Sådant som inte går att förstå

Vad tjänar det till att skriva, tycka och fundera, kan man fråga sig en dag som denna. Medan regnet faller stilla över en lantlig svensk idyll vänder tankarna gång på gång åter till den stora tragedin, massakern på Utøya och bomben i Oslo.

Efter att ha säkerställt att mina anhöriga i Oslo var i säkerhet har tankarna kretsat kring att försöka ta in det ofattbara, som bara blivit mer ofattbart med alla spekulationer, varvat med i början alltför lite fakta.

Ett sådant besinningslöst, meningslöst våld går inte att förstå. Oavsett vem det drabbar. Nu slår det också, med ett måhända slitet men aldrig mer berättigat uttryck, mot demokratins hjärta. Då menar jag inte i första hand regeringskvarteren, vilket är illa nog: För vad kan mer förtjäna beteckningen demokratins hjärta, än ett sommarläger fyllt av politiskt engagerade, demokratiskt brinnande, debattglada ungdomar?

Jag minns med värme alla de politiska ungdomssamlingar jag själv har bevistat, och kan på inget sätt få ihop de ljusa minnena från Lysekil, Barnens Ö, Umeå, Hammarö, Karlskoga och alla platser där de varit, med det fasansfulla som nu förknippas med Utøya. För mig är det alltjämt min liberala ungdoms paradis. För Jens Stoltenbergs unga partikamrater blev det i fredags ett helvete.

Aldrig har vi i vår fredliga nordiska efterkrigstid drabbats av något liknande. Självklart kommer det att ta tid att sjunka in, för oss att förstå vad det är som verkligen har hänt. Över 90 liv släckta. Över 80 av dem ungdomar, de flesta tonåringar, brutalt och kallblodigt nedskjutna i en utdragen massaker. Och länge, länge kommer spekulationerna och analyserna pågå kring gärningsmannen, hans motiv och hur han kunde genomföra detta fasansfulla.

Att terroristen som nu snabbt fått akronymen ABB hade högerextrema åsikter och möjligen en apokalyptisk vision med sig själv i högsätet som utföraren av ett nödvändigt ont, gör det hela både värre och lättare. Hur skyddar man sig mot en galning? Samtidigt kan den i skrivande stund sannolika avsaknaden av en organisation med en mer genomtänkt ideologi och ett långsiktigt hot, vara en lättnad.

Ingen gärningsman verkar i ett vakuum. ABB:s egen blandning av olika fobiska ideologiska trådar, hans hat mot "kulturmarxismen", lär förvisso ha påverkats av ett klimat och ett språkbruk med misstänksamhet mot det främmande som finns i olika grad och olika klädnad. De som ibland har byggt en politisk karriär på att odla och underblåsa sådana stämningar, får en stark uppmaning till eftertanke. Långt värre än i politisk populism och hos de värsta insändarskribenter, frodas dock hatet och misstänksamheten oförblommerat i olika nätfora där även ABB verkar ha fått näring. Annars verkar han ha haft svårt att finna ett sammanhang, hans engagemang i det förvisso högerpopulistiska men ändå numera någorlunda tillkammade Fremskrittspartiet tycks ha blivit kort.

Oavsett bakgrund och eventuella ideologiska motiv kan en sak sägas säkert: Det som terroristen ABB utfört är ren ondsint galenskap. Och det har han gemensamt med all terrorism, återigen oavsett motiv, organisation eller tillvägagångssätt. Hatet, vansinnet och det i grunden omänskliga har alla terrorister och terrordåd gemensamma. De räknar inte med människovärdet. Det gör dem själva på ett plan, i sina motiv och gärningar, till omänskliga. Och ändå är det människor som utför dessa handlingar. Den förfärliga ekvationen är vad vi måste fortsätta vrida och vända på, försöka begripa, för att om möjligt förebygga, finna och hindra galenskapen.

Som många har sagt och skrivit är det nu, när demokratin och vårt öppna samhälle har angripits, som vi visar vilka vi är. Risken med terrordåd är alltid att alla extra, hårda klutar sätts till för att, på något sätt psykologiskt, i efterhand försöka hindra det som redan hänt. En effekt av ett förvisso i sin omfattning och karaktär omfattande, men isolerat nidingsdåd, kan dock bli en positiv samhörighet och uppslutning kring de goda värden som denne man inte stod för, utan behov av att rikta vrede och hämndbegär mot "den andre".

Norges ledare har hittills visat föredömligt ledarskap med medkänsla och kraftfullhet. Statsminister Stoltenberg får välförtjänt beröm. Angreppen mot demokratin och rättssamhället ska bemötas med demokrati och rättsstat. Osloborgmästaren Stang uttrycker en mycket citerad, i en del i omvärldens ögon kanske naiv men tydlig ståndpunkt: Mer säkerhet kan inte lösa våra problem, vi måste lära ut respekt.

Rädslan får inte besegra oss, eller förleda oss i irrationella överreaktioner. Vi ska besegra rädslan, med ett kallt huvud och ett varmt hjärta. Läs gärna DN:s huvudledare i dag: Var inte rädda, och PJ Anders Linder i SvD. På DN Debatt skriver Anna-Lena Lodenius om ensamma farliga män. Lisa Bjurwald skriver i Expressen om "den slutgiltiga konsekvensen av den intoleranta retorik som infiltrerat Europa". Några bekanta bloggare som har uttryckt sin bestörtning, sorg och ilska är Jesper Svensson, Mathias Sundin, Hanna Lager, Kent Persson, "Tokmoderaten" Antonsson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Norge, Oslo, Oslobomb, Utöya, Utoya, Utøya, ABB, terror, terrorism, högerextremism, kulturmarxism, demokrati, Stoltenberg, Stang

Liberalt lackmustest - om alkohol och etiketter

Går det att vara liberal och anhängare av en restriktiv alkoholpolitik? Frågan är förstås retorisk; liberaler har haft och har en avgörande betydelse för att värna och utveckla vår svenska alkoholpolitik. Samtidigt är alkoholpolitiken, baserad på pris och tillgänglighet genom höga skatter och detaljhandelsmonopol, för vissa något djupt oliberalt.

Alkoholpolitiken har utvecklats genom åren, anpassats till tiderna, överlevt EU-inträdet och bibehåller ett starkt folkligt stöd. Motboken har avskaffats, mellanölet har kommit och snabbt försvunnit igen från livsmedelsbutikerna, lördagsöppet har införts, sortimentet har växt, servicen har stärkts med bl.a. omfattande beställningshjälp. Utvecklingen har kantats, och delvis drivits av, en rad stridsfrågor.

Gårdsförsäljning är det senaste stridsäpplet. Tillskyndarna ser en stor möjlighet för små, lokala företag, för turism och tillverkning för en mer levande landsbygd. Men en del förespråkare ser uppenbarligen också gårdsförsäljningen i samma roll som oss skeptiker: som ett sätt att undergräva Systembolagets monopol. Kanske leder det istället fram till ytterligare ett steg i alkoholpolitikens utveckling: min partivän Carl B Hamiltons förslag om att tillåta hembeställning skulle öka Systembolagets servicegrad och vara en hjälp för de små, lokala vintillverkarna som gårdsförsäljningen sägs vara till för. Vinet man har provat på vingården kan beställas för att finnas att hämta när man återvänder hem. (DN Debatt, DN 1, 2, 3.)

Gårdsförsäljningens problem är att den, för att inte otillbörligt gynna svenska tillverkare, måste göras så vid att vi hamnar mycket långt ifrån idén om en idyllisk, och ganska exklusiv, landsbygdsnäring. En utredning har föreslagit en så omfattande ”gårdsförsäljning” att dörrarna skulle riskera att öppnas för alla alkoholtillverkare i världen att öppna vin- och spritbutiker varsomhelst i Sverige. Förutom att redan detta i praktiken underminerar detaljhandelsmonopolet, är det förmodligen samtidigt inte nog ”rättvist” för att kunna förenas med det svenska EU-undantaget som ger den formella grunden för detta monopol, vilket bl.a. justitiekanslern har varnat för (DN).

Som sagt: Om man har målet att, som Stockholmscenterns ordförande Per Ankersjö, avskaffa alkoholmonopolet ser man förstås inte detta som ett problem överhuvudtaget. Ankersjö ser att Hamiltons förslag skulle stärka Systembolaget – och är föga förvånande mot. (Aftonbladets ledarskribents angrepp på Hamilton från andra hållet säger kanske mer om vissas behov att svartmåla alla Alliansföreträdare och tillskriva dem möjligen omedvetna men alltid ondsinta uppsåt.) Men de gårdsförsäljningsvänner som säger sig värna den restriktiva alkoholpolitiken bör ta sig en ytterligare funderare.

Liberalismen är bred, och min liberalism är en pragmatisk ideologi, som syftar till att uppnå största möjliga frihet och lycka åt människor. (Därav motiveras, efter en noggrann avvägning, den frihetsinskränkning som en restriktiv alkoholpolitik innebär, genom den större frihetsvinsten för t.ex. alkoholister, anhöriga, brottsoffer och indirekt alla samhällsmedborgare och skattebetalare.) Liberalismen har inga färdiga utopier, men det är en samhällsbyggande ideologi, där själva byggandet och samvaron i samhället står i centrum. Och i ett sådant samhälle går det inte att alltid hävda sin egen maximala frihet – denna begränsas av när andras frihet inskränks av våra handlingar och önskemål.

Ibland ägnar sig liberaler åt att kalla andra liberaler oliberala. Det gäller inte minst i alkohol- och narkotikadebatten, som verkar vara ett slags liberalt lackmustest. Ibland ägnar vi oss istället åt att sätta etiketter, prefix, på oss själva och andra. Sådana etiketter kan vara väl motiverade. Att säga, som de flesta men inte alla av oss folkpartister, att vi är socialliberaler, säger något om vilken slags liberal politik vi vill driva.

Socialliberalismen är temat för det senaste numret av den utmärkta tidskriften Liberal Debatt (som fått en ny, än mer utmärkt form). Ett särdrag som jag själv brukar lyfta, kommer fram i intervjun med förre Folkpartiledaren och mångas socialliberale hjälte, Bengt Westerberg: den generella välfärden – som ger välfärdssamhället bred förankring och samtidigt, genom att ”de generalla systemen löser många problem”, innebär att mer kraft kan läggas på insatser för ”de verkligt utsatta grupperna”. Westerberg talar, i Bertil Ohlins tradition, om ”det glömda Sverige”. Det har Folkpartiet all anledning att göra även i dag.

En god grund läggs genom att läsa Håkan Holmbergs inledande betraktelse över liberalismen, som vanligt läsvärd när han hävdar den gemensamma liberala tråden: ”Det är vilseledande att tala om ett idémässigt brott mellan klassisk liberalism och socialliberalism. I den liberala traditionen finns en öppenhet för nya frågeställningar och en övergripande kontinuitet i vissa grundvärden, som alltid framkallat ilska hos antiliberaler,” som ingressen lyder.

I grunden är vi alla liberaler.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om liberal, liberalism, socialliberalism, liberaler, alkohol, alkohol, alkoholpolitik, gårdsförsäljning, detaljhandelsmonopol, Systembolaget, Carl B Hamilton, Per Ankersjö, Bengt Westerberg, Håkan Holmberg, Liberal Debatt

Stockholms vattenytor ska värnas

Idén om ett badhotell i vattnet utanför någon av Kungsholmens stränder lever fortfarande. Vi i Folkpartiet motsatte oss "badringen" i Riddarfjärden, och vi är också skeptiska till en placering i Ulvsundasjön. Jag får ganska gott om utrymme att berätta om detta i senaste Vårt Kungsholmen (s 4) liksom i Östermalmsnytt (s 4-5). Det handlar inte om dålig arkitektur eller nej till nya spännande idéer: det handlar om kombinationen av idé och, framför allt, platsen.

Det ska mycket till för att man ska exploatera Stockholms vattenytor, som jag citeras i tidningen. Däremot ska vi fortsätta att utveckla Stockholms stränder och kajer så att fler, stockholmare och besökare, kan njuta av de öppna vattenytor som är en av Stockholms stora tillgångar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om badhotell, badringen, Ulvsundasjön, Kungsholmen, Stockholm, Folkpartiet

Tänk gärna nytt, men glöm inte det redan tänkta

Bristen på fler framtidsreformer inför Alliansens andra mandatperiod har varit ett ämne för oro och kritik för Alliansens vänner och tillskyndare. Detta verkar regeringen nu vilja göra något åt, med sin i dag aviserade framtidskommission. Och det är förvisso en rad viktiga ämnesområden som de fyra partiledarna tar upp och lovar behandla.

Gott så. Det behövs säkerligen nya tankar för att möta utmaningarna kring demografi, integration, jämställdhet, jämlikhet och miljö. Men innan man börjar leta nya tankar, finns kloka tankar redan tänkta.

Alliansens problem är inte ett tomt idéskafferi. Idéer finns det gott om. Regeringens eget globaliseringsråd, en av förre Folkpartiledaren Lars Leijonborgs främsta prioriteringar, kom för lite drygt två år sedan med en rad viktiga förslag. Att genomföra många av dem - slopad värnskatt, höjd gräns för statsskatt, forsknings- och utbildningssatsningar, m.m. - skulle ge regeringen en diger agenda. Att reformera arbetsmarknaden vore ett välkommet område för arbetsmarknadens parter. Arbetsmarknadens funktionssätt har också långtidsutredningen lämnat förslag kring.

En minoritetsregering har förvisso en svagare ställning än förra mandatperiodens majoritetsregering. Då kan en framtidskommission vara en bra väg framåt. Men reformambitioner krävs även i nutid, för att vinna fortsatt förtroende för framtida majoriteter.

Bloggar gör bl.a. Ulf Bjereld, Thomas Böhlmark, Jesper Svensson, Hans Åberg. Om Globaliseringsrådets rapport i maj 2009: DN, E24, SvD, SR Ekot, SVT. Om regeringens framtidskommission: DN Debatt, SvD.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Alliansen, regeringen, framtiden, framtidskommission, globaliseringsrådet, långtidsutredningen, Lars Leijonborg, värnskatt, statsskatt, forskning, arbetsmarknad