Att kalla sig liberaler kan vara oerhört provocerande. Inte bara för neo- eller högerkonservativa i det stora landet i väster, där liberal blivit ett skällsord (och där en presidentkandidat i verkliga livet väl aldrig skulle kunna uttala sig som Santos i West Wing om att bära begreppet liberal som en hedersbeteckning, och hoppas på politisk överlevnad). Utan även för en del liberaler som har svårt för att andra inte har kommit fram till samma svar som dem i vissa värderingsfrågor. Då får man inte kalla sig liberal, med deras monopolistiska syn på denna fina etikett.
Det här är något jag träffat på inte minst på ungdomsförbundstiden, men även i dag, på ledarsidor, i tidskrifter och inte minst i bloggvärlden. En som har drabbats av sådana monopolistliberalers bannstråle är ett av de landstingsråd jag arbetar med, Birgitta Rydberg. Det är två gamla bekanta frågor som gjort sig påminta under vintern och våren, och det handlar om knark. Beroendevården hör tillsammans med psykiatri och folkhälsa till de rydbergska ansvarsområdena i den alliansmajoritet som styr Stockholms läns landsting.
Först sprutbyten, där de två stora liberala ledarsidorna i DN och Expressen gjort Birgitta till måltavla, eftersom Stockholms läns landsting (liksom Stockholms stad) inte vill införa sprutbytesverksamhet.
Sedan har en diskussion blossat upp om Svenska Brukarföreningen och dess landstingsbidrag. Birgitta Rydberg får höra att hon är en knarkdinosaurie som hatar missbrukare och i princip vill låta dem ligga och dö i rännstenen, eftersom hon tillsammans med den övriga borgerliga landstingsledningen inte prioriterar bidrag till denna förening. Efter att Birgitta motiverat beslutet i ett inslag i SVT:s ABC, skrev Expressens ledarskribent Johannes Forssberg en bitsk krönika. Han är nu påhejad av kollegan Isobel, bloggaren Louise, Alexander Bard m. fl.
Sprutbytesdiskussionen handlar i grund och botten om olika syn på hur en bra beroendevård ska bedrivas. Birgitta Rydberg och folkpartiet liksom i princip landstinget i stort står för evidensbaserad vård: behandlingar ska vara vetenskapligt förankrade, grundade på de senaste rönen. Sprutbyten har i Socialstyrelsens tre utvärderingar av det omtalade Malmöförsöket tydligen inte haft någon bevisad effekt på smittspridningen, som är förespråkarnas argument. Det verkar enligt folkpartiet i landstinget dumt att dela ut verktyg för missbruk utan bevisad effekt.
När det gäller Brukarföreningen föreligger uppenbart olika åsikter om nyttan av deras verksamhet ur sjukvårdens perspektiv. Som Birgitta Rydberg påpekat så har vi föreningsfrihet i Sverige men det innebär inte någon rättighet att få bidrag från landstingets sjukvårdsbudget. Det är begränsade medel som måste prioriteras. (Något som inte minst liberaler på den libertarianska, nyliberala eller högerliberala kanten annars brukar ha lätt att förstå när det handlar om bidragsgivning.)
Den större underliggande diskussionen tycks handla om synen på narkotika, bruk och missbruk. Som liberal räcker det enligt dessa debattörer tydligen inte att arbeta för en god beroendevård - för det kan jag som verkar nära Birgitta Rydberg lova att hon gör. Expressenskribenten Forssberg har i en krönika i januari förespråkat en låt gå-inställning mot s.k. lättare droger. Men hasch och cannabis är inte ofarligt, vilket även Mona Sahlin, vars engångsäventyr används som exempel på just ofarligheten, understryker. Upprepad haschrökning ger kraftigt förhöjd psykosrisk. Cannabisrökare löper risk att utveckla schizofreni senare i livet. Ångest, depression och självmordsbenägenhet hör till den otäcka riskbilden.
Är man elak mot missbrukare för att man inte vill legitimera missbruk? Är det inte nog att tro på och arbeta för en god, evidensbaserad beroendevård? Se här ett exempel från nu i veckan – frågan är om det räcker för att övertyga monopolistliberalerna?
Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, ideologi, liberalism, droger, missbruk, folkpartiet, Birgitta Rydberg
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Rasmus, vad tycker du om att folkpartiet samarbetar med öppet knarkliberala partier som FDP, LibDems, VVD, D66, LPC osv? De förespråkar ju sprutbyten, avkriminalisering av lättare droger, legalförskrivnng av heroin, knarkarstugor etc. Och med dem samarbetar folkpartiet!
Folkpartiet liberalernas verksamhetsidé handlar om politik, inte specifikt om missbruksfrågor. Och det gör inte heller vårt samarbete i Europa eller internationellt.
I förgår visades det första programmet av tre om Dr. Phils försök att rädda två unga systrar som fastnat i opiaternas förfärliga väv. Huruvida han kommer att lyckas vet vi inte än. Om han lyckas så beror det enbart på att han har tillgång till så stora ekonomiska resurser. Om den förfärliga människan Rydberg hade sett programmet hade hon fått en liten aning om hur ett opiatberoende fungerar och hållit sig för skratt. Det kunde nämligen ha varit hennes egna döttrar filmen handlade om.
Jag tillhörde den lilla lyckliga skaran opiatmissbrukare som fick metadon redan 1977. Behandlingen höll på i 14 år och avslutningen påbörjades på egen begäran 1990. Två år senare var jag helt fri från både metadon och sug. Det enda kortfattade jag kan säga är, att jag inte hade levat idag om jag inte fått underhållsbehandling med metadon. Till Rydbergskan kan jag viska i örat om att sannolikt några andra inte heller hade överlevt, eftersom begäret att dämpa sin livsångest stundtals kan få en desperat abstinensare att begå allvarliga brott.
Som jag ser Rydbergskan är hon en inkarnation och omänsklighet och okunskap. Hade hon haft en aning om vad hon talar om, eller en enda uns av empati hade hon agerat på ett helt annat sätt än hon nu gör. Detta oavsett om hon är folkpartist eller kommunist!
Max, underhållsbehandling med metadon och subutex för opiatmissbrukare är något som i allra högsta grad ingår i beroendevården i Stockholms läns landsting, med starkt stöd av folkpartiet och Birgitta Rydberg. Personligen tror jag att vi borde kunna utöka verksamheten, nu görs t.ex. insteg på fängelserna, åtminstone vid villkorlig frigivning och i frivården (http://www.sll.se/sll/templates/NormalPage.aspx?id=31751).
Således, en god, evidensbaserad beroendevård.
Långt innan Svenska Brukarföreningen bildades fanns en patientförening som hette FRAM. Förkortningen stod för Föreningen Rehabiliterings-Ansvariga Metadonpatienter. Jag var Föreningens förste ordförande. FRAMs ambitioner var att vara ett stöd och en hjälp för de patienter som erhållit metadonbehandling.
FRAM var den första patientföreningen i sitt slag. Ett av skälen till att FRAM bildades var att många patienter for illa i sin relation till behandlarna. Restriktionerna var synnerlige stränga (då som nu), med all rätt. Läckage av doser, dribbel och sidomissbruk var på den tiden ett krav som behandlarna var tvungen att åtgärda (då som nu), med all rätt. Men det förekom också djup orättvisa, dåliga beslut och felaktiga beslut från behandlarna.
Ett av FRAMs syften var att försöka synliggöra patientgruppens rättslöshet. Som jag ser det, är det även ett av syftena med Svenska Brukarföreningen. Denna möjlighet har nu reducerats genom att ett bidrag dragits in.
Med vänlig hälsning
Kristdemokraten
Skicka en kommentar