Hur unga ska få sina första jobb och etablera sig i arbetslivet - och därmed lägga grunden till vuxenlivet i övrigt - är en konstant angelägen fråga. Särskilt viktig blir den förstås i tider som dessa, av ekonomisk kris. Liksom andra delar av jobbpolitiken kan åtgärder för unga nu handla, och ha handlat om, att bromsa fallet.
Ett sådant exempel kan vara regeringens sänkta arbetsgivaravgift för dem under 26. Enligt gårdagens Rapport, åtminstone enligt rubricering och inledning av inslaget, ska detta vara en mer eller mindre misslyckad satsning. Som bevis anförs att sysselsättningen minskat något mer (-4%) för 15-25-åringar än för 26-29-åringar (-3%) som alltså inte omfattas av den lägre arbetsgivaravgiften, och tesen bekräftas av LO:s chefsekonom som talar om bortkastade pengar.
Dyr må denna miljardinvestering vara, men Rapports (eller LO:s) tolkning säger ju faktiskt ingenting alls om vilken effekt den har haft på ungdomars sysselsättning. För det första är den högst disparata åldersgruppen 15-25 en märklig grund för jämförelser, med allt från högstadieungdomar till utexaminerade akademiker. Särskilt jämfört med den mindre, mer likartade och mer etablerade gruppen 26-29-åringar. För det andra är ju just de yngre sannolikt mer utsatta på arbetsmarknaden, särskilt då i en lågkonjunktur. Många av dessa under 26 hade ju förmodligen ett betydligt svagare fotfäste i arbetslivet än sina några år äldre kamrater, när krisen slog till.
För det tredje har inte det enda relevanta studerats: Hur hade ungas sysselsättning sett ut utan de lägre arbetsgivaravgifterna? Något som förstås är svårt att ta reda på och kräver sin forskning - men därför är det också oklokt med förhastade slutsatser. Ute i verkligheten var för övrigt arbetsgivar- och ungdomsrösterna i Rapport-inslaget betydligt mer positiva.
Diskussionen om lägre arbetsgivaravgifter för unga är typisk för frågorna om ungdomsarbetslöshet och ungdomsjobb. Kostnaden är en nyckelfaktor. Sammantaget inser förstås alla att såväl samhället i stort som enstaka företag behöver anställa och lära upp unga medarbetare - men i varje enskilt anställningstillfälle kan en längre arbetserfarenhet väga tyngre, särskilt om kostnaden för att anställa en ungdom eller en färdiglärd erfaren medarbetare inte är särskilt stor.
Lägre ingångslöner, nya konstruktioner med lärlingsanställningar, jämte lägre arbetsgivaravgift är idéer för att komma åt detta moment 22.
Sedan krävs också en arbetsmarknad där det finns lite enklare jobb, för dem som ska börja yrkeslivet. Kanske i en lägre beskattad tjänstesektor där fler har råd att köpa efterlängtad service som kan skapa jobb - med RUT-avdraget som framgångsexempel.
Rätt utbildning - en skola för kunskap, från lågstadiet, där de som behöver hjälp får rätt stöd i tid och de som har förmåga och talang får utrymme att växa - är naturligtvis A och O på längre sikt. Liksom en högskola med fokus på kvalitet i utbildningarna. Där har Folkpartiet en fortsatt viktig uppgift.
Att unga som äldre får behålla mer av sin lön efter skatt tack vare jobbavdragen är förstås också ett viktigt incitament. För Folkpartiet, återigen, är det angeläget att fortsätta verka för att värnskatten avskaffas - den som utbildar sig, driver företag och lyckas ska inte straffbeskattas extra hårt. Det är en viktig signal också för de unga i början av yrkeslivet och entrepenörskapet.
På alla dessa punkter känns en röst på Alliansen hursomhelst som en trygg rekommendation . Det rödgröna alternativet är än så länge otydligt men en sak är säker: det handlar mer om skattehöjningar än kunskapsskola.
Veckans bloggdebatt?, Kent Valdemarsson, Mikael Wendt om jobb, brottslighet och narkotika
Intressant om politik, arbete, arbetsmarknad, unga, ungdomsjobb, ungdomsarbetslöshet, sysselsättning, arbetsgivaravgift, ingångsjobb, lärlingsutbildning, lärlingsanställning, Alliansen, regeringen, rödgröna, oppositionen, Folkpartiet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar