torsdag, januari 20, 2011

Det nya, det relevanta och det långsiktiga i kulturstödet

Förändringarna i kulturstödet i Stockholm väcker, helt naturligt, känslor och reaktioner. Det finns då hela tiden ett behov av att hålla huvudet kallt, förklara och ge en korrekt bakgrund. Kulturstrategiska chefen Patrik Liljegren beskriver i DN förändringarna och behovet av att kulturlivet har intäkter från många andra håll än kommunen. Vårt stöd kan ju alltid bara vara en mindre del av en verksamhets intäkter.

Kommentatorerna Fredrik Söderling (DN), Lars Ring (SvD) och tidigare i veckan Björn Wiman (DN) ger beskrivningar som jag tycker i sin tur måste kommenteras, och kompletteras. Delvis handlar det om ansvarsfrågan: vem har ansvaret för en kulturverksamhet, för dess anställda och lokaler? Det kan aldrig vara kulturnämnden. Vår fördelning av stöd måste utgå från så objektiva kriterier som möjligt, om kvalitet, geografisk spridning, utvecklingskraft, samverkansformer etc. Vårt perspektiv ska i första hand vara medborgarnas och Stockholms kulturliv som helhet.

Kulturstödet behöver förändras, för att ge den effekt vi önskar, och även för att ge kulturverksamheterna bättre förutsättningar. Om detta har jag skrivit tidigare. Satsningen på projektstöd kallas av vissa ökad kortsiktighet. Om man avser att vi vill ha fler nya, nyskapande verksamheter och bryta upp inlåsningseffekterna med samma stödmottagare år efter år med små chanser för nya aktörer, så stämmer det. Men samtidigt vill vi öka långsiktigheten: fler projektstöd som kan sträcka sig över längre tid, istället för verksamhetsstöd som ges på ett år. Projektstöd svarar också bättre mot de kriterier och mål vi har för barn och unga, geografisk spridning m.m. som jag beskrivit tidigare. Vi vill också se över kulturstödet i stort med sikte på framförhållning och kvalitet. Vi ska också se över de s.k. växtpengarna och kulturbonusen för att den ska kunna bli ännu mer träffsäker.

Samtidigt är kulturstödet och kulturnämnden en demokratisk institution, som bygger på de fria allmänna valen och politiska beslut, liksom de ekonomiska förutsättningarna för kulturförvaltningen och hela Stockholm. De aspekterna kommer vi inte ifrån. Däremot bygger vi ju också ut kulturstödet med nya former, bland växtpengarna finns också fonden för innovativ kultur som får ökat anslag i år.

Vi talar mycket om behovet av samarbeten, både för att det kan utveckla och öka förankringen och relevansen i samhället och i nutiden, och för att det rent ekonomiskt betyder att lokalkostnader och andra fasta utgifter kan minimeras, till fromma för konsten, kulturproducenterna och publiken.

I de enskilda fallen försöker vi alltid hålla armlängds avstånd. Bedömningarna görs utifrån våra riktlinjer men av professionella tjänstemän. Det som sägs i den stora DN-artikeln i dag är belysande: "...vi träffade dem redan för tre år sedan och löpande sedan dess samt har mejlkorrespondens", "de flesta av de andra grupperna reviderade sina idéer om hur de ville förändra verksamheten med konstnärliga råd, nya öppna scener och samarbeten, 'de uppfattade vår signal väldigt tydligt'." Lågt antal föreställningar liksom bristande samverkan och förankring lokalt anges också som skäl.

Förändringar för enskilda aktörer hade förmodligen föreslagits även med ett ännu större kulturstöd. En större kulturbudget är förstås något som väl vi alla i kulturnämnden skulle önskar oss, och i år har vi kunnat öka projektstödet. Men också ett större stöd måste fördelas utifrån våra kriterier.

Om Björn Wimans ärligt talat fåniga fråga om vad som menas med lokal förankring (om inte "kvalificerad teater" så "lattjo lajban-lekar") ska besvaras seriöst blir svaret att kvalitet alltid är utgångspunkten och grundkravet. Det handlar om vad som behöver göras därutöver. Vad gäller Lars Ring vill jag avslutningsvis vända mig mot ordbruk som "slakt" och att kulturförvaltningen "med ett slag drar undan mattan". Underlaget för beslutet, kontakterna som har förevarit, omställningsåret och möjligheten som alltid finns att återkomma med förnyade planer, talar ett annat språk.

Magnus Andersson bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

4 kommentarer:

Unknown sa...

Rasmus!

Angående dessa återkommande anklagelser om bristande produktivitet, låg kvalitet på de produktionerna som görs, kontinuerliga samtal om vad kulturförvaltningen önskar att Fria Teatern ska göra.

Under de senaste åren, som ni refererar till, har det inte funnits tillstymmelse till den kommunikation ni hävdar. Däremot har ni gladeligen använt ert eget kvalitetsmätningssystem; bonusen, till att belöna Fria Teatern med i stort sett maxbelopp två år i rad. Dvs belöna just hög produktivitet, antal föreställningar, publiksiffror etc. Och ni och er referensgrupp har ju inte ens sett föreställningarna ni anklagar för dålig kvalitet, ja, utom en då: jag ber att få påminna om att vi har spelat ca 230 föreställningar av en av dina egna favoritpjäser, jag citerar:

"Korta pjäser - gärna enaktare - är inte fel. Bland höstens urval för min del märks Kamratstödjaren, på Fria Teaterns lilla Kungsholms-scen. En kort men mycket stark teaterupplevelse om högstadiets våndor, människans olikhet och likhet, och den märkliga kärleken. Kan verkligen rekommenderas. Och något jag själv gärna hade velat kunna se under mina egna skolår - och som hade varit och är nyttig för många andra."
Din egen blogg 16/10 2008.

Vi har fått bra recensioner i stort sett över hela produktionslinjen och har bra publiksiffror, särskilt med tanke på att vi finns i Högdalen.
Ni har uppenbarligen anställt en Spin Doctor i Patrik Liljegrens gestalt för att röra om i grytan och försöka marknadsanpassa Stockholms kulturliv. Han är i stort sett ny på posten. Kan det vara därför som han inte har koll på mötesprotokoll eller mail, som skulle ha kommit till Fria Teaterns kännedom? Det kan aldrig vara Fria Teaterns uppgift att visa att denna kommunikation inte ägt rum. Det måste naturligtvis vara ni och era professionella tjänstemän, som ska kunna styrka era påståenden, vilket ni uppenbarligen har väldigt svårt att göra. Var är mötesprotokollen eller mailen?

Om ni ska ändra riktning på Stockholm Fria kulturliv, vilket jag antar att ni har rätt till, eftersom alliansen sitter i majoritet, så förstår jag inte varför ni inte har kurage nog att göra det rakt av. Men när ni nu i stället bestämt er för att göra detta kirurgiska 4-procentsingrepp, får ni åtminstone ha anständigheten att se till att motiveringen till varför ni valt just oss är korrekt.

Jag vet inte vad ni har emot just Fria Teatern, men att fatta ett beslut om neddragning och i efterhand fara med osanning för att dölja det verkliga skälet, vad det nu månde vara, är minst sagt upprörande.

Detta har skötts med en sådan slumpartad godtycklighet att det inte får anses värdigt en öppen demokrati.

Per Lasson
Skådespelare på Fria Teatern

Rasmus på Kungsholmen sa...

Javisst uppskattade jag Kamratstödjaren, och skrev uppskattande om den! Nu är det ju inte grunden för den professionella bedömningen och beslutet om kulturstöd. Där liksom kring den kommunikation som förevarit måste jag lita på det underlag vi har från vår förvaltning.

Kulturstödet kommer fortsätta att förändras, just genom att i sig bli mer föränderligt - nya och förnyade verksamheter. Andra verksamheter har ju också fått besked om förväntningar på förändring och utveckling, som man har kunnat leva upp till.

Bonusen är en viktig reform som har gjort mycket för att förändra kulturstödet och synen på andra intäkter osv. Men det är också ett rätt trubbigt instrument som i sig inte har med bedömningen av vilka som är kvalificerade för stöd att göra. Även bonusens konstruktion ses nu över.

Unknown sa...

faktum och frågan kvarstår. Ni säger att det har varit för låg produktion såväl kvantitet- som kvalitetsmässigt och jag är rädd att underlaget ni har fått från förvaltningen helt enkelt är undermåligt. Vilket tyvärr har lett till ett dito politiskt beslut.

Jag spelar i 4 olika pjäser och repeterar en femte. Alla dessa har fått väldigt bra recensioner överlag och publiken kommer. Ca 16 000 förra året. Ingen av er eller referenspersonerna vi har pratat med har ju sett föreställningarna. Vad har värderingen grundats på? Och vem har gjort den? Om ni är så kommunikationsvilliga, förtydliga, vad var dåligt? Förstår du varför det kan verka godtyckligt, när en av de till synes mest framgångsrika fria grupperna blir just den som väljs ut?

Och vad skulle vi ha gjort annorlunda, det har faktiskt inte kommit några påbud från förvaltningen om att ändra inriktning av verksamheten. Sista korrespondensen var i juni 2008.

Jag är inte för marknadsanpassning av kulturen. Om alla gjorde som Liljegrens exempel i DN, öppna butik, så står vi och ni till slut med ett kulturliv bestående av amatörer. Man ska ha ett heltidsjobb i butik och på fritiden ska man måla, skriva eller spela teater. Vill ni inte ha ett professionellt kulturliv?
Men som jag sa i den tidigare kommentaren så har alliansen majoritet och det står er fritt att styra kulturpolitiken.

Jag förstår dock fortfarande inte varför Fria Teatern har utsetts till den minst förtjänta av fortsatt bidrag. Om det inte kan komma fram mer konkreta kommentarer kring teaterns verksamhet, så återstår ju bara spekulationer kring dolda agendor, och det tror jag varken ni eller vi är intresserade av att ödsla tid på.

Rasmus på Kungsholmen sa...

Uppenbarligen råder olika versioner av hur det har kommunicerats eller inte. Jag kan bara konstatera att andra som har fått liknande kommunikation uppenbarligen har nåtts av den. Men dokumentationen kan lika uppenbart förbättras.

Angående vår kulturpolitik, så är den ju inriktad bl.a. på att kulturlivet ska få mer pengar från fler källor.