Orimlig skatt söker rimligare utformning

Alliansregeringen är på god väg att infria ytterligare att av sina vallöften, omstöpandet av fastighetsskatten. Denna skatt med urgamla anor (minns Gustav Vasas fogdar) har länge varit en av de mest avskydda och kontroversiella, inte minst för sin uppfattade oförutsägbarhet och orimlighet. Skatten tas inte bara ut på något man inte har någon avkastning av, utan utgår dessutom från ett i stunden fiktivt värde baserat på de senaste husaffärerna i grannskapet. "Vanliga människor" med ordinära löner eller pensioner, i populära, ofta kustnära orter som fått betala dyrt för sitt boende eller tvingats från hus och hem på ålderns höst, har utgjort den negativa bilden av denna orimliga skatt.

Samtliga regeringspartier har under oppositionsåren drivit kampanj mot fastighetsskatten - men de nya moderaterna verkade ta intryck av dess rent fiskala kvaliteter. Den gamla sanningen om det lätta i att beskatta "föda, fastigheter och fattigt folk" äger alltjämt sin riktighet. Människor måste äta, bo, och de flesta av oss med på sin höjd normala inkomster har ingen möjlighet att bli skatteflyktingar genom att flytta oss själva eller några tillgångar utomlands.

Fastighetsskattens positiva sida är alltså att det är en stabil skattebas som ger goda inkomster, till skillnad från den samhällsekonomiskt betydligt mer skadliga förmögenhetsskatten har den. Men fastighetsskattens utformning de gångna åren har saknat legitimitet.

Det borde leda till förändring - men ett avskaffande är i mina ögon en felprioritering. Vår nya alliansregering gör det ju också till en dygd att inte avskaffa skatter utan finansiering och för en sådan för finansminister Anders Borg oprioriterad skatt gäller finansiering inom samma sektor, dvs bostadspolitiken. Och det är väl där det blir tokigt: vare sig den kommunala fastighetsavgiften på 4.500 kronor per småhus eller 900 kronor per lägenhet, eller än mindre den förändrade reavinstbeskattningen, känns klockrena som alternativ. Uppdrivna priser och minskad rörlighet på bostadsmarknaden är troliga konsekvenser.

Om detta skriver bl.a. DN:s ekonomiske krönikör Johan Schück mycket klokt i förra veckan och i dag.

I många andra länder, vars skattepolitik och skattetryck i övrigt inte brukar framhållas som någon modell för högskattevänner, är fastigheter en etablerad, stabil och legitim skattebas. Ofta utgör fastighetsskatten den viktigaste inkomstkällan för den lokala nivån, för skolor och andra välfärdsnyttigheter.

Den vägen borde vi välja även i Sverige genom att göra fastighetsskatten helt lokal. I dag består en stor del av kommunernas budgetar av olika statsbidrag. Kommuner med populära semesterorter, där permanentbebyggelse omvandlas till sommarhus för att kanske åter bli permanentboende efter pensioneringen, brottas med att få de lokalt skattskrivnas pengar att räcka till gator, avlopp och äldreboenden. Genom en låg, nationellt fastställd men lokalt budgeterad fastighetsskatt kunde detta avhjälpas. Kommunernas självbestämmande kunde öka.

Avarterna med en skenande fastighetsskatt i populära områden, där i skräckexemplet rika sommargäster driver upp priserna och i förlängningen driver bort fastboende med normala eller låga löner och pensioner, kan åtgärdas genom en annan beräkningsgrund. Istället för ett tänkt värde baserat på det aktuella marknadsvärdet i området, vore inköpspriset uppräknat med inflationen enligt KPI en rimligare taxeringsgrund.

Avdragsrätt och uppskovsmöjligheter kan också ses över.

Regeringen har nu presenterat sitt förslag till lösning, men samtidigt tillsatt en utredning. Den kan förhoppningsvis landa i ett klokt förslag.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: politik, skatter, fastighetsskatt,