Jag är knappast ensam om att förvånas, och faktiskt förfäras en smula, över höjda direktörslöner mitt i nedförsbacken till en tuff lågkonjunktur. I dag är det SEB som har stått i fokus och fått utstå kritik från både statsministern och oppositionsledaren, och dessutom sägs diskvalificera sig från bankgarantiprogrammet.
Givetvis ska duktiga människor som arbetar hårt kunna tjäna bra med pengar och naturligtvis är det ägarnas och chefernas sak att bestämma vad deras anställda får i lön. Vi behöver mer lönespridning i Sverige, utbildning och entrepenörskap måste löna sig bättre. Prestationsbaserad lön kan vara en god idé om den tydligt kan knytas till ett resultat man kan påverka. Och det resultatet kan förstås vara att prestera bättre än andra också i en nedgångsperiod.
Men - löneförhöjningar eller bonusar i mångmiljonklassen som vi har sett den senaste tiden riskerar att undergräva förtroendet såväl för de enskilda företagen som för näringslivet i stort och i förlängningen hela vårt ekonomiska system. Särskilt som argumenten inte verkar gå ihop. Först försvaras bonusar i goda tider med att det är viktigt med resultatrelaterade löner. Sedan omvandlas de till fast lön i nedgångstider, när bonuskriterierna annars skulle leda till att det inte blev några extrapengar.
Direktörslönerna går alltså upp med konjunkturen. Och sedan går de... upp när konjunkturen går ned. Utan synlig eller tydlig koppling till bättre prestationer än konkurrententerna.
Marknadsekonomins och kapitalismens fiender har all anledning att som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin kritisera överdrifterna.
Intressant om SEB, direktörslön, bonus, bankgaranti, finanskris, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar