Att lova 12 miljarder mer till välfärden oavsett vad de politiska motståndarna föreslår, kan kallas många saker. Oansvarigt, sade socialministern. Desperat, enligt partisekreterare Schlingmann. Eller kort och gott: överbudspolitik. För hur skulle det annars definieras?
Det är inte behoven, inte det ekonomiska utrymmet eller effekterna på ekonomin i stort som är det viktiga för de rödgröna när de lanserar sitt förslag. Syftet är helt enkelt att i valrörelsen alltid kunna övertrumfa Alliansen. Det är en kapplöpning mot den statsfinansiella kistbotten och den politiska trovärdighetskrisen som regeringspartierna bör hålla sig goda för att delta i. Förvisso finns många önskemål och angelägna satsningar - men det som inte klart kan finansieras måste förses med brasklappen "när ekonomin så medger".
Krav och löften om mer pengar utan närmare specifikation är oansvarigt på flera sätt. Utgångspunkten är att lösningen alltid är mer pengar - trots att det inte alls behöver vara fallet. Om det t.ex. är strukturerna i skolan som ligger bakom försämrade kunskapsresultat, vad hjälper då ytterligare pengar? Om vården kan bedrivas smartare och effektivare så att pengarna räcker längre och kvaliteten höjs, är det inte kontraproduktivt att skicka in mer pengar för att lösa problemen?
Inte bara är det slöseri med skattebetalarnas pengar. Det är slöseri med välfärd. Och allt detta utan att ens gå in på vad bättre villkor för dem som arbetar och dem som skapar arbete betyder för välfärden på lång sikt. De villkor som knappast blir bättre av massiva skattehöjningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar