Europeisk förvirring?

Fler svenskar än tidigare är villrådiga inför EU-medlemskapet, meddelar statsvetarna i Göteborg (SOM-undersökningen). Professor Rutger Lindahl menar att det är ett misslyckande för opinionsbildande aktörer som de politiska partierna. Det talas för lite om EU och Europapolitiken, helt enkelt.

Jag vet inte vilket samband det har med miljöpartiets envetna fasthållande vid sin Europaskepsis, något unikt svenskt bland Europas gröna partier. Inför helgens antagande av valmanifest försökte partiledningen återigen tona ner kravet på EU-utträde. Sedan gjorde de själva en taktisk reträtt - som misslyckades, om avsikten var att slippa få ytterligare obekväma krav påhängda. Mp-kongressen kräver folkomröstning om EU-konstitutionen, inget drömläge för ett parti som gjort så tydligt att man vill sitta i en socialdemokratiskt dominerad regering.

På den borgerliga kanten har vi inget motsvarande problem (junilistans potential verkar i skrivande stund om något i avtagande), men ansvaret för Europa-engagemanget bär vi i minst lika stor utsträckning. Det handlar inte bara om att tala om EU och Europa, utan om att vidga fokus från förhandlingsspel och nationellt positionerande i Bryssel till den större drömmen om Europa, som lever trots tankepaus och tecken på en ny eurosklerosis. Den drömmen har tjänat väl i Central- och Östeuropa. Dess angelägenhet är påfallande aktuell på Balkan och i Turkiet.

Försvaret av den europeiska drömmen är en svensk och liberal uppgift.