En politiker som tar ansvar

Vilken slags politiker vill vi egentligen ha? Frågan ställs ofta i efterbörden av olika affärer och avslöjanden när politiker åtminstone i vissa massmediers och politiska motståndares ögon avslöjats med "fingrarna i syltburken". Hur mycket högre kan kraven ställas på förtroendevalda än på de "vanliga människor" som dessa ska representera?

Och vad innebär det egentligen att ta ansvar?

Med dem som berikat sig själv, oavsett position i eller utanför politiken, är tålamodet ofta kort. Med uppsåtliga missgrep likaså. Mer personliga tillkortakommanden kan väcka större fördragsamhet, förståelse och till och med i förlängningen respekt.

Upphandlingen av sjukhusmaten i Stockholms län passar inte in i någon av dessa kategorier. Misstag, bristfälliga rutiner och riktlinjer, och otydliga eller ogiltiga beslut kan konstateras men ingen kan beslås med att avsiktligen ha gjort fel, eller för att ha varit ute efter egen vinning. Ansvar ska givetvis tas - men de högljudda kraven på en utpekad politikers avgång, som faktiskt inte är särskilt vanliga i politiken, känns här ovanligt malplacerade.

Ansvarstagande är inte detsamma som att avgå. Att fly fältet är ofta den enklaste utvägen, även om det samtidigt tillfredsställer politiska motståndares krav. Att stanna och ta ansvar är oftast betydligt svårare och mer utsättande.

Motiven bakom avgångskraven blir också intressanta. Är de allvarligt menade att bidra till att lösa sakfrågorna? Eller är de ren partipolitik? Oppositionens affärsidé är ju som bekant

Det är en av mina chefer, Folkpartiets Maria Wallhager, som det här gäller. Hon är ansvarigt landstingsråd (även om det var fullmäktige som fattade beslutet som inte var förenligt med kommunallagen, och hela produktionsutskottet som inte efterfrågade mer närmare information). Och hon har hela tiden sagt sig vilja ta sitt ansvar - genom att stanna på sin post och se till att de konstaterade, mångåriga, bristerna rättas till. Att hon uppskattas som person och politiker också av sina politiska motståndare, varav vissa därför rentav beklagar sina egna avgångskrav, visar väl på hennes förmåga att göra det.

I dagens SvD ges också bilden av Maria Wallhager som en politiker som står pall när det blåser. Därför är det också inte bara för mig och oss personligen så tråkigt att hon av hälsoskäl slutar efter denna mandatperiod. Hon välkomnar tidningens granskning, som uppmärksammade felaktigheterna kring upphandlingen, och därmed de mer generella bristerna i landstingets rutiner. Grävande journalistik och ansvarstagande politiker kan tillsammans göra skillnad.

Så, vilken sorts politiker vill vi ha? Sådana som tar ansvar, på det svåra sättet?


Intressant om politik, ansvar, avgångskrav, avgå, sjukhusmat, matupphandling, upphandling, Stockholms läns landsting, Svenska Dagbladet, SvD, Maria Wallhager