fredag, april 27, 2007

Person och politik

En intensiv folkpartivecka går mot sitt slut, från riksmöte med fokus på allt som levereras i främst utbildningspolitiken, över en partiledares annonserade avgång, till alldeles nyss domarna i dataintrångsrättegången (se t.ex. här och här).

För att börja med det senaste så är den rättsliga processen inte avslutad, men givetvis är det en befrielse inte bara för Johan Jakobsson och Niki Westerberg personligen utan även för folkpartiet att åtalet mot dem ogillas. Det ger en betydligt bättre grund för det avstamp som Sveriges liberala parti nu måste ta.

Veckans nummer av den intressanta veckonyhetstidningen Fokus har rubriken "Vem behöver folkpartiet?" Veckans fokus försöker beskriva utvecklingen inför Lars Leijonborgs beslut att avgå, och det som nu tar vid. Det är politik som spänning - sådant som många av oss politiska varelser gillar att läsa - om än med mitt perspektiv halvt inifrån inte helt rättvisande i alla detaljer. Bilden att Stockholms länsförbund skulle ha bedrivit ett långsiktigt underminerande arbete med en enda utpekad, självklar kandidat känner jag t.ex. inte igen. Talet om Jan Björklund och Cecilia Malmström som de två starkaste kandidaterna (med Björklund troligen som favorittippad) är inget spel för gallerierna.

Motsättningen mellan socialliberaler och så kallade kravliberaler har blivit populär i beskrivningen av folkpartiet och återkommer även i Fokus. Det känns för mig som en konstgjord motsättning. Självklart finns olika åsikter i olika frågor, ibland enligt en höger-vänster-definition, men få folkpartister låter sig automatiskt placeras in på en sådan förenklad skala.

Själv kan jag kanske definieras som en kluven liberal - med stark tro på marknadens kraft och frihandel, men också en stark övertygelse om nödvändigheten av gemensamt ansvarstagande och behovet av vissa offentliga ingripanden och regleringar. Och det är väl socialliberalism i mina ögon - en pragmatisk syn på hur vi kan värna alla människors frihet. En dualism där frihet inte kan existera utan rättvisa men där definitionen av jämlikhet och medlen att uppnå den skiljer sig markant från socialismen.

Socialliberalismen är dock allt annat än kravlös snällism. De som tjänar på att sätta socialliberalism i motsats till de senaste årens utveckling som man gärna kallar kravliberalism, är politiska krafter som gärna skulle se folkpartiet reduceras till något otydligt, välmenande och helst lite dumsnällt - och därmed ofarligt.

I Fokus kompletteras reportaget om folkpartiets partiledarval väl av Hans Bergströms analys. Folkpartiet behöver inte byta politik, men många ansåg att vi behövde byta partiledare. Ett nytt ledarskap behöver och borde inte betyda någon större sakpolitisk omläggning. Politiken, inte personen är det viktiga - Björklund, Malmström, eller vem det nu blir. Däremot kan förpackningen, kommunikationen alltid förbättras - och fler områden än skolan lyftas fram.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

2 kommentarer:

Anonym sa...

En teoretisk fråga: Vad innebär "gemensamt ansvartagande" för dig? Och hur definierar du gränsen mellan denna kollektiva ansats och det individuella ansvaret?

Rasmus på Kungsholmen sa...

Gemensamt ansvarstagande är förstås ett vagt och vittfamnande uttryck. Det jag här främst menade var det vi gemensamt finansierar via skattsedeln; ffa jämlik utbildning, solidarisk hälso- och sjukvård och ett socialt skyddsnät (företrädesvis med försäkringsupplägg). Sedan finns förstås också en privatmoralisk mening i det hela, det vi inte kan eller bör lagstifta eller skattefinansiera men som ändå är ett gemensamt ansvar för hur samhällsväven hålls ihop, på en civilsamhällelig nivå. Bägge delarna bygger givetvis på ett i botten individuellt ansvar, med den liberala utgångspunkten i den enskilda människan.

Rent konkret om gränsen du efterfrågar (sällan knivskarp): vi ska erbjuda en bra och jämlik utbildning, inte helt söka utjämna utfallet av människors livsval.