Öppen process för ett nytt kulturstöd

Kulturstödet i Stockholm ska förändras, och det har långtifrån varit någon hemlighet. Tvärtom har både Madeleine Sjöstedt och jag skrivit om det ett flertal gånger på våra bloggar (några exempel: MS 1, 2; RJ 1, 2, 3). Kulturborgarrådet har också bl.a. skrivit en debattartikel på DN.se för ganska exakt ett år sedan. Och i stadens budget för 2011, efter att Folkpartiet tillsammans med Alliansen vunnit förtroende för ytterligare en mandatperiod och fortsatte att styra kulturpolitiken, är det koncist och tydligt uttryckt:

"Kulturnämnden ska inleda en översyn av verksamhetsstödet med målet att stimulera produktivitet, konstnärlig förnyelse och kvalitet. Översynen ska lämna förslag på hur aktiva stödformer snabbare kan hjälpa till att etablera nya initiativ, producenter, ar-rangörer eller projekt på Stockholms kulturarena. Särskild uppmärksamhet ska ägnas verksamheter som strävar efter att nå publikgrupper som är svagt företrädda i stadens kultur- och föreningsliv. Det är prioriterat att utarbeta nya system för oberoende kvalitetsmätning av de kulturverksamheter som staden stödjer."

Budgeten är stadens absolut viktigaste styrinstrument, vars skrivningar är direkt styrande för verksamheterna. Långtifrån allt nämns där - det mesta på respektive facknämndsområde återfinns i respektive verksamhetsplan - och det som tas med i hela stadens budget väger med andra ord tungt.

Ändå verkar det finnas mycket oro, en del missförstånd och på några håll, vågar jag säga, inslag av konspirationsteorier. Det märkte jag av på en kulturpolitisk utfrågning i måndags, som i princip uteslutande kom att kretsa kring det nya kulturstödet. Låt mig vara mycket tydlig: Det finns inget mellan raderna. Vi är öppna med våra ambitioner för kulturstödet, som vi har varit länge: Vi vill ha mer kultur för stockholmarna, och för de skattepengar vi satsar; vi vill att kulturen ska få mer pengar, även från andra håll; vi vill förena bredd med spets, kulturpolitik med konstpolitik, förnyelse med erfarenhet. Framför allt vill vi komma bort från inlåsningseffekterna i det nuvarande stödet, och ge många nya duktiga chansen.

Vi tycker (kanske till skillnad från en del andra; motsatt åsikt har faktiskt uttryckts) att det behövs fler och nya aktörer i Stockholms kulturliv.

Processen kring det nya kulturstödet är vi gärna öppna kring. Om mer information efterfrågas, ska vi tillgodose det behovet. Uppdraget att ta fram ett förslag till nytt kulturstöd har utifrån budgetbeslutet getts till vår kulturförvaltning, i sedvanlig ordning. Förvaltningen har med kulturrotelns och Alliansens tillskyndan valt ett betydligt öppnare tillvägagångssätt än annars: istället för att själva skruva och fundera på olika stödvarianter, har man tillfrågat ett antal aktiva i Stockholms kulturliv om att ingå i en arbetsgrupp eller en referensgrupp, för att få in erfarenheter man tycker sig behöva. Personerna i fråga representerar inga andra utom sig själva och sina erfarenheter och åsikter, och de har olika bakgrund i teater, musik, dans och andra kulturformer liksom i verksamheter både med och utan stöd i dag. Processen leds av en professionell konsult, utan egen inblandning i Stockholms eller egentligen svenskt kulturliv.


Denna process kommer att leda fram till ett förslag, som kommer att kunna debatteras av hela kulturlivet på ett remisseminarium i maj. (Givetvis är alla synpunkter och erfarenheter från andra håll också dessförinnan, och ständigt, välkomna, till förvaltningen eller till oss i nämnden. Det slutliga förslaget från förvaltningen kommer sedan till oss förtroendevalda i kulturnämnden - och den sedvanliga demokratiska processen tar vid, fram till ett beslut i kulturnämnden i augusti. Ett nytt stödsystem ska sedan förhoppningsvis kunna gälla från 1 januari 2012.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, kultur, politik, kulturpolitik, kulturstöd, kulturnämnden, fria grupper

Kristinebergs Strandpark ska vara park

Folkpartiet står fast vid att hela Kristinebergs Strandpark ska byggas. Om detta har jag skrivit tidigare här, och både jag och andra liberaler har kommenterat detta i lokaltidningarna. Vi håller emot att ändra detaljplanen. Det har vi nu också nått resultat kring (Vårt Kungsholmen 1, 2, DN).

Strandparksfrågan riskerar lätt att bli en konflikt mellan park- och tennisvänner, eftersom den tennishall som ligger mitt på platsen effektivt blockerar hela tanken med Strandparken. Vi har förstås inget emot vare sig tennisspelare eller tennishallar, tvärtom vill vi gärna ha fler sportanläggningar och möjlighet till idrott på Kungsholmen och i Stockholm. Dock inte just på denna plats. Tanken med en park som går hela vägen ner mot vattnet, och har en viss storlek, är mycket viktig för nordvästra Kungsholmen. Och det är viktigt att planerna kan förverkligas så fort som möjligt eftersom den nya stadsdelen nu börjar bli klar, med tusentals nya invånare. Parken blir viktig för de boende, för förskolorna i området, och förstås en plats för motion och rekreation.

Det mest logiska är att flytta tennishallen. En tänkbar lösning är förstås att gräva ned en tennishall, som därmed inte inkräktar på parkens storlek eller funktion. Frågan är hur markförhållanden och kostnader ser ut. Det är bra att detta nu undersöks ordentligt, tack vare vårt ställningstagande.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kristinebergs strandpark, Kungsholmen, parker, Stockholm, idrottsanläggningar, tennishall, Folkpartiet, politik

Måste gå som tåget

Tåg är lätta att älska. Åtminstone i idévärlden: snabba, miljövänliga och med stor kapacitet att transportera såväl människor som gods. Tåg binder samman allt större regioner - vad pendeltågen gjorde för Stockholmsregionen på 70-talet är Pågatåg och Mälardalståg på väg att göra för Skåne och förhoppningsvis även Mälardalen.

Men svenskarna och deras tågtrafik har en kärleksförbindelse med bekymmer. Kapaciteten har inte alls växt i den takt som behövs. Pengar har prioriterats fel - till en Botniabana, som dessutom inte är kopplad till övriga tågsystemet på ett tillräckligt bra sätt. Samtidigt har bristande underhåll och för små marginaler gjort att även befintliga system fallerar, gång på gång.

Det dröms om höghastighetståg på Europabanor och en nordisk triangel. Det är en dröm som jag delar. Men först måste vi se till att de tåg vi har verkligen kan gå, som tåget. Pålitligt och snabbt.

Regeringens satsning på förstärkt underhåll är därför viktigt som ett steg på vägen (men långtifrån nog). Gårdagkvällens tågkaos gav en oväntad men tydlig fond, som säkert uppväckte många mindre goda vinterminnen.

Sedan ska vi fortsätta att investera också i nya banor. Svealandsbanan har fått efterlängtat dubbelspår på fler sträckor. Sådana nyckelinvesteringar är väl värda att prioritera, med långt mindre summor än för de dyra höghastighetsdrömmarna kan vi få stora resultat genom att regioner som Mälardalen växer ihop bättre.

Infrastrukturinvesteringar är också angelägna för samhällsekonomin och arbetsmarknaden. Regeringen gör klokt i att komplettera sin politik för tillväxt och sysselsättning på detta område. Jobbskatteavdrag är bra - men räcker inte. Förutom att också underlätta efterfrågan på arbetskraft (genom lägre skatt på företagande, regelförenklingar, flexiblare arbetsrätt) och att vidga synen på utbudsåtgärder (slopad värnskatt, modern trygghet i socialförsäkringarna) behövs investeringar. Som Johan Schück påpekar i dagens DN (ej på nätet), liksom förr och många andra med honom, är det betydligt klokare än att fortsätta amortera ned en statsskuld som närmar sig rekordlåga nivåer för de senaste decennierna (mätt som andel av BNP).

Jämte utbildning och forskning är det infrastruktur som gäller. Den nya tidens infrastruktur i form av IT ska givetvis finnas med i bilden, men tåg, spår och vägar behövs lika mycket nu som förr. Resor och handel är lika modernt i dag som på Gripenstedts 1800-tal.

(Tågtrafik är ju för övrigt också ett utmärkt användningsområde för mer el, och om vi med ett kärnkraftsgenererat överskott kan exportera lite tågenergi över Öresundsbron så danskarna slipper elda kol för att få ström så borde det väl glädja även grönaste miljövänner?)

DN 1, 2, SvD 1, 2, SVT Rapport om regeringens tågsatsning. Miljöpartiet i DN om kärnkraft och elöverskott. DN 1, 2 om Botniabanan. Bloggar: Annie Johansson, Kent Persson, Mathias Sundin, Mikael Andersson, Lotta Olsson samt Adam Cwejman (om energipopulism).

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, trafik, infrastruktur, tåg, underhåll, tågkaos, höghastighetståg, Botniabanan, Europabanan, Götalandsbanan, investeringar, Gripenstedt

Välj integritetsstriderna - bekymra er inte om SMS-påminnelser

Integritet är viktigt. Så viktigt att vi inte kan ägna tid och kraft åt ovidkommande frågor. Och integritetshotet i SMS-påminnelser från tandläkaren eller sjukvården är praktiskt taget ovidkommande.

I en tid när kameraövervakningen sprider sig (långtifrån alltid med empirisk grund för att det verkligen är så förebyggande och trygghetsskapande som man hoppas), när all mobiltrafikdata ska lagras och uppgifter om flygpassagerare ska sparas och skickas mellan länder - då måste integritetsvänner välja sina strider.

Lyckligtvis verkar varken Socialstyrelsen eller Datainspektionen, som annars brukar hålla hårt på alla regler om personuppgiftshantering, vilja ta den här striden. Den hälsosamma inställningen verkar vara att snarast möjligt lösa problemet (DN, IT i vården.)

Det bör inte krävas någon särskild krypteringstjänst eller programvara för att kunna ta emot ett sms med påminnelse om en tandläkartid eller ett besök i vården. Ett vanligt, enkelt personligt godkännande där jjag själv tackar ja räcker.

Chefen, "eHälsolandstingsrådet" Birgitta Rydberg bloggar liksom Olov Lindquist.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om integritet, vård, sms, sms-påminnelser, vård, esamhället

Bredd och spets i kunskapsskolan

Skolan rankas numera ofta som den viktigaste sakpolitiska frågan. Det är en rimlig prioritering av dubbla skäl: Utbildning lägger grunden till personlig och samhällelig framgång och utveckling. Och det finns en hel del att göra för att svensk skola ska kunna fylla den rollen.

En hel del görs också med läroplaner, kunskapsmål, utvärderingsverktyg i form av nationella prov och betyg, ny lärarutbildning, ny skollag som ska säkerställa elevernas rättigheter och tillgången till god skolhälsovård...

En bra skola måste fungera för alla och möta varje elev utifrån dennes alldeles unika förutsättningar. Det handlar om att stödja dem som behöver extra hjälp, men också dem som är särskilt duktiga, liksom alla däremellan: alla ska få en chans att utvecklas och lära sig. Alla har rätt till kunskap, förmedlad av duktiga lärare som får och tar en nyckelroll i klassrummet (för att beröra en tidigare, eldfängd debatt om "katederundervisningen").

Både spetsen och bredden behövs i kunskapsskolan. Därför är de spetsklasser redan på högstadiet som utbildningsministern Jan Björklund nu kan införa, ett steg i rätt riktning. Både för de elever och föräldrar som vill och kan som nu får möjlighet till en spetsutbildning, och för att premiera teoretisk kunskap i stort. Det är inte bara estetiska eller idrottsliga prestationer som ska ge status och premieras genom dylika "elitsatsningar".

En reform som vore viktig för svensk skola i stort, och kanske framför allt sådana som Tolvåkersskolan i Kävlinge, vore att se över kommunaliseringen av skolan och dess effekter. Den skrämmande bild som Maciej Zaremba målar upp med sedvanlig stilistisk skärpa i söndagens DN borde stämma till djup eftertanke ("Så vandaliserade kommunen en skola"). Det är ett skräckexempel som Zaremba belyser - men kommunaliseringen är en av flera viktiga faktorer bakom kräftgången för svensk skola, svenska lärares status och svenska elevers kunskapsresultat. En kräftgång som även med alla skolreformer från det liberala utbildningsdepartementet kommer att ta tid att bryta. (Var kräftgången slutar om nye S-ledaren Juholt får chans att "backa bandet" (SvD) är något som många skolprioriterande mittenväljare borde fråga sig.)

Ett förstatligande av skolan är den viktiga skolreform som Folkpartiet och Jan Björklund ännu inte fått möjlighet att genomföra.

Bloggar: Lotta Edholm, Jesper Svensson

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, skolpolitik, förstatligande, statlig skola, kommunalisering, kommunal skola, Maciej Zaremba, Jan Björklund, Folkpartiet, spetsklasser, spetsutbildning, elitklasser, kunskapsskola

Hög tid att ta båtbussen för Kungsholmsborna

Kollektivtrafik på Stockholms inre vatten har diskuterats länge. Folkpartiet har förespråkat pendelbåtar såväl i Stadshuset och som landstinget, och vi liberaler på Kungsholmen har också drivit frågan. Nu när frågan åter aktualiseras i debatten tycker vi att det börjar bli färdigdiskuterat. Rubriken på min och Samuel Danofskys insändare i senaste Vårt Kungsholmen förmedlar vårt budskap med all tydlighet. (Texten klistras också in nedanför urklippet.) Att göra som vi föreslår borde inte vara så svårt - jämfört med mycket annan kollektivtrafik är en båtlinje relativt enkel att sjösätta (om uttrycket tillåts).

I vinter har många dristiga personer tagit den närmaste vägen till och från Kungsholmen – över det tillfrusna vattnet. I en stad som är byggd på vatten borde även kollektivtrafik på vatten vara en självklarhet. Det är också ett självklart mål för Folkpartiet på Kungsholmen.

Vår stadsdel består av öar – och det borde gå att ta den snabba vägen även när isen inte bär.

Vi har med stöd av Folkpartiet i Stadshuset och Landstingshuset drivit på för snabba, smidiga båtbussar som ska göra det enkelt att ta sig till Södermalm, Solna, Sundbyberg och Bromma. Det är bra att sikta högt mot ett helt linjenät på Stockholms vattenvägar, men viktigast är att efter alla år av planer få något gjort. Sätt båtbussen i sjön!

Rasmus Jonlund (FP), ordförande Folkpartiet Kungsholmen

Samuel Danofsky (FP), landstingspolitiker

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kollektivtrafik, båtbuss, båttrafik, pendelbåtar, Kungsholmen, landstinget, Stockholm, Vårt Kungsholmen