Lärarlöner - långsiktig prioritering i kristider

När krisstämningen tilltar i världsekonomin handlar politiskt ledarskap om att prestigelöst prioritera. Även med våra goda statsfinanser utgör ett osäkrare internationellt läge osäkerhet även för lilla, exportberoende Sverige. Sannolikheten för att höstens budget ser annorlunda ut än tidigare skisserat, är med andra ord rätt stor.

Prioriteringarna handlar om vad vi har råd med, och vad som ger bäst effekt - långsiktigt eller kortsiktigt. En bred skattesänkning i form av ett femte jobbskatteavdrag har sina onekliga fördelar för såväl privat- som samhällsekonomin. Men det är också dyrt, och Sverige går in i denna ekonomiska osäkerhetsperiod med ett redan avsevärt lägre skattetryck framför allt mot låg- och medelinkomsttagare än innan Alliansen tog över 2006.

Då kan det vara smartare att prioritera en mindre, mer riktad skattesänkning som har strategisk betydelse: minskade marginalskatter, som gör det mer lönsamt att utbilda sig, driva framgångsrika företag och göra karriär. Höjd gräns för statsskatt, samt även slopad värnskatt, är två viktiga reformer som Folkpartiet gör rätt i att fortsätta driva.

För liberaler med starkt socialt samvete, som tillskyndar generell välfärd, finns dock som Jan Björklund påpekade i sitt sommartal i helgen en ännu viktigare reform än alla dessa skattesänkningar: att rätta till de brister som fortfarande råder i sjukförsäkringen. En bra, generös och rättssäker sjukförsäkring är en viktig del av ett fungerande, legitim välfärdssystem. Det är ett kärnvärde som Folkpartiet ska fortsätta driva - för att det är sakpolitiskt rätt, men onekligen också för att det är rätt profilfråga för ett liberalt parti.

Kriser ska hanteras kortsiktigt men med sikte på det långa perspektivet. Och i det perspektivet är utbildning oförändrat viktigt, i hög- såväl som lågkonjunktur. Reformerna för att vända den svenska skolan på en riktigare kurs är till stor del introducerade och börjar få effekt, men viktigast av allt är att denna skola bemannas av besjälade, kunniga och engagerande lärare. Och precis som för andra som utbildar sig och gör karriär, måste det löna sig att satsa på läraryrket - och att överhuvudtaget kunna göra karriär som lärare. Gunnar Wetterberg ger, som vanligt välformulerade, argument i samma sak.

Folkpartiets tredje prioritering, ett för svensk arbetsmarknad något kontroversiellt inlägg i lönebildningen, är nödvändig. Att toppstudenter inte vill bli lärare är som Jan Björklund skriver i sitt nyhetsbrev "inte bra för Sveriges framtid – läraryrket är av strategisk vikt om vi ska hävda oss väl i den internationella konkurrensen. Därför bör staten medverka till att skapa utvecklings- och karriärmöjligheter inom läraryrket med en tydlig löneutveckling."

Staten ska bidra med sin del till karriärvägar och betala för lektorer - om kommunerna medverkar genom att för sin del höja lönerna. (En statlig skola hade förstås varit smidigast - en profilfråga som Folkpartiet, tyvärr, får fortsätta driva ensamt). En förutsättning är också att arbetsmarknadens parter, och andra yrkesgrupper, accepterar att lärarna lyfts i löneligan.

Det borde inte vara svårt att acceptera - för att framtidens skolbarn ska få den bästa möjliga undervisningen, och för att Sverige ska stå väl rustat när framtida kriser sveper över världen.

DN, SvD 1, 2, Jan Björklunds nyhetsbrev och sommartal, Bloggar: Carin Carlsson (som inte vill se att läraryrket utvecklas mot ett skråväsende - men gillar karriärvägar och lönespridning), Linnéa Darell, Folkpartiet Järfälla

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, kris, konjunktur, statsbudget, skattesänkningar, jobbskatteavdrag, marginalskatt, värnskatt, statsskatt, sjukförsäkringen, generell välfärd, lärare, lärarlöner, lektorer, Folkpartiet, liberalism, Jan Björklund