onsdag, juni 29, 2011

När kulturjournalistik blir personangrepp

Det ska fan vara kulturpolitiker – eller för den delen kulturtjänsteman. Åtminstone om man ska försöka reformera kulturstödet i Stockholm, och ska behaga kulturjournalister som Aftonbladets Claes Wahlin. I dag skriver Madeleine Sjöstedt en med rätta eldfängd replik i Aftonbladet (ej på nätet men på Madeleines blogg).

Månad efter månad har vi kunnat ta del av frontalangrepp eller nålstick som går ut på hur vi i princip vill riva ned det fria kulturlivet, och helst snabbt och i hemlighet. Främst i skottgluggen har min partivän Madeleine Sjöstedt stått, men än värre är hur den opolitiske tjänstemannen Patrik Liljegren, som kulturstrategisk chef ansvarig för kulturstödet, har hängts ut.

Priset (hittills är väl bäst att säga) togs när Madeleine Sjöstedt helt i förbigående, i en artikel som handlade om något helt annat, etiketterades som kulturslaktare och Patrik Liljegren som hennes kulturslaktarlärling (AB 18 juni).


Ingen annanstans än på kultursidan kan man i traditionella medier ta del av liknande osakliga personangrepp. Från en upphöjd parnass, där man alltid ger sig själv sista ordet, nedsablas motargumenten; beteckningen kulturjournalistik med sin förmenta opartiskhet förlänar demoniseringen en ytterligare dimension. Med det självpåtagna tolkningsprivilegiet görs kategoriseringen av meningsmotståndarna till en etablerad sanning. Inte bara det eventuella medlet kritiseras, utan målet och avsikten stämplas som ondsint.

Vad är det då vi gör som förtjänar denna vildsinthet? Först ska påpekas att det totala kulturstödet till det fria kulturlivet har ökat med över en tredjedel sedan 2006. Därtill har vi efter många år och många kritiska utsagor från kunniga bedömare i och utanför kulturlivet om det befintliga kulturstödssystemet, slutligen tagit tjuren vid hornen. Kritiken har handlat om bristande långsiktighet och motiveringar; inlåsningseffekter och därmed sammanhängande svårighet att komma in i systemen för nya aktörer – och svårigheter att förnya sig för stödmottagare; risken för att stigande lokalkostnader urholkar stödet. Vi har velat säkerställa armslängds avstånd mellan politiken och stödfördelningen.

Detta har vi talat om mer konkret i över ett år. I höstas fick vi förnyat förtroende av stockholmarna att styra staden och förvalta deras skattepengar, och i höstens budget för staden kom uppdraget om en översyn med syfte att stimulera produktivitet, konstnärlig förnyelse och kvalitet. Det nya stödet ska främja etablerandet av nya initiativ och aktörer, stärka svagt företrädda publikgrupper, och kopplas till oberoende kvalitetsmätning.

Den öppna process som Wahlin och några till har gjort sitt bästa för att misstänkliggöra och förlöjliga är nära nog unik i kommunala sammanhang. Istället för att ta fram ett eget förslag med hjälp av utvalda experter, har kulturförvaltningen med den politiska majoritetens tillskyndan valt att till arbets- och referensgrupp bjuda in en mängd personer vars kunskap och erfarenhet man såg sig ha nytta av, från verksamheter som både tar emot och står utan kulturstöd i dag. Hela vägen har öron och ögon i kulturnämnden och förvaltningen varit öppna för alla synpunkter och intryck. När förslaget blivit mer konkret diskuterades det på ett seminarium öppet för Stockholms kulturliv. Och efter sommaren kommer det skriftliga förslaget.

I normala fall kommer kulturnämndens handlingar ett par veckor innan nämnden. Nu utvidgas den öppna processen ytterligare – bl.a. för att stilla den oro som Claes Wahlin har gjort sitt bästa att underblåsa. Vi har ingenting att dölja utan är tvärtom övertygade om att den öppna diskussionen gör förutsättningarna ännu bättre att få det bästa möjliga kulturstödssystemet. Samrådet och ett beslut senare i höst gör systemet sjösätts ett år senare, men det ligger ingen prestige i datumet.

Vårt uppdrag är att förvalta stockholmarnas förtroende och den frågan avgörs lyckligtvis inte av Aftonbladets kultursida.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Inga kommentarer: