Med RUT, flexibilitet och inkomstspridning mot klyftor och fattigdom

Ökande inkomstskillnader beskrivs som ett problem som hotar sammanhållningen i Sverige - både av Socialdemokraterna (SvD Brännpunkt), och av den moderata finansministern (DN 28/12). Och det är naturligtvis inte bra om människor som har det dåligt ställt, får det sämre. Ett generöst och finmaskigt välfärdsnät är en viktig socialliberal principfråga, för en fungerande och framgångsrik marknadsekonomi.

Men att framgångsrika, hårt arbetande, högutbildade, risktagande och nydanande människor, som skapar välstånd för många fler, får utdelning för det: Det kan aldrig vara ett problem ur liberal synvinkel. Problemet är inte någras rikedom utan att alltför många har det alltför knapert.

Och lösningen för dem med lägre inkomster, små marginaler och svårigheter att få vardagen att gå ihop - det är framför allt arbete, och utbildning som en väg mot arbete.

Socialdemokraterna Juholt och Waidelich beskriver i dag något förutsägbart "klyftor" som ett stort problem i sig, när sanningen ju är att Sverige nog länge haft alltför små inkomstskillnader. Men sedan är de i flera stycken lösningen på spåren. Betoningen av arbete och utbildning är helt riktig. Likaså behovet av bra omställningsmöjligheter.

Därför borde de också glädjas över den fortsatta framgången för RUT-avdraget. Medan det manligt dominerade hantverksavdraget ROT, som vänstern brukar ha betydligt mindre problem med, stabiliseras, ökar omfattningen och antalet användare av RUT kraftigt, som framgår av DN i dag (ej på nätet). Tjnsteföretagens organisation Almega kan berätta om 1.600 nya företag sedan RUT infördes 2007, om 11.700 som arbetar hel- eller deltid - och om att tre av fyra anställda är tidigare arbetslösa.

Kanske innebär dessa förnyade positiva tecken (fler och tryggare anställningar, fler expanderande småföretag, i en sektor som traditionellt domineras av kvinnor) att Socialdemokraternas påbörjade omsvängning kring RUT-avdraget fullbordas. Fler än barnfamiljer har nytta och glädje av RUT-avdraget, och kan bidra till denna nya branschs fortsatta expansion med "vita" jobb.

Sedan borde Juholt och Waidelich fundera allvarligt över om en återställarpolitik för det övriga skatteområdet är en framgångsväg, för Socialdemokraterna och för Sverige. Signalerna från det fortfarande största oppositionspartiet är som vanligt förvirrande: är det skatteöversyningsmannen Leif Pagrotskys utlovade rapport som gäller, och hans indikationer om att återställarna nog bör bli få? Eller den mer populistiska retoriken från Juholt/Waidelich på Brännpunkt i dag om att de med "mycket höga inkomster" också har "råd att betala lite mer i skatt"?

Med 20 procents statsskatt och 5 procents värnskatt är det redan så i allra högsta grad. Och det är fortfarande ett hinder för utbildning, företagande och tillväxt, ett problem som måste åtgärdas - vilket Folkpartiet gör helt rätt i att fortsätta driva. Kombinera med goda omställningsmöjligheter genom höjda tak som slår vakt om inkomstbortfallsprincipen i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna - och en dos flexibilitet på arbetsmarknaden. Då är vi en god bit på en framgångsväg mot klyftor och fattigdom.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, klyftor, inkomstskillnader, inkomstspridning, skatt, arbete, utbildning, värnskatt, flexibilitet, flexicurity, inkomstbortfallsprincipen, Håkan Juholt, Tommy Waidelich, Brännpunkt, Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet