Många kluvna liberaler

Jag har länge definierat mig som liberal. Beroende på humör, tillfälle eller samtalspartner med för tillfället passande prefix, som i princip alltid är något relativt. Ett i princip konstant prefix kunde för mig dock vara "folkparti-liberal". Något betyder det ändå att det fortfarande finns bara ett svenskt parti som i sitt namn är uttalat liberalt.

Två saker irriterar mig som liberal, och för den delen folkpartist, mer än många andra, och därför var Niklas Ekdals söndagskrönika (som så ofta) mitt i prick.

Dels när människor som själva inte är liberaler, eller folkpartister, anklagar liberaler, eller folkpartister, för att inte vara (tillräckligt) liberala eller försöker pådyvla oss åsikter som vi som liberaler, eller folkpartister, borde ha. Göran Persson och många andra socialdemokrater har gett många exempel i den genren. (Ekdal ger ett exempel med ett abortresonemang från den konservative krönikören Rolan Poirier Martinsson.)

Nästan lika irriterande är när liberaler av olika schatteringar anklagar liberaler med andra perspektiv eller prefix för att inte vara "riktiga liberaler". Som en i åtminstone ekonomiska termer mittfåre- eller rentav något vänsterlutande liberal, är det något jag främst upplever från liberaler på den mest marknads- eller värderingsliberala (libertarianska?) sidan.

Liberalismen är som Niklas Ekdal skriver en bred kyrka: Vi kan vara feminister, vänsterradikala, kärnfamiljskramande. Det som förenar är respekten för att människor är olika, gör olika livsval, ska respekteras för det men i möjligaste mån ha rättvisa möjligheter.

Jag hoppas att jag själv inte upplevs som om bara min tolkning och mitt prefix vore det enda rätta. Som liberal är jag alltför kluven för att våga vara så enkelspårig.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: liberalism, folkpartiet, Niklas Ekdal

Forskningsframtid på Kungsholmen?

Inspirerad av inte minst folkpartiets forskningspolitiska offensiv, sände jag ett litet alster som lokaltidningen Vårt Kungsholmen publicerade i dag. Visst skulle det passa med ett litet läkemedelskluster på nordvästra Kungsholmen?

Forskning framtiden - också på Kungsholmen?
Nu tävlar Sverige om att bli Europas centrum för materialforskning. En ny modern anläggning med en gigantisk protonaccelerator kan ge hundratals jobb i Lund - men naturligtvis betyder den mycket mer än så.

Forskning är framtiden om vi ska klara oss den globala utmaningen. Vi måste vara bäst i världen på några saker. De få forskarjobben med spetskompetens ger avtryck i fler företag och jobb för många andra.

På västra Kungsholmen har länge funnits läkemedelsindustri. Med rätt politik kan vår del av Sverige och Stockholm fortsätta vara ett litet forskningskluster. Framtidens kunskapsintensiva företag här både tjänstesektor och industrin - och utan buller och utsläpp passar de väldigt bra bland människorna, i en stad som lever dygnet runt.

Rasmus Jonlund (fp), Kungsholmen

Andra bloggar om: politik, forskning, folkpartiet, Kungsholmen

Sossarnas vårdköer

Eftersom lokaltidningen Mitt i landar på vårt hallgolv redan på måndagar (ambitiös direktreklam-utdelare eller rationalisering av utdelningstillfällen?) så kan jag redan i dag avslöja att jag har en liten insändare i åtminstone Kungsholms-editionen. Den behandlar ett kärt ämne, nämligen vinst och privata företag i vården, och socialdemokraternas dubbelmoral: De har inte haft något emot att utländska försäkringspatienter opereras på Stockholmssjukhus, men ropar på vargen och slutet för den solidariskt finansierade vården när stopplagen avskaffas. (Ett logiskt felslut i att fler privata vårdgivare skulle leda till privatisering också av finansieringen.)


S för utländska vårdförsäkringar
Privatförsäkringar hotar enligt socialdemokraterna att ta över den svenska sjukvården. Stopplagen, som äntligen avskaffas, utmålas som en sista bastion för solidariskt finansierad sjukvård. Sanningen är att den hämmar privata alternativ som hjälper till att ge mer och bättre vård för skattepengarna. De alternativen är i själva verket en garanti för att den solidariska vården består.

När Nylund Watz & co styrde landstinget hade (s) däremot inga problem med utländska vårdförsäkringar där det fanns lediga tider i operationssalarna på landstingets egna sjukhus. Dvs exakt det som man förvägrar privata aktörer.

Således, för att använda deras egen argumentationsteknik: socialdemokraterna främjar vårdköer och tvingar den som vill bli opererad på länets sjukhus att teckna utländsk vårdförsäkring.

Rasmus Jonlund
Folkpartist

Den bristande vänsterlogiken kring Stockholm Care behandlades för övrigt i en artikel i förra veckans nummer av Dagens Samhälle (ej tillgänglig på webben).

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, sjukvård, stopplagen, socialdemokraterna

Ljusare slott

Som de flesta (?) andra inflyttade stockholmare har jag blivit en varm lokalpatriot för huvudstaden som min hemstad. Ljuset, vattnet, historien, byggnaderna; med den historiska staden runt Strömmen och vårt kungliga slott i dess hjärta. Vissa av oss skulle kanske hellre se ett annat prefix framför slottet, eller i varje fall en mer demokratisk kunglighet - dvs på ett eller annat sätt mer direkt folkvald.

Nåväl; slottet är ändå på något sätt vårt, och det kunde vi förhoppningsvis börja med att förändra. Både belysningen av och färgen på denna i dag mörka, med förlov sagt ganska dystra stenfyrkant har diskuterats mer på senare år. Hovstaten eller motsvarande ska enligt uppgift vara skeptisk till förändring. Kunglig konservatism borde dock inte få lägga hinder i vägen här.

DN:s Namn och nytt har startat en föredömlig informations- och omröstningskampanj. Det ljusgula alternativ som jag själv förespråkar leder för närvarande - men även det ljusröda vore helt klart att föredra. Så in och rösta här!

Andra bloggar om: Stockholm, Stockholms slott

Förankrade fredsvänner

När det i veckan blåstes till strid mot den svenska insatsen i Afghanistan, kändes det som om både de aktuella vänsterdebattörerna och deras retorik hade överlevt sig själva. Vad tjänar det freden om Sverige inte längre skulle vilja axla ett delansvar för en fredlig och demokratisk utveckling? Hur hjälper det afghanerna att tampas med kriminella krigsherrar, revanschlystna talibaner eller en osäkerhet som får opievallmo att framstå som den säkraste exportprodukten? Hur väl fungerar hjälpen till t.ex de skolor som mångdubblat elevantalet och nu kan undervisa också afghanska flickor, utan en säkerhet i grunden?

Skönt då att en Frida Blom ersätter en Maj-Britt Theorin som nutidens och framtidens ansikte för fredsrörelsen. Svenska freds ordförande förespråkar liksom organisationens grundare 1883 "en stark världsorganisation med möjlighet att gripa in militärt i konflikter" och påpekar att styrkan har FN-mandat. (Se dagens söndagsintervju i DN, ej på nätet ännu.)

Det låter nästan som hennes generationskamrat, den folkpartistiska riksdagsledamoten Nina Larsson som debatterade mot just Theorin i radions Studio Ett i veckan. Tack för fredsvänner med förankring i verkligheten - utan att gömma sig för dess baksidor.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Afghanistan, Frida Blom, Svenska freds, Maj-Britt Theorin, Nina Larsson

Drottninglikt

Helen Mirren som The Queen har hyllats, filmen utpekas som en Oscarfavorit. Högst vederbörligen, kan jag personligen intyga efter eftermiddagens biosejour. Den brittiska karaktärsskådespelerskans uttalade republikanska hållning gör inte upplevelsen mindre - den konstitutionella frågan är jämte plikten och känslorna filmens nerv.

Jag som delar Mirrens grundläggande konstitutionella uppfattning och har svårt att förena demokrati med ett ärftligt statschefsskap, måste ändå erkänna ceremonierna, traditionens och historiens betydelse. Och könsrepresentationen har ju visat sig jämnare på den engelska tronen än på Downing Street.

Valkungadömet verkar väl vara vår tulipanaros?

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: The Queen, Helen Mirren, monarki, republik

Leijonborg visar vägen

Kunskap och innovation utpekas i högtidstalen som nycklarna till framgång för en liten, omvärldsberoende nation i globaliseringens tidevarv. Lars Leijonborg demonstrerade i opposition sin ambition att rusta Sverige inför den globala utmaningen, inte minst i en bok med just det namnet. Som utbildnings- och forskningsminister har han nu chansen att förverkliga den ambitionen. Alliansregeringens forskningssatsning är lovande.

Initiativet att få en av Europas och framtidens viktigaste forskningsanläggningar, med en gigantisk accelerator, till Sverige kan inte annat än få en framtidstroende, forskningsoptimistisk, liberal Sverige- och Europavän att glädjas i sitt innersta. Miljö- och säkerhetsfrågorna ska vi givetvis också visa oss bäst på att lösa.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, forskning, ESS, Lars Leijonborg

Ségo ou Sarko? Bayrou!

Apropå fördelarna av mittenpolitik så tycks fler franska väljare än tidigare föredra något sådant. Enligt de senaste mätningarna har mittenpartiet UDF:s (det närmaste man kommer ett franskt "liberalt" alternativ?) ledare François Bayoru både chans att ta sig till presidentvalets andra omgång, och där möjlighet att besegra både socialisten Ségolène Royal och nygaullisten Nicholas Sarkozy. (Hittade inte artikeln från någon av de senaste dagarna men äldre bakgrund ges här.) Hoppingivan de för dem som har svårt att föredra vare sig Ségos vänsterpopulistiska drag eller Sarkos hårda högertendenser.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, Frankrike, Sarkozy, Segolene Royal

Rapports märkliga skolreportage

Måste så här i skrivartagen på lördagen också skriva av mig lite frustration efter ett tv-nyhetsinslag i måndags - om skolans eventuella behov av fler resurser - med en minst sagt märklig tolkning av skolminister Jan Björklund och en ännu märkligare koppling till ett inslag om undervisning i liten grupp av en särskild grupp elever med särskilda behov. Mejlet till Rapport-redaktionen nedan berättar vad det handlar om (har ännu ej fått något svar). Och det hela föranledde faktiskt mitt livs första anmälan till granskningsnämnden!

- - -

Hej! Såg just Rapport och inslaget om behovet av resurser i skolan, för att hjälpa elever med extra behov som annars är "stökiga". Mycket intressant om hur mycket som kan göras även i sådana fall där det tycks ha gått ganska långt i "stökighet".

Men jag undrar över vinklingen att detta inte stämmer med vad skolministern har sagt. Det gamla studioinslag med Jan Björklund som ni visade i inslaget, och för den medverkande läraren, handlade ju om ett generellt resonemang: Att skolans problem i grunden inte (alltid/bara) handlar om resurser, att Sverige lägger i princip mest i världen på sina skolor.

Björklund sade inte att det aldrig handlar om mer resurser, för att avhjälpa vissa problem i vissa skolor. Och framför allt sade han inte vad jag kunde märka att elever med särskilda behov inte behöver särskilda resurser. Nu verkade det nästan som att Björklund anser att elever som de ni skildrade i kvällens reportage skulle gå i vanliga skolklasser med 20-30 elever.

Det är ju raka motsatsen mot Björklunds, folkpartiets och alliansens skolpolitik. Den handlar tvärtom om att se både eleverna med stora behov och de särskilt begåvade, som båda hamnar på undantag i en genomsnittsskola där alla tänks ha ungefär samma förutsättningar och ha ungefär samma behandling.

Det Björklund/fp däremot sagt är att det är bättre att satsa resurser på lågstadiet, upptäcka ev problem och hjälpa så tidigt som möjligt, än att låta det gå så långt som till gymnasiets individuella program.

mvh Rasmus Jonlund
Folkpartist, kommunpolitiker

- - -

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: skola, skolpolitik, mediekritik, Jan Björklund, Rapport, granskningsnämnden

En blå armétröja

Även i år gäller armémodet. Glädjande för en utbildningsreservist och fredsvän på stadens gator som gillar lite axelklaffar och bröstfickor. Drömmer fortfarande om den perfekta armétröjan med balans av elegans och rusticitet, som den blå av märket Ivanhoe som jag såg i Göteborg i slutet av 90-talet - - man minns och ångrar de köp man inte gjorde!

Valet vinns i mitten

De senaste opinionsmätningarna har inte varit någon nöjesläsning för svenska liberaler. Inte för folkpartisterna, som strävar på i utbildningsdepartementet och Europafrågorna och vill glömma höstens dataintrångsdiskussioner. Inte heller för de liberaler som numera kallar sig centerpartister (eller tvärtom), trots Maud Olofssons betydligt muntrare uppsyn.

Moderaterna lever dock vidare i 25-procentsvälmåga - men måste givetvis också vara nervösa över de mindre allianspartiernas negativa opinionstrend. Det kan tyckas märkligt att väljarna inte tycks överge regeringens dominerande parti, som är det som handhar impopulära a-kassefrågor och även stått för eftervalperiodens politiska affärer (Borelius, Stegö Chilò - och nu Bildt?) Men de moderata väljarna känner sig kanske fortfarande som vinnare, och tycker att regeringen genomför den moderata politik de röstat för.

Däri ligger väl problemet. Moderaterna kan inte för sitt och Alliansens bästa bli ett för dominerande regeringsparti. Det räcker ju inte om de ligger kvar på en fjärdedel av väljarstödet om de tre övriga krymper. De andra partiernas profil och politik måste lyftas, det räcker inte med att de i princip har fått varsitt område att sköta i skuggan av Reinfeldt, Borg, Bildt och Littorin. De måste synas och påverka över hela det politiska fältet.

Det är ännu bekvämt långt till 2010, men då kommer moderaterna inte att klara hem valet själva. Eller räknar de med att catch all-strategin som präglar det nya förslaget till handlingsprogram - att fortsätta som "Sveriges nya arbetarparti", profilera sig på nya områden som hbt och jämställdhet, och samtidigt behålla de gamla moderata väljarna - ska bära så riklig frukt?

Hursomhelst måste den trängda medelklassens Sverige vinnas från mitten.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: folkpartiet, centerpartiet, moderaterna, regeringen, alliansen, fredrik reinfeldt, carl bildt, maud olofsson

Vitsen med vinsten i vården

Hur intressant är egentligen vinst i vården? Överväldigande intressant, att döma av rader med insändare som efter valet utmålat en dyster framtid där knappa vårdresurser inte fördelas efter behov eller skapas genom solidarisk finansiering. Dagens Nyheters granskningar, i höstas av privat drivna vårdcentraler, i veckan av Maria Beroendecentrum, går inte så långt men ingångsvärdet verkar vara att det är fult med vinst i vården. (Se DN i fredags och i lördags.)

Åtminstone som pragmatisk socialliberal kan jag tycka att det borde vara mer oroande med vårdenheter som går med underskott, eller alla de vårdverksamheter som tyvärr inte fungerar, där invånarna inte får den vård vi alla solidariskt betalar skatt för, där det inte finns tillräckligt många läkare och sköterskor för att de inte vill arbeta där. En granskning av sådant skulle i mina ögon kännas minst lika angelägen. Köer och bristande kvalitet är det långsiktiga hotet mot den solidariskt finansierade vården, inte som av eventuella vinster (eller t.o.m. övervinster) i enstaka privata vårdföretag.

Fallet Maria Beroendecentrum tycks typiskt. Men man kunde också berättat att avkastningen sett till omsättningen (landstingsavtalets storlek) legat på mellan 4 och något år 10 procent och att landstinget kräver 6 procent av sina egna bolag. Ett reportage kunde lika gärna handla om att man satsat på utbildning, höjt medarbetarnas kompetens och utvecklat vården genom differentiering för olika missbrukargrupper. (Se det ansvariga landstingsrådet Birgitta Rydbergs kommentar.)

Och perspektivet på vinsten kunde lika gärna varit hur några chefer och medarbetare kunnat ta över en landstingsverksamhet med problem, drivit den vidare och utvecklat den, utan att den blivit dyrare - snarare tvärtom, höjt kvaliteten och gett mer vård för pengarna.

Lyckas man då göra en vinst borde det verkligen vara ett föredöme för annan vård (och ett bra argument när sjukvårdbeställarna ska förhandla om priset på beroendevård i framtiden).

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: sjukvård, privatisering, media, politik

En erfaren kommunikatör

En revansch utan motstycke - och om det går vägen den här gången för Mona Sahlin så får socialdemokraterna en stor kommunikatör som partiledare. Nu gäller det för henne att kommunicera sakpolitik och kunskap på flera områden; skeptikerna inom socialdemokratin och fackrörelsen övertygas inte med ett nog så genuint och långvarigt engagemang för jämställdhet, invandrares och homosexuellas rättigheter, där Sahlin kanske har haft sin starkaste profil de senaste åren.

Till den oftast framförda kritiken från partiets och fackets traditionalister den gångna veckan har hört förslaget om strejkstopp, som nyutnämnd arbetsmarknadsminister och regeringens budbärare 1990. Att man gräver så långt tillbaka i tiden kan dels tyda på de interna motståndarnas långsinthet och motstånd mot en (kvinnlig?) förnyare. Dels kan det förstärka den fråga som i dag ställts av Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson med flera: under de många år i svenska regeringar som gjort henne till en av de mest rutinerade svenska politikerna, vad har hon egentligen åstadkommit?

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Mona Sahlin, socialdemokraterna, politik

Kungsholmen

Kungsholmen är min stadsdel, där jag slagit mig ned efter de första fem mer kringflackande åren i Stockholm. Sedan ett år har jag också min arbetsplats här. Därav namnet på min blogg, och därför har jag placerat min blogg i Kungsholmen på bloggkartan.se

En vanlig människa

Kristina Axén Olin talade ut i DN, och diskussionen om politikens villkor, kvinnligt och manligt ledarskap och ansvarstagande, osv, tog åter fart. I går och i dag uttalade sig (framför allt kvinnliga?) kollegor, parti- och koalitionskamrater stödjande och förstående. Något annat hade förstås inte varit att vänta.

Som många mediala förståsigpåare är jag övertygad om att Axén Olin och moderaterna inte förlorade något på att visa upp denna personliga, mjuka, sårbara sida. Redan tidigare har ju det nya finanslandstingsrådet gjort sig känd som en mer personlig politiker. En vanlig människa helt enkelt. Eller ska vi säga en vanlig kvinna.

För lika mycket måste jag hålla med alla som påpekar att detta aldrig, eller mycket osannolikt, skulle ha kunnat handla om en man. som känt pressen av skjortstrykning, matsäckar och gympapåsar, samtidigt som man hanterat en stor sorg efter en älskad anhörig, och drivit en intensiv valrörelse för det ledande oppositionspartiet, i Stockholm och Sverige.

(Och visst är det märkligt att Axén Olins öppenhjärtiga beskrivning av att det ibland blev för mycket huvudvärkspiller och alkohol ska refereras i övrig press med att hon "förnekar att hon är alkoholist". Förnekar? Är det ordvalet tacket för öppenhjärtigheten?)

Jag önskar Kristina Axén Olin allt gott och unnar henne verkligen att få familjens skjortor strukna av en professionell tjänsteutövare. (Något som med ett förnyat skattesystem borde kunna komma fler till del.)

Men visst är det konstigt att vi, eller åtminstone medierna, ska bli överraskade över att en ledande politiker visar sig vara just en vanlig människa? För Axén Olin kan det här nog bara leda till ett stärkt förtroende, men klyftan mellan begreppen "politiker" och "vanlig människa" speglar det farliga misstroendet mellan medborgare och deras företrädare. (Jo, det är nog ibland ömsesidigt...)

Fler ledande politiker borde kanske visa upp sig som just de vanliga människor de är. Samtidigt kan vi inte kräva att personer bara för att de är verksamma som förtroendevalda ska fläka upp sina liv för allmän beskådan. Alla vill inte dela med sig av mammas mandelmusslerecept.

Däremot tror jag att vi behöver bli många fler fritidspolitiker. Om fler kände någon som är politiskt aktiv, som ersättare i någon nämnd, revisorssuppleant eller fullmäktigeledamot, torde den ömsesidiga förståelsen öka. Politik handlar om förtroende, och är allas vår angelägenhet, inte ett fåtals privilegium och flertalets förvirring.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om Andra bloggar om Kristina Axén Olin, demokrati, politiker, politik

Snygga dräkter

Körsång? Fantasyfilm? Eller kanske ett intergalaktiskt toppmöte i en science fiction-framtid?

Bilderna på CNN i morse var från APEC:s (samarbetsorganisation i Asien/Stilla havs-regionen) toppmöte i Vietnam men gav upphov till mer eller mindre lustiga associationer. De färgglada, kåpliknande plaggen var faktiskt rätt snygga men rätt överraskande att se på presidenterna Putin och Bush; stormaktsledare i sparkdräkt? De asiatiska representanterna såg både mer representativa och bekväma ut.

Kanske är det mer än bara ett utslag av diplomatisk respekt för en lokal sed. Kanske gör de ovana dräkterna - lokalt traditionella eller lustiga beroende av betraktare - statsmännen mer jämbördiga och kompromissvilliga. Tanken går till det amerikanska fängelse där konflikterna minskat och internerna blivit fredligare efter att ha bytt till rosa dräkter istället för traditionsenliga fånguniformer. Med klimathot, nordkoreanska kärnvapen och frihandelsförhandlingar kanske presidenterna kan behöva något liknande.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: kläder, utrikespolitik, politik, APEC

Städning, sex och annat vi bör fixa själva

Städtjänster och prostitution lika tabubelagda? Det är kanske inte det Nina Björk menar med sin krönika i dagens DN Kultur (hittade den inte på nätet), men parallellen dras ändå. Om det är ok att köpa någons hjälp att städa hemma är steget i vissa motståndares ögon tydligen inte särskilt långt till att göra det ok med köp av sexuella tjänster.

Det finns säkert förespråkare för hushållsnära tjänster som också förespråkar prostitution, men det hindrar inte att Björks (med fleras?) parallell måste falla på sin egen orimlighet. För att inte säga absurditet.

I rättvisans namn ska sägas att en jämförelse mellan städning och prostitution inte är Björks bärande argument. Huvudtesen verkar vara att städa är sådant som vi bör göra själv, då det gör oss till bättre människor, som ser de skitiga spåren av mänskligt liv (förstå människan genom skiten han/hon lämnar efter sig?).

Frågan är då vad som inte gör oss till bättre människor. Måla våra väggar och reparera våra rör, sådana grundläggande förutsättningar för vårt bekväma mänskliga i-landsliv, borde förstås räknas dit. ROT-avdrag bör således fördömas och permanent förvisas till arbetsmarknadspolitikens historiska skräptipp. Bygga våra hus, vårda våra gamla föräldrar, ta hand om våra barn, sy våra kläder; ja, det finns många aspekter av mänskligt liv som nog kunde ge oss bättre insikt i vad det är att vara goda människor.

Eller goda kvinnor?

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: jämställdhet, arbetsmarknad, pigjobb, politik

Bonus botar lönespiral?

LO-facken är oense om kvinnosatsningen i den stundande avtalsrörelsen, rapporterar Ekot. För att tala i generella termer vill inte männen i industrifacken avstå löneutrymme till kvinnorna i Kommunal och Handels, men om det ska bli bra och hållbara avtal, som ger löner som står sig utan att inflationen rusar iväg, så är det vad som krävs. Och ska det bli någon större skillnad för de många lågavlönade kvinnorna är det en lång process som väntar, och stor disciplin av alla inblandade som krävs.

Industrifacken har svårt att förklara lägre löneökningar för sina medlemmar när många industriföretag går mycket bra, vinsterna ökar och aktiekurserna stiger. Men här ligger också ett annat problem än de låga kvinnolönerna: Hållbara löneökningar generellt. En löneökning ett år gäller ju även nästa, även om vinsterna inte fortsätter att vara lika bra. Och de gäller ju även de företag som kanske inte går lika bra som genomsnittet i branschen, men ändå tillhör samma avtalsområde.

Risken med kortsiktiga höga löneökningar är dels att de urholkas när inflationen tar fart, dels att företag som inte går lika bra, nu eller nästa år, behöver dra ner på sina lönekostnader. Och det enda sättet är att minska arbetsstyrkan, och försöka öka produktiviteten. Det är inte den bästa grogrunden för fler jobb i fler och växande företag, utan bidrar till osäkerheten främst för många små och medelstora företag, däribland många familjeföretag.

Kanske vore mer av rörliga lönelösningar värda att pröva, som grädden på moset när företaget går bra. Bonus till fler än direktörerna och cheferna, kunde bli fackets nya stridsrop.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: facket, avtalsrörelsen, löner, bonus

Bra namn för Stockholmstrafiken

Carl Cederschiöld som regeringens förhandlingsman för Stockholmsregionens trafiklösningar måste anses vara ett bra namn. Stark förankring i den borgerlighet som styr landet, staden och landstinget och förstås främst i det största regeringspartiet. Klart Stockholmsmandat efter sin långa tjänstgöring som stockholmarnas företrädare, framför allt som ledande moderat i Stadshuset. Van förhandlare med borgerliga majoriteter och blocköverskridande konstellationer. Vana också från tuffa, strukturella, partiöverskridande diskussioner som torde äga rum i Ansvarskommittén.

En kraftfull förhandlingsman är ett nödvändigt första steg. Men en framgångsrik trafiklösning kräver fler förutsättningar: En helhetssyn på Stockholmstrafiken med både framkomlighet, miljö, tillväxt och samhällsbyggande i stort, med både vägar och kollektivtrafik. Ett öppet förhållningssätt från alla ingående parter och partier. En förståelse för Stockholmsregionens särskilda problem och möjligheter och för behovet av att komma fram till en snabb, ekonomiskt och politiskt hållbar lösning, efter årtionden av kapsejsade uppgörelser och uteblivna satsningar.

Rent ut handlar det om mer pengar till Stockholmsregionen, för att vidmakthålla och kraftigt bygga ut inte minst kollektivtrafiken. Trängselskatt/trängselavgifter hör till bilden men oavsett konstruktion kan det ekonomiska bidraget inte bli mer än en bråkdel av vad som behövs.

Överst på agendan: Getingmidjan för tåg genom Stockholm (Citybana eller annan lösning?). Strukturbristerna i vägnätet (Förbifart, Ringled?). Ett miljömässigt hållbart trafiksystem.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Stockholm, trafik, regeringen, politik

Säkra kort?

Med Lena Adelsohn Liljeroth och Sten Tolgfors har Fredrik Reinfeldt valt två säkra kort som nya kultur- och handelsministrar. Till skillnad från företrädarna Stegö Chilò och Borelius är det två moderata trotjänare med förankring i riksdagsgruppen. Det brukar kunna diskuteras om det är en fördel eller nackdel, men efter regeringens första turbulenta veckor väger nog fördelen över.

Tolgfors blir ändå något av ett oprövat kort som handelsminister; han skapade sig en position som skolpolitisk talesman. Adelsohn Liljeroth är däremot ett säkert kort också på sitt sakområde, med sin stora erfarenhet och kunnighet inom kulturpolitiken. Redan mottas hon med värme av det som brukar kallas kultur-Sverige. Motståndarna till förändring ska dock inte vara lugna även om den nya kulturministern snarare kallas kulturkonservativ än nyliberal.

De två nya ministrarna har tydligare tillhörighet hos de nya moderaterna - resultatet av det dubbla statsrådsdebaclet Chilò-Borelius kan bli att Fredrik Reinfeldt stärker sin ställning som partiledare och statsminister.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Lena Adelsohn Liljeroth, Sten Tolgfors, Fredrik Reinfeldt, Cecilia Stegö Chilò, Maria Borelius, regeringen, kulturpolitik, politik

A-kassan, facket och skatten

Förändringarna för a-kassan och fackavgiften (slopad avdragsrätt, höjd a-kasseavgift) fortsätter att uppröra. I ett antal reportage har bekymrade eller arga röster hörts uttrycka sin besvikelse. Oftast saknas två självklara påpekanden: Detta är inte oväntat utan vad regeringspartierna gick till val på att genomföra. Alla som arbetar kommer också att få en kraftig inkomstskattesänkning som mer än väl kompenserar de högre utgifterna.

Människor får helt enkelt mer pengar i plånboken att bestämma över själva, men den viktiga sidan av myntet missar såväl journalister - som tyvärr ibland alliansens företrädare - att lyfta fram.

Ytterligare en negativ aspekt målades upp i gårdagens Rapport (den korta webbnotisen lyckas ge en mer heltäckande bild): Massflykt från facket, när människor måste lägga mer pengar på a-kassan. En forskare från Arbetslivsinstitutet (händelsevis en av de myndigheter som den nya regeringen ska lägga ned) fruktar att en av fem skulle lämna facket när a-kassan görs obligatorisk.

Mycket märkligt att man inte har större tilltro till människors förmåga att fatta informerade beslut. Som finansministern kan jag uttrycka en förhoppning att människor väljer att stå kvar i facket, som i många fall gör ett bra jobb och fyller en viktig roll på arbetsmarknaden. Sedan kunde man önska att arbetarnas organisationer, med LO i spetsen, såg partipolitiskt oberoende som en möjlig framtida väg. Opolitiskt ska facket aldrig vara!

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: facket, a-kassa, skatter, regeringen, politik

Logisk ministerkombination

Efter Maria Borelius avgång tar biståndsminister Gunilla Carlsson hand också om handelsministerns uppgifter, tills en efterträdare utnämns. Det är en händelse som ser ut som en tanke: ur min liberala synvinkel är handels- och biståndsfrågorna ofrånkomligen sammankopplade. Bistånd ska inriktas på att främja demokratiska institutioner och på hjälp till självhjälp; och den bästa självhjälpen är att kunna handla med de varor och tjänster man kan erbjuda.

En liberal politik för frihandel är den enskilt viktigaste åtgärden för de länder och människor som alltför länge bara erbjudits en traditionell biståndspolitik, som i jämförelse är att likna vid de smulor den rika länderna väljer att ge bort.

Det kunde därför vara både en politisk markering och en praktisk tillgång för regeringen att låta handels- och biståndsfrågorna vara fortsatt förenade som en ministers fögderi.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: frihandel, bistånd, Maria Borelius, Gunilla Carlsson, regeringen, politik

Det utlovade överraskar? (Statsbudget & arbetsmarknad)

Många verkar överraskade över att den borgerliga regeringen vill genomföra den politik som de fyra Allianspartierna gemensamt gick till val på. I eftermiddags har jag hört s-riksdagsledamoten Luciano Astudillo förfasas över minskningar av arbetsmarknadsprogrammen och tonvikt på de som stor längst bort från arbetsmarknaden (i Studio Ett-debatt med arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin).

Astudillos tolkning var den något halsbrytande att regeringen "efter bara tio dagar" övergivit arbetslinjen. För någon vecka sedan berättade SVT:s Rapport några dagar i följd om väntade regeringsförslag, t.ex. sänkt a-kassa, som om det vore obehagliga nyheter.

Socialdemokraters retoriska grepp är svåra att invända mot; de som är i opposition ska självklart opponera på regeringens förslag. Mediernas vinkling kan verka mer problematisk; som regeringspartier får man kanske finna sig i en tuffare granskning men det är fel att få det att framstå som om de borgerliga partierna har fört väljarna bakom ljuset.

Ingen som följde valdebatten någotsånär kan ha undgått att Alliansen har föreslagit förändringar i a-kassan (begränsning av antalet a-kassedagar, lägre ersättning, högre avgift) för att stärka drivkrafterna till arbete och för att finansiera skattesänkningar m.m. Det var som bekant socialdemokraternas främsta angreppspunkt.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: regeringen, statsbudgeten, arbetsmarknad, a-kassa, politik

Utan kulturminister - men med forskningsmiljard

Efter en dryg vecka står regeringen Reinfeldt utan inte bara sin handelsminister utan nu även sin kulturminister. Det är en mycket tråkig start. Samtidigt presenteras i dag statsbudgeten för 2007, där vi väntar många viktiga förslag för att ge människor mer makt över sina liv och Sverige en ny start med fler jobb i nya och växande företag. Förhoppningsvis kan regeringen nu koncentrera sig på detta.

Cecilia Stegö Chilòs hittillsvarande departementschef (i det ännu inte delade utbildnings- och kulturdepartementet), Lars Leijonborg, kan t.ex. leverera gladare besked i dag med en miljardsatsning på forskning. (Läs mer i SvD.) Mina förhoppningar från gårdagens blogg behövde inte vara ouppfyllda länge.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Cecilia Stegö Chilò, regeringen, statsbudgeten, forskningspolitik, Lars Leijonborg, politik

Höga hus på Kungsholmen

Det byggs på Kungsholmen, och utvecklingen av stadsdelens nordvästra delar har nu tagit konkret form i uppgrävda gräsmattor, uppställda byggstaket och brummande lastbilar och grävmaskiner. Samt avspärrade och bortgrävda gångstråk, vilket jag noterar på mina joggingturer förbi Karlbergskanalen och förnöjt accepterar.

Kungsholmen växer, och det är en härlig utveckling att det mångåriga planerandet nu omsätts i handling. Det blir ett stort uppsving för hela stadsdelen när de nordvästra delarna går från att vara industriell, på senare år kontoriserad, utkant till en ny, spännande del av Stockholm. (För oss som bor i vad som kan kallas stenstadens nuvarande utkant, är det förstås av egostiska skäl roligt att hamna mer "i centrum".)

Extra glad blir jag över att höga hus planeras för det aktuella området. Det kunde man t.ex. läsa om i lokaltidningen Vårt Kungsholmen förra veckan, och i veckans nummer fick jag med en kommentar:

Gärna höga hus
När Kungsholmen växer och gamla industriområden blir stadsmiljö för människor, ska vi givetvis ta vara på denna chans. Höga hus har sin givna plats på nordvästra Kungsholmen, som nu går från utkant till del av innerstaden. Här finns möjligheten att bygga riktigt högt utan att störa den gamla, fina stadsmiljön i stenstaden med sina 6-8-våningshus, kyrkor och bergsparker.
Genom att bygga smart kan vi också minimera störningarna från Essingeleden, den brutala trafikled som känns så felplacerad. Utvecklingen av nordvästra Kungsholmen gör behovet av en västlig förbifart ännu tydligare.
Morgondagens Kungsholmen kan förena det bästa av den moderna storstadens historia och framtid. Höga hus kan kombineras med en naturlig fortsättning på stenstaden, som fortfarande efter 100-150 år är den stadsmiljö som människor efterfrågar mest.

Rasmus Jonlund (fp)
Kungsholmen

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Kungsholmen, bostadspolitik, Stockholm

Framgångsrika folkpartister

Det blev inte en rolig första vecka för regeringen Reinfeldt. Men de flesta statsråden har ändå kunnat koncentrera sig på budgetarbete och att inleda arbetet med att översätta Alliansens väl förberedda förslag i praktisk politik. Socialminister Hägglund har gett den väntade men inte mindre välkomna och mycket tydliga signalen att stopplagen för privat sjukhusvård snart skrotas. Finansmarknadsminister Odell har meddelat att spelmonopolet är på väg bort - en positiv omsvängning för hans parti, kristdemokraterna.

Regeringens liberala statsråd har också satt avtryck vilket bådar gott för de kommande fyra åren (och, som varje politisk varelse nu har i tankarna, för valet 2010). De för en bredare allmänhet och journalistkår mindre välbekanta statsråden Malmström och Sabuni har blivit uppmärksammade för sina personer och sin kompetens.

Cecilia Malmström har synts som ett positivt, nytt och kunnigt namn för EU-frågorna; t.ex. i helgens DI Weekend. Redan som europaparlamentariker gjorde hon sig ett namn, sist genom namninsamlingen för att få ett slut på parlamentets vanvettiga, månatliga flyttkarusell mellan Bryssel och Strasbourg. I strålkastarljuset på den inrikespolitiska scenen kommer hon med sin kompetens och sin personlighet att bygga förtroende såväl för sig själv som för folkpartiet och det omistliga Europaperspektivet.

Nyamko Sabuni var först den kanske mest kritiserade av ministrarna (den positionen har som bekant sedan övertagits av andra). Innan den nya integrations- och jämställdhetsministern hunnit slå sig ned i sitt tillfälliga tjänsterum i Rosenbad (i väntan på det egna departementets bildande) var hon sågad av diverse, mer eller mindre namnkunniga, debattörer och integrationsexperter. Denna prekära situation har hon, åter genom både personlighet och kompetens, vänt till en framgång. Se t.ex. porträttet i dagens DN Söndag.

Den mer välbekante Jan Björklund rivstartade i veckan med att skrota den förra regeringens halvdana gymnasiereform, för att dels kunna förbereda mer genomgripande förändringar, dels ägna grundskolan och inte minst de första skolåren ökad uppmärksamhet. Återupprätta lågstadiet kan förslagsvis bli rubriken på nästa DN debatt från skolministern.

Nu väntar vi bara på att partiledaren-utbildningsministern Lars Leijonborg ska leverera liberala reformförslag för högskolan och kraftfulla satsningar på forskningen.

Uppbackade av en ny partisekreterare i Erik Ullenhag, med förmåga att samla och lyfta partiorganisationen, kan de liberala statsråden och deras partivänner se framtiden an med tillförsikt.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: regeringen, folkpartiet, Cecilia Malmström, Nyamko Sabuni, Jan Björklund, Lars Leijonborg, Erik Ullenhag

Maria Borelius avgår

Hörde precis Fredrik Reinfeldt berätta i Ekots lördagsintervju att handelsminister Maria Borelius kommit fram till att det bästa är att hon avgår. Enligt Reinfeldt orkade hon inte i situationen som råder vänta på genomgången av hennes och hennes företags ekonomi som moderaternas jurist skulle genomföra.

Det är förstås mycket tråkigt att en nytillträdd regering, fylld av ambitiösa och kompetenta personer, drabbas av den mediestorm som varit fallet den senaste veckan. För Maria Borelius, moderaterna och den borgerliga regeringen var detta helt rätt beslut.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Maria Borelius, Fredrik Reinfeldt, moderaterna, regeringen, politik

Borgerlig Stadshusagenda (Tack Roger!)

Minst 30 öres skattesänkning, möjligheter för fler att få äga sin bostad, jobbgaranti och satsningar på skolan, med mera: det är ett starkt program för en växande huvudstad som den nya borgerliga ledningen i Stadshuset presenterat. Med folkpartisterna Edholm och Åslund som föreslås ta hand om skolan och förskolan kan den goda utvecklingen från förförra mandatperioden fortsätta.

Att kulturpolitiken också hamnar i liberala händer känns också mycket tryggt. Det tycker uppenbarligen också avgående kulturborgarrådet Roger Mogert, nu ett av socialdemokraternas blivande två oppositionsborgarråd, i kommentaren till DN.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Stockholm, politik, kulturpolitik, Roger Mogert

DN kompletterar om Bjereld

DN.se har nu kompletterat sin artikel om Ulf Bjerelds kritik mot de moderata statsråden. Jag fick ett mycket vänligt svar på min undran från Petter Forslund. Vi får se hur detta och liknande fall behandlas i medierna framöver.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, media, mediekritik, Ulf Bjereld, DN

S-märkt statsvetare om hycklande statsråd

I vilken egenskap uttalar sig en statsvetarprofessor som samtidigt är aktiv socialdemokrat och styrelseledamot i Broderskapsrörelsen? Dessa frågor har kring Ulf Bjereld varit aktuella tidigare. I dag uttalar han sig kring statsråden Stegö Chilò och Borelius, som stämplas som hycklare när de trots svartbetalning och obetalda tv-licenser sedan "gör anspråk på att företräda samhällsgemenskapen". (Se DN.) Urspunget verkar dessutom komma från hans blogg där han tydligt och klart deklarerar sin position som både statsvetare och socialdemokrat (och f.d. KPML(r):are.)

Jag tänker inte diskutera om Bjereld har rätt eller inte i denna utsaga. Han är otvetydigt i sin fulla rätt att uttala sig, både som statsvetare och som socialdemokratisk debattör. Problemet är när man inte kan vara säker på i vilken egenskap han gör det. Även om han och journalisten vill se det som en kommentar från en sakkunnig statsvetare så kan vi läsare inte vara säkra på att så är fallet. Bjerelds socialdemokratiska sympatier, uppdrag och engagemang blir i detta sammanhang komprometterande.

Givetvis ska inte våra statsvetare åläggas privat åsiktsförbud. De är i sin fulla rätt att vara engagerade också i partipolitik. Det viktigaste är att deras uttalanden ursprungsmärks. När Ulf Bjereld uttalar sig, inte minst när det handlar om den borgerliga regeringen eller sådant som på annat sätt direkt berör de politiska motståndarna till hans socialdemokratiska parti, har allmänheten rätt att få den relevanta bakgrundsinformationen. Bjereld behöver inte vara en fri och oberoende forskare för att hans åsikt ska vara intressant.

Ansvaret att informera ligger främst på journalisten. Jag har därför mejlat Niclas Lindstrand, publicistiskt ansvarig på dn.se, och författaren till notisen på DN.se, Petter Forslund, och frågat hur de ser på publiceringen.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, media, mediekritik, Ulf Bjereld, Cecilia Stegö Chilò, Maria Borelius, DN

Liberala borgarråd med viktig uppgift

Den tillträdande majoritetens borgarråd är nu föreslagna (ABC). För folkpartiets del är det förutom gruppledaren Lotta Edholm för skolfrågorna, Madeleine Sjöstedt som föreslås bli kultur- och idrottsborgarråd. Tillsammans med Ann-Katrin Åslund blir det ett mycket bra lag som ska leda jobbet med att forma folkpartiets politik för de kommande åren. Nu gäller det att sätta en liberal stämpel, inte bara på skol-, kultur- och idrottsfrågorna. Som en bärande del av majoriteten har folkpartiet ansvar och rätt att påverka hela politiken i liberal riktning.

För min egen del skulle jag inte ha något emot att få hjälpa till i det arbetet, främst med kulturfrågorna. Efter fyra år i opposition vore det en spännande möjlighet.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Stockholm, politik, borgarråd, folkpartiet, Lotta Edholm, Madeleine Sjöstedt, Ann-Katrin Åslund

Orhan Pamuk - en chans för Turkiet

Litteratur är politik - och inte minst så Nobelpriset. Förra året fick vi en vänstersinnad teaterman i Harold Pinter, arg på Bush, Blair och mycket annat. I år blev det en stillsammare, kanhända mindre uttalad men inte mindre politisk pristagare: den turkiske författaren Orhan Pamuk, en av de förhandstippade favoriterna (på min läslista står både romanen "Snö" och hans nya bok om Istanbul).

På hemmaplan är han kontroversiell efter att ha tagit upp känsliga ämnen som (givetvis) kurdernas ställning; relationen mellan islamism, sekularism och västerländskhet; och det häftigt omdebatterade folkmordet på armenierna under sultanatets sista år. (För det sistnämnda blev han t.o.m. åtalad.)

För den turkiska ledningen (regeringen och bakom kulisserna den mäktiga militären) finns nu chansen att välkomna litteraturvärldens finaste pris till en turkisk författare som går sina egna vägar. Tvivel om bristande yttrandefrihet och diskriminering kan börja undanröjas. Litteraturens roll för mänskliga rättigheter och demokrati kan manifesteras. Det vore ett favoritval för Turkiet, och för utvidningsvännerna i Europa.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Orhan Pamuk, Nobelpriset, litteratur, Turkiet, politik

Borgarrådsbekymmer: Mp och v

Med varsitt oppositionsborgarråd matchar den mörkröda och gröna delen av det rödgröna blocket socialdemokraterna och har en starkare ställning än tidigare. För att vänsterpartiet säkert skulle få ett borgarråd behövs en teknisk valsamverkan med miljöpartiet.

Både mp och v har tidigare delat upp borgarrådspost och gruppledarskap på olika personer. Så torde det åtminstone i miljöpartiets fall bli även fortsättningsvis; gruppledaren Åsa Romson valde att stanna i Stadshuset framför sin plats i riksdagen, men har uttryckt en ovilja att bli borgarråd och heltidspolitiker. Liksom vänsterns gruppledare Ann-Margret Livh har miljöpartiet efter valet också uttalat skepsis mot hela systemet med oppositionsborgarråd (till skillnad från de andra partierna, som tycker att oppositionsföreträdarna måste ha så goda förutsättningar att bedriva oppositionspolitik).

Hur mp och v hanterar sina borgarrådsposter är därmed inte bara en namnfråga utan organisationspolitik.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Stockholm, borgarråd, miljöpartiet, vänsterpartiet, politik

Borgarrådsbekymmer: Segla lugnt med Jämtin?

En rikspolitiker med global inriktning, och dessförinnan en lång period utanför den utåtriktade partipolitiken, är nog inte ett dåligt val för Stockholms socialdemokrater. Förra biståndsministern Carin Jämtin kommer säkert att göra ett bra jobb.

Kan därmed socialdemokratin segla lugnt framöver, som är arbetarkommunens ordförande Bosse Ringholms förhoppning (SvD)? Annika Billström har ännu inte erkänt sig besegrad, med flest personröster av alla socialdemokrater har hon dessutom råg i ryggen. Vi får se hur s-representantskapet bestämmer, tipset är att Billström där får betydligt större stöd än den enda egna rösten i styrelsen. Och även om styrelsen och borgarrådsduon Jämtin-Mogert avgår med segern talar erfarenheten från de gångna åren om att förlorarna i dylika strider sällan sitter still i båten. Att den gamla ledaren tvingas bort mot sin vilja bäddar inte för goda relationer.

Till en intern dålig stämning bidrar reduceringen till två oppositionsborgarråd. Den blir tung att bära för socialdemokratin, som är van att dominera de fina posterna. I majoritet har man hållit sig med sex borgarråd (i landstinget fem landstingsråd) medan koalitionskamraterna v och mp fått nöja sig med varsitt. I opposition förra gången kunde man lägga beslag på tre av de fyra oppositionsstolarna.

Även om det blir en lugnare seglats internt för Jämtin-Mogert än fallet varit under epoken Billström, så blir oppositionsarbetet en tuff uppgift. En starkare borgerlig majoritet än någonsin blir svår att rubba, särskilt om Alliansregeringen uppfyller förhoppningarna att bryta de socialdemokratiska regeringarnas tradition av Stockholmsfientlighet. Då kan vi se fram mot ett slut även för traditionen med majoritetsskiften vart fjärde år.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: borgarråd, Jämtin, Mogert, Billström, Ringholm, socialdemokraterna, Stockholm, politik

Koreakris

Samtidigt som Sydkoreas utrikesminister Ban Ki Moon är klar som FN:s blivande generalsekreterare, får hans hemlands regering sin värsta kris. Efter åratal av hotelser, förhandlingsutspel och många diskussioner i omvärlden tycks Nordkorea slutligen ha sprängt en kärnvapenladdning. Större och mindre världsledare uttrycker avsky och avståndstagande och de flesta analyser verkar i förstone både förfärade och något förvirrade. Vad är Kim-regimen egentligen ute efter? Det är den större fråga som kvarstår, jämte hur läget i det slutna landet är.

Någon kärnvapenanalytiker var inte särskilt förskräckt över att den ärftliga kommunistdiktaturen med en av världens manstarkaste militärmakter också kan ha blivit världens nya kärnvapenmakt. Är det troligt att Japan och Sydkorea nu inleder en upprustning, som t.o.m. kunde sluta med egna atombomber, eller räcker USA:s nukleära paraply?

Kanske ska grannländerna också fortsatt oroa sig mest för det nordkoreanska samhällets och ekonomins stabilitet. Även om få skulle sörja om diktaturen faller, fruktar alla det ofrånkomliga kaoset, flyktingströmmarna, de gigantiska utmaningarna i återuppbyggnaden. Det vore samtidigt en stor, fredsfrämjande och demokratiserande uppgift värdig ett verkligt världssamfund. Och när det än händer finns ingen ideal tidpunkt.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: kärnvapen, Nordkorea

(S)kuggregering

Formeringen av den socialdemokratiska "skuggregeringen" väcker naturligtvis den politiska amatöranalytikern. (Se t.ex. DN och SvD. Det handlar om gruppledarskapen i riksdagens utskott, som är det närmaste vi i Sverige kommer det fenomen som i ffa den engelska parlamentarismen är tydligt uttalat.)

Hur mycket är Göran Perssons val? Mindre än när han bildat sina riktiga regeringar, kan man anta - och får det socialdemokratiska partiet hoppas. En snart avgående partiledare som baksätesförare långt in i mandatperioden är ingen god idé. Hursomhelst är urvalet av naturliga skäl nu begränsat till de som har en plats i riksdagen - inga överraskningar av den typ som Persson gjort till sitt signum med andra ord.

De flesta av de f.d. ministrarna har nu också fått en plats i riksdagen (utplacerade på lämpliga riksdagslistor runt om i landet). Hur Thomas Bodström, som gick direkt från advokatyrket till justitiedepartementet, hanterar den mer vardagliga politiken i utskott och kammare, blir t.ex. intressant. En chans att visa politisk känsla, med sikte på tyngre roll i framtiden? Men inte bredare än att det fortfarande är rättspolitiken som blir hans område.

De som oftast utpekats som kronprinsessor och -prinsar återfinns alla på gruppledarplatser: Mona Sahlin i social-, Ulrica Messing i försvars-, Thomas Östros i närings- och alltså Bodström i justitieutskottet. Nu tydliggörs skillnaden mellan att sitta i riksdagen eller som Wallström och Lundby-Wedin ha sin plattform på annat håll.

De mer okända ledande socialdemokraterna från den gamla riksdagen har behållit flera platser; Marie Granlund, Anders Ygeman, Thomas Eneroth m.fl. Samtidigt har flera f.d. ministrar blivit utan - de kunde knappast, med många gånger skral parlamentarisk erfarenhet, lägga beslag på alla tunga poster. Statsråd som inte satt de största avtrycken men har en gedigen riksdagserfarenhet fick tunga poster: Berit Andnor i konstitutions- och Sven-Erik Österberg i arbetsmarknadsutskottet.

Om den hårda konkurrensen om de ledande skuggministerposterna får några följder för den socialdemokratiska valanalysen och strategin återstår att se. Viktigast där är förmågan till självkritik och omprövning. Det är bra för socialdemokraterna om man, som enligt Bodström, har "deppat färdigt" men mer behöver göras innan det kan bli allvar av den stenhårda opposition som utlovas. Det mesta får nog anstå tills mannen i toppen fått sin efterträdare.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: socialdemokraterna, politik, Göran Persson, Sahlin, Bodström

Politkovskajas minne förpliktar

Ryssland (och Ukraina) nämndes särskilt i det utrikespolitiska avsnittet i regeringsförklaringen. Mordet på den modiga journalisten Anna Politkovskaja (telegramnyhet just nu, t.ex. hos DN) illustrerar på ett kusligt sätt vikten av den prioriteringen.

Politkovskaja var obekväm för makten, genom sin rapportering om saker som helst skulle tystas ned, som Tjetjenienkriget och gisslandramat i Beslan 2004. Inte många andra journalister vågade vara så fria och frispråkiga. Det tragiska är att de som vågade det nog nådde betydligt fler i omvärlden än hemma i Ryssland, där mediernas frihet de facto kringskurits allt mer.

Relationerna med en försvagad rysk demokrati (om än ej försvagad stat) blir en av de viktigaste uppgifterna för Carl Bildt som ny utrikesminister. Sverige kan ta ett ansvar för Rysslandspolitiken inom EU, som ett av grannländerna vid Östersjön. Anna Politkovskajas minne förpliktar.

Försvarsminister Odenberg behöver förhoppningsvis inte ägna lika mycket kraft åt detta, men den ryska utvecklingen måste självklart ta en stor plats i den säkerhetspolitiska analysen. Framtidens försvar kan inte bara ägna sig åt konflikthantering och fredsbevarande längre bort - det finns problem i närområdet.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Ryssland, Politkovskaja, Bildt, försvaret, säkerhetspolitik

Många starka är styrkan

Lite splittring är alltid roligt när den första borgerliga regeringen på tolv år, tillika den första majoritetsregeringen på ett kvartssekel, nyss tillträtt. Så snart kvällstidningarna hämtat sig efter pangnyheten om Carl Bildts återkomst som utrikesminister, var budskapen i dag "redan osams" och "första påhoppet efter 23 minuter".

Konfliktytorna mellan våra nya stats- och utrikesministrar var bland det som analyserades mest i etermedierna och morgontidningarna, försiktigt och präglat av uppskattande av Reinfeldts mod och Bildts prestigelöshet i utnämningen och accepterandet.

Där Bildt så snabbt meddelade skiljaktig mening med de nya moderaterna var två väntade frågor: arbetsrätten och värnskatten. Att det är frågor som hanteras på annat håll än Arvfurstens palats är snarast exempel på "påhoppets" harmlöshet, än Bildts klåfingrighet. Reinfeldt kommer att leda en ministär med många starka viljor, alla kommer inte att dela alla åsikter. Samtidigt är den gemensamma viljan att göra ett bra jobb och leva upp till väljarnas förtroende, för att bli återvalda 2010.

Styrkan ligger i den breda erfarenheten och kompetensen. Tillsammans kommer statsråden att nå ut till fler svenskar än de socialdemokratiska företrädarna, där bara en syntes och bestämde.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Bildt, Reinfeldt, regeringen, politik, val2010

En erfaren majoritetsregering

Det är självklart oppositionsledarens uppgift att tycka till om regeringsförklaringen och ministerlistan. Ändå har jag svårt att se Göran Perssons recension i det ljuset, eller snarare svårt att tro att det är så han själv ser det. Om brist på ödmjukhet var ett problem för socialdemokraterna i den valrörelse de nyss förlorade, så verkar åtminstone inte partiledaren ha bättrat sig. (Partisekreteraren verkar mer böjd åt omprövning och självrannsakan, som Ekointervjun för två veckor sedan visade.)

Perssons analys kan sammanfattas med att den nya borgerliga regeringen är oerfaren, och moderat-dominerad.

Minsann. Det har ändå gått tolv år sedan borgerliga politiker sist satt på taburetterna, att borgerlig erfarenhet från regeringskansliet är liten efter tolv socialdemokratiska regeringsår är en självklarhet. Däremot har de nya ministrarna bred erfarenhet från politiken och dessutom från vidare fält, inte minst näringslivet. Göran Perssons ministrar saknade ofta längre erfarenhet från riksdagen (eller Europaparlamentet), och definitivt från näringslivet. Att sådana erfarenheter nu sätts högre än en trogen bana i den röda rörelsen eller i en socialdemokratiskt präglad förvaltning, är inte så illa.

Det klart största borgerliga partiets dominans är inte heller underlig. Men i Göran Perssons regering satt som bekant bara ministrar från ett av partierna i regeringsunderlaget. Persson ledde en minoritetsregering, nu är det ett lag som tillsammans har majoritet i riksdagen som ska styra landet.

Både erfarenhet och majoritetsunderlaget talar för den borgerliga regeringen.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: regeringen, Göran Persson, val2006, socialdemokraterna, moderaterna

Viktigast för Stockholm

Jag lyssnade ivrigt efter besked i regeringsförklaringen om Stockholmsregionens kanske viktigaste frågor i en ny regerings politik: utjämningsskatten och trafikinvesteringarna. Tyvärr hörde jag inget, om inte en närmare läsning av texten ger något får vi hoppas att budgetprocessen ger snart besked.

Det måste bli en ändring på dessa punkter om vår region ska kunna utvecklas. Det måste vara ett grundkrav från oss stockholmslänare (?) och våra företrädare på den nya borgerliga regeringen. Utgångspunkten måste vara att vi har större förhoppningar på en borgerlig regering än den avgångna socialdemokratiska, som alltför ofta gjorde skäl för epitetet "Stockholmsfientlig".

De viktigaste ministrarna i sammanhanget torde bli kristdemokraten Mats Odell som kommun- och finansmarknadsminister och centerpartisten Åsa Torstensson som infrastrukturminister. En från Stockholms län, en från Bohuslän; men geografin borde inte spela någon roll i en borgerlig regering som måste fokusera på tillväxt, välfärd och miljö. Hur får vi en hållbar växande kaka, och hur kan en regional utjämning och en infrastrukturpolitik utformas så att tillväxt gynnas på alla håll, och inte hämmas i huvudstadsregionen?

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Stockholm, trafik, regeringen, Mats Odell, Åsa Torstensson

Grattis Cecilia, Olle och Europa!

Sällan har vi väl haft en mer lämpad Europaminister - Sverige och Europa är att gratulera. Liksom Cecilia Malmström själv, förstås, även om det blir ett tufft jobb för en kritisk Europaentusiast att både påverka EU i en smalare, vassare och liberalare riktning, och förankra Europatanken på hemmaplan - det som så många politiker och ministrar talat om, men där så lite hänt i verkligheten. Cecilias kamp mot parlamentets vanvettiga månatliga flytt till miljardkostnader från Bryssel till Strasbourg har den senaste tiden uppmärksammats rätt stort, och visar på potentialen både hos denna nya, mycket kompetenta, liberala minister, och i Europafrågorna.

Grattis också till Olle Schmidt, som torde ta platsen i Europaparlamentet när Cecilia lämnar. Grattis till Göteborg, som får se en av sina duktigaste politiker ta plats i regeringen.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Cecilia Malmström, Olle Schmidt, Europaparlamentet, Europa, regeringen, politik

Oskrivet blad för kulturen?

En av de stora överraskningarna är kulturministerposten - som väl inget parti lagt sig ut för att lägga beslag på. Timbrochefen Cecilia Stegö Chilò känns spontant som ett oskrivet blad i kulturpolitiken, men en del nya bud för kulturen med en högerliberal från näringslivets tankesmedja är väl minst sagt att vänta. Kanske hamnar störst fokus på mediepolitiken och en välbehövlig förnyelse av public service.

Kulturen är inte en av de största posterna i statsbudgeten men får mycket uppmärksamhet och har ett ideologiskt värde, inte minst för liberaler. För första gången i en borgerlig regering är det nu inte en folkpartist som har hand om detta område. Framtiden får utvisa om det kommer att kännas för mer än en kulturtillvänd folkpartist.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Cecilia Stegö Chilò, kultur, politik, regeringen

Inte bara Bildt...

Är det den mest kompetenta regeringen någonsin, för att travestera Carl Bildts ord från 1991? Det återstår att se, men oerhört spännande och lovande, måste sammanfattningen bli för vår nya regering. Carl Bildts återkomst som utrikesminister är förstås den största skrällen, men det finns många fler minst sagt intressanta namn.

En färgad kvinna får hand om integrations- och jämställdhetsfrågorna, i ett eget departement. Jag delar inte Nyamko Sabunis åsikter i allt och reagerade som många andra negativt på hennes utspel om obligatoriska gyntester, men som minister tror jag starkt på hennes och folkpartiets förmåga att visa vägen bort från utanförskapet som präglar alltför många platser i Sverige.

Inte bara en utan två öppna hbt-personer tar plats i regeringen. Att centerpartiets gamle avlagda kronprins Andreas Carlgren återvänder är en positiv överraskning i sig. Tobias Billström som migrationsminister får ett tufft jobb att visa en mänskligare flykting- och invandringspolitik än den som Barbro Holmberg har symboliserat. Hoppet står också till införandet av verklig arbetskraftsinvandring.

Lars Leijonborg och Jan Björklund blir förstås ett starkt team på utbildningsdepartementet. Folkpartiledaren får också ägna sig åt att stärka Sveriges position inför den internationella konkurrensens och öppenhetens utmaningar och möjligheter, som ordförande i regeringens särskilda globaliseringsråd.

Partiledarna har alla på sina departement fått statsråd från det egna partiet. Det kommer vara ett Allianslag som leder den nya regeringens arbete, vilket är en nödvändighet för att de fyra partierna tillsammans ska behålla regeringsmakten, förhoppningsvis med ett ännu starkare mandat, 2010.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Carl Bildt, Lars Leijonborg, Jan Björklund, Nyamko Sabuni, Andreas Carlgren, Tobias Billström, regeringen, val2006, alliansen

Spännande väntan på politiken och ministrarna

I morgon bitti får vi besked i regeringsförklaringen om vilken politik som ska styra i Sverige de kommande fyra åren, och vilka statsråd som kommer att företräda den. Det är naturligtvis oerhört spännande. Just hemkommen från ännu en kväll med politiska möten (hann med både ordförandemöte i folkpartiets Stockholmsförening och den lokala Kungsholms-Essingeföreningen), bänkar jag mig framför TV-nyheterna med datorn. Ser att Expressen tror sig veta vilka de flesta folkparti-ministrarna blir (inga direkta överraskningar om de namnen stämmer). Danska Jyllands-Posten hävdar att Carl Bildt är tänkt som utrikesminister. Det vore onekligen spännande och ingen kan hävda att han inte har kompetensen - men skulle han verkligen vilja återvända som en nummer två, och hur är egentligen relationerna med Reinfeldt som offentligt och närmast lustfyllt gjort processen kort med Bildts "gamla moderater"?

Sedan blir det väldigt spännande att se vad som skrivs om om trängselavgifter, trafikinvesteringar, utjämningsskatt och skatteförändringar i stort. Med mera!

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: regeringen, val2006, Reinfeldt, Bildt, folkpartiet, moderaterna

Inte bättre i landstinget...

Det dukade bordet har dykt upp även i Stockholms läns landsting, i den självutnämnda budgethållarexperten Ingela Nylund Watz' regi. De rödgröna har snarast lämnat ett avdukat bord utan smulor kvar, och dessutom smitit från disken, menar den tillträdande majoriteten (se bl.a. DN). SL går med underskott för första gången (åtminstone som någon kan minnas). Sjukvården och framför allt sjukhusen blöder också pengar. Karolinska-fusionen blir en stor utmaning.

Och i faggorna lurar utjämningsskatten, som visserligen friserats och förvirrats ännu mer genom att alla möjliga ekonomiska relationer mellan staten och landstinget blandats ihop. Det hindrar inte att Stockholmslandstinget är det enda landstinget i landet som bidrar till systemet, och så snart tillväxten här tar fart och skatteintäkterna ökar, så försvinner det mesta av pengarna i väg (utan hänsyn till högre kostnader för personal, lokaler, social problematik). Av en extra sådan skattekrona som stockholmarna betalar in får de behålla knappt 23 öre i sitt landsting.

Här är utsikterna kanske större att behålla makten i minst två mandatperioder, vilket vore första gången en majoritet lyckades med det sedan landstingets bildande 1970, och bara därför en välgärning. Alliansen har 23 mandats övervikt i det 149-hövdade landstingsfullmäktige. Men de ekonomiska utmaningarna är inte mindre.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: landsting, politik, val2006, Stockholm

Nya aptitliga rätter på det avdukade bordet

Dagarnas mest använda politiska metafor torde vara "det dukade bordet". Det är en favorit i repris, förstås; den avgående statsministern Olof Palmes ord om arvet till den borgerliga regeringen efter valet 1976 (ni vet, då nuvarande partisekreteraren hade en känsla av statskupp). Det verkar höra till socialdemokraters krisreaktion när de tvingas lämna makten: i år hävdar Göran Persson med emfas att så är fallet.

Men bordet var inte dukat 1976, och det är inte mer dukat i år. Beroende på hur man räknar (huvudproblemet är ju att ingen riktigt har vetat hur man ska räkna) står omkring en miljon svenskar utanför arbetsmarknaden.

Socialdemokraterna har lyckats med att skapa en bidragstagarstat, ett samhälle där det är rimligt och normalt att ta emot skattefinansierat stöd, även om man har ett arbete; att betala så höga skatter på normala inkomster att sådant stöd blir nödvändigt; att ha så små marginaler att något eget förmögenhetsbyggande, för den egna och efterkommandes trygghet och frihet, blir väldigt svårt. I det socialdemokratiska samhället ska det inte behövas, staten tar ju hand om oss. Staten är samhället.

En sådan syn måste liberaler med kraft vända sig mot. Nu har vi fyra år på oss att visa att vi kan göra skillnad, att det kan bli en förändring där fler arbetar och alla får behålla mer av sina egna pengar. Förändringar som märks snabbt är nödvändiga för att vinna valet 2010 - och att vinna ytterligare en mandatperiod är nödvändig för att få genomslag för en ny inriktning för svensk ekonomi - som säkrar välfärden. Alliansen och liberalismen måste vinna både kortsiktigt och långsiktigt.

Jämte ekonomin, jobben och företagandet gäller det att få en skola för kunskap med arbetsro, en forskning som siktar på världsklass, en ansvarsfull utrikespolitik där mål och medel går ihop.

För att fortsätta liknelsen gäller det att snabbt få fram nya, aptitligare rätter på bordet - men också fixa råvarorna och bemanningen i köket.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: val 2006, politik, regeringen, socialdemokraterna, alliansen

Republikansk talman på fallrepet?

Foley-skandalen kryper nu närmare representanthusets republikanske talman, Dennis Hastert. Nu säger en republikansk kongresstjänsteman, tidigare i Mark Foleys stab, att Hastert och den republikanska kongressledningen kände till Foleys olämpliga intresse för unga medhjälpare redan för tre år sedan. (Se bl.a. dagens NY Times eller DN.)

Hastert har tidigare fått stöd av president Bush och andra ledande republikaner, men de partikamrater som ropar på hans snara avgång har nu fått vatten på sin kvarn. Ur Vita husets synvinkel överskuggas presidentens strategi att anklaga demokraterna för att inte orka ta hårda tag mot terrorister.

Hittills hävdar Hasterts medhjälpare att de nya avslöjandena inte stämmer, att talmannen inget visste förrän den sista tiden. Det handlar med andra ord om vem man tror på och framför allt hur ledande republikaner tror att väljarna uppfattar det hela. Frågor om vad man visste när kan verka som hårklyverier och stärka intrycket hos republikanska kärnväljare av ett omoraliskt politiskt spel. Risken för republikanerna är att deras val på kongressvaldagen blir att stanna hemma.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: USA, politik, republikanerna

Kulturpolitiska frågor: Namn m.m.

Kulturpolitiken var inte den största frågan i valet, och har inte varit det mest uppmärksammade i eftervalsdiskussionerna och förhandlingsspekulationerna. Det är kanske som det ska vara, när en tillträdande regering (och stadshus- och landstingsmajoriteter) har jobben, skolan, vården och trafiken överst på agendan.

På kultursidorna har dock bevakningen och spekulationerna funnits (se t.ex. DN i dag). Några viktiga och intressanta ämnen är värda uppmärksamhet.

Biblioteken: Avgifter på boklån är inte aktuella, deklarerade också den nu tillträdande statsministern i valrörelsen, efter viss förvirring efter en tidigare debatt. Men hur blir det med bibliotekslagen? Argumenten är bibliotekens stora betydelse för läsning, bildning och demokrati kontra det kommunala självstyret (underförstått att om bibliotek är så viktiga så förstår väl kloka kommunpolitiker det själva och kan prioritera).

För mig som liberal är böckernas och bibliotekens värde oomkullrunkeligt. Diskussionen måste handla om hur det moderna biblioteket ska se ut, hur man ska ta in ny teknik, öka tillgängligheten och nå ännu fler. Bibliotek och lokala kulturhus kan vara en murbräcka mot segregationen.

Museerna: Fri entré-reformen tycks ha inneburit en välbehövlig vitamininjektion. Än mer än biblioteken behöver kanske museerna en diskussion om framtiden och tillgängligheten. Intrycket är att förutsättningarna och inställningen varierar, många har kommit långt från fördomen om dammiga samlingar på stelbenta institutioner. Hur blir det nu med den fria entrén? Hur vårdas vårt kulturarv, hur visas, problematiseras och uppskattas mångkulturen, och hur når man ut till nya grupper?

Stockholms kulturpolitik handlar också en hel del om dessa frågor. Stadsbiblioteket har kommit långt i nytänkande och framåtanda, med allt från boklåneautomater till nya sätt att möta ungdomar och invandrare. Stadens museer påverkas av fri entré-reformen, genom att besöken när de fortfarande kostar riskerar att minska. Det är kanske en aspekt som inte ska påverka det nationella beslutet om fri entré-reformen, men något vi behöver hantera lokalt.

En viktig fråga för kultur- eller mediepolitiken är framtiden för public service. Fyller dagens system sin funktion? Klarar SVT, SR och UR sina uppdrag? Och är dessa uppdrag i så fall rätt formulerade? Folkpartiet har talat om public service-fonder. Många vill se störra fokus på nyheter och samhällsjournalistik, reportage och fördjupning.

Så kommer vi till de så viktiga namnfrågorna. Får kulturen ett eget departement? Vissa efterlyser en särskild medieminister. Vilket parti kan lägga beslag på posten (mer än en blir det nog inte)? Ser man till namnen lyser folkpartisten Cecilia Wikström bland de starkaste. Kulturpolitiken prioriterades inte så högt av de gamla moderaterna men har varit ett skötebarn inte minst för folkpartiet. "Nya moderaterna" verkar dock ha inneburit en omsvängning. Allt är en del i en förhandling...

Vilka som får ansvara för kulturen i Stockholms stad och även i landstinget är förstås också av intresse.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: kultur, bibliotek, public service, folkpartiet, moderaterna, val2006

Ska skandalerna avgöra USA-valet?

Den senaste skandalen för de amerikanska republikanerna kan kosta representanthusets talman Dennis Hastert hans post. (För snabbare uppdatering än med svenska medier, se t.ex. New York Times, en favorit-nättidning.) Och tillsammans med de senaste årens skandaler kan den senaste, med sexmejl från en republikansk kongressledamot till unga praktikanter, kosta republikanerna makten i kongressen vid valen i november.

Huvudproblemet är större än vad den enskilde kongressmannen Mark Foleys gjort eller inte gjort, och varför. Frågan som så ofta i politiska "affärer" (inga övriga likheter) är vad den republikanska kongressledningen visste, och när.

Foley, och nu kanske Hastert, blir långtifrån de första ledande republikanerna som drabbas av skandaler och kanske faller på dem. För inte så länge sedan fick majoritetsledaren och Texas-republikanen Tom DeLay till slut lämna, efter att han inte längre kunde undvika konsekvenserna av en korruptionsskandal.

Inte många platser skiljer demokraterna från att ta över både senaten och representanthuset. Frågan är dels hur många mandat som verkligen är möjliga att vinna; valdistriktens gränser har t.ex. i Texas ritats om för att gynna de sittande republikanerna. Och frågan är hur många väljare demokraterna egentligen vinner på republikanernas skandaler. Snarare är det så att konservativa väljare som sätter moralen högt avstår från att rösta när deras parti visat sig minst lika nedsmutsat som någonsin demokraterna.

Hur mittenväljarna påverkas verkar svårare att bedöma. Tidigare har vissa som hoppats på demokratiskt maktövertagande varnat för att en fortsatt för radikal "liberal" prägel för demokraterna, t.ex. med kongressens minoritetsledare Nancy Pelosi, kommer att kosta mittenröster. När Bill Clinton vann två presidentval på 1990-talet var det ju genom en rörelse mot mitten, påhejad av det inflytelserika Democratic Leadership Council.

Nu kör demokraterna hårt med en annan taktik, gräsrotskampanj, med målet att ha närvaro i alla 50 delstater och inte ge upp någonstans på förhand. Med förre guvernören Howard Dean som ordförande för partiorganisationen DNC, kan kanske nytänkandet som bar honom långt i primärvalskampanjen till presidentposten 2004 ge utdelning.

Förhoppningsvis är det viktigare för valresultatet än republikanernas skandaler.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: USA, republikanerna, demokraterna, politik

Attraktiv kollektivtrafik kräver både spår och vägar

Stockholmsregionen behöver både kollektivtrafiksatsningar (dvs utbyggd spårtrafik, främst förbi getingmidjan) och nya vägar (åtgärda de strukturella bristerna i trafiksystemet med förbifart och ringledens saknade länk, Österleden).

Den lösning som en blivande förhandlingsman ska komma fram till måste innehålla både och. Inkomster från en eventuell trängselskatt/trängselavgift måste komma kollektivtrafikanterna till del.

Det handlar om att skapa en attraktiv kollektivtrafik, för att locka nya resandegrupper. Redan åker väldigt många med SL, som står för omkring 70 procent av resorna i Stockholm i rusningstid. Ska Stockholmsregionen växa måste ännu fler åka kollektivt, även med utbyggda kring- och förbifarter så kommer inte alla bilar få plats - och en ringled är ju ingen direkt lösning för dem som ska in i stan.

Kollektivtrafikanterna är redan i dag av de mest skiftande slag: från hemlösa till statsråd över skolungdomar, pensionärer, arbetare, tjänstemän och direktörer. För att få ännu fler av dem som i dag väljer bilen, eller deras likar som i framtiden skulle föredra det färdsättet, att istället välja kollektivtrafiken måste den finnas på rätt platser, gå i tid, kännas säker och vara ren och snygg. Det är grundkursen som SL är hyfsat duktiga på men långtifrån alltid klarar.

Frågan är vad vi kan göra därutöver? Smarta betalningssätt istället för det nuvarande föråldrade biljettsystemet är en självklarhet (se min blogg från i går). Att göra kollektivtrafiken, stationer och perronger, till trevligare ställen att vistas på när man väntar kunde vara en annan framtidssatsning. Det kunde också ge mer välbehövliga intäkter och är något den blivande borgerliga majoriteten och inte minst folkpartiet arbetat för. Läs mer i dagens SvD.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: kollektivtrafik, trafik, Stockholm, politik

Den enkla, eländiga enhetstaxan

Så var det gratis att åka buss i Stockholm igen. Ännu ett rån har lett till ännu ett skyddsstopp (rapporterar bl.a. DN). SL sliter vidare med att finna ett sätt att lösa säkerhetsriskerna och minimera kontanthanteringen.

Bakom det kraftigt ökade användandet av kontanter ligger enhetstaxan - en av den nu avgående rödgröna majoritetens största symbolfrågor. Det är klart att det är populärt att för en smidig 20-kronorssedel kunna åka buss och tunnelbana, men nu visar sig problemen som motståndarna varnade för. Och säkerhetsriskerna är bara en del. Därtill kommer de ökade minskade intäkterna, när enkelresorna blir billigare och färre månadskort säljs, som beräknats till minst 10 miljoner kronor per månad men troligen blir mer. Varje dag som SL p.g.a. skyddsstopp inte kan ta betalt för bussresorna läggs ytterligare miljoner till denna finansiella dränering.

Månad efter månad läggs detta ihop till mångmiljonförluster, pengar som SL inte har. Tvärtom finns, som alla som åkt i kollektivtrafiken vet, stora behov för underhåll och utbyggnad.

Nu är det värt att minnas var ansvaret för enhetstaxan ska läggas: hos den avgående rödgröna majoriteten och det socialdemokratiska trafiklandstingsrådet Anna Kettner. Den tillträdande borgerliga majoriteten får hantera efterbörden. Den långsiktiga lösningen består i smarta kort, som kommer göra resandet ännu smidigare än en föråldrad enhetstaxa med kontanter och pappersbiljetter.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: kollektivtrafik, Stockholm, val2006, politik

Ombytta roller (inte utan vår tågtunnel)

Föga förvånande har funderingarna om att välja en billigare lösning än den planerade tågtunneln under centrala Stockholm, Citybanan eller Mälartunneln, vållat upprörda känslor. Bortröstade socialdemokrater luftar sin upprördhet över hur den blivande alliansregeringen som sin första åtgärd "kör över Stockholmsregionen".

För den som följt Stockholmspolitiken under de senaste åren känns det verkligen som ombytta roller. Med påtvingade trängselskatter, skenande utjämningsskatt, senkomna eller uteblivna trafikinvesteringar hade den borgerliga oppositionen i riket och regionen starka skäl att anklaga den förra socialdemokratiska regeringen för Stockholmsfientlighet, och deras partikamrater i Stockholmsregionen för bristande förmåga att försvara sin region.

Skillnaderna mot nu borde dock vara klara. Alliansledarna är tydliga med att regionens röst ska räknas - till skillnad från t.ex. då trängselskatteförsöket drevs igenom 2002. Målet är att uppnå maximal nytta för Stockholmsregionen, människorna, samhällsekonomin och miljön.

Citybanan/Mälartunneln lät länge som en dröm som verkade komma i fullbordan. Just därför är det extra bittert när verkligheten visar sig krassare, och den verkligheten är inte den tillträdande borgerliga regeringen utan de byggtekniska och ekonomiska förutsättningarna. (Upp till 20 miljarder i totalkostnad, avstängd T-central och t-bana från och till i några år, stora sprängningar och tusentals lastbilslass sprängmassor genom Norrmalm, någon?) Fördubblad spårkapacitet genom Stockholm utan ingrepp i miljön, stadsbilden eller människors livsvillkor vore ett drömscenario - men en sex kilometer lång tågtunnel under Saltsjön och historiska stadsdelar är det inte.

Nu ska fler lösningar prövas. Dörren är inte helt stängd för Citybanan. Kan vi få mer spår och dessutom ett antal miljarder över till förlängd t-bana, nya tvärbanor m.m. måste vi vara nöjda.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: trafik, tåg, Stockholm, regeringen, socialdemokraterna, val2006, politik

En smakfull lösning för Stockholmstrafiken

Äntligen verkar Stockholmstrafiken få en hållbar, långsiktig lösning. De fyra regeringsbildande Allianskollegorna skriver mycket som är klokt på dagens DN debatt, om eftersatta investeringar under lång tid, om oenighet i regionen och på riksplanet som hämmat långsiktighet och kraftfulla beslut, om hur kapacitetsbristen påverkar inte bara Stockholmsregionen utan hela Mälardalen, ja hela Sverige.

Ett inslag i det borgerliga, och snart förhoppningsvis bredare förankrade, trafikpaketet är offentlig-privata partnerskap (med engelsk förkortning PPP), som jag bloggade om i går.

Ett annat, betydligt mer omdebatterat och kontroversiellt, är trängselskatterna. Det otydliga utslaget från folkomröstningarna i Stockholms stad och 14 kranskommuner lutade totalt mot ett nej, men helhetsbilden var betydligt mer komplicerad. Det gäller inte minst för centerpartiet, som lanserade sig som det borgerliga ja-alternativet, men även för folkpartiet, vars sympatisörer var de ja-vänligaste och som hade flera ledande företrädare på den linjen.

En svekdebatt lär uppstå (även om det är förvånande om länets moderata kommunalråd inte skulle vara informerade om diskussionerna, som påstås på nyhetsplats på DN.se). Socialdemokrater lär inte kunna motstå att skadeglatt ge igen för den hårda kritiken efter Billströms löftessvek 2002, miljö- och vänsterpartister lär nog kunna svälja trängselskatten men ha svårare för att pengarna ska gå till kringfartsleder.

Det vore olyckligt om en oenighet nu skulle uppstå. Till skillnad från 2002, då trängselskatten slog ned som en bomb och splittrade en regional enighet som under möda uppnåtts i den dåvarande Stockholmsberedningen, är grundtanken nu enighet och regional förankring. En förhandlingsman ska samla stadens, landstingets och länskommunernas intressen. En fortsatt trängselskatt ska ses över ur intregritets- och effektivitetssynpunkter (t.ex. kring betalningen) och intäkterna ska fonderas, i väntan på en grundlagsändring som möjliggör regionalt/lokalt beslutade och hanterade trängselavgifter.

För liberaler som tror på ekonomiska styrmedel för optimalt utnyttjande av ett begränsat trafikutrymme (och därmed för både samhällsekonomin och miljön), kan det verka som en drömlösning där man får både riktiga trängselavgifter med regional legitimitet och de kringfartsleder som är strukturellt saknade bitar i trafiksystemet.

Samtidigt rivs beslutet om Mälartunneln för pendeltågen genom centrala Stockholm. En ytspårslösning - utan att inkräkta på Riddarholmen - ska undersökas. Det kan verka som flera steg tillbaka, men tunnellösningen innebar stora tekniska utmaningar, långvariga störningar under byggtiden och dessutom en kostnadskalkyl som spränger alla ramar. Kan man finna en mer kostnadseffektiv lösning, och ha pengar över till att bygga de nödvändiga fyrspårsanslutningarna framför allt norr om stan, så vore det välgörande.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: trängselskatt, trafik, Stockholm, regeringen, politik, val2006