter.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet, skolpolitik, integritet, Lars Leijonborg
torsdag, april 12, 2007
Orimlig skatt söker rimligare utformning
Alliansregeringen är på god väg att infria ytterligare att av sina vallöften, omstöpandet av fastighetsskatten. Denna skatt med urgamla anor (minns Gustav Vasas fogdar) har länge varit en av de mest avskydda och kontroversiella, inte minst för sin uppfattade oförutsägbarhet och orimlighet. Skatten tas inte bara ut på något man inte har någon avkastning av, utan utgår dessutom från ett i stunden fiktivt värde baserat på de senaste husaffärerna i grannskapet. "Vanliga människor" med ordinära löner eller pensioner, i populära, ofta kustnära orter som fått betala dyrt för sitt boende eller tvingats från hus och hem på ålderns höst, har utgjort den negativa bilden av denna orimliga skatt.
Samtliga regeringspartier har under oppositionsåren drivit kampanj mot fastighetsskatten - men de nya moderaterna verkade ta intryck av dess rent fiskala kvaliteter. Den gamla sanningen om det lätta i att beskatta "föda, fastigheter och fattigt folk" äger alltjämt sin riktighet. Människor måste äta, bo, och de flesta av oss med på sin höjd normala inkomster har ingen möjlighet att bli skatteflyktingar genom att flytta oss själva eller några tillgångar utomlands.
Fastighetsskattens positiva sida är alltså att det är en stabil skattebas som ger goda inkomster, till skillnad från den samhällsekonomiskt betydligt mer skadliga förmögenhetsskatten har den. Men fastighetsskattens utformning de gångna åren har saknat legitimitet.
Det borde leda till förändring - men ett avskaffande är i mina ögon en felprioritering. Vår nya alliansregering gör det ju också till en dygd att inte avskaffa skatter utan finansiering och för en sådan för finansminister Anders Borg oprioriterad skatt gäller finansiering inom samma sektor, dvs bostadspolitiken. Och det är väl där det blir tokigt: vare sig den kommunala fastighetsavgiften på 4.500 kronor per småhus eller 900 kronor per lägenhet, eller än mindre den förändrade reavinstbeskattningen, känns klockrena som alternativ. Uppdrivna priser och minskad rörlighet på bostadsmarknaden är troliga konsekvenser.
Om detta skriver bl.a. DN:s ekonomiske krönikör Johan Schück mycket klokt i förra veckan och i dag.
I många andra länder, vars skattepolitik och skattetryck i övrigt inte brukar framhållas som någon modell för högskattevänner, är fastigheter en etablerad, stabil och legitim skattebas. Ofta utgör fastighetsskatten den viktigaste inkomstkällan för den lokala nivån, för skolor och andra välfärdsnyttigheter.
Den vägen borde vi välja även i Sverige genom att göra fastighetsskatten helt lokal. I dag består en stor del av kommunernas budgetar av olika statsbidrag. Kommuner med populära semesterorter, där permanentbebyggelse omvandlas till sommarhus för att kanske åter bli permanentboende efter pensioneringen, brottas med att få de lokalt skattskrivnas pengar att räcka till gator, avlopp och äldreboenden. Genom en låg, nationellt fastställd men lokalt budgeterad fastighetsskatt kunde detta avhjälpas. Kommunernas självbestämmande kunde öka.
Avarterna med en skenande fastighetsskatt i populära områden, där i skräckexemplet rika sommargäster driver upp priserna och i förlängningen driver bort fastboende med normala eller låga löner och pensioner, kan åtgärdas genom en annan beräkningsgrund. Istället för ett tänkt värde baserat på det aktuella marknadsvärdet i området, vore inköpspriset uppräknat med inflationen enligt KPI en rimligare taxeringsgrund.
Avdragsrätt och uppskovsmöjligheter kan också ses över.
Regeringen har nu presenterat sitt förslag till lösning, men samtidigt tillsatt en utredning. Den kan förhoppningsvis landa i ett klokt förslag.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, skatter, fastighetsskatt,
Samtliga regeringspartier har under oppositionsåren drivit kampanj mot fastighetsskatten - men de nya moderaterna verkade ta intryck av dess rent fiskala kvaliteter. Den gamla sanningen om det lätta i att beskatta "föda, fastigheter och fattigt folk" äger alltjämt sin riktighet. Människor måste äta, bo, och de flesta av oss med på sin höjd normala inkomster har ingen möjlighet att bli skatteflyktingar genom att flytta oss själva eller några tillgångar utomlands.
Fastighetsskattens positiva sida är alltså att det är en stabil skattebas som ger goda inkomster, till skillnad från den samhällsekonomiskt betydligt mer skadliga förmögenhetsskatten har den. Men fastighetsskattens utformning de gångna åren har saknat legitimitet.
Det borde leda till förändring - men ett avskaffande är i mina ögon en felprioritering. Vår nya alliansregering gör det ju också till en dygd att inte avskaffa skatter utan finansiering och för en sådan för finansminister Anders Borg oprioriterad skatt gäller finansiering inom samma sektor, dvs bostadspolitiken. Och det är väl där det blir tokigt: vare sig den kommunala fastighetsavgiften på 4.500 kronor per småhus eller 900 kronor per lägenhet, eller än mindre den förändrade reavinstbeskattningen, känns klockrena som alternativ. Uppdrivna priser och minskad rörlighet på bostadsmarknaden är troliga konsekvenser.
Om detta skriver bl.a. DN:s ekonomiske krönikör Johan Schück mycket klokt i förra veckan och i dag.
I många andra länder, vars skattepolitik och skattetryck i övrigt inte brukar framhållas som någon modell för högskattevänner, är fastigheter en etablerad, stabil och legitim skattebas. Ofta utgör fastighetsskatten den viktigaste inkomstkällan för den lokala nivån, för skolor och andra välfärdsnyttigheter.
Den vägen borde vi välja även i Sverige genom att göra fastighetsskatten helt lokal. I dag består en stor del av kommunernas budgetar av olika statsbidrag. Kommuner med populära semesterorter, där permanentbebyggelse omvandlas till sommarhus för att kanske åter bli permanentboende efter pensioneringen, brottas med att få de lokalt skattskrivnas pengar att räcka till gator, avlopp och äldreboenden. Genom en låg, nationellt fastställd men lokalt budgeterad fastighetsskatt kunde detta avhjälpas. Kommunernas självbestämmande kunde öka.
Avarterna med en skenande fastighetsskatt i populära områden, där i skräckexemplet rika sommargäster driver upp priserna och i förlängningen driver bort fastboende med normala eller låga löner och pensioner, kan åtgärdas genom en annan beräkningsgrund. Istället för ett tänkt värde baserat på det aktuella marknadsvärdet i området, vore inköpspriset uppräknat med inflationen enligt KPI en rimligare taxeringsgrund.
Avdragsrätt och uppskovsmöjligheter kan också ses över.
Regeringen har nu presenterat sitt förslag till lösning, men samtidigt tillsatt en utredning. Den kan förhoppningsvis landa i ett klokt förslag.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, skatter, fastighetsskatt,
torsdag, april 05, 2007
Köp dig lycklig
Kan man shoppa sig lycklig? Och är det OK att bli glad av att handla vackra saker, eller rentav av att drömma om att handla?
Vårt samhälle är uppbyggt av konsumtion, vilket väl i grunden handlar om den allmänmänskliga strävan att göra livet bättre, skönare, trevligare. Inget ont i det. Det är i mina ögon helt OK att bli glad av en lyckad shoppingupplevelse, jag själv blev det så sent som i går (ljusa byxor, svartgråglänsande linnekavaj och blåvitrandig tunnstickad tröja liksom lampor både till egna hemmet och till svärmor satt fint en onsdag inför påskhelgen).
Däremot tror förstås inte jag heller att man i grunden kan shoppa sig lycklig. Som någon sagt - pengar gör ingen lycklig. Men att ha tillräckligt med pengar för att både betala mat och bostad och kanske också kunna unna sig vardagslyx och en fin semester, det undanröjer många anledningar till olycka eller ledsna funderingar.
Konsumtionssamhället har förstås en baksida, om det handlar om icke hållbar konsumtion (långa transporter, miljöfarlig tillverkning, socialt dåliga villkor och barnarbete i ursprungsländerna). Men även där innebär marknadsekonomin och frihandeln i sig lösningar. Medvetna konsumenter, bättre information och kampanjer har som bekant gett oss miljövänliga tvättmedel och hushållspapper. Barnarbete är förvisso ett problem men ve den affärskedja som avslöjas inte ha åtgärdat sådant hos sina underleverantörer. Och äggen och lammet på påskbordet kan tillföras ett mervärde - och en högre konsumtionsupplevelse - av att vara värpta av fritt sprättande höns eller uppväxta på grönbeten betydligt närmare än Nya Zeeland. (I förbigående så kommer många upplevda miljöproblem med långväga import förstås kunna undanröjas med framtida hållbara transporter.)
Konsumtionsdebatten har förts de senaste veckorna, från Nina Björks krönika över Bo Madestrands intervju med författaren Sissela Lindblom i DN Kultur, till Isobel Hadley-Kamptz uppgörelse i Expressen med kulturelitister som värderar belgiskt svart högre än New York-rosa. I morse kunde ni också höra Sissela Lindblom och Isobel Hadley-Kamptz i P1 Morgon.
Konsumtionsyran är ojämlik, tycks vara problemet i vissas ögon. De menar att de senaste årens reallöneökningar, som gjort det möjligt för fler med s.k. lyxkonsumtion (se t.ex. DN ekonomi i veckan), inte kommit alla till del. Inkomstklyftorna växer och därför blir det orättvist.
I mina ögon behöver det inte vara något stort problem, och inget som skulle bli bättre om folk hellre satt på caféer och läste poesi, som Madestrands ideal-60-talister. (Inte för att så många av oss 80-talister skulle känna igen oss i motsatsbildens champagnebarhängare med modeskribenter som ledstjärnor).
I en meritokratisk marknadsekonomi är inkomstklyftor något ofrånkomligt och rentav positivt. Inte heller är det egentligen ojämlikt med ett liberalt synsätt - så länge alla har samma möjligheter att nå dit. För den som inte har eller inte tidigare haft pengar, är det förmätet att förneka dem det måttet på framgång. Och kanske lycka, om de så vill.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: shopping, konsumtion, pengar, inkomstklyftor, jämlikhet
Vårt samhälle är uppbyggt av konsumtion, vilket väl i grunden handlar om den allmänmänskliga strävan att göra livet bättre, skönare, trevligare. Inget ont i det. Det är i mina ögon helt OK att bli glad av en lyckad shoppingupplevelse, jag själv blev det så sent som i går (ljusa byxor, svartgråglänsande linnekavaj och blåvitrandig tunnstickad tröja liksom lampor både till egna hemmet och till svärmor satt fint en onsdag inför påskhelgen).
Däremot tror förstås inte jag heller att man i grunden kan shoppa sig lycklig. Som någon sagt - pengar gör ingen lycklig. Men att ha tillräckligt med pengar för att både betala mat och bostad och kanske också kunna unna sig vardagslyx och en fin semester, det undanröjer många anledningar till olycka eller ledsna funderingar.
Konsumtionssamhället har förstås en baksida, om det handlar om icke hållbar konsumtion (långa transporter, miljöfarlig tillverkning, socialt dåliga villkor och barnarbete i ursprungsländerna). Men även där innebär marknadsekonomin och frihandeln i sig lösningar. Medvetna konsumenter, bättre information och kampanjer har som bekant gett oss miljövänliga tvättmedel och hushållspapper. Barnarbete är förvisso ett problem men ve den affärskedja som avslöjas inte ha åtgärdat sådant hos sina underleverantörer. Och äggen och lammet på påskbordet kan tillföras ett mervärde - och en högre konsumtionsupplevelse - av att vara värpta av fritt sprättande höns eller uppväxta på grönbeten betydligt närmare än Nya Zeeland. (I förbigående så kommer många upplevda miljöproblem med långväga import förstås kunna undanröjas med framtida hållbara transporter.)
Konsumtionsdebatten har förts de senaste veckorna, från Nina Björks krönika över Bo Madestrands intervju med författaren Sissela Lindblom i DN Kultur, till Isobel Hadley-Kamptz uppgörelse i Expressen med kulturelitister som värderar belgiskt svart högre än New York-rosa. I morse kunde ni också höra Sissela Lindblom och Isobel Hadley-Kamptz i P1 Morgon.
Konsumtionsyran är ojämlik, tycks vara problemet i vissas ögon. De menar att de senaste årens reallöneökningar, som gjort det möjligt för fler med s.k. lyxkonsumtion (se t.ex. DN ekonomi i veckan), inte kommit alla till del. Inkomstklyftorna växer och därför blir det orättvist.
I mina ögon behöver det inte vara något stort problem, och inget som skulle bli bättre om folk hellre satt på caféer och läste poesi, som Madestrands ideal-60-talister. (Inte för att så många av oss 80-talister skulle känna igen oss i motsatsbildens champagnebarhängare med modeskribenter som ledstjärnor).
I en meritokratisk marknadsekonomi är inkomstklyftor något ofrånkomligt och rentav positivt. Inte heller är det egentligen ojämlikt med ett liberalt synsätt - så länge alla har samma möjligheter att nå dit. För den som inte har eller inte tidigare haft pengar, är det förmätet att förneka dem det måttet på framgång. Och kanske lycka, om de så vill.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: shopping, konsumtion, pengar, inkomstklyftor, jämlikhet
Värka ut
Efter påskhelgens lugn och vårsol väntar några potentiellt upprivande dagar för oss folkpartister. Dataintrångsaffären som exploderade de sista skälvande veckorna av valrörelsen, får nu sitt rättsliga efterspel. Efter journalisternas, valutvärderingens och etikkommissionens granskning kommer vi nu så nära en auktorativ sanning som det går i det lagstyrda Sverige.
Givetvis vaknar intresset åter till liv i medierna, dramats huvudperson figurerar i dagens SvD. Oavsett vilken sanning som ligger i olika påståenden nu, över ett halvår efter dramats höjdpunkt och några dagar innan rättegången, så är det viktiga att vi får en slutpunkt. Ett varande sår i folkpartisjälen måste få värka ut.
Det betyder inte att etikdiskussionen, som också har en allmängiltighet för hela den svenska parti- och ungdomspolitiken, är avslutad. Tvärtom kan det vara det positiva i hela affären: ett samtal om hur vi ska bete oss mot varandra i offentligheten och politiken.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet, dataintrång
Givetvis vaknar intresset åter till liv i medierna, dramats huvudperson figurerar i dagens SvD. Oavsett vilken sanning som ligger i olika påståenden nu, över ett halvår efter dramats höjdpunkt och några dagar innan rättegången, så är det viktiga att vi får en slutpunkt. Ett varande sår i folkpartisjälen måste få värka ut.
Det betyder inte att etikdiskussionen, som också har en allmängiltighet för hela den svenska parti- och ungdomspolitiken, är avslutad. Tvärtom kan det vara det positiva i hela affären: ett samtal om hur vi ska bete oss mot varandra i offentligheten och politiken.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet, dataintrång
måndag, april 02, 2007
Kära kärnkraft
Lars Leijonborg ifrågasätts nu öppet efter tio år som partiledare. Som mer nybliven forsknings- och utbildningsminister har han dock just blivit varm i kläderna och hunnit leverera några viktiga förslag kring t.ex. forskningsanslag och högskolornas frihet (även om han i nya förslag räknat inte når upp till utbildningsdepartementets Jan Björklund, skolministern som förberett förändringen av den svenska skolan genom ett antal år som skolborgarråd i Stockholm och skolpolitisk talesman i opposition).
Nu öppnar Leijonborg dörren för forskning kring kärnkraft - vältajmat efter Göran Hägglunds och kristdemokraternas öppning för kärnkraftsutbyggnad för några dagar sedan. Kärnkraft är som bekant ett kärt energipolitiskt tema för folkpartiet och aktuellt inte minst efter att de senaste årens och kanske främst höstens debatt kring klimathotet öppnat ögonen för att kraftfulla åtgärder behövs. Sådana åtgärder är sällan enkla eller politiskt lättsålda. Så inte heller kärnkraftsforskning och eventuell utbyggnad.
Givetvis ska vi forska om fredlig atomkraft. Den forskning som skett de senaste decennierna, då "tankeförbudslagen" lade locket på för en tidigare framstående svensk forskning och industri, har lett fram till säkrare och effektivare reaktorer. Varför skulle vi avhända oss den möjligheten?
Givetvis har också centerledaren Maud Olofsson rätt när hon påpekar sårbarheten i en svensk elförsörjning som fortfarande består till ungefär hälften av vattenkraft, hälften av kärnkraft. Vi ska satsa både på energieffektivisering och på alternativa, förnyelsebara energikällor - men även om vi använder mindre energi till de saker vi gör i dag kommer människan sannolikt inte sluta att komma på nya användningsområden. Och de förnyelsebara alternativen har hittills inte varit någon framgångssaga.
I väntan på stor- och småskaligt effektiv sol- och vindkraft, på bränsleceller och en fusionskraft med nästintill outtömliga resurser, måste vi använda och utveckla det vi har. Inklusive våra redan utbyggda älvar och våra kärnkraftverk, kanske med någon ytterligare reaktor.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, energi, kärnkraft, folkpartiet, kristdemokraterna, centerpartiet, Lars Leijonborg
Nu öppnar Leijonborg dörren för forskning kring kärnkraft - vältajmat efter Göran Hägglunds och kristdemokraternas öppning för kärnkraftsutbyggnad för några dagar sedan. Kärnkraft är som bekant ett kärt energipolitiskt tema för folkpartiet och aktuellt inte minst efter att de senaste årens och kanske främst höstens debatt kring klimathotet öppnat ögonen för att kraftfulla åtgärder behövs. Sådana åtgärder är sällan enkla eller politiskt lättsålda. Så inte heller kärnkraftsforskning och eventuell utbyggnad.
Givetvis ska vi forska om fredlig atomkraft. Den forskning som skett de senaste decennierna, då "tankeförbudslagen" lade locket på för en tidigare framstående svensk forskning och industri, har lett fram till säkrare och effektivare reaktorer. Varför skulle vi avhända oss den möjligheten?
Givetvis har också centerledaren Maud Olofsson rätt när hon påpekar sårbarheten i en svensk elförsörjning som fortfarande består till ungefär hälften av vattenkraft, hälften av kärnkraft. Vi ska satsa både på energieffektivisering och på alternativa, förnyelsebara energikällor - men även om vi använder mindre energi till de saker vi gör i dag kommer människan sannolikt inte sluta att komma på nya användningsområden. Och de förnyelsebara alternativen har hittills inte varit någon framgångssaga.
I väntan på stor- och småskaligt effektiv sol- och vindkraft, på bränsleceller och en fusionskraft med nästintill outtömliga resurser, måste vi använda och utveckla det vi har. Inklusive våra redan utbyggda älvar och våra kärnkraftverk, kanske med någon ytterligare reaktor.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, energi, kärnkraft, folkpartiet, kristdemokraterna, centerpartiet, Lars Leijonborg
Dagens glada nyhet - kurator hos husläkare
Om det ibland har varit svårt att få hjälp med sina kroppsliga krämpor på vårdcentralen, i varje fall om man vill ha en långsiktig kontakt och rentav välja sin egen läkare och sköterska, så har det varit ännu svårare att få hjälp för själslig värk. Omvänt har läkarna och sköterskorna på vårdcentraler och husläkarmottagningar ständigt erfarit tillkortakommanden när de inte kan erbjuda full hjälp åt människor som mår dåligt.
Ändå är ångest, depressioner och annan psykisk ohälsa en ständigt ökande diagnos, och ligger bakom många sjukskrivningar. Vi vet också att många fysiska symtom har sin grund i ett bristande psykosocialt välbefinnande. Lösningen för dessa personer har tidigare alltför ofta varit antingen ett recept på antidepressiva eller lugnande läkemedel, eller att själv söka dyr hjälp hos terapeuter på stan. För dem som det gått riktigt långt och illa för kan en långtifrån problemfri landstingspsykiatri till slut bli hjälpen.
Dagens glada nyhet kan förhoppningsvis innebära förändring. Det är förstås oerhört mycket bättre både för människorna, för vården och för samhällsekonomin om man kan ge hjälp på rätt nivå och i rätt tid. Och för den psykiska liksom den kroppsliga hälsan handlar det om långsiktig, förebyggande hälsovård - hos din egen läkare och sköterska på vårdcentralen eller husläkarmottagningen, där kontakt finns med kurator, psykolog eller en samtalsgrupp. Vi liberaler i landstinget som gärna talar varmt om en trygg vård i vardagen gläds förstås över att kunna vara med och förändra.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, vård, psykiatri, husläkare, folkpartiet
Ändå är ångest, depressioner och annan psykisk ohälsa en ständigt ökande diagnos, och ligger bakom många sjukskrivningar. Vi vet också att många fysiska symtom har sin grund i ett bristande psykosocialt välbefinnande. Lösningen för dessa personer har tidigare alltför ofta varit antingen ett recept på antidepressiva eller lugnande läkemedel, eller att själv söka dyr hjälp hos terapeuter på stan. För dem som det gått riktigt långt och illa för kan en långtifrån problemfri landstingspsykiatri till slut bli hjälpen.
Dagens glada nyhet kan förhoppningsvis innebära förändring. Det är förstås oerhört mycket bättre både för människorna, för vården och för samhällsekonomin om man kan ge hjälp på rätt nivå och i rätt tid. Och för den psykiska liksom den kroppsliga hälsan handlar det om långsiktig, förebyggande hälsovård - hos din egen läkare och sköterska på vårdcentralen eller husläkarmottagningen, där kontakt finns med kurator, psykolog eller en samtalsgrupp. Vi liberaler i landstinget som gärna talar varmt om en trygg vård i vardagen gläds förstås över att kunna vara med och förändra.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, vård, psykiatri, husläkare, folkpartiet
söndag, april 01, 2007
Reformregering mot väletablerade nytänkare
Sedan valet har det sagts att vår nya regering varit upptagen av att regera och genomföra en hel del förvisso uppmärksammade förändringar - inte minst a-kassan och utbildnings- och forskningspolitiken, och de senaste veckorna försäljningen av statliga kommersiella bolag. I veckan ökades takten med två, av anhängarna befarat och av motståndarna skadeglatt, förväntat försenade reformer.
Förmögenhetsskatten avskaffas direkt - i mina ögon en betydligt mer prioriterad reform än t.ex. fortsatta sänkningar av fastighetsskatten. Miljöbilspremien à 10.000 kronor är kanske mest att se som en aptitretare för den som ändå lutade åt ett miljövänligare bilval, av miljömässiga eller tyngre vägande ekonomiska skäl. Bensinpris och trängselskatt har nog en större roll att spela för sådana beslut men premien är ändå en viktig signal.
Och den ökade förändringstakten är mycket välkommen, liksom den starka ekonomi och statsbudget som ligger bakom. Alliansregeringen har mandat som en reformregering och bör våga visa det, utan att i onödan provocera men inte heller skygga från att genomföra den politik man gemensamt gick till val på. En offensiv kan behövas - sett mot bakgrund av fortsatt motiga opinionsvindar, åtminstone att döma av opinionsmätningar som veckans Temo, presenterad i DN. För en folkpartist är det knappast någon tröst att klättra upp till sexprocentsnivån. Det liberala partiet bör förstås sikta betydligt högre än så.
Alliansens partiledare kombinerar reformtakten med en gemensam miniturné i Mälardalen, en uppvisning i den enighet om den övergripande långsiktiga färdriktningen för Sverige som grundlade valsegern.
Nu är den spännande frågan hur socialdemokratin kommer att agera och hantera sin oppositionsroll när den tacksamma, ledarlösa pausen är överstånden. Hur långt räcker Mona Sahlins nytillsatta arbetsgrupper med väletablerade namn som nytänkare?
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, regeringen, alliansen, förmögenhetsskatten, miljöbilspremie, folkpartiet, socialdemokraterna
Förmögenhetsskatten avskaffas direkt - i mina ögon en betydligt mer prioriterad reform än t.ex. fortsatta sänkningar av fastighetsskatten. Miljöbilspremien à 10.000 kronor är kanske mest att se som en aptitretare för den som ändå lutade åt ett miljövänligare bilval, av miljömässiga eller tyngre vägande ekonomiska skäl. Bensinpris och trängselskatt har nog en större roll att spela för sådana beslut men premien är ändå en viktig signal.
Och den ökade förändringstakten är mycket välkommen, liksom den starka ekonomi och statsbudget som ligger bakom. Alliansregeringen har mandat som en reformregering och bör våga visa det, utan att i onödan provocera men inte heller skygga från att genomföra den politik man gemensamt gick till val på. En offensiv kan behövas - sett mot bakgrund av fortsatt motiga opinionsvindar, åtminstone att döma av opinionsmätningar som veckans Temo, presenterad i DN. För en folkpartist är det knappast någon tröst att klättra upp till sexprocentsnivån. Det liberala partiet bör förstås sikta betydligt högre än så.
Alliansens partiledare kombinerar reformtakten med en gemensam miniturné i Mälardalen, en uppvisning i den enighet om den övergripande långsiktiga färdriktningen för Sverige som grundlade valsegern.
Nu är den spännande frågan hur socialdemokratin kommer att agera och hantera sin oppositionsroll när den tacksamma, ledarlösa pausen är överstånden. Hur långt räcker Mona Sahlins nytillsatta arbetsgrupper med väletablerade namn som nytänkare?
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, regeringen, alliansen, förmögenhetsskatten, miljöbilspremie, folkpartiet, socialdemokraterna
måndag, mars 26, 2007
Svar om liberalism, droger, skattepengar
Ett mejlsvar som jag väljer att publicera även här: Till Alexander, Louise och er på Djungellistan (om mitt mejl når dit ograverat, jag lägger upp det på Louises och på min egen blogg).
Intressant att mina ställningstaganden gör er så upprörda. Jag tror inte att jag kommer att övertyga er eller ni mig, debatten är förvisso rolig men jag ser nog detta som mitt avslutande inlägg för den här gången.
1. Vem är liberal? Jag gör inte anspråk på tolkningsprivilegiet när det gäller alla andra; och jag förväntar mig att andra inte förnekar mig min ideologi. Tyck att vi inte ska motverka ”lättare” droger, förespråka en låt gå-attityd eller rentav legalisering, gör anspråk på att veta bäst vilka som ska få bidrag av landstingets sjukvårdspengar. Ingen hindrar er från att berätta det för andra. Men gör inte er tolkning till dogm.
2. Vilka droger är farliga och vad är vetenskap? Alkohol och tobak är stora och giftiga droger, farliga inte minst för att de missbrukas av så många. Att alkohol skadar och dödar många fler än en del andra droger är jag högst medveten om (ämnet för den Lancet-rapport Louise länkar till - samma som BBC-artikeln Alexander länkar till tar upp vad jag förstår). Hade alkohol uppfunnits i dag hade den nog behandlats helt annorlunda, nu har vi istället (som t.ex. Lennart Regebro påpekar på Louises blogg) en restriktiv alkoholpolitik (som jag starkt stödjer och gläds över tecken på en sådan mer försiktig syn också i andra europeiska länder). Tobak behandlar vi ju också oerhört restriktivt.
Det är ju inte minst de långsiktiga hälsofarorna som vi oroar oss för när det gäller t.ex. hasch och cannabis. Forskarkåren är sannerligen inte enig om allt, men stöd finns förvisso för en tuff linje också mot dessa ”lätta” droger. Som riskerna för haschpsykos, som ökar kraftigt för den som röker upprepade gånger, eller schizofreni där risken kan vara 2-3 ggr så stor senare i livet för den som använt cannabis.
Att ”lätta” droger kan leda till tyngre missbruk är heller inte gripet ur luften, här t.ex. om färska svenska resultat kring kopplingen mellan cannabisrökning och heroinmissbruk: KI, Drugnews, SR Vetenskapsradion.
Också i Storbritannien finns de som tar intryck av rönen om cannabis; tidningen Independent backar från att förespråka en mer tillåtande syn och varnar för följderna för brittiska ungdomar av ett utbrett bruk. Forskare som professor Colin Blakemore verkar här ha en annan syn än i Lancet-rapporten/BBC-artikeln. (Drugnews, Independent.)
Jag antar att det inte förvånar att jag inte ser mig själv som den vetenskapliga experten - jag får lita på dem som vet mer. Och det gör såvitt jag vet hälso- och sjukvården i Stockholms län när man utformar en så god beroendevård som möjligt (nu t.ex. med utvidgad samverkan med kriminalvården som jag nämnt tidigare ).
3. Skattepengar till åsiktsstyrning som Alexander skriver om förstår jag inte resonemanget kring. I landstinget förvaltar de förtroendevalda politikerna invånarnas skattepengar. Syftet med hälso- och sjukvårdens pengar är att de ska gå till just hälso- och sjukvård. Det föreligger givetvis ingen rättighet att få bidrag från dessa pengar, det är en prövning och prioritering utifrån vad som anses bäst och mest effektivt främja hälsovården.
Liberala hälsningar,
Rasmus
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, ideologi, liberalism, droger, missbruk, folkpartiet, Birgitta Rydberg
Intressant att mina ställningstaganden gör er så upprörda. Jag tror inte att jag kommer att övertyga er eller ni mig, debatten är förvisso rolig men jag ser nog detta som mitt avslutande inlägg för den här gången.
1. Vem är liberal? Jag gör inte anspråk på tolkningsprivilegiet när det gäller alla andra; och jag förväntar mig att andra inte förnekar mig min ideologi. Tyck att vi inte ska motverka ”lättare” droger, förespråka en låt gå-attityd eller rentav legalisering, gör anspråk på att veta bäst vilka som ska få bidrag av landstingets sjukvårdspengar. Ingen hindrar er från att berätta det för andra. Men gör inte er tolkning till dogm.
2. Vilka droger är farliga och vad är vetenskap? Alkohol och tobak är stora och giftiga droger, farliga inte minst för att de missbrukas av så många. Att alkohol skadar och dödar många fler än en del andra droger är jag högst medveten om (ämnet för den Lancet-rapport Louise länkar till - samma som BBC-artikeln Alexander länkar till tar upp vad jag förstår). Hade alkohol uppfunnits i dag hade den nog behandlats helt annorlunda, nu har vi istället (som t.ex. Lennart Regebro påpekar på Louises blogg) en restriktiv alkoholpolitik (som jag starkt stödjer och gläds över tecken på en sådan mer försiktig syn också i andra europeiska länder). Tobak behandlar vi ju också oerhört restriktivt.
Det är ju inte minst de långsiktiga hälsofarorna som vi oroar oss för när det gäller t.ex. hasch och cannabis. Forskarkåren är sannerligen inte enig om allt, men stöd finns förvisso för en tuff linje också mot dessa ”lätta” droger. Som riskerna för haschpsykos, som ökar kraftigt för den som röker upprepade gånger, eller schizofreni där risken kan vara 2-3 ggr så stor senare i livet för den som använt cannabis.
Att ”lätta” droger kan leda till tyngre missbruk är heller inte gripet ur luften, här t.ex. om färska svenska resultat kring kopplingen mellan cannabisrökning och heroinmissbruk: KI, Drugnews, SR Vetenskapsradion.
Också i Storbritannien finns de som tar intryck av rönen om cannabis; tidningen Independent backar från att förespråka en mer tillåtande syn och varnar för följderna för brittiska ungdomar av ett utbrett bruk. Forskare som professor Colin Blakemore verkar här ha en annan syn än i Lancet-rapporten/BBC-artikeln. (Drugnews, Independent.)
Jag antar att det inte förvånar att jag inte ser mig själv som den vetenskapliga experten - jag får lita på dem som vet mer. Och det gör såvitt jag vet hälso- och sjukvården i Stockholms län när man utformar en så god beroendevård som möjligt (nu t.ex. med utvidgad samverkan med kriminalvården som jag nämnt tidigare ).
3. Skattepengar till åsiktsstyrning som Alexander skriver om förstår jag inte resonemanget kring. I landstinget förvaltar de förtroendevalda politikerna invånarnas skattepengar. Syftet med hälso- och sjukvårdens pengar är att de ska gå till just hälso- och sjukvård. Det föreligger givetvis ingen rättighet att få bidrag från dessa pengar, det är en prövning och prioritering utifrån vad som anses bäst och mest effektivt främja hälsovården.
Liberala hälsningar,
Rasmus
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, ideologi, liberalism, droger, missbruk, folkpartiet, Birgitta Rydberg
lördag, mars 24, 2007
Liberaler, droger och etiketter
Att kalla sig liberaler kan vara oerhört provocerande. Inte bara för neo- eller högerkonservativa i det stora landet i väster, där liberal blivit ett skällsord (och där en presidentkandidat i verkliga livet väl aldrig skulle kunna uttala sig som Santos i West Wing om att bära begreppet liberal som en hedersbeteckning, och hoppas på politisk överlevnad). Utan även för en del liberaler som har svårt för att andra inte har kommit fram till samma svar som dem i vissa värderingsfrågor. Då får man inte kalla sig liberal, med deras monopolistiska syn på denna fina etikett.
Det här är något jag träffat på inte minst på ungdomsförbundstiden, men även i dag, på ledarsidor, i tidskrifter och inte minst i bloggvärlden. En som har drabbats av sådana monopolistliberalers bannstråle är ett av de landstingsråd jag arbetar med, Birgitta Rydberg. Det är två gamla bekanta frågor som gjort sig påminta under vintern och våren, och det handlar om knark. Beroendevården hör tillsammans med psykiatri och folkhälsa till de rydbergska ansvarsområdena i den alliansmajoritet som styr Stockholms läns landsting.
Först sprutbyten, där de två stora liberala ledarsidorna i DN och Expressen gjort Birgitta till måltavla, eftersom Stockholms läns landsting (liksom Stockholms stad) inte vill införa sprutbytesverksamhet.
Sedan har en diskussion blossat upp om Svenska Brukarföreningen och dess landstingsbidrag. Birgitta Rydberg får höra att hon är en knarkdinosaurie som hatar missbrukare och i princip vill låta dem ligga och dö i rännstenen, eftersom hon tillsammans med den övriga borgerliga landstingsledningen inte prioriterar bidrag till denna förening. Efter att Birgitta motiverat beslutet i ett inslag i SVT:s ABC, skrev Expressens ledarskribent Johannes Forssberg en bitsk krönika. Han är nu påhejad av kollegan Isobel, bloggaren Louise, Alexander Bard m. fl.
Sprutbytesdiskussionen handlar i grund och botten om olika syn på hur en bra beroendevård ska bedrivas. Birgitta Rydberg och folkpartiet liksom i princip landstinget i stort står för evidensbaserad vård: behandlingar ska vara vetenskapligt förankrade, grundade på de senaste rönen. Sprutbyten har i Socialstyrelsens tre utvärderingar av det omtalade Malmöförsöket tydligen inte haft någon bevisad effekt på smittspridningen, som är förespråkarnas argument. Det verkar enligt folkpartiet i landstinget dumt att dela ut verktyg för missbruk utan bevisad effekt.
När det gäller Brukarföreningen föreligger uppenbart olika åsikter om nyttan av deras verksamhet ur sjukvårdens perspektiv. Som Birgitta Rydberg påpekat så har vi föreningsfrihet i Sverige men det innebär inte någon rättighet att få bidrag från landstingets sjukvårdsbudget. Det är begränsade medel som måste prioriteras. (Något som inte minst liberaler på den libertarianska, nyliberala eller högerliberala kanten annars brukar ha lätt att förstå när det handlar om bidragsgivning.)
Den större underliggande diskussionen tycks handla om synen på narkotika, bruk och missbruk. Som liberal räcker det enligt dessa debattörer tydligen inte att arbeta för en god beroendevård - för det kan jag som verkar nära Birgitta Rydberg lova att hon gör. Expressenskribenten Forssberg har i en krönika i januari förespråkat en låt gå-inställning mot s.k. lättare droger. Men hasch och cannabis är inte ofarligt, vilket även Mona Sahlin, vars engångsäventyr används som exempel på just ofarligheten, understryker. Upprepad haschrökning ger kraftigt förhöjd psykosrisk. Cannabisrökare löper risk att utveckla schizofreni senare i livet. Ångest, depression och självmordsbenägenhet hör till den otäcka riskbilden.
Är man elak mot missbrukare för att man inte vill legitimera missbruk? Är det inte nog att tro på och arbeta för en god, evidensbaserad beroendevård? Se här ett exempel från nu i veckan – frågan är om det räcker för att övertyga monopolistliberalerna?
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, ideologi, liberalism, droger, missbruk, folkpartiet, Birgitta Rydberg
Det här är något jag träffat på inte minst på ungdomsförbundstiden, men även i dag, på ledarsidor, i tidskrifter och inte minst i bloggvärlden. En som har drabbats av sådana monopolistliberalers bannstråle är ett av de landstingsråd jag arbetar med, Birgitta Rydberg. Det är två gamla bekanta frågor som gjort sig påminta under vintern och våren, och det handlar om knark. Beroendevården hör tillsammans med psykiatri och folkhälsa till de rydbergska ansvarsområdena i den alliansmajoritet som styr Stockholms läns landsting.
Först sprutbyten, där de två stora liberala ledarsidorna i DN och Expressen gjort Birgitta till måltavla, eftersom Stockholms läns landsting (liksom Stockholms stad) inte vill införa sprutbytesverksamhet.
Sedan har en diskussion blossat upp om Svenska Brukarföreningen och dess landstingsbidrag. Birgitta Rydberg får höra att hon är en knarkdinosaurie som hatar missbrukare och i princip vill låta dem ligga och dö i rännstenen, eftersom hon tillsammans med den övriga borgerliga landstingsledningen inte prioriterar bidrag till denna förening. Efter att Birgitta motiverat beslutet i ett inslag i SVT:s ABC, skrev Expressens ledarskribent Johannes Forssberg en bitsk krönika. Han är nu påhejad av kollegan Isobel, bloggaren Louise, Alexander Bard m. fl.
Sprutbytesdiskussionen handlar i grund och botten om olika syn på hur en bra beroendevård ska bedrivas. Birgitta Rydberg och folkpartiet liksom i princip landstinget i stort står för evidensbaserad vård: behandlingar ska vara vetenskapligt förankrade, grundade på de senaste rönen. Sprutbyten har i Socialstyrelsens tre utvärderingar av det omtalade Malmöförsöket tydligen inte haft någon bevisad effekt på smittspridningen, som är förespråkarnas argument. Det verkar enligt folkpartiet i landstinget dumt att dela ut verktyg för missbruk utan bevisad effekt.
När det gäller Brukarföreningen föreligger uppenbart olika åsikter om nyttan av deras verksamhet ur sjukvårdens perspektiv. Som Birgitta Rydberg påpekat så har vi föreningsfrihet i Sverige men det innebär inte någon rättighet att få bidrag från landstingets sjukvårdsbudget. Det är begränsade medel som måste prioriteras. (Något som inte minst liberaler på den libertarianska, nyliberala eller högerliberala kanten annars brukar ha lätt att förstå när det handlar om bidragsgivning.)
Den större underliggande diskussionen tycks handla om synen på narkotika, bruk och missbruk. Som liberal räcker det enligt dessa debattörer tydligen inte att arbeta för en god beroendevård - för det kan jag som verkar nära Birgitta Rydberg lova att hon gör. Expressenskribenten Forssberg har i en krönika i januari förespråkat en låt gå-inställning mot s.k. lättare droger. Men hasch och cannabis är inte ofarligt, vilket även Mona Sahlin, vars engångsäventyr används som exempel på just ofarligheten, understryker. Upprepad haschrökning ger kraftigt förhöjd psykosrisk. Cannabisrökare löper risk att utveckla schizofreni senare i livet. Ångest, depression och självmordsbenägenhet hör till den otäcka riskbilden.
Är man elak mot missbrukare för att man inte vill legitimera missbruk? Är det inte nog att tro på och arbeta för en god, evidensbaserad beroendevård? Se här ett exempel från nu i veckan – frågan är om det räcker för att övertyga monopolistliberalerna?
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, ideologi, liberalism, droger, missbruk, folkpartiet, Birgitta Rydberg
fredag, mars 23, 2007
Framtidsoptimism
Det finns inget bättre än framtiden - citatet från en 90-talsaffisch är en av de finare folkpartideviserna jag vet. Framtidsoptimismen känns naturlig för min liberala ideologi. När jag läste Emma Hambergs krönika i dagens City - med ett urval av allt det positiva som hänt på 100 år, och det som vi kan vänta/hoppas för de kommande 100 åren - ska jag erkänna att jag blev lite tårögd. Vackra ord om frihet och framtid slår an min känslosträng.
Det är väl värt att höja blicken från dagsfrågorna och allt som verkar eländigt - krig, terrorism, klimathot - och vara visionär ibland. För att sedan med mer kraft och idérikedom kunna gripa sig an med samma dagsfrågor, och kanske lättare finna lösningar när vi ser vad som är viktigt för framtiden och vad som kan lämnas i historien.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, ideologi, liberalism, framtiden, Emma Hamberg
Det är väl värt att höja blicken från dagsfrågorna och allt som verkar eländigt - krig, terrorism, klimathot - och vara visionär ibland. För att sedan med mer kraft och idérikedom kunna gripa sig an med samma dagsfrågor, och kanske lättare finna lösningar när vi ser vad som är viktigt för framtiden och vad som kan lämnas i historien.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, ideologi, liberalism, framtiden, Emma Hamberg
Hur gör folkpartiet skillnad?
Gjorde ett inlägg i folkpartiets interndebatt, i tidningen NU, publicerad i veckans nummer som kom i går torsdag.
Hur gör folkpartiet skillnad?
"Ett litet parti som gör stor skillnad" - annonserna från våren 2002 med en skör blåklint på ett sprucket betongblock fick i varje fall mitt liberala hjärta att klappa fortare. Så illa som då ska det inte behöva bli igen, men för att vända opinionen i folkpartiets och alliansregeringens favör krävs avstamp i erfarenheterna både från 2002 och 2006. Och vi får inte fastna i lätta ursäkter som på sin höjd ger kortsiktig lindring.
Dit hör att moderaterna i höstas tog tillbaka många väljare från sitt katastrofval 2002. Dessa väljare hade en gång valt folkpartiet, det var ingen naturlag att de skulle fly, och de kan vinnas igen.
Dataintrångsskandalen var naturligtvis en allvarlig kris i valrörelsens slutskede - kanske den allvarligaste för något svenskt parti någonsin. Nu i efterhand är dock den största faran att skandalen som en huvudförklaring tillåts ursäkta folkpartiets dåliga resultat.
Varför tog t.ex. centern en del storstadsväljare som - liksom många av nya moderaternas väljare - "borde" ha röstat på det liberala partiet? Var det enbart i Stockholm en effekt av trängselskatten eller tjänade de verkligen på att utmåla sig som ett (social)liberalt alternativ?
Varumärke rimmar illa för vissa, men det är möjligt och nödvändigt att tänka varumärkesmässigt med utgångspunkt i folkpartiets liberala ideologi. Med en stabil, internt förankrad grund kan vi trovärdigt hänga med i den moderna medielogiken med snabba svar på omvärldshändelser och i aktuella debatter.
"Det finns inget bättre än framtiden" löd en folkpartikampanj. Vi ska vara framtidsoptimister för liberalismen och Sverige. Diskussionen om den globala utmaningen ska föras av folkpartister. En fortsatt hög svansföring inom skolpolitiken är självklar - lika möjligheter till bra utbildning är både klok tillväxtpolitik och liberal jämlikhetssträvan. Men det gäller också t.ex. integrationen, vården och kulturen.
"Gör skillnad" uppmanade folkpartiet i Stockholm potentiella aktivister och medlemmar för några år sedan. Risken att bli ett enfrågeparti har påpekats av många och för att folkpartiet ska göra skillnad på fler områden än skolans behöver vi många duktiga företrädare, från ministern till oss enkla medlemmar.
Skitsnacksfaktorn kan skada oss mer än mycket annat. I interndebatten efter valet 2006 - inför valet 2010 - bygger trovärdigheten såväl på vad som sägs, när och var, som på avsändarens eget politiska kapital: vad man åstadkommit och stått för. Skriv en insändare, tala med din kollega, driv en minikampanj i radhusområdet. Gör skillnad.
Rasmus Jonlund
Kulturpolitiker (fp) Stockholm stad, vice ordförande folkpartiet Kungsholmen-Essingeöarna
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet
Hur gör folkpartiet skillnad?
"Ett litet parti som gör stor skillnad" - annonserna från våren 2002 med en skör blåklint på ett sprucket betongblock fick i varje fall mitt liberala hjärta att klappa fortare. Så illa som då ska det inte behöva bli igen, men för att vända opinionen i folkpartiets och alliansregeringens favör krävs avstamp i erfarenheterna både från 2002 och 2006. Och vi får inte fastna i lätta ursäkter som på sin höjd ger kortsiktig lindring.
Dit hör att moderaterna i höstas tog tillbaka många väljare från sitt katastrofval 2002. Dessa väljare hade en gång valt folkpartiet, det var ingen naturlag att de skulle fly, och de kan vinnas igen.
Dataintrångsskandalen var naturligtvis en allvarlig kris i valrörelsens slutskede - kanske den allvarligaste för något svenskt parti någonsin. Nu i efterhand är dock den största faran att skandalen som en huvudförklaring tillåts ursäkta folkpartiets dåliga resultat.
Varför tog t.ex. centern en del storstadsväljare som - liksom många av nya moderaternas väljare - "borde" ha röstat på det liberala partiet? Var det enbart i Stockholm en effekt av trängselskatten eller tjänade de verkligen på att utmåla sig som ett (social)liberalt alternativ?
Varumärke rimmar illa för vissa, men det är möjligt och nödvändigt att tänka varumärkesmässigt med utgångspunkt i folkpartiets liberala ideologi. Med en stabil, internt förankrad grund kan vi trovärdigt hänga med i den moderna medielogiken med snabba svar på omvärldshändelser och i aktuella debatter.
"Det finns inget bättre än framtiden" löd en folkpartikampanj. Vi ska vara framtidsoptimister för liberalismen och Sverige. Diskussionen om den globala utmaningen ska föras av folkpartister. En fortsatt hög svansföring inom skolpolitiken är självklar - lika möjligheter till bra utbildning är både klok tillväxtpolitik och liberal jämlikhetssträvan. Men det gäller också t.ex. integrationen, vården och kulturen.
"Gör skillnad" uppmanade folkpartiet i Stockholm potentiella aktivister och medlemmar för några år sedan. Risken att bli ett enfrågeparti har påpekats av många och för att folkpartiet ska göra skillnad på fler områden än skolans behöver vi många duktiga företrädare, från ministern till oss enkla medlemmar.
Skitsnacksfaktorn kan skada oss mer än mycket annat. I interndebatten efter valet 2006 - inför valet 2010 - bygger trovärdigheten såväl på vad som sägs, när och var, som på avsändarens eget politiska kapital: vad man åstadkommit och stått för. Skriv en insändare, tala med din kollega, driv en minikampanj i radhusområdet. Gör skillnad.
Rasmus Jonlund
Kulturpolitiker (fp) Stockholm stad, vice ordförande folkpartiet Kungsholmen-Essingeöarna
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet
söndag, mars 18, 2007
På Stockholmskartan
Som Stockholmsbloggare bör man förstås vara med på bloggkartan inte bara över stadsdelen utan även staden.
Sahlins start - Alliansens andra andning?
Så startar den verkliga matchen för socialdemokraternas nya ledare Mona Sahlin. I sitt installationstal (DN) tycks hon tråda försiktigt med traditionellt fokus som knyter an till såväl Göran Persson, Anna Lindh som givetvis Olof Palme med talet om miljö och välfärd. Talet om fokus på jobben och arbetsmarknaden kan väl ses som en självkritisk spark mot partiets förlorade valrörelse förra året.
Den förändring jämfört med företrädaren som de flesta verkar betona är ett annorlunda, öppnare ledarskap och en annan, mer visionär men mindre detaljkunnig, framtoning som politiker. Mentorn Ingvar Carlsson verkar nöjd - enligt Niklas Ekdal över båda adepterna Persson och Sahlin. Glädjen hos mannen vars utkorade kronprinsessa Mona Sahlin än gång måste väl ändå bottna i en besvikelse över att hon förra gången stupade på målsnöret. (Och, som det utmålats, några futtiga tobleronebitar - alternativt ett socialdemokratiskt patriarkat som ännu inte var redo?)
Mona Sahlin är äldre, erfarnare och kanske en annorlunda politiker nu än då. Det personliga anslaget är dock alltjämt hennes främsta styrka. Nu måste hon gå vidare och bli statsmannalik för att utmana statsminister Fredrik Reinfeldt - från Mona till Sahlin, som Godmorgon Världens politiske kommentator Margit Silberstein uttryckte det i morse. Hon har en klar uppförsbacke, åtminstone att döma av Temo-mätningen av "svenska folkets" uppfattning om de bägge stora partiernas ledare i en statsministerjämförelse i fyra grenar.
Det socialdemokratiska partiet Sahlin ska leda tycks det gå bättre för - vilket är en dubbelbottnad välsignelse. Som många har påpekat så främjas inte krismedvetandet i ett parti som har förlorat regeringsmakten av att ligga bättre än på många år i opinionsmätningarna. Dagens Sifomätning, där de rödgrönas försprång framför regeringen krymper från elva till sju procentenheter, är kanske en välkommen verklighetsanpassning.
För Alliansen - där inte minst mitt eget kära folkparti just nu inte tycks rosa marknaden - gäller att hålla huvudet kallt, fortsätta regera och leverera i sin imponerande takt (arbetsmarknad, skatter och inte minst skola och högre utbildning). Förtroendet för Reinfeldt som statsminister är på ett sätt ett förtroende också för hans regering. För första gången på över 25 år har Sverige fått en majoritetsregering.
Regeringens fyra ledare och deras partier i Alliansen borde utöver regerandet och levererandet dock orka med att också visa upp sig som en regering, en allians, som gläds över hur bra det går. Det är förvisso tre och ett halvt år till valet 2010, och gott om fototillfällen och utrymme för politiska manifestationer. De tillfällena och det utrymmet bör man ta vara på i möjligaste mån. Det är roligt att förändra Sverige - och krasst sett, sådan symbolisk men viktig politik kostar väldigt lite utöver tiden.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, Mona Sahlin, Göran Persson, Ingvar Carlsson, Fredrik Reinfeldt, socialdemokraterna, folkpartiet
Den förändring jämfört med företrädaren som de flesta verkar betona är ett annorlunda, öppnare ledarskap och en annan, mer visionär men mindre detaljkunnig, framtoning som politiker. Mentorn Ingvar Carlsson verkar nöjd - enligt Niklas Ekdal över båda adepterna Persson och Sahlin. Glädjen hos mannen vars utkorade kronprinsessa Mona Sahlin än gång måste väl ändå bottna i en besvikelse över att hon förra gången stupade på målsnöret. (Och, som det utmålats, några futtiga tobleronebitar - alternativt ett socialdemokratiskt patriarkat som ännu inte var redo?)
Mona Sahlin är äldre, erfarnare och kanske en annorlunda politiker nu än då. Det personliga anslaget är dock alltjämt hennes främsta styrka. Nu måste hon gå vidare och bli statsmannalik för att utmana statsminister Fredrik Reinfeldt - från Mona till Sahlin, som Godmorgon Världens politiske kommentator Margit Silberstein uttryckte det i morse. Hon har en klar uppförsbacke, åtminstone att döma av Temo-mätningen av "svenska folkets" uppfattning om de bägge stora partiernas ledare i en statsministerjämförelse i fyra grenar.
Det socialdemokratiska partiet Sahlin ska leda tycks det gå bättre för - vilket är en dubbelbottnad välsignelse. Som många har påpekat så främjas inte krismedvetandet i ett parti som har förlorat regeringsmakten av att ligga bättre än på många år i opinionsmätningarna. Dagens Sifomätning, där de rödgrönas försprång framför regeringen krymper från elva till sju procentenheter, är kanske en välkommen verklighetsanpassning.
För Alliansen - där inte minst mitt eget kära folkparti just nu inte tycks rosa marknaden - gäller att hålla huvudet kallt, fortsätta regera och leverera i sin imponerande takt (arbetsmarknad, skatter och inte minst skola och högre utbildning). Förtroendet för Reinfeldt som statsminister är på ett sätt ett förtroende också för hans regering. För första gången på över 25 år har Sverige fått en majoritetsregering.
Regeringens fyra ledare och deras partier i Alliansen borde utöver regerandet och levererandet dock orka med att också visa upp sig som en regering, en allians, som gläds över hur bra det går. Det är förvisso tre och ett halvt år till valet 2010, och gott om fototillfällen och utrymme för politiska manifestationer. De tillfällena och det utrymmet bör man ta vara på i möjligaste mån. Det är roligt att förändra Sverige - och krasst sett, sådan symbolisk men viktig politik kostar väldigt lite utöver tiden.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, Mona Sahlin, Göran Persson, Ingvar Carlsson, Fredrik Reinfeldt, socialdemokraterna, folkpartiet
Det ljuva livet en regnig söndagsmorgon
Vad gör man med en söndagsmorgon i mars, med några plusgrader och ett strilande regn utanför fönstret?
Sitter vid sitt köksbord efter morgonpromenad (då var det mer duggande av små snökorn som smälte snabbt vid markkontakt) och långfrukost med tjock tidning, häller upp morgonens tredje kopp te ur isblå Steltontermosen, med gårdagens flaskskörd av festgåvor bakom den uppfällda bärbara. Elva flaskor vin av olika sort, en flaska olivolja och en svartvinbärssaft. Tillsammans med alla goda ostar, chokladbitar, mandelskorpor, en kruka gula vårblommor till balkongen samt en "Jamie Oliver Flavour Shaker" ett gott bevis på vännernas goda smak.
Att våren efter en härlig chockstart med tiogradig solvärme återgått till mer normalt marsuppförande gör i sammanhanget inte särskilt mycket. Det sedvanliga larmet om farligt vårdamm (City) som gör oss hjärtsjuka gör ju dessutom att man kan se något särskilt positivt i ett renande regn. En helhet av mer eller mindre ren livsnjutning.
Andra bloggar om: vår, vin, söndagsmorgon
Sitter vid sitt köksbord efter morgonpromenad (då var det mer duggande av små snökorn som smälte snabbt vid markkontakt) och långfrukost med tjock tidning, häller upp morgonens tredje kopp te ur isblå Steltontermosen, med gårdagens flaskskörd av festgåvor bakom den uppfällda bärbara. Elva flaskor vin av olika sort, en flaska olivolja och en svartvinbärssaft. Tillsammans med alla goda ostar, chokladbitar, mandelskorpor, en kruka gula vårblommor till balkongen samt en "Jamie Oliver Flavour Shaker" ett gott bevis på vännernas goda smak.
Att våren efter en härlig chockstart med tiogradig solvärme återgått till mer normalt marsuppförande gör i sammanhanget inte särskilt mycket. Det sedvanliga larmet om farligt vårdamm (City) som gör oss hjärtsjuka gör ju dessutom att man kan se något särskilt positivt i ett renande regn. En helhet av mer eller mindre ren livsnjutning.
Andra bloggar om: vår, vin, söndagsmorgon
fredag, mars 16, 2007
Bayrou igen
Om man som jag är nyfiken på den "tredje mannen" i fransk politik, François Bayrou, så finns en hel del att läsa, i gårdagens DN och på ledarplats i DN i dag och i SvD i går. Hela hans agenda har jag inte koll på; hoppas man på en presidentkandidat som skulle bryta med den franska inställningen till jordbrukssubventioner, gärna på andra EU-länders bekostnad, och jordbrukstullar så är tyvärr inte heller bondsonen Bayrou rätt man. Men en mer sansad mittenlinje känns inte helt fel. Mittenpopulism istället för Sarkozys höger- och Royals vänsterpopulism?
I varje fall helt klart en betydligt mer smaklig tredje man än förra valets Le Pen, som chockade etablissemanget och lyckades bli den andre mannen - och därmed gav Jacques Chirac ett av de starkaste valresultaten i något demokratiskt presidentval.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, Frankrike, Bayrou, Sarkozy, Royal, Le Pen, Jacques Chirac
I varje fall helt klart en betydligt mer smaklig tredje man än förra valets Le Pen, som chockade etablissemanget och lyckades bli den andre mannen - och därmed gav Jacques Chirac ett av de starkaste valresultaten i något demokratiskt presidentval.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, Frankrike, Bayrou, Sarkozy, Royal, Le Pen, Jacques Chirac
Hurra för husläkaren (och distriktssköterskan)
Kanske är det bara en på vårdpolitiska programtexter insnöad folkpartist som uppammar sådan entusiasm en solig fredageftermiddag - men i dag glädjer jag mig åt att det är en positiv nyhet att husläkartanken är på väg att fullbordas. Min chef Birgitta Rydberg sällar sig till denna veckas skara av aktiva folkpartister som gör skillnad (se DN i dag - ej på nätet men sid 16 i papperstidningen - eller Stockholmsnytt).
Det tog förvisso halvtannat decennium från Bo Könbergs husläkarreform - som förfuskats av socialdemokratiska återställare i regering och landsting - men från 2008 gäller ett nytt system för patientval eller kundval i Stockholms läns landsting. Och där är husläkaren den centrala delen. Allas rätt att välja sin egen doktor ska slutligen förverkligas fullt ut.
Att folkpartiets ansträngningar burit frukt är förstås en extra krydda. Vi vill förstås också betona distriktssköterskans roll, förutan vilken det inte blir så mycket av närsjukvården.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, sjukvård, husläkare, kundval, Birgitta Rydberg
Det tog förvisso halvtannat decennium från Bo Könbergs husläkarreform - som förfuskats av socialdemokratiska återställare i regering och landsting - men från 2008 gäller ett nytt system för patientval eller kundval i Stockholms läns landsting. Och där är husläkaren den centrala delen. Allas rätt att välja sin egen doktor ska slutligen förverkligas fullt ut.
Att folkpartiets ansträngningar burit frukt är förstås en extra krydda. Vi vill förstås också betona distriktssköterskans roll, förutan vilken det inte blir så mycket av närsjukvården.
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, sjukvård, husläkare, kundval, Birgitta Rydberg
onsdag, mars 14, 2007
Aktiva folkpartister gör skillnad
Folkpartister vilar inte på lagrarna efter vunna valsegrar. Det är inte alltid det blir de största rubrikerna, men jag blir lite varm om hjärtat när jag ser alla notiser där t.ex. kultur- och idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt berättar om nya satsningar på såväl idrottsföreningar som spontanmotion (sporthall på Söder, tryggare joggingspår) eller markerar mot tokiga idéer om biblioteksavgifter på vuxenlån eller behandlingen av teatrar i moms-striden.
Skolminister Jan Björklund fortsätter regelbundet att leverera reformförslagen som utlovats av först folkpartiet och sedan alliansen inför valet. Har man förberett sig bl.a. som skolborgarråd i Stockholm går det förstås smidigare att verkställa löften. Nu senast är det den länge emotsedda betygsreformen som fått sina utredningsdirektiv. En bra dag för Sveriges elever, föräldrar och lärare - och för alla oss som tror att en kunskapsskola är vår kanske viktigaste framtidssatsning.
Forsknings- och utbildningsminister Lars Leijonborg håller också tempot uppe med förslag om att avskaffa kårobligatoriet, göra högskolor och universitet självständigare med avpolitiserade styrelser, samt inte minst stora forskningssatsningar som ska stärka Sverige i den globala utmaningen.
Och i Stockholmslandstinget utlovas husläkarens återkomst (hon/han har väl aldrig varit borta - men nu kommer fler att få en chans att välja sin egen doktor, och distriktssköterska). Bakom ligger förstås till stor del folkpartiets långa, enträgna arbete för att på allvar förverkliga husläkartanken. Övertygelsen är att en fast, långsiktig vårdkontakt är den allra bästa medicinen för att förebygga sjukdomar och upptäcka problem i tid. Betoning på det första namnledet i hälso- och sjukvården, helt enkelt.
Folkpartister gör skillnad!
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet, Madeleine Sjöstedt, kultur, idrott, Jan Björklund, skolpolitik, betyg, Lars Leijonborg, forskning, husläkare, vård
Skolminister Jan Björklund fortsätter regelbundet att leverera reformförslagen som utlovats av först folkpartiet och sedan alliansen inför valet. Har man förberett sig bl.a. som skolborgarråd i Stockholm går det förstås smidigare att verkställa löften. Nu senast är det den länge emotsedda betygsreformen som fått sina utredningsdirektiv. En bra dag för Sveriges elever, föräldrar och lärare - och för alla oss som tror att en kunskapsskola är vår kanske viktigaste framtidssatsning.
Forsknings- och utbildningsminister Lars Leijonborg håller också tempot uppe med förslag om att avskaffa kårobligatoriet, göra högskolor och universitet självständigare med avpolitiserade styrelser, samt inte minst stora forskningssatsningar som ska stärka Sverige i den globala utmaningen.
Och i Stockholmslandstinget utlovas husläkarens återkomst (hon/han har väl aldrig varit borta - men nu kommer fler att få en chans att välja sin egen doktor, och distriktssköterska). Bakom ligger förstås till stor del folkpartiets långa, enträgna arbete för att på allvar förverkliga husläkartanken. Övertygelsen är att en fast, långsiktig vårdkontakt är den allra bästa medicinen för att förebygga sjukdomar och upptäcka problem i tid. Betoning på det första namnledet i hälso- och sjukvården, helt enkelt.
Folkpartister gör skillnad!
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, folkpartiet, Madeleine Sjöstedt, kultur, idrott, Jan Björklund, skolpolitik, betyg, Lars Leijonborg, forskning, husläkare, vård
måndag, mars 12, 2007
Våryster shoppingyra
Sol, friska vindar och vårtemperaturer är kända orsaker till symtom som glada leenden och sprittande ben. Liksom förnyat ha-begär. Så länge shoppingyran håller sig inom rimliga ekonomiska ramar är det väl helt ok, och bra för såväl hälsan (motion) som samhällsekonomin. Fort ska det helst gå så man får komma ut i vårsolen igen. Sålunda spenderade jag några söndagstimmar på ett av de stora varuhusen och några andra butiker, innan jag nöjd var hemma redan till lunch med mina fynd.
Söndagsshoppingen ackompanjerades schlagersäsongen till ära av diverse melodifestivalbidrag. Den som gjorde sig mest påmind var ironiskt nog Magnus Ugglas shoppingmaniironiska "För kung och fosterland".
Nu blev det mest inredningsdetaljer i påsarna. Sommarkläderna spar vi kanske till Paristrippen i maj - tydligen en favorit även för Uggla?
Andra bloggar om: vår, shopping, Magnus Uggla
Söndagsshoppingen ackompanjerades schlagersäsongen till ära av diverse melodifestivalbidrag. Den som gjorde sig mest påmind var ironiskt nog Magnus Ugglas shoppingmaniironiska "För kung och fosterland".
Nu blev det mest inredningsdetaljer i påsarna. Sommarkläderna spar vi kanske till Paristrippen i maj - tydligen en favorit även för Uggla?
Andra bloggar om: vår, shopping, Magnus Uggla
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
