Bra namn för Stockholmstrafiken

Carl Cederschiöld som regeringens förhandlingsman för Stockholmsregionens trafiklösningar måste anses vara ett bra namn. Stark förankring i den borgerlighet som styr landet, staden och landstinget och förstås främst i det största regeringspartiet. Klart Stockholmsmandat efter sin långa tjänstgöring som stockholmarnas företrädare, framför allt som ledande moderat i Stadshuset. Van förhandlare med borgerliga majoriteter och blocköverskridande konstellationer. Vana också från tuffa, strukturella, partiöverskridande diskussioner som torde äga rum i Ansvarskommittén.

En kraftfull förhandlingsman är ett nödvändigt första steg. Men en framgångsrik trafiklösning kräver fler förutsättningar: En helhetssyn på Stockholmstrafiken med både framkomlighet, miljö, tillväxt och samhällsbyggande i stort, med både vägar och kollektivtrafik. Ett öppet förhållningssätt från alla ingående parter och partier. En förståelse för Stockholmsregionens särskilda problem och möjligheter och för behovet av att komma fram till en snabb, ekonomiskt och politiskt hållbar lösning, efter årtionden av kapsejsade uppgörelser och uteblivna satsningar.

Rent ut handlar det om mer pengar till Stockholmsregionen, för att vidmakthålla och kraftigt bygga ut inte minst kollektivtrafiken. Trängselskatt/trängselavgifter hör till bilden men oavsett konstruktion kan det ekonomiska bidraget inte bli mer än en bråkdel av vad som behövs.

Överst på agendan: Getingmidjan för tåg genom Stockholm (Citybana eller annan lösning?). Strukturbristerna i vägnätet (Förbifart, Ringled?). Ett miljömässigt hållbart trafiksystem.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Stockholm, trafik, regeringen, politik

Säkra kort?

Med Lena Adelsohn Liljeroth och Sten Tolgfors har Fredrik Reinfeldt valt två säkra kort som nya kultur- och handelsministrar. Till skillnad från företrädarna Stegö Chilò och Borelius är det två moderata trotjänare med förankring i riksdagsgruppen. Det brukar kunna diskuteras om det är en fördel eller nackdel, men efter regeringens första turbulenta veckor väger nog fördelen över.

Tolgfors blir ändå något av ett oprövat kort som handelsminister; han skapade sig en position som skolpolitisk talesman. Adelsohn Liljeroth är däremot ett säkert kort också på sitt sakområde, med sin stora erfarenhet och kunnighet inom kulturpolitiken. Redan mottas hon med värme av det som brukar kallas kultur-Sverige. Motståndarna till förändring ska dock inte vara lugna även om den nya kulturministern snarare kallas kulturkonservativ än nyliberal.

De två nya ministrarna har tydligare tillhörighet hos de nya moderaterna - resultatet av det dubbla statsrådsdebaclet Chilò-Borelius kan bli att Fredrik Reinfeldt stärker sin ställning som partiledare och statsminister.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Lena Adelsohn Liljeroth, Sten Tolgfors, Fredrik Reinfeldt, Cecilia Stegö Chilò, Maria Borelius, regeringen, kulturpolitik, politik

A-kassan, facket och skatten

Förändringarna för a-kassan och fackavgiften (slopad avdragsrätt, höjd a-kasseavgift) fortsätter att uppröra. I ett antal reportage har bekymrade eller arga röster hörts uttrycka sin besvikelse. Oftast saknas två självklara påpekanden: Detta är inte oväntat utan vad regeringspartierna gick till val på att genomföra. Alla som arbetar kommer också att få en kraftig inkomstskattesänkning som mer än väl kompenserar de högre utgifterna.

Människor får helt enkelt mer pengar i plånboken att bestämma över själva, men den viktiga sidan av myntet missar såväl journalister - som tyvärr ibland alliansens företrädare - att lyfta fram.

Ytterligare en negativ aspekt målades upp i gårdagens Rapport (den korta webbnotisen lyckas ge en mer heltäckande bild): Massflykt från facket, när människor måste lägga mer pengar på a-kassan. En forskare från Arbetslivsinstitutet (händelsevis en av de myndigheter som den nya regeringen ska lägga ned) fruktar att en av fem skulle lämna facket när a-kassan görs obligatorisk.

Mycket märkligt att man inte har större tilltro till människors förmåga att fatta informerade beslut. Som finansministern kan jag uttrycka en förhoppning att människor väljer att stå kvar i facket, som i många fall gör ett bra jobb och fyller en viktig roll på arbetsmarknaden. Sedan kunde man önska att arbetarnas organisationer, med LO i spetsen, såg partipolitiskt oberoende som en möjlig framtida väg. Opolitiskt ska facket aldrig vara!

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: facket, a-kassa, skatter, regeringen, politik

Logisk ministerkombination

Efter Maria Borelius avgång tar biståndsminister Gunilla Carlsson hand också om handelsministerns uppgifter, tills en efterträdare utnämns. Det är en händelse som ser ut som en tanke: ur min liberala synvinkel är handels- och biståndsfrågorna ofrånkomligen sammankopplade. Bistånd ska inriktas på att främja demokratiska institutioner och på hjälp till självhjälp; och den bästa självhjälpen är att kunna handla med de varor och tjänster man kan erbjuda.

En liberal politik för frihandel är den enskilt viktigaste åtgärden för de länder och människor som alltför länge bara erbjudits en traditionell biståndspolitik, som i jämförelse är att likna vid de smulor den rika länderna väljer att ge bort.

Det kunde därför vara både en politisk markering och en praktisk tillgång för regeringen att låta handels- och biståndsfrågorna vara fortsatt förenade som en ministers fögderi.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: frihandel, bistånd, Maria Borelius, Gunilla Carlsson, regeringen, politik

Det utlovade överraskar? (Statsbudget & arbetsmarknad)

Många verkar överraskade över att den borgerliga regeringen vill genomföra den politik som de fyra Allianspartierna gemensamt gick till val på. I eftermiddags har jag hört s-riksdagsledamoten Luciano Astudillo förfasas över minskningar av arbetsmarknadsprogrammen och tonvikt på de som stor längst bort från arbetsmarknaden (i Studio Ett-debatt med arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin).

Astudillos tolkning var den något halsbrytande att regeringen "efter bara tio dagar" övergivit arbetslinjen. För någon vecka sedan berättade SVT:s Rapport några dagar i följd om väntade regeringsförslag, t.ex. sänkt a-kassa, som om det vore obehagliga nyheter.

Socialdemokraters retoriska grepp är svåra att invända mot; de som är i opposition ska självklart opponera på regeringens förslag. Mediernas vinkling kan verka mer problematisk; som regeringspartier får man kanske finna sig i en tuffare granskning men det är fel att få det att framstå som om de borgerliga partierna har fört väljarna bakom ljuset.

Ingen som följde valdebatten någotsånär kan ha undgått att Alliansen har föreslagit förändringar i a-kassan (begränsning av antalet a-kassedagar, lägre ersättning, högre avgift) för att stärka drivkrafterna till arbete och för att finansiera skattesänkningar m.m. Det var som bekant socialdemokraternas främsta angreppspunkt.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: regeringen, statsbudgeten, arbetsmarknad, a-kassa, politik

Utan kulturminister - men med forskningsmiljard

Efter en dryg vecka står regeringen Reinfeldt utan inte bara sin handelsminister utan nu även sin kulturminister. Det är en mycket tråkig start. Samtidigt presenteras i dag statsbudgeten för 2007, där vi väntar många viktiga förslag för att ge människor mer makt över sina liv och Sverige en ny start med fler jobb i nya och växande företag. Förhoppningsvis kan regeringen nu koncentrera sig på detta.

Cecilia Stegö Chilòs hittillsvarande departementschef (i det ännu inte delade utbildnings- och kulturdepartementet), Lars Leijonborg, kan t.ex. leverera gladare besked i dag med en miljardsatsning på forskning. (Läs mer i SvD.) Mina förhoppningar från gårdagens blogg behövde inte vara ouppfyllda länge.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Cecilia Stegö Chilò, regeringen, statsbudgeten, forskningspolitik, Lars Leijonborg, politik

Höga hus på Kungsholmen

Det byggs på Kungsholmen, och utvecklingen av stadsdelens nordvästra delar har nu tagit konkret form i uppgrävda gräsmattor, uppställda byggstaket och brummande lastbilar och grävmaskiner. Samt avspärrade och bortgrävda gångstråk, vilket jag noterar på mina joggingturer förbi Karlbergskanalen och förnöjt accepterar.

Kungsholmen växer, och det är en härlig utveckling att det mångåriga planerandet nu omsätts i handling. Det blir ett stort uppsving för hela stadsdelen när de nordvästra delarna går från att vara industriell, på senare år kontoriserad, utkant till en ny, spännande del av Stockholm. (För oss som bor i vad som kan kallas stenstadens nuvarande utkant, är det förstås av egostiska skäl roligt att hamna mer "i centrum".)

Extra glad blir jag över att höga hus planeras för det aktuella området. Det kunde man t.ex. läsa om i lokaltidningen Vårt Kungsholmen förra veckan, och i veckans nummer fick jag med en kommentar:

Gärna höga hus
När Kungsholmen växer och gamla industriområden blir stadsmiljö för människor, ska vi givetvis ta vara på denna chans. Höga hus har sin givna plats på nordvästra Kungsholmen, som nu går från utkant till del av innerstaden. Här finns möjligheten att bygga riktigt högt utan att störa den gamla, fina stadsmiljön i stenstaden med sina 6-8-våningshus, kyrkor och bergsparker.
Genom att bygga smart kan vi också minimera störningarna från Essingeleden, den brutala trafikled som känns så felplacerad. Utvecklingen av nordvästra Kungsholmen gör behovet av en västlig förbifart ännu tydligare.
Morgondagens Kungsholmen kan förena det bästa av den moderna storstadens historia och framtid. Höga hus kan kombineras med en naturlig fortsättning på stenstaden, som fortfarande efter 100-150 år är den stadsmiljö som människor efterfrågar mest.

Rasmus Jonlund (fp)
Kungsholmen

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Kungsholmen, bostadspolitik, Stockholm

Framgångsrika folkpartister

Det blev inte en rolig första vecka för regeringen Reinfeldt. Men de flesta statsråden har ändå kunnat koncentrera sig på budgetarbete och att inleda arbetet med att översätta Alliansens väl förberedda förslag i praktisk politik. Socialminister Hägglund har gett den väntade men inte mindre välkomna och mycket tydliga signalen att stopplagen för privat sjukhusvård snart skrotas. Finansmarknadsminister Odell har meddelat att spelmonopolet är på väg bort - en positiv omsvängning för hans parti, kristdemokraterna.

Regeringens liberala statsråd har också satt avtryck vilket bådar gott för de kommande fyra åren (och, som varje politisk varelse nu har i tankarna, för valet 2010). De för en bredare allmänhet och journalistkår mindre välbekanta statsråden Malmström och Sabuni har blivit uppmärksammade för sina personer och sin kompetens.

Cecilia Malmström har synts som ett positivt, nytt och kunnigt namn för EU-frågorna; t.ex. i helgens DI Weekend. Redan som europaparlamentariker gjorde hon sig ett namn, sist genom namninsamlingen för att få ett slut på parlamentets vanvettiga, månatliga flyttkarusell mellan Bryssel och Strasbourg. I strålkastarljuset på den inrikespolitiska scenen kommer hon med sin kompetens och sin personlighet att bygga förtroende såväl för sig själv som för folkpartiet och det omistliga Europaperspektivet.

Nyamko Sabuni var först den kanske mest kritiserade av ministrarna (den positionen har som bekant sedan övertagits av andra). Innan den nya integrations- och jämställdhetsministern hunnit slå sig ned i sitt tillfälliga tjänsterum i Rosenbad (i väntan på det egna departementets bildande) var hon sågad av diverse, mer eller mindre namnkunniga, debattörer och integrationsexperter. Denna prekära situation har hon, åter genom både personlighet och kompetens, vänt till en framgång. Se t.ex. porträttet i dagens DN Söndag.

Den mer välbekante Jan Björklund rivstartade i veckan med att skrota den förra regeringens halvdana gymnasiereform, för att dels kunna förbereda mer genomgripande förändringar, dels ägna grundskolan och inte minst de första skolåren ökad uppmärksamhet. Återupprätta lågstadiet kan förslagsvis bli rubriken på nästa DN debatt från skolministern.

Nu väntar vi bara på att partiledaren-utbildningsministern Lars Leijonborg ska leverera liberala reformförslag för högskolan och kraftfulla satsningar på forskningen.

Uppbackade av en ny partisekreterare i Erik Ullenhag, med förmåga att samla och lyfta partiorganisationen, kan de liberala statsråden och deras partivänner se framtiden an med tillförsikt.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: regeringen, folkpartiet, Cecilia Malmström, Nyamko Sabuni, Jan Björklund, Lars Leijonborg, Erik Ullenhag

Maria Borelius avgår

Hörde precis Fredrik Reinfeldt berätta i Ekots lördagsintervju att handelsminister Maria Borelius kommit fram till att det bästa är att hon avgår. Enligt Reinfeldt orkade hon inte i situationen som råder vänta på genomgången av hennes och hennes företags ekonomi som moderaternas jurist skulle genomföra.

Det är förstås mycket tråkigt att en nytillträdd regering, fylld av ambitiösa och kompetenta personer, drabbas av den mediestorm som varit fallet den senaste veckan. För Maria Borelius, moderaterna och den borgerliga regeringen var detta helt rätt beslut.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Maria Borelius, Fredrik Reinfeldt, moderaterna, regeringen, politik

Borgerlig Stadshusagenda (Tack Roger!)

Minst 30 öres skattesänkning, möjligheter för fler att få äga sin bostad, jobbgaranti och satsningar på skolan, med mera: det är ett starkt program för en växande huvudstad som den nya borgerliga ledningen i Stadshuset presenterat. Med folkpartisterna Edholm och Åslund som föreslås ta hand om skolan och förskolan kan den goda utvecklingen från förförra mandatperioden fortsätta.

Att kulturpolitiken också hamnar i liberala händer känns också mycket tryggt. Det tycker uppenbarligen också avgående kulturborgarrådet Roger Mogert, nu ett av socialdemokraternas blivande två oppositionsborgarråd, i kommentaren till DN.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Stockholm, politik, kulturpolitik, Roger Mogert

DN kompletterar om Bjereld

DN.se har nu kompletterat sin artikel om Ulf Bjerelds kritik mot de moderata statsråden. Jag fick ett mycket vänligt svar på min undran från Petter Forslund. Vi får se hur detta och liknande fall behandlas i medierna framöver.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, media, mediekritik, Ulf Bjereld, DN

S-märkt statsvetare om hycklande statsråd

I vilken egenskap uttalar sig en statsvetarprofessor som samtidigt är aktiv socialdemokrat och styrelseledamot i Broderskapsrörelsen? Dessa frågor har kring Ulf Bjereld varit aktuella tidigare. I dag uttalar han sig kring statsråden Stegö Chilò och Borelius, som stämplas som hycklare när de trots svartbetalning och obetalda tv-licenser sedan "gör anspråk på att företräda samhällsgemenskapen". (Se DN.) Urspunget verkar dessutom komma från hans blogg där han tydligt och klart deklarerar sin position som både statsvetare och socialdemokrat (och f.d. KPML(r):are.)

Jag tänker inte diskutera om Bjereld har rätt eller inte i denna utsaga. Han är otvetydigt i sin fulla rätt att uttala sig, både som statsvetare och som socialdemokratisk debattör. Problemet är när man inte kan vara säker på i vilken egenskap han gör det. Även om han och journalisten vill se det som en kommentar från en sakkunnig statsvetare så kan vi läsare inte vara säkra på att så är fallet. Bjerelds socialdemokratiska sympatier, uppdrag och engagemang blir i detta sammanhang komprometterande.

Givetvis ska inte våra statsvetare åläggas privat åsiktsförbud. De är i sin fulla rätt att vara engagerade också i partipolitik. Det viktigaste är att deras uttalanden ursprungsmärks. När Ulf Bjereld uttalar sig, inte minst när det handlar om den borgerliga regeringen eller sådant som på annat sätt direkt berör de politiska motståndarna till hans socialdemokratiska parti, har allmänheten rätt att få den relevanta bakgrundsinformationen. Bjereld behöver inte vara en fri och oberoende forskare för att hans åsikt ska vara intressant.

Ansvaret att informera ligger främst på journalisten. Jag har därför mejlat Niclas Lindstrand, publicistiskt ansvarig på dn.se, och författaren till notisen på DN.se, Petter Forslund, och frågat hur de ser på publiceringen.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, media, mediekritik, Ulf Bjereld, Cecilia Stegö Chilò, Maria Borelius, DN

Liberala borgarråd med viktig uppgift

Den tillträdande majoritetens borgarråd är nu föreslagna (ABC). För folkpartiets del är det förutom gruppledaren Lotta Edholm för skolfrågorna, Madeleine Sjöstedt som föreslås bli kultur- och idrottsborgarråd. Tillsammans med Ann-Katrin Åslund blir det ett mycket bra lag som ska leda jobbet med att forma folkpartiets politik för de kommande åren. Nu gäller det att sätta en liberal stämpel, inte bara på skol-, kultur- och idrottsfrågorna. Som en bärande del av majoriteten har folkpartiet ansvar och rätt att påverka hela politiken i liberal riktning.

För min egen del skulle jag inte ha något emot att få hjälpa till i det arbetet, främst med kulturfrågorna. Efter fyra år i opposition vore det en spännande möjlighet.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Stockholm, politik, borgarråd, folkpartiet, Lotta Edholm, Madeleine Sjöstedt, Ann-Katrin Åslund

Orhan Pamuk - en chans för Turkiet

Litteratur är politik - och inte minst så Nobelpriset. Förra året fick vi en vänstersinnad teaterman i Harold Pinter, arg på Bush, Blair och mycket annat. I år blev det en stillsammare, kanhända mindre uttalad men inte mindre politisk pristagare: den turkiske författaren Orhan Pamuk, en av de förhandstippade favoriterna (på min läslista står både romanen "Snö" och hans nya bok om Istanbul).

På hemmaplan är han kontroversiell efter att ha tagit upp känsliga ämnen som (givetvis) kurdernas ställning; relationen mellan islamism, sekularism och västerländskhet; och det häftigt omdebatterade folkmordet på armenierna under sultanatets sista år. (För det sistnämnda blev han t.o.m. åtalad.)

För den turkiska ledningen (regeringen och bakom kulisserna den mäktiga militären) finns nu chansen att välkomna litteraturvärldens finaste pris till en turkisk författare som går sina egna vägar. Tvivel om bristande yttrandefrihet och diskriminering kan börja undanröjas. Litteraturens roll för mänskliga rättigheter och demokrati kan manifesteras. Det vore ett favoritval för Turkiet, och för utvidningsvännerna i Europa.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Orhan Pamuk, Nobelpriset, litteratur, Turkiet, politik

Borgarrådsbekymmer: Mp och v

Med varsitt oppositionsborgarråd matchar den mörkröda och gröna delen av det rödgröna blocket socialdemokraterna och har en starkare ställning än tidigare. För att vänsterpartiet säkert skulle få ett borgarråd behövs en teknisk valsamverkan med miljöpartiet.

Både mp och v har tidigare delat upp borgarrådspost och gruppledarskap på olika personer. Så torde det åtminstone i miljöpartiets fall bli även fortsättningsvis; gruppledaren Åsa Romson valde att stanna i Stadshuset framför sin plats i riksdagen, men har uttryckt en ovilja att bli borgarråd och heltidspolitiker. Liksom vänsterns gruppledare Ann-Margret Livh har miljöpartiet efter valet också uttalat skepsis mot hela systemet med oppositionsborgarråd (till skillnad från de andra partierna, som tycker att oppositionsföreträdarna måste ha så goda förutsättningar att bedriva oppositionspolitik).

Hur mp och v hanterar sina borgarrådsposter är därmed inte bara en namnfråga utan organisationspolitik.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Stockholm, borgarråd, miljöpartiet, vänsterpartiet, politik

Borgarrådsbekymmer: Segla lugnt med Jämtin?

En rikspolitiker med global inriktning, och dessförinnan en lång period utanför den utåtriktade partipolitiken, är nog inte ett dåligt val för Stockholms socialdemokrater. Förra biståndsministern Carin Jämtin kommer säkert att göra ett bra jobb.

Kan därmed socialdemokratin segla lugnt framöver, som är arbetarkommunens ordförande Bosse Ringholms förhoppning (SvD)? Annika Billström har ännu inte erkänt sig besegrad, med flest personröster av alla socialdemokrater har hon dessutom råg i ryggen. Vi får se hur s-representantskapet bestämmer, tipset är att Billström där får betydligt större stöd än den enda egna rösten i styrelsen. Och även om styrelsen och borgarrådsduon Jämtin-Mogert avgår med segern talar erfarenheten från de gångna åren om att förlorarna i dylika strider sällan sitter still i båten. Att den gamla ledaren tvingas bort mot sin vilja bäddar inte för goda relationer.

Till en intern dålig stämning bidrar reduceringen till två oppositionsborgarråd. Den blir tung att bära för socialdemokratin, som är van att dominera de fina posterna. I majoritet har man hållit sig med sex borgarråd (i landstinget fem landstingsråd) medan koalitionskamraterna v och mp fått nöja sig med varsitt. I opposition förra gången kunde man lägga beslag på tre av de fyra oppositionsstolarna.

Även om det blir en lugnare seglats internt för Jämtin-Mogert än fallet varit under epoken Billström, så blir oppositionsarbetet en tuff uppgift. En starkare borgerlig majoritet än någonsin blir svår att rubba, särskilt om Alliansregeringen uppfyller förhoppningarna att bryta de socialdemokratiska regeringarnas tradition av Stockholmsfientlighet. Då kan vi se fram mot ett slut även för traditionen med majoritetsskiften vart fjärde år.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: borgarråd, Jämtin, Mogert, Billström, Ringholm, socialdemokraterna, Stockholm, politik

Koreakris

Samtidigt som Sydkoreas utrikesminister Ban Ki Moon är klar som FN:s blivande generalsekreterare, får hans hemlands regering sin värsta kris. Efter åratal av hotelser, förhandlingsutspel och många diskussioner i omvärlden tycks Nordkorea slutligen ha sprängt en kärnvapenladdning. Större och mindre världsledare uttrycker avsky och avståndstagande och de flesta analyser verkar i förstone både förfärade och något förvirrade. Vad är Kim-regimen egentligen ute efter? Det är den större fråga som kvarstår, jämte hur läget i det slutna landet är.

Någon kärnvapenanalytiker var inte särskilt förskräckt över att den ärftliga kommunistdiktaturen med en av världens manstarkaste militärmakter också kan ha blivit världens nya kärnvapenmakt. Är det troligt att Japan och Sydkorea nu inleder en upprustning, som t.o.m. kunde sluta med egna atombomber, eller räcker USA:s nukleära paraply?

Kanske ska grannländerna också fortsatt oroa sig mest för det nordkoreanska samhällets och ekonomins stabilitet. Även om få skulle sörja om diktaturen faller, fruktar alla det ofrånkomliga kaoset, flyktingströmmarna, de gigantiska utmaningarna i återuppbyggnaden. Det vore samtidigt en stor, fredsfrämjande och demokratiserande uppgift värdig ett verkligt världssamfund. Och när det än händer finns ingen ideal tidpunkt.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: kärnvapen, Nordkorea

(S)kuggregering

Formeringen av den socialdemokratiska "skuggregeringen" väcker naturligtvis den politiska amatöranalytikern. (Se t.ex. DN och SvD. Det handlar om gruppledarskapen i riksdagens utskott, som är det närmaste vi i Sverige kommer det fenomen som i ffa den engelska parlamentarismen är tydligt uttalat.)

Hur mycket är Göran Perssons val? Mindre än när han bildat sina riktiga regeringar, kan man anta - och får det socialdemokratiska partiet hoppas. En snart avgående partiledare som baksätesförare långt in i mandatperioden är ingen god idé. Hursomhelst är urvalet av naturliga skäl nu begränsat till de som har en plats i riksdagen - inga överraskningar av den typ som Persson gjort till sitt signum med andra ord.

De flesta av de f.d. ministrarna har nu också fått en plats i riksdagen (utplacerade på lämpliga riksdagslistor runt om i landet). Hur Thomas Bodström, som gick direkt från advokatyrket till justitiedepartementet, hanterar den mer vardagliga politiken i utskott och kammare, blir t.ex. intressant. En chans att visa politisk känsla, med sikte på tyngre roll i framtiden? Men inte bredare än att det fortfarande är rättspolitiken som blir hans område.

De som oftast utpekats som kronprinsessor och -prinsar återfinns alla på gruppledarplatser: Mona Sahlin i social-, Ulrica Messing i försvars-, Thomas Östros i närings- och alltså Bodström i justitieutskottet. Nu tydliggörs skillnaden mellan att sitta i riksdagen eller som Wallström och Lundby-Wedin ha sin plattform på annat håll.

De mer okända ledande socialdemokraterna från den gamla riksdagen har behållit flera platser; Marie Granlund, Anders Ygeman, Thomas Eneroth m.fl. Samtidigt har flera f.d. ministrar blivit utan - de kunde knappast, med många gånger skral parlamentarisk erfarenhet, lägga beslag på alla tunga poster. Statsråd som inte satt de största avtrycken men har en gedigen riksdagserfarenhet fick tunga poster: Berit Andnor i konstitutions- och Sven-Erik Österberg i arbetsmarknadsutskottet.

Om den hårda konkurrensen om de ledande skuggministerposterna får några följder för den socialdemokratiska valanalysen och strategin återstår att se. Viktigast där är förmågan till självkritik och omprövning. Det är bra för socialdemokraterna om man, som enligt Bodström, har "deppat färdigt" men mer behöver göras innan det kan bli allvar av den stenhårda opposition som utlovas. Det mesta får nog anstå tills mannen i toppen fått sin efterträdare.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: socialdemokraterna, politik, Göran Persson, Sahlin, Bodström

Politkovskajas minne förpliktar

Ryssland (och Ukraina) nämndes särskilt i det utrikespolitiska avsnittet i regeringsförklaringen. Mordet på den modiga journalisten Anna Politkovskaja (telegramnyhet just nu, t.ex. hos DN) illustrerar på ett kusligt sätt vikten av den prioriteringen.

Politkovskaja var obekväm för makten, genom sin rapportering om saker som helst skulle tystas ned, som Tjetjenienkriget och gisslandramat i Beslan 2004. Inte många andra journalister vågade vara så fria och frispråkiga. Det tragiska är att de som vågade det nog nådde betydligt fler i omvärlden än hemma i Ryssland, där mediernas frihet de facto kringskurits allt mer.

Relationerna med en försvagad rysk demokrati (om än ej försvagad stat) blir en av de viktigaste uppgifterna för Carl Bildt som ny utrikesminister. Sverige kan ta ett ansvar för Rysslandspolitiken inom EU, som ett av grannländerna vid Östersjön. Anna Politkovskajas minne förpliktar.

Försvarsminister Odenberg behöver förhoppningsvis inte ägna lika mycket kraft åt detta, men den ryska utvecklingen måste självklart ta en stor plats i den säkerhetspolitiska analysen. Framtidens försvar kan inte bara ägna sig åt konflikthantering och fredsbevarande längre bort - det finns problem i närområdet.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Ryssland, Politkovskaja, Bildt, försvaret, säkerhetspolitik

Många starka är styrkan

Lite splittring är alltid roligt när den första borgerliga regeringen på tolv år, tillika den första majoritetsregeringen på ett kvartssekel, nyss tillträtt. Så snart kvällstidningarna hämtat sig efter pangnyheten om Carl Bildts återkomst som utrikesminister, var budskapen i dag "redan osams" och "första påhoppet efter 23 minuter".

Konfliktytorna mellan våra nya stats- och utrikesministrar var bland det som analyserades mest i etermedierna och morgontidningarna, försiktigt och präglat av uppskattande av Reinfeldts mod och Bildts prestigelöshet i utnämningen och accepterandet.

Där Bildt så snabbt meddelade skiljaktig mening med de nya moderaterna var två väntade frågor: arbetsrätten och värnskatten. Att det är frågor som hanteras på annat håll än Arvfurstens palats är snarast exempel på "påhoppets" harmlöshet, än Bildts klåfingrighet. Reinfeldt kommer att leda en ministär med många starka viljor, alla kommer inte att dela alla åsikter. Samtidigt är den gemensamma viljan att göra ett bra jobb och leva upp till väljarnas förtroende, för att bli återvalda 2010.

Styrkan ligger i den breda erfarenheten och kompetensen. Tillsammans kommer statsråden att nå ut till fler svenskar än de socialdemokratiska företrädarna, där bara en syntes och bestämde.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: Bildt, Reinfeldt, regeringen, politik, val2010