torsdag, november 18, 2010

Bygg staden ännu vackrare, högre, tätare och bättre

Att Stockholm är en av världens vackraste städer är kanske inte en utsaga som kan kallas helt objektiv när den kommer från en stockholmare (om än inflyttad), än mindre från en Stockholmspolitiker. Men att Stockholm med sina "årsringar" av arkitektur från olika epoker, sitt kuperade och av vatten präglade stadsmiljölandskap, är vackert torde få ha invändningar mot.

Stockholm är också en levande stad, stadd i ständig förändring. Stadsmiljölandskapet är i allra högsta grad format av människan - inte bara med hus utan med markutfyllnader och kanaler som har skapat land ur vatten, eller gjort öar av land. Hela regionen, som staden i vid bemärkelse nu innefattar, har sprängt tvåmiljonersvallen räknat i antal invånare. Vi har ambitioner och möjligheter att  bli en riktig världsstad, inte i kraft av invånarantalet men tack vare att vi har en kritisk massa av människor, tillsammans med de internationella kommunikationer, kontakter, kulturliv, näringsliv, osv som det medför. Vi har många fler huvudkontor för multinationella storföretag än andra jämförbara städer, vi har en internationellt erkänd filmfestival, ett omvittnat framgångsrikt Konserthus med tillhörande filharmonisk orkester, osv.

Detta ska vi bygga vidare på. Även i fysisk bemärkelse. Det är verkligen dags att Asplunds bokpalats Stadsbiblioteket, Celsings Kulturhus, Tengboms Konserthus, Östbergs Stadshus, osv, får sina nutida motsvarigheter. Byggnader som syns och låter tala om sig och som har en bra funktion - det är kännetecknande för Stockholm.

När årets Kasper Salin-pris för framstående arkitektur delas ut har inget Stockholmshus funnits med sedan Bonniers konsthall 2006, och som DN rapporterar anses Stockholm fegt och snålt i arkitektkretsar. Det är oerhört tråkigt. Vi kan bättre.

I diskussionen om byggande i Stockholm återkommer många till kostnaderna, men ännu mer till det ökända NIMBY-fenomenet. Bygg gärna, men inte här. Förstör inte min utsikt, min promenadväg, mina minnen.

Konservatismen som NIMBY-folket och även instanser som Skönhetsrådet och Samfundet S:t Erik får representera, behövs förstås. Få vill tillbaka till rivningshysteri, få önskar en tid av högmod som föraktfullt åsidosätter tidigare generationers kunskaper och åsikter om arkitektur. Men det får inte gå för långt. De konserverande synpunkterna ska vägas in, sedan ska ett väl övervägt beslut fattas.

Stadsbyggnadsdebatten har också kommit att handla om höga hus. Där tvekar jag inte: vi ska inte göra ingrepp som förstör Stockholms silhuett, som Folkpartiet har gjort helt rätt i att bejaka. Den är ett historiskt landmärke i sig. Det betyder inte att vi inte kan bygga landmärken, som fogas till, kompletterar, bryter av. Höga hus i Värtan, på nordvästra Kungsholmen, vid stadens ytterpunkter, eller längs med Brunkebergsåsens gamla sträckning - det är stockholmsk byggnadstradition att ta vara på. Planerna för gasklocksområdet förtjusar, samtidigt som jag varje gång jag ser Söder torns rumphuggna profil frågar mig: varför vågade de inte bygga högre?

I Västra City kommer vi ha chansen att tillföra något nytt till staden, i dess mest centrala delar, istället för det breda spårområde som i dag löper som ett sår längs med Klara sjö. Vid Slussen finns stora möjligheter - där sista ordet uppenbarligen inte är sagt. Till skillnad från det nya S-borgarrådet Tomas Rudin, som intervjuas av SvD, ser jag inte en rekonstruktion av 30-talets sönderfallande betongkoloss som en lösning. Däremot delar jag helt hans vrede över Stockholm Waterfront Building.

Staden är inte färdigbyggd. Vi ska bygga nytt. Och då ska vi bygga bra. Stockholm Waterfront Building är ett stort underbetyg åt vår stadsbyggnadspolitik och stadsarkitektoniska strategi. Ett av stadens absolut bästa lägen, kanske det bästa, förfuskas och förfulas på detta trista sätt. Här hade vi kunnat byggas något som fått synas, här var verkligen plats för en märkesbyggnad, i samklang med och kontrast till Stadshuset och kyrktornen. Istället har vi fått ett trist kontorshus som ser ut som om det har luftlandsatts från något industriområde fullt av likadana fantasilösa lådor.

Staden byggs för människorna, och dagens och morgondagens människor behöver och efterfrågor mer och annan bebyggelse än forna tiders. Men vi uppskattar även det historiska, kontinuiteten. Vi vill se spektakulär och spännande arkitektur - men vi vill också trivas. Arkitekturen är till för människorna. Se där en tanke som inte bara kan ge det försprång i ekologiskt byggande som Sverige har, enligt DN-artikeln i dag. Utan även ge grunden till en spännande, högkvalitativ stadsbyggnadspolitik som både vinner priser och människors varaktiga uppskattning.

Också stadsmiljöborgarrådet Per Ankersjö bloggar. Här finns verkligen potential för en spännande diskussion - och, som sagt, för spännande stadsbyggnation!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

4 kommentarer:

Hans Åberg sa...

Om man står på Södermälarstrand och tittar ut över fjärden upp mot andra sidan - vad heter den där lilla lustiga byggnaden framför Waterfront Building?

Rasmus på Kungsholmen sa...

Det är väl konferenshallen som hör till komplexet... och den tycker jag ju faktiskt är lite spännande, iaf inte fantasilös!

Hans Åberg sa...

Jag trodde kanske det var stadshuset...

Rasmus på Kungsholmen sa...

Du tillhör uppenbarligen den humoristiska ironiska generationen mer än jag. Åtminstone så här efter budgetpresentationsdag och körövningskväll! :-) Men visst, ur ett visst perspektiv blir Stadshuset något slags fondprydnad till Waterfront...