Rasmus (liberal)

Graffiti är också konst

2012-01-19T13:09:00.000+01:00

Skadegörelse är alltid skadegörelse. Det som målas olovandes på andras, eller allmänt ägda, väggar, elskåp, parkbänkar osv kan aldrig accepteras, oavsett om det är "fula" taggar eller "fina" graffitimålningar. Stockholms stads nolltolerans och policy om snabb sanering av klotter är i mina ögon den enda rimliga vägen. Om något önskar jag att saneringen skulle kunna ske ännu snabbare, men det är förstås också en fråga om resurser.

Även när det inte handlar om förstörelse av enskild egendom, kan det inte vara vem som helst förunnat att hursomhelst ta det offentliga rummet i anspråk på ett sätt som väcker anstöt. Det är att utnyttja sin frihet på ett sådant sätt att andras frihet inskränks.

Men nolltoleransen mot skadegörelse och klotter har ibland gått för långt - som det ofta blir när en fråga är hårt omdebatterad så bildas två motståndarläger med allt djupare vallgravar, dit man obönhörligen ska vallas. Att försöka stå i gråskalans ingemansland är inte en position som accepteras beredvilligt.

Graffiti generellt har ibland hamnat i skottlinjen. Och därför måste det, hur märkligt det än kan tyckas, sägas: Graffiti är självklart också konst. Föreställningarna och påståendena om graffiti och klotter eller skadegörelse, liksom kriminalitet i vidare bemärkelse, är många. Som kulturpolitiker har jag ofta önskat mer fördjupning.

Gatukonsten, illegal eller inte, omfattar ju också mer än graffiti. En hel del är mer accepterat i bredare lager av stockholmare, det må vara gulliga katter, stickade prydnader på stolpar eller lekfulla budskap på utbytta gatstenar. Även om det är mindre omfattande, och inte skadegörelse som en sönderklottrad parkbänk eller gångtunnel, så är det likväl tillståndslöst.

Stockholms stads klotterpolicy ibland ha gått till överdrift. Den är också skriven i en annan tid med den problematik och problembild man hade då. Kanske är det läge för översyn både av policyn och av tillämpningen.

Arbetet mot klotter och skadegörelse måste fortsätta - men gärna med en mindre rigid tolkning i vissa fall, som bl.a. min partivän och kulturnämndskollega Madeleine Sjöstedt signalerar i DN i dag. Vi ska balansera yttrandefrihet, rätten till det offentliga rummet och äganderätt på ett bra sätt utifrån en liberal kompass.

Jesper Svensson och Madeleine Sjöstedt bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, klotter, graffiti, gatukonst, Stockholm, Stockholms stad, klotterpolicy, Folkpartiet, Madeleine Sjöstedt

En Stadsteater att vara stolta över

2012-01-14T18:25:00.000+01:00

Rekordmånga gäster, ökande andel barn och unga, och fler nöjda besökare än någonsin - 2011 blev ett rekordår för Stockholms Stadsteater. Det är något för alla stockholmare att vara stolta över - liksom för många fler att glädjas åt; en stor del av teaterns besökare är ju grannar i länet eller ännu mer långväga. Ett omfattande utbud av både bredare och smalare pjäser, en fantastisk ensemble och personal, och en mycket professionell ledning ger förklaringen till de för snart sagt varje år ökande besöksströmmen.

I våras fick jag det hedrande uppdraget att ingå i styrelsen för denna fina institution som ofta kallas, och sannerligen är, "stockholmarnas teater". Från att tidigare ha varit en av de många nöjda besökarna, har jag nu under ett antal månader börjat bekanta mig med teaterns styrning och inre liv. Det är ett av de roligaste förtroendeuppdragen man kan ha, och teatern kan också känna att man har ett starkt mandat och stöd från stadens politiska ledning - inte bara från oss i Folkpartiet och kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt känner att vi

De egna framgångarna har mötts av ett ökat stöd från staden - som utgår som ett koncernbidrag som täcker det som formellt sett är ett planerat underskott i aktiebolaget Stockholms Stadsteater AB. 2011 höjdes detta stöd från 210 till 220 miljoner kronor. Det betyder att skattebetalarna, via sina bolag i koncernens Stockholms Stadshus AB, står för den största delen av kostnaden för varje teaterbiljett. Och det är en klok och strategisk satsning. Att vår stad har Skandinaviens ledande och en av Europas mest framgångsrika teatrar borgar inte bara för rika kulturupplevelser - det stärker också den kulturella infrastrukturen i vår stad, liksom Stockholms varumärke som en öppen, tolerant och progressiv stad.

Att sätta rekord är upplyftande - men också uppfordrande. Förväntningarna och kraven ökar. Men för att nå framgång ska vi också våga pröva och satsa på nya och vågade projekt. Allt kommer inte bli succéer - men Stadsteatern kan känna ett starkt stöd från såväl stockholmarna som Stockholmspolitiken när man går vidare.

Madeleine Sjöstedts blogg, SvD Kultur.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, teater, Stockholm, Stadsteatern, Stockholms Stadsteater, Folkpartiet, Madeleine Sjöstedt

Folkpartiet konkretast i Kungsholmspolitiken

2012-01-14T14:58:00.003+01:00

Folkpartiet driver de mest konkreta lokala frågorna på Kungsholmen - åtminstone att döma av dagens reportage i lokaltidningen Vårt Kungsholmen om partiernas lokala prioriteringar. Tillgång till och kvalitet på barn- och äldreomsorgen återkommer hos flera av partierna, men Folkpartiets gruppledare Charlotta Schenholm lyfter fram två viktiga punkter: Strandparken och Fridhemsplan.

Charlotta Schenholm (FP).

Vi i Folkpartiet diskuterar alltid lokalpolitik, vrider på frågorna för att ta ställning och bestämmer vad vi ska prioritera. Och att fullborda Kristinebergs Strandpark har varit en av våra viktigaste frågor under det gångna året. Vi kommer att fortsätta arbeta för att den park som har utlovats kan bli av, i full skala, inte som någon halvmesyr. Nordvästra Kungsholmen med alla tusentals nya invånare, inte minst alla barn, behöver sin gröna lunga.

Utvecklingen kring Fridhemsplan är också något som Folkpartiet kommer att hålla ögonen på. Mycket är på gång i området från Hantverkargatan/Fridhemsplan/Drottningholmsvägen längs S:t Eriksgatan till S:t Eriksbron: Nybyggnationen i kvarteret Basaren, galleriaplaner vid Åhléns, påbyggnader av hus, trafiksäkerhetsfrågorna inte minst i den livsfarliga korsningen Fleminggatan/S:t Eriksgatan... Folkpartiet vill att staden ska ta ett helhetsgrepp på denna utveckling, och vi har fått stöd i stadsdelsnämnden. Som det står i Vårt Kungsholmen så planeras ett öppet möte i frågan under våren.

Hur vill du utveckla Kungsholmen? Vilka möjligheter ser du? Vilka skönhetsfläckar, befintliga eller hotande? Det gäller att göra rätt från början och tänka långsiktigt när vi planerar vår stad, med allt från gator och parker till barn- och äldreomsorg. Hör gärna av dig till oss!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kungsholmen, Folkpartiet, politik, lokalpolitik, Fridhemsplan, Strandparken, Charlotta Schenholm

Only in America...

2012-01-03T17:53:00.000+01:00

Amerikansk politik väcker intresse långt utanför det stora landets gränser - vi är många som fascinerat följer turerna inom och mellan de två stora partierna. Ofta är det kanske mer "politics" än "policies" som står i centrum för intresset - dvs det politiska spelet snarare än de viktiga sakfrågorna. Så blir det kanske särskilt när man själv inte direkt berörs av, eller har någon djupare kunskap om, många av de sakfrågor som diskuteras.

Därför riktas detta spännande valår 2012 fokus mot republikanernas nomineringsval. Så verkar förvisso fallet till stor del vara också i USA, med ett som det verkar aldrig sinande flöde av debatter, och minutiös bevakning av de olika kandidaterna, deras gamla snedsteg och nya grodor, och högst varierande positioner i opinionsmätningarna.

Men den republikanska agendan, åtminstone när den ska appellera till de egna kärnväljarna som röstar i primärval och "caucuses", får skillnaden och oförståelsen för de prioriterade sakfrågor som ändå nämns, att öka än mer. Det är helt enkelt svårt att förstå hur rätten att bära vapen, aborträtten, och civilståndsmöjligheterna för personer av samma kön, kan väcka så oerhört stort intresse. En riktig republikan ska säga ett långtgående ja till det förstnämnda, och benhårt nej till de två senare. Och är dessutom renlärig klimatskeptiker.

Hur det konservativa draget hårddras under primärvalskampanjen visar det, med europeiska ögon, hårresande ställningstagandet från Rick Perry - guvernör i den näst största delstaten Texas som ekonomiskt och befolkningsmässigt skulle motsvara ett större EU-land: Ett nej till aborter under nära nog alla omständigheter, inklusive efter incest och våldtäkt. (Han har då hunnit tydliggöra att abort ändå kan tänkas när kvinnans liv är i fara.) (NY Times 1, 2).

Ett annat exempel på kraven på rättrogenhet är den ständige, men oälskade, favoriten Mitt Romneys avståndstagande från sin egen sjukvårdsreform då han var guvernör i Massachussetts (en lösning som i mycket liknar president Obamas, av republikanerna hårt kritiserade reform).

Som påpekas i snart sagt alla analyser och rapporter från amerikansk politik, så är det valsystemet med två partier vars mest hängivna sympatisörer vaskar fram respektive presidentkandidat, som lägger grunden till dessa egenheter. Only in America...

För de flesta amerikaner - den stora skaran väljare som kallar sig oberoende, liksom säkerligen många registrerade republikaner och demokrater - är det nog ändå andra frågor som står högst på agendan. Hälso- och sjukvården, socialförsäkringssystemen, utbildningsväsendet och inte minst jobben och ekonomin är ämnen som vilken svensk eller europé som helst skulle känna igen sig i. Kanske skulle vi hoppas att klimat- och miljöfrågorna fick större uppmärksamhet.

En utdragen republikansk primärvalskampanj utan en tidig självklar segrare kan vara både en välsignelse och en förbannelse för dem som, oavsett övriga politiska prioriteringar, helst av allt vill ersätta Barack Obama med en republikan i Vita huset. Om det innebär en chans att diskutera de stora frågorna som angår de många väljarna, kan det bli en tillgång att under flera månader stå i fokus och få visa upp sig för väljarna. Men om allt fortsätter kretsa mer kring sängkamrar än skattkamrar - då kommer nog de många oberoende väljarna att tänka sig för både en och två gånger.

I de amerikanska inrikespolitiska frågor som ofta är de sakfrågor som slår igenom i rapporteringen även hos oss, ligger de flestas sympatier mer eller mindre övervägande hos demokraterna. Och USA:s roll för världen när det gäller att sätta agendan för t.ex. kvinnans rätt att välja, eller lika rättigheter oavsett vem man älskar, ska förstås inte underskattas. Men i de ämnen som i praktiken angår oss mer direkt kring ekonomin, jobben och inte minst frihandeln, skulle många nog få ifrågasätta sin självklara identifiering med demokraterna. Ett balanserat politiskt system, med konflikt men även samverkan mellan och inom partierna i Washington DC, skulle nog vara mer smakligt inte bara för amerikanerna utan också för oss: En demokratisk president som måste samverka med konstruktiva, mittenorienterade kongressrepresentanter från bägge partier känns som ett ideal att stilla drömma om. Verkligheten med det oerhört konfliktinriktade, nästan låsta politiska systemet, med alltmer utrerade positioner från bägge partier, befinner sig långt därifrån.

Amerikanernas val är deras eget. Vi andra kan inte sätta oss till doms över ett land som verkar så likt och förebildligt, men samtidigt är så annorlunda. Vi får hänge oss åt "politics", och "policies", på avstånd. Förundras, förfäras och förföras. Och hoppas att det blir i en bildlig skattkammare, och inte i andras sängkammare, som valet i november avgörs.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, USA, uspol, republikanerna, demokraterna, abort, samkönade äktenskap, val 2012, Barack Obama, Rick Perry, Mitt Romney, Iowa

Stolta traditioner och ljusnande framtid

2012-01-03T17:02:00.001+01:00

I början av ett nytt år kan vi konstatera att vi lever i spännande tider. Det är kanske alltid lätt att utmåla sin egen tid och dess problem som särskilt ödesdigra - men med de ekonomiska konvulsionerna, klimatutmaningen, och de världspolitiska förhållandena mer i spel än på 20 år, torde början av 2010-talet onekligen komma att räknas som en avgörande tid i människans moderna historia. Och utvecklingen beror sist och slutligen på mänskliga, i många fall politiska, beslut.

Hur världen ska se ut i framtiden beror i hög grad på hur världens politiska ledare väljer, och orkar, att visa ledarskap. Och på vilket sätt människor kommer att agera, och reagera, i förhållande till sina ledare och de politiska besluten.

I dessa tider är det särskilt intressant att vara politiskt aktiv. Sverige må, ekonomiskt, miljömässigt och politiskt, vara en lugn vrå av världen men vår verklighet och vardag påverkas av omvärlden, och kommer att förändras.

Liberaler gillar och tror på framtiden. Inte ensidigt optimistiskt - vi är ofta kluvna, vi ser möjligheterna men också hoten. Att ta vara på möjligheterna och att gardera sig mot hoten, de som härrör från andra människor likväl som andra faktorer, är nödvändigt för att nå framgång. Den goda framtiden infinner sig inte automatiskt.

Folkpartiet är Sveriges liberala parti, en del av en av vårt lands mest framgångsrika regeringar, ett parti med en stolt historia - och förhoppningar om en ljus framtid. Att vi ägnar oss åt politik beror ju på att vi vill göra skillnad, att vi tror och vet att våra idéer och värderingar är viktiga och ur vårt perspektiv oundgängliga för den goda framtid vi alla hoppas på.

För att möta framtiden håller vårt parti nu på att ta fram ett nytt program, som ska antas på landsmötet 2013. I ett partiprogram kan och ska allt rymmas, alla politikområden, nära och fjärran; ingen politisk fråga är för stor och nästan inte för liten. Men vissa frågor är naturligtvis särskilt viktiga; vissa oföränderligt återkommande - demokrati, mänskliga rättigheter, jämlik tillgång till bra utbildning; andra just för denna tid - klimatfrågan som måste få sin lösning, den demografiska utvecklingen, den ekonomiska krisen.

Ett antal programgrupper har arbetat eller arbetar fortfarande med delområden och deras rapporter blir sedan en del av underlaget för hela partiprogrammet. Om programarbetet kan du läsa här. Just nu genomförs också en övergripande enkät om de stora liberala utmaningarna och framtidsfrågorna. Den har skickats ut till alla Folkparti-föreningar och alla medlemmar, och är öppen att besvaras även av andra. Enkäten hittar du här. Anna Starbrink, Jesper Svensson bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, liberalism, Folkpartiet, partiprogram

Med RUT, flexibilitet och inkomstspridning mot klyftor och fattigdom

2011-12-30T10:11:00.000+01:00

Ökande inkomstskillnader beskrivs som ett problem som hotar sammanhållningen i Sverige - både av Socialdemokraterna (SvD Brännpunkt), och av den moderata finansministern (DN 28/12). Och det är naturligtvis inte bra om människor som har det dåligt ställt, får det sämre. Ett generöst och finmaskigt välfärdsnät är en viktig socialliberal principfråga, för en fungerande och framgångsrik marknadsekonomi.

Men att framgångsrika, hårt arbetande, högutbildade, risktagande och nydanande människor, som skapar välstånd för många fler, får utdelning för det: Det kan aldrig vara ett problem ur liberal synvinkel. Problemet är inte någras rikedom utan att alltför många har det alltför knapert.

Och lösningen för dem med lägre inkomster, små marginaler och svårigheter att få vardagen att gå ihop - det är framför allt arbete, och utbildning som en väg mot arbete.

Socialdemokraterna Juholt och Waidelich beskriver i dag något förutsägbart "klyftor" som ett stort problem i sig, när sanningen ju är att Sverige nog länge haft alltför små inkomstskillnader. Men sedan är de i flera stycken lösningen på spåren. Betoningen av arbete och utbildning är helt riktig. Likaså behovet av bra omställningsmöjligheter.

Därför borde de också glädjas över den fortsatta framgången för RUT-avdraget. Medan det manligt dominerade hantverksavdraget ROT, som vänstern brukar ha betydligt mindre problem med, stabiliseras, ökar omfattningen och antalet användare av RUT kraftigt, som framgår av DN i dag (ej på nätet). Tjnsteföretagens organisation Almega kan berätta om 1.600 nya företag sedan RUT infördes 2007, om 11.700 som arbetar hel- eller deltid - och om att tre av fyra anställda är tidigare arbetslösa.

Kanske innebär dessa förnyade positiva tecken (fler och tryggare anställningar, fler expanderande småföretag, i en sektor som traditionellt domineras av kvinnor) att Socialdemokraternas påbörjade omsvängning kring RUT-avdraget fullbordas. Fler än barnfamiljer har nytta och glädje av RUT-avdraget, och kan bidra till denna nya branschs fortsatta expansion med "vita" jobb.

Sedan borde Juholt och Waidelich fundera allvarligt över om en återställarpolitik för det övriga skatteområdet är en framgångsväg, för Socialdemokraterna och för Sverige. Signalerna från det fortfarande största oppositionspartiet är som vanligt förvirrande: är det skatteöversyningsmannen Leif Pagrotskys utlovade rapport som gäller, och hans indikationer om att återställarna nog bör bli få? Eller den mer populistiska retoriken från Juholt/Waidelich på Brännpunkt i dag om att de med "mycket höga inkomster" också har "råd att betala lite mer i skatt"?

Med 20 procents statsskatt och 5 procents värnskatt är det redan så i allra högsta grad. Och det är fortfarande ett hinder för utbildning, företagande och tillväxt, ett problem som måste åtgärdas - vilket Folkpartiet gör helt rätt i att fortsätta driva. Kombinera med goda omställningsmöjligheter genom höjda tak som slår vakt om inkomstbortfallsprincipen i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna - och en dos flexibilitet på arbetsmarknaden. Då är vi en god bit på en framgångsväg mot klyftor och fattigdom.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, klyftor, inkomstskillnader, inkomstspridning, skatt, arbete, utbildning, värnskatt, flexibilitet, flexicurity, inkomstbortfallsprincipen, Håkan Juholt, Tommy Waidelich, Brännpunkt, Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet

Vad vill Socialdemokraterna?

2011-11-24T15:33:00.000+01:00

Som folkpartist kan jag förstå att man ibland vill drömma sig tillbaka till fornstora dagar. Som då Folkpartiet samlade 35 mandat i stadsfullmäktige - eller något senare åtminstone över 20.

Men att göra nostalgin till sakpolitiskt rättesnöre är ändå inte att rekommendera.

I Stockholm är Socialdemokraterna för närvarande förskonade från våldsamma inre slitningar i personfrågor. Till skillnad från på riksplanet kan man försöka ägna sig åt sakfrågor. Men vad är det då för profilfrågor man väljer?

Bevara Slussen! Rädda TV-eken!

Bilden Socialdemokraterna vill förmedla är alltså av ett parti som vill slå vakt om en snart 80 år gammal, söndervittrande, mörk, otrygg, överdimensionerad och allmänt snuskig trafikkarusell. På kartan ser den kanske vacker ut, en modell av funktionalismens 30-tal - då slumpmässigt nog också Socialdemokratins storhetstid tog sin början.

Man vill också stå upp för ett gammalt, sönderfallande träd som dömts ut av trafikkontor och trädexpert som trafikfarligt och döende. Parallellerna till Gustav Vasas 1500-tal är kanske inte lika partilinjära som när det gäller Per Albins 30-tal men bevarandet är den röda tråden.

Det är knappast så att Socialdemokraterna vill att fotgängare på Oxenstiernsgatan, eller kollektivtrafikanter och andra som vågar sig på en passage under eller genom de mörka passagerna mellan Söder och Gamla stan, ska få trädgrenar och betongklumpar i huvudet.

Det är inte heller så att de har en alternativ vision att visa upp - framför allt inte för den naturlitvis mångfaldigt större frågan, Slussen, och framför allt inte någon vision som de delar med sina oppositionskamrater.

Det är nostalgin som talar - och den gäller framför allt det egna partiets flydda storhetstider. Om de kan återupprättas med hjälp av dagskonjunkturellt populistiskt röstfiske i de mest brännande upprops- och demonstrationsfrågorna - därom lär meningarna gå isär. Säkerligen också inom det egna partiet.

Ur medieflödet om Slussen och tv-eken: SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Stockholm, tv-eken, radioeken, Slussen, Socialdemokraterna, nostalgi

Viktiga barnböcker - och en viktig debatt om anakronismer och censur

2011-10-20T11:41:00.003+02:00

Barnböcker är viktiga för barns utveckling - och en omistlig del av vårt kulturarv. Vissa delar av det kulturarvet fortlever helt av egen kraft, och dagens barn kan njuta av Astrid Lindgrens och Lennart Hellsings fantasivärldar. Andra äldre delar av barnlitteraturen lever endast vidare i enstaka antikvariska eller arkiverad exemplar, och i nu vuxna och åldrande personers minnen. Men även där finns sådant som skulle kunna ge glädje - och vidga vyerna för dagens barn, och förstås även för vuxna i deras omgivning som tar del av läsningen.

Klassikerserier av olika slag är en klassiker i litteraturvärlden. På barnbokssidan är det tunnare beställt. Det är bakgrunden till att Svenska Barnboksinstitutet (SBI), där jag sitter med i styrelsen, har startat ett projekt i blygsam skala kring böcker som är "läsvärda om, och om igen". Då inställer sig förstås nästa delikata bekymmer: Vilka böcker ska ges ut? Och vilka eventuella förändringar kan behöva göras i dessa?

Expressens ledarsida angriper i dag SBI:s planerade klassikerutgivning av flera skäl. Dels för att vi överhuvudtaget vill ge ut böcker - för att staten, vars förlängda arm vi sägs vara, inte ska ge ut böcker. Dels för att redaktionsgruppen och utgivaren i en bok som är aktuell för utgivning vill lyfta ut några sidor med innehåll som anses kränkande.

Barnboksinstitutet är en stiftelse och ett nationellt centrum för barn- och ungdomslitteratur, mer om vad SBI är och gör kan du läsa här. Finansieringen är till största delen ett stöd från utbildningsdepartementet för vår forskningsroll, men utöver att tillsätta en ordförande styr inte regeringen styrelsen, som består av representanter för Föreningen Svenska Tecknare, Stockholms universitet, Svenska Förläggareföreningen och Sveriges Författarförbund. Dessutom har styrelsen själv valt att välja in två representanter för Stockholms stad. Staden ger ett stöd som är riktat till den publika verksamheten, vilken också har genererat en bonus.

Gör det SBI ofriare än t.ex. universiteten eller andra forskningsinstitut?

Utgivningen av barnboksklassiker är en uppgift som SBI har åtagit sig där det inte finns kommersiellt intresse. Staten, eller staden, har naturligtvis inte heller något att göra med denna utgivning. Det har inte heller styrelsen, utöver beslutet att genomföra utgivningen. Valet av böcker och utgivarskapet vilar på chefen Jan Hansson och en redaktionsgrupp.

Om Stockholms stad, Folkpartiet Liberalerna eller regeringen hade blandat sig i detta - då hade det varit relevant att tala om censur.

Istället väljer Expressens ledarsida att angripa valet att ta bort ett par sidor i Einar Nermans "Gubbar med rim". Det är en slags antologi med material från andra håll. Relevansen och värdet även för dagens barn bedöms stort. Några sidor innehåller dock formuleringar som är helt klart daterade och i dagens språkbruk och samhälle helt klart skulle anses kränkande - det handlar om ordet "neger".

Beslutet att ge ut boken, och i så fall vad man ska göra med dessa sidor, är på inget sätt oproblematiskt. När styrelsen rådfrågades inför chefens och redaktionsgruppens beslut, var min första reaktion att sidorna naturligtvis skulle vara kvar. De ger ju en korrekt skildring av den tidens språk - utan att de då var rasistiska. På så sätt är de en del av litteraturhistorien.

Men den här utgivningen handlar inte i första hand om litteraturhistoria, utan om ett levande kulturarv. Böckerna ska inte läsas av studenter eller vuxna som del i studier av det tidiga 1900-talets människosyn och språkbruk i barnlitteraturen. De ska läsas av barn och unga i dag.

Så här kommenterar SBI:s chef Jan Hansson i ett mejl:

"Einar Nermans bok är av mycket hög konstnärlig kvalitet med såväl omfattande intertextualitet som referenser till konsthistoriskt avgörande utvecklingar. Nermans förmåga att kombinera textytor och illustrationer gör boken unik och mycket värdefull sedd i en barnlitteraturhistorisk kontext. Verket är alltför värdefullt för att undanhållas nya generationer av läsare. Nerman skulle dock idag aldrig ha uttryckt sig som han gjorde 1931 och de avsnitt som lyfts ut, utan att handlingen påverkats, kan onekligen uppfattas som kränkande. Avsnitten kommer att finnas på Svenska barnboksinstitutets hemsida så att var och en kan göra sin egen bedömning och infoga sidorna i boken." (Min kursivering.)

En utgivare måste alltid besluta om vad han ska ge ut, i vilket skick. Redigering av ett befintligt äldre material är förstås mer känsligt än förändringar av ett nytt, outgivet manus. Icke desto mindre är det en inte onaturlig process.

Debatten om barnlitteratur, kulturarv, hur ett historiskt men fortfarande relevant material ska användas i dag, är viktig att föra. Censur är aldrig något vi ska ägna oss åt men även för en yttrandefrihetsälskande liberal är verkligheten inte svart och vit. I det här fallet känns censuranklagelsen något överspänd.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, politik, litteratur, censur, barnlitteratur, barnböcker, Einar Nerman, Svenska Barnboksinstitutet, SBI, Expressen

En budget för kulturens huvudstad

2011-10-11T13:03:00.001+02:00

I dagarna läggs sista handen vid Stockholms stads budget - det är tiotals miljarder som fördelas till skola, omsorg, gator, parker, snöröjning och alla en kommuns andra myriader uppgifter. Reformer och satsningar räknas oftare i miljoner.

Glädjande nog verkar kulturen nästa år få del av en hel del sådana satsningar. Stockholms kulturliv uppstår, skapas och konsumeras till största delen utan politikers inblandning. En del av det fria kulturlivets verksamhet kan vi stödja från stadens sida. Och så har vi stockholmare stadens egna kulturinstitutioner. Alla dessa tre delar är viktiga.

Nu ökar stödet till det fria kulturlivet, med hela 15 miljoner kronor. Det är mycket pengar i en budget som i år ligger på drygt 100 miljoner, och som sedan 2006 då Folkpartiet tog över ansvaret för kulturen i Stadshuset har ökat från 70,6 miljoner.

Vi har länge talat om att kulturen behöver mer pengar - också från andra håll än skattebetalarna. Stadens stöd till en verksamhet ska också främja samarbeten och annan finansiering. Det är en del av bakgrunden till den förestående förändringen av kulturstödssystemet. Vi behöver fler och nya aktörer som gör Stockholms kulturliv mer utmanande, spännande och roande. Att vi kan lägga på en så rejäl summa från stadens sida förbättrar förstås förutsättningarna ytterligare för att nå dessa mål.

Med det fria kulturlivet stödjer vi det nyskapande och nutida. Men även kulturarvet, stadens minne, får sin del: Stadsmuseet och Medeltidsmuseet får enligt uppgift ytterligare sju miljoner att röra sig med. Två miljoner från skattebetalarna, och fem miljoner från museibesökarna själva genom återinförd entréavgift.

Vi har stått stolta över vår fria museientré - att fler besöker våra museer, gärna återkommande, är något positivt. Men det är ingen principfråga, och museerna måste också kunna ha och utveckla en bra verksamhet för sina besökare. Nu får besökarna bidra litegrann till detta, och resultatet ska förhoppningsvis bli ännu bättre utställningar och programverksamhet. Om en biljett som föreslagits kan användas ett helt år, kan det ju dessutom också fortsättningsvis bli många återkommande besök.

Läs mer: DN 1, 2, SvD, kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedts blogg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, politik, kulturstöd, museer, Stadsmuseet, fria kulturlivet, fri entré, Stockholm, Stockholms stad, Folkpartiet, Madeleine Sjöstedt

Basaren: Ett hus i staden står aldrig ensamt

2011-10-01T17:35:00.002+02:00

Högst upp på Hantverkargatan ligger Basaren - ett lågt, långsträckt sutterränghus, en speciell men samtidigt typisk representant för sin tid, det tidiga 1930-talet, med stolta grannar i Kungsholmens gymnasium och den bastanta brandstationen. Vackert, men slitet och kanske inte längre så funktionellt sett till dagens stad och dess invånares behov. Istället vill tomträttsinnehavaren, Stockholms Kooperativa Bostadsförening, bygga nytt - 44 lägenheter och butiker i bottenplanet ska det bli.

Basaren i dag - bild från Wingårdhs i Stadsbyggnadskontorets tjänsteutlåtande.

Att bygga på en så speciell plats, och ersätta ett så speciellt befintligt hus, ställer höga krav. Vi vill se något vackert, som speglar det bästa av i dag. Många efterfrågar mer vågad arkitektur i Stockholm, och kvarteret Basaren är en sådan plats. Det första förslaget från Wingårdhs arkitektkontor var med sin rundade Bauhauskänsla också något både nytt och anpassat till platsens särskilda villkor. Och det väckte föga förvånande känslor, inte minst p.g.a. höjden; även om det knappast handlade om någon skyskrapa stack det upp en bra bit över kringliggande hus, inklusive Kungsholmens gymnasium. Till slut drogs det tillbaka - liksom även nästa, lägre förslag som också fått en mer traditionell utformning i övrigt och ansågs för tråkigt.

Basaren, nybyggnadsförslag 1 och 2, från Wingårdhs.

Nu kan det bli tredje gången gillt. Ett arkitektförslag med spännande rundade former, men lägre än det första förslaget, ska förhoppningsvis falla många på läppen.

Basaren, senaste förslaget, från Wingårdhs i SBK:s tjänsteutlåtande.

Basaren-processen illustrerar inte bara utmaningarna i ett enskilt byggnadsprojekt - det pekar på villkoren och behoven när vi bygger vidare på vår stad, i en befintlig stadsmiljö som ändå aldrig blir färdigbyggd.

Med ett objekt som Basaren blir det extremt tydligt att ett enskilt byggnadsprojekt aldrig kan ses isolerat. Det måste sättas in i sitt sammanhang - hur det påverkar stadsbilden, men också hur det passar in i en långsiktig strategi för området. Och området i fråga - Kungsholmens urbana centrum mellan Fridhemsplan och S:t Eriksbron - är i högsta grad i behov av en sådan helhetsstrategi. Vilket vi i Folkpartiet också har föreslagit, och vunnit gehör för i stadsdelsnämnden.

Här blandas arkitektur från olika epoker med kommers, service, trafik och framför allt människor av alla de slag, och alla tider på dygnet. Här väcks förslag på nya våningsplan ovanpå befintliga hus, och en ny galleria av gamla kontor. Här finns behov av ökad trygghet och säkrare trafik, av mer grönska och större utrymme för människor. Det är en häftig stadsmiljö med sina fula och snygga sidor - och högst delade uppfattningar om vad som är vad. Det de flesta nog kan enas om är att det är en stadsmiljö med stor potential att bli mycket bättre.

Om nya Basaren i Vårt Kungsholmen nr 38/2011...

Kvarteret Basaren och Fridhemsplans-området - det enskilda förnyande tillskottet och en stadsmiljö i omvandling med behov av helhetstänk - är som gjorda för att illustrera idéerna med nya Arkitektur Stockholm. Och kanske även dess inbyggda motsättningar.

Stadens nya årsringar ska synas tydligt - även när man kompletterar en befintlig stadsmiljö. Det verkar överdrivet att ha som grundläggande krav om det handlar om ett nytt hus mitt i ett gammalt kvarter - även om en modern glasfasad förstås kan tillföra något vackert till en husrad i det sena 1800-talets stenstad. På Basarens fristående, smala sutterrängtomt är det dock befriande med ett hus som inte försöker smälta in - och riskerar att bli en pastisch.

Och stadsbyggnadsstrategier ska finnas för utvecklingsområdena. Sådana finns flera av på Kungsholmen - självklart vår nya sjönära stadsdel i nordväst, men även det slitna, blandade, älskade Fridhemsplan-S:t Eriksgatan.

...och reaktioner, med klubbat förslag, i samma tidnings nr 39.

En storstad som växer och utvecklas gör det ju nämligen överallt. Även gamla kvarter lever och förändras. Bäst då att ha en helhetsblick, så att helheten kan bli ännu bättre än bara summan av delarna. Arkitektur Stockholm kan putsas på, men är helt klart på rätt väg.

Lokaltidningen Vårt Kungsholmen har skrivit om nya Basaren och nya galleriaplanerna.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, stadsbyggnad, Arkitektur Stockholm, Kungsholmen, Fridhemsplan, Basaren, Folkpartiet

Stockholm uppmärksammar Strindberg

2011-09-08T14:20:00.000+02:00

Varje år har sina jubileum, men nästa år är det dags för 100-årsminnet av en av våra största författare, August Strindberg, som gick bort 1912. Hur detta jubileum ska uppmärksammas har varit omdiskuterat. I Stockholm, där Strindberg levde och verkade under större delen av sitt liv och som han har skildrat i många av sina mest kända och älskade verk, har vi höga ambitioner.

Stadsteatern, i vars styrelse jag sitter, har uppdraget att samordna stadens Strindbergs-aktiviteter. Och det kommer att bli en hel del: på ett eller annat sätt kommer alla hans 64 pjäser att aktualiseras, och Strindberg kommer att spelas på alla teaterns egna scener. Stadens övriga kulturinstitutioner är förstås inblandade, biblioteken givetvis, och t.ex. Liljevalchs; den store författaren var ju också bildkonstnär. Och givetvis kommer mycket att ske utanför stadens egna verksamheter och kontroll, vilket bara är att välkomna.

Strindbergsmuseet och Strindbergs Intima Teater är förstås viktiga aktörer och arenor. Och nu står det klart att Strindbergsmuseet får en kvarts miljon, som man äskat extra, för Strindbergsåret.

Madeleine Sjöstedt bloggar, och har med M-kollegan Ariane Bucquet Pousette berättat den glada nyheten.

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, Strindberg, Stockholm, Strindbergsåret, 1912, 2012, Stadsteatern, Strindbergsmuseet, Strindbergs Intima Teater

Intressant?

Räkna med miljarder

2011-09-06T21:43:00.001+02:00

Matematik var aldrig mitt favoritämne, men nog kunde även det bli roligt och intressant när det lossnade. (jag minns rentav en viss förtjusning i derivata). Jag hoppas att många fler av dagens och morgondagens elever oftare skulle få den känslan, när bitarna faller på plats.

Utvecklingen har ju tyvärr gått åt motsatt håll; matematikresultaten i svensk skola har sjunkit, liksom våra placeringar i internationella kunskapsjämförelser. Och ett sviktande intresse bland framtidens studenter och yrkesvägväljare för såväl matematik som andra naturvetenskapliga ämnen, där mattekunskaperna ju ofta är en bärande del, är i förlängningen ett problem för svensk konkurrenskraft.

Matematiksatsningen som Jan Björklund kunde presentera i dag är därför väldigt välkommen - vilket fler verkar tycka, att döma av reaktionerna från såväl lärarfacken som det största oppositionspartiet. Att utbildningsministern får loss flera miljarder på en sådan specifik skolsatsning är inte bara en framgång för Folkpartiet i budgetförhandlingarna - det är en framgång för svensk skola, för lärarna och på sikt för Sverige.

Att utbildningsministern vill lägga sig i hur undervisningen bedrivs kan förvisso upplevas som provocerande. Delvis handlar det förstås om effektiv kommunikation av en viktig nyhet. Men behovet av mer lärarledd undervisning och en tydligare lärarroll tycks särskilt stor i matteklassrummen runtom i landet. Det innebär större kompetensbehov, vilket förverkligas av den fortbildningssatsning som de mesta av pengarna i miljardsatsningen går till - men det innebär också en markering av lärarnas betydelse.

Ett steg på vägen mot den högre status, de utvecklingsmöjligheter och karriärvägar, och de högre löner som detta yrke förtjänar.

Media: DN, SvD, SVT. Bloggar: Linnéa Darell, Lotta Edholm, Mark Klamberg, Kent Persson, Tommy Rydfeldt, Jesper Svensson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skola, matematik, matte, lärare, läraryrket, lärarsatsning, statsbudgeten, Jan Björklund, Folkpartiet, regeringen

Oppositionens skadeglädje och ansvarskänsla

2011-08-20T14:11:00.004+02:00

Jobben är åter den viktigaste frågan när den ekonomiska snålblåsten tilltar - om det är säkert regering, opposition och de flesta svenskar ense. Men för oppositionen gäller det tydligen inte vilka jobb som helst. Åtminstone inte för alla.

När Tomas Eneroth, socialdemokrat och vice ordförande i socialförsäkringsutskottet, säger till SvD att den som inte längre kan jobba som journalist inte ska behöva bli lokalvårdare, som exempel på absurda konsekvenser av Alliansens sjukförsäkringsreform, så är det djupt problematiskt av två skäl: Människor ska vara sjukskrivna även om de kan jobba. Och vissa jobb är inte fina nog.

En person i min närhet fick, efter en flerårig utbildning, en kronisk diagnos som omöjliggjorde fortsatt verksamhet i det yrket. Det var förstås en förfärlig situation, men det var samtidigt alldeles naturligt att tänka om och söka någon ny bana. Med stöd från Försäkringskassa och Arbetsförmedling och framför allt med egen initiativförmåga har det gått.

Alla har naturligtvis inte samma förutsättningar och kraft, och alla får nog tyvärr inte rätt hjälp - men med individuellt anpassade åtgärder och stödinsatser ska det inte vara omöjligt. Tvärtom, det måste bli lika självklart som det var för denna mig närstående person, att söka nya vägar till egen försörjning - även om man inte kan försörja sig med det man tänkt, utbildat sig för eller jobbade med tidigare.

Vilka fler jobb är det Socialdemokraterna tycker inte är fina nog, och för vilka yrkesgrupper? Kan lokalvårdare trots allt vara något för en busschaufför? Kan en controller jobba som försäljare? Kan man månne bli riksdagsledamot?

Med Eneroths märkliga uttalande spricker fasaden framför den jobblinje som även det socialdemokratiska arbetarepartiet sagt sig vilja driva. Det är bidragslinjen som återuppstår - om den någonsin varit borta. Och städjobb har väl aldrig varit fint nog, för även om ny ekonomisk oro står för dörren är det väl alltjämt OK med ROT men inte RUT?

Det är inte bara med sjukförsäkringsförslag som oppositionen vill lägga krokben för regeringen. Man har vittfamnande ambitioner över det politiska fältet - men bara som samlad opposition har man förmågan. Alla planer bygger naturligtvis på att socialdemokrater, vänsterpartister, miljöpartister och sverigedemokrater samverkar. Det krävs en juholtsk krumbukt-förmåga att få det att gå ihop med alla utfästelser och brösttoner före valet. Det underlättar väl att alla de rödgröna oppositionspartierna snart har bytt ledare - det fjärde oppositionspartiets Jimmie Åkesson sitter däremot tryggt och förnöjt i sadeln.

Något regeringsalternativ som är berett att ta över ansvaret för Sverige står dock inte bakom denna samlade oppositions skadeglada attacker på regeringens politik. Och ett mittensamarbete med ett skadeskjutet f.d. maktparti är bara en socialdemokratisk önskedröm.

Minoritetsregeringen måste både för sin egen och för Sveriges skull styra varsamt mellan grunden - men det gäller även oppositionspolitiker som vill vara ansvarsfulla. Det är uppenbarligen en roll som Miljöpartiet gärna spelar. Dagens förslag om infrastruktur- och lärarsatsningar är inte nya, men med de ekonomiskt osäkra tiderna än mer aktuella. För många Allianssympatisörer vore det säkert en positiv komplettering av regeringens politik - kanske minst lika bra som sänkt restaurangmoms - och en draghjälp inte minst mitt eget Folkparti kunde uppskatta. Alliansregeringen gör klokt i att utforska hur långt denna ansvarsberedskap sträcker sig.

Några bloggare: Per Ankersjö, Emil Broberg, Thomas Böhlmark, Kent Persson, Mikael Ståldal, Jesper Svensson, Staffan Werme. Media: DN Debatt, DN 1, 2, SvD 1, 2, 3, 4.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, regeringen, oppositionen, Alliansen, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna, Folkpartiet, Tomas Eneroth, sjukförsäkring, sjukskrivning, kris, infrastruktur, lärarlöner

Ansvar för framtiden kräver framtidsidéer

2011-08-17T11:40:00.000+02:00

Försiktighet är en dygd i politiken liksom i andra sammanhang, men liksom alla andra dygder bör den inte gå till överdrift. Det femte jobbskatteavdraget, vars betydelse är liten i jämförelse med de redan genomförda inkomstskattesänkningarna, är motiverat att avstå från i detta skede av flera skäl. Efter att de andra tre Allianspartierna signalerat detta, kom så det av försiktighet anbefallna beskedet från de moderata finans- och statsministrarna. Gott så.

Ansvar för Sverige demonstreras genom att hålla hårdare i statens finanser. En nyväckt finansiell oro och försämrade ekonomiska utsikter, i vår omvärld men också i Sverige, är skäl att tänka och prioritera om bland utgifter och inkomster. Det förmedlar trovärdighet och ger säkerligen en del dylika politiska poäng. Men ansvaret för Sverige innebär mer än så. En regering som vill styra landet på en positiv kurs mot framtiden behöver ha idéer för hur den framtiden ska se ut, och hur vi ska nå dit.

I osäkra tider är det inte läge för samma agenda som när hjulen snurrar obehindrat - men det är i högsta grad ett läge som kräver en agenda. I kristider kan nya tankar födas och nya sammanhang uppdagas. Det kan rentav vara helt rätt läge att sjösätta reformer som tidigare fått stå tillbaka eller ansetts inte passa in.

Framtidssatsningar som skulle stärka Sverige långsiktigt och säkerligen välkomnas av många är investeringar i infrastruktur. Såväl underhåll av befintliga järnvägsspår och vägar, som nysatsningar behövs för ett konkurrenskraftigt Sverige, för att få växande storstadsregioner att hålla ihop, och ge mellanstora och små städer och landsbygd goda förutsättningar. Eller enklare uttryckt, för att människor - och varor - ska kunna ta sig fram, i tid.

Forskning och utbildning är givetvis också mycket väl motiverade. Och Folkpartiets omhuldade satsning på läraryrket, med löner och karriärvägar, vore väl en i högsta grad passande reform i dessa tider - en tydlig prioritering av ett område som kan ge fler duktiga studenter incitament och inspiration att tänka sig en karriär i det viktigaste yrket för en bra framtid.

En skattesänkning som kostar mindre, skulle ha stor effekt (förmodligen positivt netto för statskassan), men som inte alltid är så enkel att motivera, är förstås sänkta marginalskatter - slopad värnskatt och även höjd brytpunkt för statsskatten.

Ansvar för hela Sverige demonstreras för övrigt också av en, senkommen men efterlängtad, förändring av sjukförsäkringen. De nödvändiga reformer som gjordes tidigare för att ge människor chans att komma tillbaka i jobb, istället för att passiviseras i sjukskrivning och utanförskap, får nu förhoppningsvis de kompletteringar som behövs. De människor som berörs, och hittills riskerat att hamna i kläm, är kanske inte så många - men att få en mer individuell och mänskligare bedömning som gör att vi verkligen kan tala om en fungerande sjukförsäkring för dem som är sjuka, det är värt en slant även i dessa tider.

DN ledare 1, 2, DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, ledare, Brännpunkt 1, 2, AB 1, 2. Några bloggare som kommenterat är "Tokmoderaten" Antonsson, Thomas Böhlmark, Kent Persson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, jobbskatteavdrag, skatter, värnskatt, marginalskatt lärarlöner, lärare, skola, utbildning, forskning, infrastruktur, vägar, järnvägar, järnvägsunderhåll, sjukförsäkring

Lärarlöner - långsiktig prioritering i kristider

2011-08-08T13:21:00.002+02:00

När krisstämningen tilltar i världsekonomin handlar politiskt ledarskap om att prestigelöst prioritera. Även med våra goda statsfinanser utgör ett osäkrare internationellt läge osäkerhet även för lilla, exportberoende Sverige. Sannolikheten för att höstens budget ser annorlunda ut än tidigare skisserat, är med andra ord rätt stor.

Prioriteringarna handlar om vad vi har råd med, och vad som ger bäst effekt - långsiktigt eller kortsiktigt. En bred skattesänkning i form av ett femte jobbskatteavdrag har sina onekliga fördelar för såväl privat- som samhällsekonomin. Men det är också dyrt, och Sverige går in i denna ekonomiska osäkerhetsperiod med ett redan avsevärt lägre skattetryck framför allt mot låg- och medelinkomsttagare än innan Alliansen tog över 2006.

Då kan det vara smartare att prioritera en mindre, mer riktad skattesänkning som har strategisk betydelse: minskade marginalskatter, som gör det mer lönsamt att utbilda sig, driva framgångsrika företag och göra karriär. Höjd gräns för statsskatt, samt även slopad värnskatt, är två viktiga reformer som Folkpartiet gör rätt i att fortsätta driva.

För liberaler med starkt socialt samvete, som tillskyndar generell välfärd, finns dock som Jan Björklund påpekade i sitt sommartal i helgen en ännu viktigare reform än alla dessa skattesänkningar: att rätta till de brister som fortfarande råder i sjukförsäkringen. En bra, generös och rättssäker sjukförsäkring är en viktig del av ett fungerande, legitim välfärdssystem. Det är ett kärnvärde som Folkpartiet ska fortsätta driva - för att det är sakpolitiskt rätt, men onekligen också för att det är rätt profilfråga för ett liberalt parti.

Kriser ska hanteras kortsiktigt men med sikte på det långa perspektivet. Och i det perspektivet är utbildning oförändrat viktigt, i hög- såväl som lågkonjunktur. Reformerna för att vända den svenska skolan på en riktigare kurs är till stor del introducerade och börjar få effekt, men viktigast av allt är att denna skola bemannas av besjälade, kunniga och engagerande lärare. Och precis som för andra som utbildar sig och gör karriär, måste det löna sig att satsa på läraryrket - och att överhuvudtaget kunna göra karriär som lärare. Gunnar Wetterberg ger, som vanligt välformulerade, argument i samma sak.

Folkpartiets tredje prioritering, ett för svensk arbetsmarknad något kontroversiellt inlägg i lönebildningen, är nödvändig. Att toppstudenter inte vill bli lärare är som Jan Björklund skriver i sitt nyhetsbrev "inte bra för Sveriges framtid – läraryrket är av strategisk vikt om vi ska hävda oss väl i den internationella konkurrensen. Därför bör staten medverka till att skapa utvecklings- och karriärmöjligheter inom läraryrket med en tydlig löneutveckling."

Staten ska bidra med sin del till karriärvägar och betala för lektorer - om kommunerna medverkar genom att för sin del höja lönerna. (En statlig skola hade förstås varit smidigast - en profilfråga som Folkpartiet, tyvärr, får fortsätta driva ensamt). En förutsättning är också att arbetsmarknadens parter, och andra yrkesgrupper, accepterar att lärarna lyfts i löneligan.

Det borde inte vara svårt att acceptera - för att framtidens skolbarn ska få den bästa möjliga undervisningen, och för att Sverige ska stå väl rustat när framtida kriser sveper över världen.

DN, SvD 1, 2, Jan Björklunds nyhetsbrev och sommartal, Bloggar: Carin Carlsson (som inte vill se att läraryrket utvecklas mot ett skråväsende - men gillar karriärvägar och lönespridning), Linnéa Darell, Folkpartiet Järfälla

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, kris, konjunktur, statsbudget, skattesänkningar, jobbskatteavdrag, marginalskatt, värnskatt, statsskatt, sjukförsäkringen, generell välfärd, lärare, lärarlöner, lektorer, Folkpartiet, liberalism, Jan Björklund

Sådant som inte går att förstå

2011-07-24T13:06:00.002+02:00

Vad tjänar det till att skriva, tycka och fundera, kan man fråga sig en dag som denna. Medan regnet faller stilla över en lantlig svensk idyll vänder tankarna gång på gång åter till den stora tragedin, massakern på Utøya och bomben i Oslo.

Efter att ha säkerställt att mina anhöriga i Oslo var i säkerhet har tankarna kretsat kring att försöka ta in det ofattbara, som bara blivit mer ofattbart med alla spekulationer, varvat med i början alltför lite fakta.

Ett sådant besinningslöst, meningslöst våld går inte att förstå. Oavsett vem det drabbar. Nu slår det också, med ett måhända slitet men aldrig mer berättigat uttryck, mot demokratins hjärta. Då menar jag inte i första hand regeringskvarteren, vilket är illa nog: För vad kan mer förtjäna beteckningen demokratins hjärta, än ett sommarläger fyllt av politiskt engagerade, demokratiskt brinnande, debattglada ungdomar?

Jag minns med värme alla de politiska ungdomssamlingar jag själv har bevistat, och kan på inget sätt få ihop de ljusa minnena från Lysekil, Barnens Ö, Umeå, Hammarö, Karlskoga och alla platser där de varit, med det fasansfulla som nu förknippas med Utøya. För mig är det alltjämt min liberala ungdoms paradis. För Jens Stoltenbergs unga partikamrater blev det i fredags ett helvete.

Aldrig har vi i vår fredliga nordiska efterkrigstid drabbats av något liknande. Självklart kommer det att ta tid att sjunka in, för oss att förstå vad det är som verkligen har hänt. Över 90 liv släckta. Över 80 av dem ungdomar, de flesta tonåringar, brutalt och kallblodigt nedskjutna i en utdragen massaker. Och länge, länge kommer spekulationerna och analyserna pågå kring gärningsmannen, hans motiv och hur han kunde genomföra detta fasansfulla.

Att terroristen som nu snabbt fått akronymen ABB hade högerextrema åsikter och möjligen en apokalyptisk vision med sig själv i högsätet som utföraren av ett nödvändigt ont, gör det hela både värre och lättare. Hur skyddar man sig mot en galning? Samtidigt kan den i skrivande stund sannolika avsaknaden av en organisation med en mer genomtänkt ideologi och ett långsiktigt hot, vara en lättnad.

Ingen gärningsman verkar i ett vakuum. ABB:s egen blandning av olika fobiska ideologiska trådar, hans hat mot "kulturmarxismen", lär förvisso ha påverkats av ett klimat och ett språkbruk med misstänksamhet mot det främmande som finns i olika grad och olika klädnad. De som ibland har byggt en politisk karriär på att odla och underblåsa sådana stämningar, får en stark uppmaning till eftertanke. Långt värre än i politisk populism och hos de värsta insändarskribenter, frodas dock hatet och misstänksamheten oförblommerat i olika nätfora där även ABB verkar ha fått näring. Annars verkar han ha haft svårt att finna ett sammanhang, hans engagemang i det förvisso högerpopulistiska men ändå numera någorlunda tillkammade Fremskrittspartiet tycks ha blivit kort.

Oavsett bakgrund och eventuella ideologiska motiv kan en sak sägas säkert: Det som terroristen ABB utfört är ren ondsint galenskap. Och det har han gemensamt med all terrorism, återigen oavsett motiv, organisation eller tillvägagångssätt. Hatet, vansinnet och det i grunden omänskliga har alla terrorister och terrordåd gemensamma. De räknar inte med människovärdet. Det gör dem själva på ett plan, i sina motiv och gärningar, till omänskliga. Och ändå är det människor som utför dessa handlingar. Den förfärliga ekvationen är vad vi måste fortsätta vrida och vända på, försöka begripa, för att om möjligt förebygga, finna och hindra galenskapen.

Som många har sagt och skrivit är det nu, när demokratin och vårt öppna samhälle har angripits, som vi visar vilka vi är. Risken med terrordåd är alltid att alla extra, hårda klutar sätts till för att, på något sätt psykologiskt, i efterhand försöka hindra det som redan hänt. En effekt av ett förvisso i sin omfattning och karaktär omfattande, men isolerat nidingsdåd, kan dock bli en positiv samhörighet och uppslutning kring de goda värden som denne man inte stod för, utan behov av att rikta vrede och hämndbegär mot "den andre".

Norges ledare har hittills visat föredömligt ledarskap med medkänsla och kraftfullhet. Statsminister Stoltenberg får välförtjänt beröm. Angreppen mot demokratin och rättssamhället ska bemötas med demokrati och rättsstat. Osloborgmästaren Stang uttrycker en mycket citerad, i en del i omvärldens ögon kanske naiv men tydlig ståndpunkt: Mer säkerhet kan inte lösa våra problem, vi måste lära ut respekt.

Rädslan får inte besegra oss, eller förleda oss i irrationella överreaktioner. Vi ska besegra rädslan, med ett kallt huvud och ett varmt hjärta. Läs gärna DN:s huvudledare i dag: Var inte rädda, och PJ Anders Linder i SvD. På DN Debatt skriver Anna-Lena Lodenius om ensamma farliga män. Lisa Bjurwald skriver i Expressen om "den slutgiltiga konsekvensen av den intoleranta retorik som infiltrerat Europa". Några bekanta bloggare som har uttryckt sin bestörtning, sorg och ilska är Jesper Svensson, Mathias Sundin, Hanna Lager, Kent Persson, "Tokmoderaten" Antonsson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Norge, Oslo, Oslobomb, Utöya, Utoya, Utøya, ABB, terror, terrorism, högerextremism, kulturmarxism, demokrati, Stoltenberg, Stang

Liberalt lackmustest - om alkohol och etiketter

2011-07-20T18:50:00.002+02:00

Går det att vara liberal och anhängare av en restriktiv alkoholpolitik? Frågan är förstås retorisk; liberaler har haft och har en avgörande betydelse för att värna och utveckla vår svenska alkoholpolitik. Samtidigt är alkoholpolitiken, baserad på pris och tillgänglighet genom höga skatter och detaljhandelsmonopol, för vissa något djupt oliberalt.

Alkoholpolitiken har utvecklats genom åren, anpassats till tiderna, överlevt EU-inträdet och bibehåller ett starkt folkligt stöd. Motboken har avskaffats, mellanölet har kommit och snabbt försvunnit igen från livsmedelsbutikerna, lördagsöppet har införts, sortimentet har växt, servicen har stärkts med bl.a. omfattande beställningshjälp. Utvecklingen har kantats, och delvis drivits av, en rad stridsfrågor.

Gårdsförsäljning är det senaste stridsäpplet. Tillskyndarna ser en stor möjlighet för små, lokala företag, för turism och tillverkning för en mer levande landsbygd. Men en del förespråkare ser uppenbarligen också gårdsförsäljningen i samma roll som oss skeptiker: som ett sätt att undergräva Systembolagets monopol. Kanske leder det istället fram till ytterligare ett steg i alkoholpolitikens utveckling: min partivän Carl B Hamiltons förslag om att tillåta hembeställning skulle öka Systembolagets servicegrad och vara en hjälp för de små, lokala vintillverkarna som gårdsförsäljningen sägs vara till för. Vinet man har provat på vingården kan beställas för att finnas att hämta när man återvänder hem. (DN Debatt, DN 1, 2, 3.)

Gårdsförsäljningens problem är att den, för att inte otillbörligt gynna svenska tillverkare, måste göras så vid att vi hamnar mycket långt ifrån idén om en idyllisk, och ganska exklusiv, landsbygdsnäring. En utredning har föreslagit en så omfattande ”gårdsförsäljning” att dörrarna skulle riskera att öppnas för alla alkoholtillverkare i världen att öppna vin- och spritbutiker varsomhelst i Sverige. Förutom att redan detta i praktiken underminerar detaljhandelsmonopolet, är det förmodligen samtidigt inte nog ”rättvist” för att kunna förenas med det svenska EU-undantaget som ger den formella grunden för detta monopol, vilket bl.a. justitiekanslern har varnat för (DN).

Som sagt: Om man har målet att, som Stockholmscenterns ordförande Per Ankersjö, avskaffa alkoholmonopolet ser man förstås inte detta som ett problem överhuvudtaget. Ankersjö ser att Hamiltons förslag skulle stärka Systembolaget – och är föga förvånande mot. (Aftonbladets ledarskribents angrepp på Hamilton från andra hållet säger kanske mer om vissas behov att svartmåla alla Alliansföreträdare och tillskriva dem möjligen omedvetna men alltid ondsinta uppsåt.) Men de gårdsförsäljningsvänner som säger sig värna den restriktiva alkoholpolitiken bör ta sig en ytterligare funderare.

Liberalismen är bred, och min liberalism är en pragmatisk ideologi, som syftar till att uppnå största möjliga frihet och lycka åt människor. (Därav motiveras, efter en noggrann avvägning, den frihetsinskränkning som en restriktiv alkoholpolitik innebär, genom den större frihetsvinsten för t.ex. alkoholister, anhöriga, brottsoffer och indirekt alla samhällsmedborgare och skattebetalare.) Liberalismen har inga färdiga utopier, men det är en samhällsbyggande ideologi, där själva byggandet och samvaron i samhället står i centrum. Och i ett sådant samhälle går det inte att alltid hävda sin egen maximala frihet – denna begränsas av när andras frihet inskränks av våra handlingar och önskemål.

Ibland ägnar sig liberaler åt att kalla andra liberaler oliberala. Det gäller inte minst i alkohol- och narkotikadebatten, som verkar vara ett slags liberalt lackmustest. Ibland ägnar vi oss istället åt att sätta etiketter, prefix, på oss själva och andra. Sådana etiketter kan vara väl motiverade. Att säga, som de flesta men inte alla av oss folkpartister, att vi är socialliberaler, säger något om vilken slags liberal politik vi vill driva.

Socialliberalismen är temat för det senaste numret av den utmärkta tidskriften Liberal Debatt (som fått en ny, än mer utmärkt form). Ett särdrag som jag själv brukar lyfta, kommer fram i intervjun med förre Folkpartiledaren och mångas socialliberale hjälte, Bengt Westerberg: den generella välfärden – som ger välfärdssamhället bred förankring och samtidigt, genom att ”de generalla systemen löser många problem”, innebär att mer kraft kan läggas på insatser för ”de verkligt utsatta grupperna”. Westerberg talar, i Bertil Ohlins tradition, om ”det glömda Sverige”. Det har Folkpartiet all anledning att göra även i dag.

En god grund läggs genom att läsa Håkan Holmbergs inledande betraktelse över liberalismen, som vanligt läsvärd när han hävdar den gemensamma liberala tråden: ”Det är vilseledande att tala om ett idémässigt brott mellan klassisk liberalism och socialliberalism. I den liberala traditionen finns en öppenhet för nya frågeställningar och en övergripande kontinuitet i vissa grundvärden, som alltid framkallat ilska hos antiliberaler,” som ingressen lyder.

I grunden är vi alla liberaler.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om liberal, liberalism, socialliberalism, liberaler, alkohol, alkohol, alkoholpolitik, gårdsförsäljning, detaljhandelsmonopol, Systembolaget, Carl B Hamilton, Per Ankersjö, Bengt Westerberg, Håkan Holmberg, Liberal Debatt

Stockholms vattenytor ska värnas

2011-07-08T21:26:00.000+02:00

Idén om ett badhotell i vattnet utanför någon av Kungsholmens stränder lever fortfarande. Vi i Folkpartiet motsatte oss "badringen" i Riddarfjärden, och vi är också skeptiska till en placering i Ulvsundasjön. Jag får ganska gott om utrymme att berätta om detta i senaste Vårt Kungsholmen (s 4) liksom i Östermalmsnytt (s 4-5). Det handlar inte om dålig arkitektur eller nej till nya spännande idéer: det handlar om kombinationen av idé och, framför allt, platsen.

Det ska mycket till för att man ska exploatera Stockholms vattenytor, som jag citeras i tidningen. Däremot ska vi fortsätta att utveckla Stockholms stränder och kajer så att fler, stockholmare och besökare, kan njuta av de öppna vattenytor som är en av Stockholms stora tillgångar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om badhotell, badringen, Ulvsundasjön, Kungsholmen, Stockholm, Folkpartiet

Tänk gärna nytt, men glöm inte det redan tänkta

2011-07-04T21:00:00.002+02:00

Bristen på fler framtidsreformer inför Alliansens andra mandatperiod har varit ett ämne för oro och kritik för Alliansens vänner och tillskyndare. Detta verkar regeringen nu vilja göra något åt, med sin i dag aviserade framtidskommission. Och det är förvisso en rad viktiga ämnesområden som de fyra partiledarna tar upp och lovar behandla.

Gott så. Det behövs säkerligen nya tankar för att möta utmaningarna kring demografi, integration, jämställdhet, jämlikhet och miljö. Men innan man börjar leta nya tankar, finns kloka tankar redan tänkta.

Alliansens problem är inte ett tomt idéskafferi. Idéer finns det gott om. Regeringens eget globaliseringsråd, en av förre Folkpartiledaren Lars Leijonborgs främsta prioriteringar, kom för lite drygt två år sedan med en rad viktiga förslag. Att genomföra många av dem - slopad värnskatt, höjd gräns för statsskatt, forsknings- och utbildningssatsningar, m.m. - skulle ge regeringen en diger agenda. Att reformera arbetsmarknaden vore ett välkommet område för arbetsmarknadens parter. Arbetsmarknadens funktionssätt har också långtidsutredningen lämnat förslag kring.

En minoritetsregering har förvisso en svagare ställning än förra mandatperiodens majoritetsregering. Då kan en framtidskommission vara en bra väg framåt. Men reformambitioner krävs även i nutid, för att vinna fortsatt förtroende för framtida majoriteter.

Bloggar gör bl.a. Ulf Bjereld, Thomas Böhlmark, Jesper Svensson, Hans Åberg. Om Globaliseringsrådets rapport i maj 2009: DN, E24, SvD, SR Ekot, SVT. Om regeringens framtidskommission: DN Debatt, SvD.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Alliansen, regeringen, framtiden, framtidskommission, globaliseringsrådet, långtidsutredningen, Lars Leijonborg, värnskatt, statsskatt, forskning, arbetsmarknad

När kulturjournalistik blir personangrepp

2011-06-29T11:06:00.008+02:00

Det ska fan vara kulturpolitiker – eller för den delen kulturtjänsteman. Åtminstone om man ska försöka reformera kulturstödet i Stockholm, och ska behaga kulturjournalister som Aftonbladets Claes Wahlin. I dag skriver Madeleine Sjöstedt en med rätta eldfängd replik i Aftonbladet (ej på nätet men på Madeleines blogg).

Månad efter månad har vi kunnat ta del av frontalangrepp eller nålstick som går ut på hur vi i princip vill riva ned det fria kulturlivet, och helst snabbt och i hemlighet. Främst i skottgluggen har min partivän Madeleine Sjöstedt stått, men än värre är hur den opolitiske tjänstemannen Patrik Liljegren, som kulturstrategisk chef ansvarig för kulturstödet, har hängts ut.

Priset (hittills är väl bäst att säga) togs när Madeleine Sjöstedt helt i förbigående, i en artikel som handlade om något helt annat, etiketterades som kulturslaktare och Patrik Liljegren som hennes kulturslaktarlärling (AB 18 juni).

Ingen annanstans än på kultursidan kan man i traditionella medier ta del av liknande osakliga personangrepp. Från en upphöjd parnass, där man alltid ger sig själv sista ordet, nedsablas motargumenten; beteckningen kulturjournalistik med sin förmenta opartiskhet förlänar demoniseringen en ytterligare dimension. Med det självpåtagna tolkningsprivilegiet görs kategoriseringen av meningsmotståndarna till en etablerad sanning. Inte bara det eventuella medlet kritiseras, utan målet och avsikten stämplas som ondsint.

Vad är det då vi gör som förtjänar denna vildsinthet? Först ska påpekas att det totala kulturstödet till det fria kulturlivet har ökat med över en tredjedel sedan 2006. Därtill har vi efter många år och många kritiska utsagor från kunniga bedömare i och utanför kulturlivet om det befintliga kulturstödssystemet, slutligen tagit tjuren vid hornen. Kritiken har handlat om bristande långsiktighet och motiveringar; inlåsningseffekter och därmed sammanhängande svårighet att komma in i systemen för nya aktörer – och svårigheter att förnya sig för stödmottagare; risken för att stigande lokalkostnader urholkar stödet. Vi har velat säkerställa armslängds avstånd mellan politiken och stödfördelningen.

Detta har vi talat om mer konkret i över ett år. I höstas fick vi förnyat förtroende av stockholmarna att styra staden och förvalta deras skattepengar, och i höstens budget för staden kom uppdraget om en översyn med syfte att stimulera produktivitet, konstnärlig förnyelse och kvalitet. Det nya stödet ska främja etablerandet av nya initiativ och aktörer, stärka svagt företrädda publikgrupper, och kopplas till oberoende kvalitetsmätning.

Den öppna process som Wahlin och några till har gjort sitt bästa för att misstänkliggöra och förlöjliga är nära nog unik i kommunala sammanhang. Istället för att ta fram ett eget förslag med hjälp av utvalda experter, har kulturförvaltningen med den politiska majoritetens tillskyndan valt att till arbets- och referensgrupp bjuda in en mängd personer vars kunskap och erfarenhet man såg sig ha nytta av, från verksamheter som både tar emot och står utan kulturstöd i dag. Hela vägen har öron och ögon i kulturnämnden och förvaltningen varit öppna för alla synpunkter och intryck. När förslaget blivit mer konkret diskuterades det på ett seminarium öppet för Stockholms kulturliv. Och efter sommaren kommer det skriftliga förslaget.

I normala fall kommer kulturnämndens handlingar ett par veckor innan nämnden. Nu utvidgas den öppna processen ytterligare – bl.a. för att stilla den oro som Claes Wahlin har gjort sitt bästa att underblåsa. Vi har ingenting att dölja utan är tvärtom övertygade om att den öppna diskussionen gör förutsättningarna ännu bättre att få det bästa möjliga kulturstödssystemet. Samrådet och ett beslut senare i höst gör systemet sjösätts ett år senare, men det ligger ingen prestige i datumet.

Vårt uppdrag är att förvalta stockholmarnas förtroende och den frågan avgörs lyckligtvis inte av Aftonbladets kultursida.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, kulturpolitik, kulturstöd, kulturjournalistik, Stockholm, Aftonbladet, Claes Wahlin, Madeleine Sjöstedt, Patrik Liljegren

Strandparksdiskussionen fortsätter

2011-06-27T15:11:00.006+02:00

Den livliga lokala debatten om Kristinebergs Strandpark och tennishallen fortsätter. I Vårt Kungsholmens senaste nummer, som kan läsas på nätet, förklarar jag återigen Folkpartiets ställningstagande. Samtidigt skriver företrädare för tennishallen om sin vision som onekligen låter trevlig. Och som vi har sagt: kan en hall verkligen integreras fullt ut i parken, så att den fria sikten och vattenkontakten finns, så är det välkommet. Hela min senaste insändartext nedan.

Folkpartiet har inte "bytt fot"

Ett beslut gäller för Kristinebergs Strandpark: den ska byggas, sammanhängande och med fri sikt mot vattnet. Folkpartiet står fast vid gällande detaljplan. Att påstå att vi har ”bytt fot” är en ren och skär missuppfattning som inte blir sannare oavsett hur ofta den upprepas. Det är alltså tvärtom: Folkpartiet håller fast vid det staden har sagt.

Parken kommer färdigställd att vara en del i ett grönt stråk från Riddarfjärden till Ulvsundasjön, och bli en välbehövd oas och rekreationsplats. Den lilla ofullbordade delen mot vattnet är det redan, vilket hundratals solbadare, lekande barn och flanörer visat.

Tennishallen är omvittnat en utomordentlig idrottsanläggning – men har fel placering för framtiden. Därav det tillfälliga kontraktet ett år i taget. Vi diskuterar gärna alla tänkbara alternativ, även en lösning som verkligen integrerar hallen i parken. Därför utreder staden en nedgrävning parallellt med att söka andra platser. Vi hoppas att tennishallens ägare förbereder för dessa olika alternativ och de investeringar de kommer att behöva göra, så att Kungsholmen kan få både sin park och sin tennishall.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Kristinebergs Strandpark, Strandparken, tennishallen, Stockholms Tennis, Kungsholmen

Stöd och förväntningar för unga - inte förtidspension

2011-06-27T15:03:00.002+02:00

Förtidspensionering av hundratusentals människor var ett av de stora misslyckandena för tidigare socialdemokratiska regeringar. Alla ska ha en chans till ordentlig rehabilitering och egen försörjning, i så hög grad som möjligt. Men ännu mer tragiskt är när unga förtidspensioneras, ibland direkt efter skolan, utan att någonsin ha fått chans till meningsfull sysselsättning och arbetsmöjlighet.

Folkpartiets förslag att avskaffa förtidspensioneringen för unga är rätt tänkt. Men det handlar inte om att "ställa krav" på de unga - utan i första hand om att ställa krav på myndigheterna och andra som bär ansvar för deras situation.

Det de unga behöver är stöd, och förväntningar att de kan bidra med något. Stödet kan handla om en anpassad arbetsplats, praktik eller aktivitet med mening. En meningsfull plats där man förväntas vara om dagarna, och där man kan känna sig behövd. Sådana förväntningar får människor att växa.

Kravretoriken kan lämnas därhän.

Anna Starbrink och Jesper Svensson bloggar. Läs om Folkpartiets förslag i SvD 1, 2, 3, DN, SVT.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, förtidspension, socialförsäkringar, aktivitetsersättning, Folkpartiet

Ännu öppnare kulturstöd

2011-06-23T11:57:00.002+02:00

Stockholm behöver ett reformerat kulturstöd - därom är många, för att inte säga de flesta, ense. Snart kommer det skriftliga förslaget, som har tagits fram efter en osedvanligt öppen, bred och ganska lång process. Viktiga synpunkter från olika aktörer i kulturlivet har funnits med i arbets- och referensgrupp. Öppna storseminarier har hållits. Kulturnämndens och kulturförvaltningens inkorgar har varit öppna för inspel och idéer. (Jag har bloggat tidigare bl.a. här.)

Oro har trots den öppna processen uttryckts över att det skulle bli en kort tid mellan det färdiga skriftliga förslaget och beslut i nämnden. Nämndhandlingar brukar skickas ut ett par veckor innan mötet. Vi i nämnden, från alla partier, har haft tillfälle att träffa och diskutera förslaget under arbetets gång och kommer rimligtvis vara väl förberedda. Den öppna debatten har också lagt grunden för att alla som vill har kunnat ha insyn och ge synpunkter.

Strävan att få ett så bra nytt system som möjligt, med så bred förankring som möjligt, gör att vi nu också öppnar för ännu fler synpunkter i ett samråd efter att det skriftliga förslaget presenterats. Då får såväl förtroendevalda som andra ännu mer tid och möjlighet att sätta sig in i, diskutera och föra vidare förslaget. Konsekvensen blir att införandet av det nya systemet senareläggs med ett år men det system som sedan kommer på plats har nu alla förutsättningar att vara det bästa möjliga.

Min partivän Madeleine Sjöstedt bloggar och berättar om detta i DN i dag.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, politik, kulturstöd, Stockholm, Madeleine Sjöstedt

En procent till konst - en regel och inget undantag

2011-06-13T10:26:00.003+02:00

Att den nye ledaren för Sveriges alltjämt största parti väljer att lyfta fram kulturen som sin viktigaste profilfråga är bara att välkomna. Jag ser fram mot en ännu livligare kulturdebatt och hoppas på nya spännande tankar och inspel. I Stockholm har vi såväl ett vitalt kulturliv som en vital och förnyelseinriktad kulturpolitik och det är bara att rekommendera.

Håkan Juholts stöd för "en regel om att minst en procent av byggkostnaderna vid byggen av nya områden ska gå till konstnärlig utsmyckning" är också glädjande. Även om det förvånar att en kulturengagerad partiledare behöver "fundera" på det. Enprocentregeln finns ju nämligen redan.

En procent till konst var en huvudtanke när Statens Konstråd bildades 1937. I Stockholm fastslog kommunfullmäktige vår enprocentregel 1963 (och många kommuner och landsting har liknande principer). I dag är det Stockholm Konst, och Konstrådet där jag sitter sedan 2003, som har äran att förvalta regeln som gäller alla stadens verksamheter: vid exploatering av nya bostadsområden, anläggande av nya gator, ny- och ombyggnader av skolor och äldreboenden, osv.

Det är ett viktigt uppdrag som inte minst handlar om att informera om regeln och att fram värdet av konstnärlig offentlig gestaltning. Även privata byggherrar ser detta värde och är välkomna att rådfråga Stockholm Konst; vi har också intressanta aktuella projekt med offentlig-privat samverkan där pengarna till konsten också växer.

Konstens rättmätiga och värdefulla plats i de offentliga miljöerna är först och främst ett sätt att fortsätta bygga vår stad och vårt samhälle till en attraktiv plats där människor vill vistas och vara. På så sätt gör det vår stadsmiljö, ute och inne i offentliga lokaler, inte bara trevligare utan också tryggare. Samtidigt är det förstås också en viktig marknad för våra aktiva konstnärer. Självklart ska konstnärer ha ordentligt betalt för sina verk. Enprocentsbudgetarna handlar om marknadsmässiga beställningar, inte om kulturstöd.

Enprocentregeln finns alltså men kräver uppenbarligen opinionsbildning och upplysning. Också där gör Stockholm Konst en viktig insats. Medborgarna ska kunna känna till sin konst. Konstnärerna ska känna till den offentliga gestaltningens möjligheter. Och beslutsfattare, även utanför den kulturpolitiska sfären, ska känna till vad som gäller: En procent är en regel, inget undantag. Där är Håkan Juholts hjälp välkommen.

SvD Kultur, Stockholm Konst, enprocent-sidan, Statens Konstråd, Madeleine Sjöstedt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, politik, kulturpolitik, konst, konstpolitik, offentlig gestaltning, offentlig utsmyckning, enprocentregeln, Stockholm, Stockholm Konst, Håkan Juholt

Folkpartiet konsekvent om Strandparken

2011-06-11T11:03:00.002+02:00

Strandparken i Kristineberg, och tennishallens framtida placering, engagerar. Det märks inte minst i lokaltidningarna. Vårt Kungsholmen har i dag en insändare av mig och Folkpartivännerna Björn Ljung och Charlotta Schenholm. Där förklarar vi varför vi står fast vid planerna för Strandparken - och att vi inte har något emot tennis, men att tennishallen behöver få en annan placering. Antingen nedgrävning eller flyttning. (Det aktuella numret finns att läsa här, insändarna är på sidan 50.) Jag infogar en bild från insändarsidan, och nedan kan du läsa hela texten.

Folkpartiet vill fullborda Strandparken

Nordvästra Kungsholmen behöver hela Kristinebergs Strandpark: För tusentals invånare i de nya, täta bostadskvarteren med små innergårdar, för hundratals förskolebarn, och även för naturvärdena med sammanhängande grönområden hela vägen in till centralaste Stockholm.

Fullbordandet av Strandparken är vad staden lovat och planerat för i gällande detaljplan. Det Folkpartiet gör är att hålla fast vid dessa planer – och motsätta oss den ”kovändning” som vi och många andra plötsligt överraskades av, där parken skulle blockeras av en jättelik hangarliknande takkonstruktion.

Undantaget för den privata tennishallen har förlängts provisoriskt i väntan på att parken ska fullbordas. Nu undersöks på vårt initiativ om tennishallen går att gräva ned och på sätt verkligen integreras i parken. Annars ska den flyttas till en annan plats.

Sportanläggningar ska planeras in på väl valda platser. Ett växande, tätare Stockholm behöver både parker och idrott. Och Nordvästra Kungsholmen behöver sin Strandpark, för rekreation och motion för alla människor.

Rasmus Jonlund (FP)
Ordförande Folkpartiet liberalerna Kungsholmen-Essingeöarna

Björn Ljung (FP)
Gruppledare stadsbyggnadsnämnden

Charlotta Schenholm (FP)
Gruppledare stadsdelsnämnden Kungsholmen

Kristinebergs Strandparks Vänner har för övrigt en ny hemsida där de har samlat fakta och sina argument: www.byggparken.se

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kungsholmen, Kristineberg, Strandparken, Kristinebergs Strandpark, tennishallen, Stockholms Tennis, Kristinebergs Strandparks Vänner, Folkpartiet

Mer och bättre kulturstöd

2011-06-09T12:42:00.000+02:00

Nu får vi snart resultatet av den spännande processen med att ta fram ett nytt och bättre kulturstöd för Stockholms stad. Vi har sedan 2006 kunnat öka kulturstödets omfattning från 70 till 95 miljoner - en rejäl ökning med 35 procent. Men vi vill också att pengarna ska komma till ännu bättre nytta, ge mer kultur åt stockholmare och besökare.

Välkända problem med inlåsningseffekter, bristande långsiktighet och förutsägbarhet är viktiga att nu ta itu med.

Som jag beskrivit tidigare är det en för kommunala beslut osedvanligt öppen politisk process som har pågått i flera månader. Och vår ambition att förändra kulturstödet, och vår öppna inbjudan till alla, inte minst det fria kulturlivet, att komma med synpunkter på hur ett nytt system kan se ut, har varit tydlig länge.

SvD 1, 2, 3. Madeleine Sjöstedts blogg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, kulturstöd, kulturpolitik, Stockholm, Madeleine Sjöstedt

Energidilemma

2011-05-30T20:46:00.001+02:00

Tysklands val att - än en gång - besluta om kärnkraftsavveckling illustrerar energipolitikens dilemma. Vem skulle inte vilja klara sig utan dagens kärnkraftverk? Problemet är ju, så enkelt att säga men så oändligt komplicerat att lösa: vad kommer istället?

För Tysklands del verkar det bli en blandning av de förnybara energikällor man kan trumma fram de närmaste tio åren, men också rysk naturgas, fransk kärnkraft, och egen brunkol. Kanske också svensk koldioxidfri vattenkrafts- och kärnkraftsel via det elöverskott vi förväntas ha under överskådlig tid.

Inget kunde illustrera energidilemmat bättre än dagens Ekonyheter, där toppnyheten om det tyska kärnkraftsbeslutet följdes av den kanske inte förvånande men tydliggörande rapporten att fjolårets koldioxidutsläpp blev de högsta i världen hittills.

Hur en förtida avveckling av den tyska kärnkraften, eller för den delen av de svenska reaktorerna, skulle förbättra den globala klimatekvationen återstår att förklara. Liksom hur högre elpriser i närtid ska bidra till att hålla nere inflationen och stärka tysk och svensk industris konkurrenskraft.

Tack vare Folkpartiet och Alliansregeringen har Sverige en långsiktig energipolitik som vi kan vara glada för.

Ekot 1, 2, SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, AB, Expressen 1, 2, SVT 1, 2, 3. Bloggar: Gunnar Hökmark, Kent Persson, Konservativa tankar, Thomas Böhlmark, Mikael Ståldal.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, energi, energipolitik, kärnkraft, Tyskland, Folkpartiet, Alliansen

Världsminne på Kungsklippan

2011-05-28T11:20:00.004+02:00

Stockholms Stadsarkiv på Kungsholmen har hamnat i fint sällskap. Det kommer nämligen att indirekt finnas med på Unescos världsminnesslista Memory of the World, som tar upp viktiga dokument och arkivsamlingar.

Det är stadens stadsbyggnadshandlingar, bevarade sedan 1713, som har utsetts till världsminne. Detta i sällskap med Silverbibeln. De svenska arkiv eller motsvarande som finns med på denna lista sedan tidigare är Astrid Lindgrens, Ingmar Bergmans och Emanuel Swedenborgs arkiv/samlingar samt Alfred Nobels företagsarkiv.

Att Stockholm och Sverige har en så lång, nära nog obruten kedja av bevarad dokumentation kring hur staden byggs är inte bara en ovärderlig kunskapskälla för historiker. Det är också något så unikt att det kvalar in som världsarv. Som ordförande i arkivutskottet kan jag bara gratulera och lyckönska vårt fina arkiv och alla duktiga människor där - samt lova att vi ska göra allt för att tillsammans med dem förvalta detta förtroende.

DN skriver stort uppslaget om detta i dag.

Stadsarkivet, nya Memory of the World-världsarv, och alla inkl. äldre svenska. Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt och Mats Berglund, MP-kollega i arkivutskottet, bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om arkiv, världsarv, stadsbyggnadshandlingar, Stockholm, Stockholms stadsarkiv, Stadsarkivet, Unesco

Att göra en Juholt

2011-05-18T21:08:00.001+02:00

Håkan Juholt har ändrat sig, igen. Nu gäller det den svenska delen av FN-insatsen över Libyen. För några veckor var det självklart för S-ledaren att Sverige efter de första stipulerade tre månaderna har tagit sin del av ansvaret, och att det skulle räcka så. Nu ska vi fortsätta - men byta ut JAS-spaningen mot marina insatser. Juholt, Urban Ahlin och Peter Hultqvist vet nämligen att Gaddaffis flygvapen är utslaget, att flygförbudszonen är införd och att jobbet därmed är klart. "Punkt slut."

Denna uppfattning inte verkar delas av dem som arbetar med insatsen. Gaddaffi har enligt uppgifter flygstyrkor kvar på marken och flygförbudszonen inte är något som införs vid en viss tidpunkt utan måste upprätthållas löpande. JAS-insatsen är framgångsrik och uppskattad (även om den begränsats till spaning och inte kan delta i FN-aktionen mot Gaddaffis väpnade band fullt ut p.g.a. Socialdemokraternas och Juholts tidigare krav). Vad en svensk marin insats skulle bestå av eller ha för uppgift, om den överhuvudtaget är efterfrågad, och om vi ens har förmåga att klara av en sådan, är oklart.

Alla dessa invändningar rör inte Juholt, Ahlin och Hultqvist i ryggen. Trots alla olikheter finns parallellerna med Juholts tidigare krumbukter om pensionsuppgörelsen: Först skulle det samtalas med fackliga organisationer, som dock raskt och tydligt avböjde. Regeringspartierna skulle gå med på de nya S-kraven, annars skulle pensionerna som man månat om att säkra i en stabil, blocköverskridande överenskommelse göras till valfråga. Sedan har Juholt hunnit både backa och gå till offensiven i pensionsfrågan igen.

Snabba utspel som gärna inbegriper andra, något förvånade aktörer. (Därtill kommer förstås andra socialdemokraters snabbt tillbakadragna utspelen om skitjobb och ändrade helgdagar, och de växlande men genomgående otydliga beskeden om olika viktiga skatter.)

En gång är ingen gång, men efter två gånger riskerar den nye S-ledaren snart att förläna det svenska politiska språket med ett nytt begrepp: att göra en Juholt.

Media: Ahlin & Hultqvist på DN Debatt, DN 1, 2, SvD 1, 2, SVT Rapport, Lotta Gröning på SVT Debatt, AB, Expressen. Bloggar: Jesper Svensson om tidigare (s)vängar; Mathias Sundin, Gunnar Hökmark, Thomas Böhlmark, Johan Linander, Den hälsosamme ekonomisten, Carl Bildt, Kent Persson, Lotta Olsson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Socialdemokraterna, Håkan Juholt, JAS, Libyen, FN, marinen, Urban Ahlin, Peter Hultqvist, skitjobb, helgdagar, pensionerna, pensionsuppgörelsen

Konserthussatsning

2011-05-13T18:52:00.000+02:00

Stockholmsliberal kulturpolitik bedrivs inte bara i Stockholms stad - utan även i landstinget. Kulturlandstingsrådet Anna Starbrink kunde i kväll berätta om en fortsatt och ännu större satsning på Konserthuset. Det är en kulturinstitution som stockholmarna verkligen kan vara stolta över, och som sätter Stockholm på världskartan inte bara vid Nobelprisutdelningarna. Året om kommer stora världsartister, och publiken ökar år efter år.

För att fortsätta denna positiva utveckling och den höga konstnärliga nivån kommer landstinget att höja sitt anslag till Konserthuset med ett nytt flerårsavtal. Till 2014 höjs den årliga anslagsnivån successivt med 20 miljoner. Under hela fyraårsperioden betyder det 54 miljoner kronor mer till musikkonsten. Under Alliansens och Folkpartiets tid sedan 2006 kommer den årliga anslagsnivån att ha höjts med 40 procent.

Anna Starbrink berättar om detta i kvällens ABC, och skriver mer med alla siffrorna på sin blogg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, Stockholm, Konserthuset, Alliansen, Folkpartiet, budget, ekonomi

(Upplagd på nytt p.g.a blogger-problem.)

Öppen process för ett nytt kulturstöd

2011-04-21T17:26:00.001+02:00

Kulturstödet i Stockholm ska förändras, och det har långtifrån varit någon hemlighet. Tvärtom har både Madeleine Sjöstedt och jag skrivit om det ett flertal gånger på våra bloggar (några exempel: MS 1, 2; RJ 1, 2, 3). Kulturborgarrådet har också bl.a. skrivit en debattartikel på DN.se för ganska exakt ett år sedan. Och i stadens budget för 2011, efter att Folkpartiet tillsammans med Alliansen vunnit förtroende för ytterligare en mandatperiod och fortsatte att styra kulturpolitiken, är det koncist och tydligt uttryckt:

"Kulturnämnden ska inleda en översyn av verksamhetsstödet med målet att stimulera produktivitet, konstnärlig förnyelse och kvalitet. Översynen ska lämna förslag på hur aktiva stödformer snabbare kan hjälpa till att etablera nya initiativ, producenter, ar-rangörer eller projekt på Stockholms kulturarena. Särskild uppmärksamhet ska ägnas verksamheter som strävar efter att nå publikgrupper som är svagt företrädda i stadens kultur- och föreningsliv. Det är prioriterat att utarbeta nya system för oberoende kvalitetsmätning av de kulturverksamheter som staden stödjer."

Budgeten är stadens absolut viktigaste styrinstrument, vars skrivningar är direkt styrande för verksamheterna. Långtifrån allt nämns där - det mesta på respektive facknämndsområde återfinns i respektive verksamhetsplan - och det som tas med i hela stadens budget väger med andra ord tungt.

Ändå verkar det finnas mycket oro, en del missförstånd och på några håll, vågar jag säga, inslag av konspirationsteorier. Det märkte jag av på en kulturpolitisk utfrågning i måndags, som i princip uteslutande kom att kretsa kring det nya kulturstödet. Låt mig vara mycket tydlig: Det finns inget mellan raderna. Vi är öppna med våra ambitioner för kulturstödet, som vi har varit länge: Vi vill ha mer kultur för stockholmarna, och för de skattepengar vi satsar; vi vill att kulturen ska få mer pengar, även från andra håll; vi vill förena bredd med spets, kulturpolitik med konstpolitik, förnyelse med erfarenhet. Framför allt vill vi komma bort från inlåsningseffekterna i det nuvarande stödet, och ge många nya duktiga chansen.

Vi tycker (kanske till skillnad från en del andra; motsatt åsikt har faktiskt uttryckts) att det behövs fler och nya aktörer i Stockholms kulturliv.

Processen kring det nya kulturstödet är vi gärna öppna kring. Om mer information efterfrågas, ska vi tillgodose det behovet. Uppdraget att ta fram ett förslag till nytt kulturstöd har utifrån budgetbeslutet getts till vår kulturförvaltning, i sedvanlig ordning. Förvaltningen har med kulturrotelns och Alliansens tillskyndan valt ett betydligt öppnare tillvägagångssätt än annars: istället för att själva skruva och fundera på olika stödvarianter, har man tillfrågat ett antal aktiva i Stockholms kulturliv om att ingå i en arbetsgrupp eller en referensgrupp, för att få in erfarenheter man tycker sig behöva. Personerna i fråga representerar inga andra utom sig själva och sina erfarenheter och åsikter, och de har olika bakgrund i teater, musik, dans och andra kulturformer liksom i verksamheter både med och utan stöd i dag. Processen leds av en professionell konsult, utan egen inblandning i Stockholms eller egentligen svenskt kulturliv.

Denna process kommer att leda fram till ett förslag, som kommer att kunna debatteras av hela kulturlivet på ett remisseminarium i maj. (Givetvis är alla synpunkter och erfarenheter från andra håll också dessförinnan, och ständigt, välkomna, till förvaltningen eller till oss i nämnden. Det slutliga förslaget från förvaltningen kommer sedan till oss förtroendevalda i kulturnämnden - och den sedvanliga demokratiska processen tar vid, fram till ett beslut i kulturnämnden i augusti. Ett nytt stödsystem ska sedan förhoppningsvis kunna gälla från 1 januari 2012.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, kultur, politik, kulturpolitik, kulturstöd, kulturnämnden, fria grupper

Kristinebergs Strandpark ska vara park

2011-04-17T11:53:00.000+02:00

Folkpartiet står fast vid att hela Kristinebergs Strandpark ska byggas. Om detta har jag skrivit tidigare här, och både jag och andra liberaler har kommenterat detta i lokaltidningarna. Vi håller emot att ändra detaljplanen. Det har vi nu också nått resultat kring (Vårt Kungsholmen 1, 2, DN).

Strandparksfrågan riskerar lätt att bli en konflikt mellan park- och tennisvänner, eftersom den tennishall som ligger mitt på platsen effektivt blockerar hela tanken med Strandparken. Vi har förstås inget emot vare sig tennisspelare eller tennishallar, tvärtom vill vi gärna ha fler sportanläggningar och möjlighet till idrott på Kungsholmen och i Stockholm. Dock inte just på denna plats. Tanken med en park som går hela vägen ner mot vattnet, och har en viss storlek, är mycket viktig för nordvästra Kungsholmen. Och det är viktigt att planerna kan förverkligas så fort som möjligt eftersom den nya stadsdelen nu börjar bli klar, med tusentals nya invånare. Parken blir viktig för de boende, för förskolorna i området, och förstås en plats för motion och rekreation.

Det mest logiska är att flytta tennishallen. En tänkbar lösning är förstås att gräva ned en tennishall, som därmed inte inkräktar på parkens storlek eller funktion. Frågan är hur markförhållanden och kostnader ser ut. Det är bra att detta nu undersöks ordentligt, tack vare vårt ställningstagande.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kristinebergs strandpark, Kungsholmen, parker, Stockholm, idrottsanläggningar, tennishall, Folkpartiet, politik

Måste gå som tåget

2011-04-08T14:49:00.004+02:00

Tåg är lätta att älska. Åtminstone i idévärlden: snabba, miljövänliga och med stor kapacitet att transportera såväl människor som gods. Tåg binder samman allt större regioner - vad pendeltågen gjorde för Stockholmsregionen på 70-talet är Pågatåg och Mälardalståg på väg att göra för Skåne och förhoppningsvis även Mälardalen.

Men svenskarna och deras tågtrafik har en kärleksförbindelse med bekymmer. Kapaciteten har inte alls växt i den takt som behövs. Pengar har prioriterats fel - till en Botniabana, som dessutom inte är kopplad till övriga tågsystemet på ett tillräckligt bra sätt. Samtidigt har bristande underhåll och för små marginaler gjort att även befintliga system fallerar, gång på gång.

Det dröms om höghastighetståg på Europabanor och en nordisk triangel. Det är en dröm som jag delar. Men först måste vi se till att de tåg vi har verkligen kan gå, som tåget. Pålitligt och snabbt.

Regeringens satsning på förstärkt underhåll är därför viktigt som ett steg på vägen (men långtifrån nog). Gårdagkvällens tågkaos gav en oväntad men tydlig fond, som säkert uppväckte många mindre goda vinterminnen.

Sedan ska vi fortsätta att investera också i nya banor. Svealandsbanan har fått efterlängtat dubbelspår på fler sträckor. Sådana nyckelinvesteringar är väl värda att prioritera, med långt mindre summor än för de dyra höghastighetsdrömmarna kan vi få stora resultat genom att regioner som Mälardalen växer ihop bättre.

Infrastrukturinvesteringar är också angelägna för samhällsekonomin och arbetsmarknaden. Regeringen gör klokt i att komplettera sin politik för tillväxt och sysselsättning på detta område. Jobbskatteavdrag är bra - men räcker inte. Förutom att också underlätta efterfrågan på arbetskraft (genom lägre skatt på företagande, regelförenklingar, flexiblare arbetsrätt) och att vidga synen på utbudsåtgärder (slopad värnskatt, modern trygghet i socialförsäkringarna) behövs investeringar. Som Johan Schück påpekar i dagens DN (ej på nätet), liksom förr och många andra med honom, är det betydligt klokare än att fortsätta amortera ned en statsskuld som närmar sig rekordlåga nivåer för de senaste decennierna (mätt som andel av BNP).

Jämte utbildning och forskning är det infrastruktur som gäller. Den nya tidens infrastruktur i form av IT ska givetvis finnas med i bilden, men tåg, spår och vägar behövs lika mycket nu som förr. Resor och handel är lika modernt i dag som på Gripenstedts 1800-tal.

(Tågtrafik är ju för övrigt också ett utmärkt användningsområde för mer el, och om vi med ett kärnkraftsgenererat överskott kan exportera lite tågenergi över Öresundsbron så danskarna slipper elda kol för att få ström så borde det väl glädja även grönaste miljövänner?)

DN 1, 2, SvD 1, 2, SVT Rapport om regeringens tågsatsning. Miljöpartiet i DN om kärnkraft och elöverskott. DN 1, 2 om Botniabanan. Bloggar: Annie Johansson, Kent Persson, Mathias Sundin, Mikael Andersson, Lotta Olsson samt Adam Cwejman (om energipopulism).

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, trafik, infrastruktur, tåg, underhåll, tågkaos, höghastighetståg, Botniabanan, Europabanan, Götalandsbanan, investeringar, Gripenstedt

Välj integritetsstriderna - bekymra er inte om SMS-påminnelser

2011-04-08T12:40:00.001+02:00

Integritet är viktigt. Så viktigt att vi inte kan ägna tid och kraft åt ovidkommande frågor. Och integritetshotet i SMS-påminnelser från tandläkaren eller sjukvården är praktiskt taget ovidkommande.

I en tid när kameraövervakningen sprider sig (långtifrån alltid med empirisk grund för att det verkligen är så förebyggande och trygghetsskapande som man hoppas), när all mobiltrafikdata ska lagras och uppgifter om flygpassagerare ska sparas och skickas mellan länder - då måste integritetsvänner välja sina strider.

Lyckligtvis verkar varken Socialstyrelsen eller Datainspektionen, som annars brukar hålla hårt på alla regler om personuppgiftshantering, vilja ta den här striden. Den hälsosamma inställningen verkar vara att snarast möjligt lösa problemet (DN, IT i vården.)

Det bör inte krävas någon särskild krypteringstjänst eller programvara för att kunna ta emot ett sms med påminnelse om en tandläkartid eller ett besök i vården. Ett vanligt, enkelt personligt godkännande där jjag själv tackar ja räcker.

Chefen, "eHälsolandstingsrådet" Birgitta Rydberg bloggar liksom Olov Lindquist.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om integritet, vård, sms, sms-påminnelser, vård, esamhället

Bredd och spets i kunskapsskolan

2011-04-04T11:04:00.000+02:00

Skolan rankas numera ofta som den viktigaste sakpolitiska frågan. Det är en rimlig prioritering av dubbla skäl: Utbildning lägger grunden till personlig och samhällelig framgång och utveckling. Och det finns en hel del att göra för att svensk skola ska kunna fylla den rollen.

En hel del görs också med läroplaner, kunskapsmål, utvärderingsverktyg i form av nationella prov och betyg, ny lärarutbildning, ny skollag som ska säkerställa elevernas rättigheter och tillgången till god skolhälsovård...

En bra skola måste fungera för alla och möta varje elev utifrån dennes alldeles unika förutsättningar. Det handlar om att stödja dem som behöver extra hjälp, men också dem som är särskilt duktiga, liksom alla däremellan: alla ska få en chans att utvecklas och lära sig. Alla har rätt till kunskap, förmedlad av duktiga lärare som får och tar en nyckelroll i klassrummet (för att beröra en tidigare, eldfängd debatt om "katederundervisningen").

Både spetsen och bredden behövs i kunskapsskolan. Därför är de spetsklasser redan på högstadiet som utbildningsministern Jan Björklund nu kan införa, ett steg i rätt riktning. Både för de elever och föräldrar som vill och kan som nu får möjlighet till en spetsutbildning, och för att premiera teoretisk kunskap i stort. Det är inte bara estetiska eller idrottsliga prestationer som ska ge status och premieras genom dylika "elitsatsningar".

En reform som vore viktig för svensk skola i stort, och kanske framför allt sådana som Tolvåkersskolan i Kävlinge, vore att se över kommunaliseringen av skolan och dess effekter. Den skrämmande bild som Maciej Zaremba målar upp med sedvanlig stilistisk skärpa i söndagens DN borde stämma till djup eftertanke ("Så vandaliserade kommunen en skola"). Det är ett skräckexempel som Zaremba belyser - men kommunaliseringen är en av flera viktiga faktorer bakom kräftgången för svensk skola, svenska lärares status och svenska elevers kunskapsresultat. En kräftgång som även med alla skolreformer från det liberala utbildningsdepartementet kommer att ta tid att bryta. (Var kräftgången slutar om nye S-ledaren Juholt får chans att "backa bandet" (SvD) är något som många skolprioriterande mittenväljare borde fråga sig.)

Ett förstatligande av skolan är den viktiga skolreform som Folkpartiet och Jan Björklund ännu inte fått möjlighet att genomföra.

Bloggar: Lotta Edholm, Jesper Svensson

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, skolpolitik, förstatligande, statlig skola, kommunalisering, kommunal skola, Maciej Zaremba, Jan Björklund, Folkpartiet, spetsklasser, spetsutbildning, elitklasser, kunskapsskola

Hög tid att ta båtbussen för Kungsholmsborna

2011-04-03T17:54:00.001+02:00

Kollektivtrafik på Stockholms inre vatten har diskuterats länge. Folkpartiet har förespråkat pendelbåtar såväl i Stadshuset och som landstinget, och vi liberaler på Kungsholmen har också drivit frågan. Nu när frågan åter aktualiseras i debatten tycker vi att det börjar bli färdigdiskuterat. Rubriken på min och Samuel Danofskys insändare i senaste Vårt Kungsholmen förmedlar vårt budskap med all tydlighet. (Texten klistras också in nedanför urklippet.) Att göra som vi föreslår borde inte vara så svårt - jämfört med mycket annan kollektivtrafik är en båtlinje relativt enkel att sjösätta (om uttrycket tillåts).

I vinter har många dristiga personer tagit den närmaste vägen till och från Kungsholmen – över det tillfrusna vattnet. I en stad som är byggd på vatten borde även kollektivtrafik på vatten vara en självklarhet. Det är också ett självklart mål för Folkpartiet på Kungsholmen.

Vår stadsdel består av öar – och det borde gå att ta den snabba vägen även när isen inte bär.

Vi har med stöd av Folkpartiet i Stadshuset och Landstingshuset drivit på för snabba, smidiga båtbussar som ska göra det enkelt att ta sig till Södermalm, Solna, Sundbyberg och Bromma. Det är bra att sikta högt mot ett helt linjenät på Stockholms vattenvägar, men viktigast är att efter alla år av planer få något gjort. Sätt båtbussen i sjön!

Rasmus Jonlund (FP), ordförande Folkpartiet Kungsholmen

Samuel Danofsky (FP), landstingspolitiker

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kollektivtrafik, båtbuss, båttrafik, pendelbåtar, Kungsholmen, landstinget, Stockholm, Vårt Kungsholmen

Tryggare för cyklister på Kungsholmen

2011-03-21T21:14:00.000+01:00

Folkpartiet agerar för att åtgärda den trafikfarliga korsningen S:t Eriksgatan-Fleminggatan. I veckans Mitt i skriver jag med vår gruppledare i stadsdelsnämnden Charlotta Schenholm, som också sitter i trafiknämnden, om satsningen på korsningen och om en nollvision för dödade och svårt skadade cyklister.

Stockholms farligaste korsning skall bli tryggare för gående och cyklister

Under en lång tid har alla som någon gång passerat korsningen Flemmingatan/St Eriksgatan märkt att det är en av Sveriges farligaste korsningar. Så sent som i december dödades en gångtrafikant och i september 2010 skadades en cyklist svårt. Frågan har varit uppe politiskt flera gånger men det har varit svårt att komma med konkreta förslag på åtgärder.

I trafiknämnden 17/3 beslutar vi nu att avsätta 1,5 msek för att ta fram konkreta förslag på hur man skall göra korsningen mer säker för de oskyddade trafikanterna – äntligen säger vi folkpartister som drivit på i frågan!

Det är dags för en nollvision för dödade och svårt skadade cyklister i Stockholm. Nu prioriterar vi de farligaste korsningarna först – Det skall kännas tryggt att cykla och gå på Stockholms gator.

Charlotta Schenholm (FP), gruppledare stadsdelsnämnden, ersättare trafik- och renhållningsnämnden

Rasmus Jonlund (FP), ordförande FP Kungsholmen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, trafik, trafiksäkerhet, S:t Eriksgatan, Fleminggatan, Folkpartiet, Kungsholmen

Bygg hela Kristinebergs Strandpark

2011-03-21T19:05:00.002+01:00

Kristinebergs Strandpark skulle bli den nya stora stadsparken för nordvästra Kungsholmen. Tennishallen skulle flyttas till en annan plats. Så säger fortfarande detaljplanen, och så kräver vi i Folkpartiet på Kungsholmen att det ska bli. Varken vi eller några andra i Folkpartiet har varit delaktiga i några beslut inför de nya besked som gavs för en månad sedan om att tennishallen skulle bli kvar (DN, Stockholmsnytt).

I veckans Mitt i berättar upprörda Kristinebergsbor om sin kamp för att den utlovade parken ska bli av. För oss i Folkpartiet på Kungsholmen är det självklart att hela parken måste byggas, och att tennishallen som är en angelägen verksamhet i ett Stockholm med behov av tränings- och idrottsanläggningar, måste få en annan plats. Annars får den grävas ned så att parken inte störs. En gräsövertäckning som föreslagits som ett kamouflage räcker inte på långa vägar.

Folkpartiets representanter i stadsdelsnämnden lade en skrivelse på sammanträdet i förra veckan, och som ordförande för vår Kungsholmsförening berättar jag om detta i Mitt i. Lars Lundqvist, som sitter i stadsdelsnämnden, bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Kungsholmen, Kristineberg, Kristinebergs strandpark, strandparken, tennishallen, Stockholms tennishall, Folkpartiet

Kommunaliserat nöjesliv?

2011-03-21T11:21:00.002+01:00

Konkurrens är A och O i kultur- och nöjeslivet: mångfalden av idéer, möjligheten att skapa något eget, att välja eller själv starta ett alternativ, är grundläggande. I Stockholm är antalet scener, klubbar, mötesplatser och inte minst antalet arrangörer, entrepenörer och idésprutor stort. Ett omtalat exempel är Trädgården, numera med hemvist "under bron".

När Berns nu står inför att få nya ägare, upplevs ett hot mot mångfalden. Det är bra att engagerade nöjesintresserade utövare, journalister och stockholmare slår vakt om att det ska finnas många "olika aktörer med olika profil", som Nils Hansson skriver i dagens DN. Engagemanget delas helt och hållet av oss i Folkpartiet, det vågar jag uttala mig om. Steget från engagemang för mångfald till politiskt agerande kring en specifik, privatägd fastighet med privat driven nöjesverksamhet, är dock mycket långt.

Oförståelsen som Nils Hansson vill se hos kulturborgarrådet får nog snarare sägas gälla politikens roll i nöjeslivet.

Vi välkomnar en fortsatt nöjesverksamhet på Berns. Men vi har inga möjligheter att gripa in, och skulle inte heller vilja gripa in, i ägandet av fastigheten och handhavandet av nöjesverksamheten. Privata åsikter av olika slag kan vi ha kring alla möjliga saker, men att uttala sig om vem som ska driva en sådan privat nöjesverksamhet hör knappast heller till en kommunpolitikers uppdragsbeskrivning.

Däremot ska vi bejaka mångfalden, framför allt genom att stödja utövarna, inte i första hand lokaler; de lokaler vi har som i t.ex. Kulturhuset ska förstås utnyttjas för ett brett kulturprogram; det mer nöjesinriktade stödjer vi t.ex. genom försöket med live-checkar; stödet till det fria kulturlivet, till samlingslokaler, den kommunala Kulturskolan är alla verksamheter med sikte på återväxten av kultur- och nöjesaktörer.

Som borgarrådet Madeleine Sjöstedt själv skriver på sin blogg ska vi inte bara bry oss om våra egna kulturverksamheter eller dem som får kommunalt stöd: "Vi ska även verka för att alla som står på egna ben får bra villkor – det kan handla om tillståndsfrågor, trafikfrågor, åtgärder för att förenkla, bygglov, marknadsföring etc. Staden ska se till att alla följer reglerna, men inte reglera vilka klubbarrangörer vi vill ha i Stockholm och inte."

Mer kommunaliserat än så är vi nog alla glada att nöjeslivet inte blir.

Även Fredrik Sneibjerg bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, nöje, Berns, Stureplansgruppen, DN, livecheckar, kulturstöd

Läraren i centrum

2011-03-14T12:30:00.001+01:00

I reformvågen för skolan och läraryrkets uppgradering, är turen kommen till lärarens roll i klassrummet. "...eleverna ska få ett kontinuerligt och aktivt lärarstöd i en strukturerad undervisning", utlovas som del i den nya skolförordningen. Någon däremot?

Uppenbarligen. Även om såväl Skolverket som Socialdemokraternas Mikael Damberg ställde sig positiv, gick det sedvanliga anti-Björklund-drevet bland olika debattörer igång, när utbildningsministern i går presenterade regeringens framtida förslag på DN Debatt.

Vad det handlar om är att ge alla elever lika möjligheter att tillgodogöra sig skolans kunskapsförmedling. Huvudansvaret för detta vilar på duktiga, engagerade lärare. Eleverna ska också arbeta fritt och under eget ansvar, men lärarens roll måste uppenbarligen stärkas när fritt och eget arbete i många fall verkar ha blivit ostrukturerat och handledarlöst. Ibland säkerligen förstärkt av en ambition att minska på kostnader för både personal och lokaler.

Det gäller elevernas rätt till undervisning, helt enkelt.

För att lärarens roll i den undervisningen ska fungera krävs förstås de där duktiga, engagerade lärarna. De finns förstås redan i stort antal som kan tillgodogöra sig och verka utifrån nya förutsättningar, och de blir förhoppningsvis ännu fler. Regeringens skolpolitik, formad av Folkpartiet och Jan Björklund, innehåller en rad åtgärder för att stärka läraryrket: reformerad lärarutbildning, krav på behörighet, lärarlegitimationer osv.

En långsiktig strategi, utifrån ett gediget resonemang. Precis som i Jan Björklunds artikel för den som tar sig tid att läsa.

Bloggar: Johan Kant, Mark Klamberg, Amie Kronblad, Peter Olevik Dunder, Anna Lundberg, Helena von Schantz (också på Newsmill). Media: Expressen, GP, SR Ekot, SvD, SVT.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skola, skolpolitik, Jan Björklund, kateder, lärarroll, lärare, läraryrket, undervisning, lektioner, klassrum

Centerliberal välfärdspolitik - generell eller grundtrygg?

2011-02-24T21:35:00.002+01:00

I förra numret av den eminenta tidskriften Liberal Debatt (vars historiska redaktörer endast överglänses av den nuvarande redaktören och hans redaktion), var ämnet "Centerliberalerna". Tanken om en sammanslagning av Centerpartiet och Folkpartiet återupplivades och visade sig kanske vara mer vital än på många år. I det alldeles dagsfärska numret gör jag en reflektion över de eventuella Centerliberalernas vägval i välfärdsideologiska frågor: att slå vakt om och utveckla den generella välfärdens princip måste nämligen vara en av det liberala partiets huvuduppgifter, oavsett skepnad. Jag klistrar in inlägget nedan.

...men vad ska Centerliberalerna egentligen tycka om välfärden?

En sammanslagning av Centerpartiet och Folkpartiet till ett liberalt, och förhoppningsvis större, mittenparti är en seglivad idé och väl värd att pröva igen. Sakpolitiskt torde skillnaderna i stort sett vara mindre problematiska, som Liberal Debatts temanummer om ”Centerliberalerna” visar. De skilda partikulturerna kan bli ett större hinder.

En viktig aspekt, ideologiskt såväl som sakpolitiskt, förtjänar dock att belysas närmare i sammanhanget: principen om generell välfärd, som är central för socialliberaler och i Folkpartiets tradition. Sakpolitiskt manifesteras den inte minst i inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringarna. Centern har ju traditionellt stått mer för grundtrygghetsprincipen.

Diskussionen om den generella välfärden och inkomstbortfallsprincipen är högst aktuell just med tanke på Alliansregeringens politik. Socialliberalerna har lyckats värna relativt höga ersättningsnivåer, vilket vållade en viss upprörd debatt i samband med ”Bankerydsuppgörelsen” 2005. Vi har fortsatt en viktig uppgift i att sträva efter t.ex. höjda tak så att socialförsäkringarna verkligen fungerar bättre som trygghet och omställningshjälp.

En obligatorisk a-kassa verkar nu återigen vara en målsättning för regeringen, men vi behöver också stå upp för att sjukförsäkringen verkligen fungerar som en sjukförsäkring för dem som är så sjuka att de inte kan arbeta (samtidigt som människor får hjälp och stöd till omställning till eventuellt andra yrken eller arbetsuppgifter).

Mycket av socialförsäkringarnas framtid vilar på den parlamentariska socialförsäkringsutredningen som nu arbetar under Irene Wennemos ledning. Den framtidsdebatten blir viktig för Alliansen och dess socialliberala inslag – liksom för de eventuella Centerliberalerna.

Rasmus Jonlund, tidigare redaktör för Liberal Debatt

Olov Lindquist bloggar (bl.a. om detta).

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, centerliberalerna, Centern, Centerpartiet, Folkpartiet, liberalism, välfärd, välfärdspolitik, generell välfärd, grundtrygghet, socialförsäkringar, a-kassa

Kurdiska biblioteket i nya lokaler

2011-02-23T19:01:00.000+01:00

I kväll har jag haft äran att representera Stockholms stad vid invigningen av Kurdiska bibliotekets nya lokaler. Bandet i Alviks Medborgarhus klipptes av demokratiminister Birgitta Ohlsson. Kurdiska Riksförbundet, Svensk Biblioteksförening (genom ordförande, tillika Stockholms stadsbibliotekarie Inga Lundén) och jag talade också kort. Biblioteket återvänder till fräscha lokaler efter några år i Sundbyberg (tidigare låg det på Skeppsholmen).

Vi kan vara stolta över att ha en så fin, och världsunik, institution som Kurdiska biblioteket i Stockholm - i praktiken kurdernas nationalbibliotek, som flera talare påpekade. Och jag är glad över att vi har möjlighet att stötta denna unika verksamhet, från kulturnämndens, stadens och stockholmarnas sida.

Böcker och bibliotek är något av det viktigaste och mest handfasta i kulturen, och för människors identitet. Mångfalden banar väg för förståelse - när man är tryggare i sig själv är man också tryggare i mötet med andra. Det var härligt och upplyftande att känna och se det engagemang som ligger bakom biblioteket och som visades vid invigningen i kväll.

Det finns förstås kurdiska boksamlingar i andra städer i världen, men ingenstans enligt vad jag har förstått ett bibliotek som är öppet för alla, med 12.000 böcker, på kurdiska och 23 andra språk. En förhoppning är förstås att vårt Kurdiska biblioteks världsunicitet i denna bemärkelse inte kommer att bestå - vi kommer ju ändå ha det första dylika kurdiska biblioteket här i Stockholm!

Grattis till de nya lokalerna, och välkomna tillbaka till Stockholm!

Madeleine Sjöstedt, som själv inte kunde vara med i kväll, har tidigare bloggat om Kurdiska biblioteket. Beyan.net förannonserade invigningen - biblioteket öppnar för allmänheten 1 mars. Wikipedia om Kurdiska biblioteket.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, bibliotek, kurder, Kurdiska biblioteket, Kurdistan, Birgitta Ohlsson, Stockholm, Alvik

Egyptisk vårvinter, arabisk vår?

2011-02-12T19:02:00.004+01:00

Någon minut över fem på fredageftermiddagen avbröts så abrupt veckorna av spekulationer och analyser av regimens styrka och demonstrationerna i Egypten - av att det äntligen hände. Där jag gick hemåt i det svenska snöupplysta vintermörkret, kändes det förstås stort, dramatiskt, oväntat. Regimen Mubarak har styrt Egypten i princip under hela min hittillsvarande livstid. Glädjen och hoppet, som givetvis bara är ett blekt återsken av de glädjeexplosioner vi det senaste dygnet har kunnat bevittna från Kairo och andra egyptiska städer, är något vi måste ta tag i.

25 januari passerade egyptierna en gräns där regimens hot och maktmekanismer inte längre räckte. Det är något att vara genuint glad över. Mycket har också sagts om internets betydelse, Facebook- och Twitter-generationen, de många olika krafter som verkar inom oppositionen, bristen på tydligt ledarskap, entusiasmen som trots detta kanaliserats och fokuserats dag efter dag, vecka efter vecka.

Spekulationerna och analyserna fortsätter, och lär så göra. För nu är situationen om möjligt ännu mer osäker. Bland allt vårt hopp och vår tro att egyptierna efter sin framgångsrika, i stort sett oblodiga revolution nu kan bygga en hållbar demokrati, finns också frågetecknen kring framför allt militärens och islamistiska krafters ambitioner och potential, liksom kring påverkan på utrikesrelationer och omgivande länders inrikespolitik i en skör region.

Inget vore mer glädjande än om de tunisiska och egyptiska revolutionerna kunde sprida sig - och om vi skulle få se ett dominofall följt av ett pärlband av nya demokratiska stater. Om Egyptens vårvinter kan spricka ut i en blommande vår, med efterföljare i hela regionen. Står Algeriet på tur?

Omvärldens roll i den egyptiska omvälvningen tycks hittills i mycket ha varit den överrumplade åskådarens. Nu finns ett behov och möjligheter att göra skillnad. Att stödja vägen mot demokrati - demokratibistånd har väl aldrig varit mer motiverat. Att vara tydlig i relationen till den egyptiska militären om att det är demokrati med rättsstat och flerpartival som måste gälla. Och att visa samma tydlighet mot odemokratiska ledare i liknande länder. USA har självklart en nyckelroll men EU, med vår närhet och vår möjlighet till ekonomiskt samarbete och morötter, måste till fullo ta sin.

För odemokratiska ledare som nu oroas över konsekvenserna av den egyptiska omvälvningen finns en rekommenderad väg framåt: börja bygga demokratin och släpp fram pluralistiska politiska krafter. Nu.

En del av allt som skrivits om Egyptens väg nu och framåt: DN, DN ledare, Expressen med Birgitta Ohlssons twittrande om en demokratisk tsunami, SvD, Claes Arvidssons ledare i SvD, Svante Cornell och Martin Ängeby i replikskifte på SvD Brännpunkt, Ängeby och Annika Beijbom på Newsmill. Ängeby (x2) och Beijbom har också bloggat liksom andra liberaler såsom Gabrielle Peteri, Olov Lindquist, Niklas Odelberg. Gunnar Hökmark manar till varsamhet i tolkningarna av det som nu har skett.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, demokrati, arabvärlden, demokratibistånd, dominoeffekt, arabisk vår, Kairo, Mubarak, USA, EU

Framtidsfrågor för Jan Björklund

2011-02-12T16:56:00.002+01:00

Nationella prov i fler ämnen, blev den nyhet som kablades ut efter Folkpartiledaren Jan Björklunds framträdande i Ekots lördagsintervju. Så är ju vår partiledare också utbildningsminister, och skolfrågorna Folkpartiets främsta profilfråga, egentligen den enda av riktig tyngd.

För oss som önskar en breddning av Folkpartiets profil - och om denna önskan råder full enighet bland Sveriges liberaler - bjöd dock lördagsintervjun på betydligt mer. Jan Björklund fick tillfälle att svara på och resonera inte minst om ekonomi, och tog stark ställning för en politik som kan rusta Sverige för globaliseringens utmaningar. Hittills har Sverige klarat sig bra, inte minst mot bakgrund av den senaste djupa ekonomiska krisen, men tillväxtländer som Kina har stärkts. Ökad internationell konkurrens ställer krav på fortsatta reformer.

De höga marginalskatterna befinner sig mycket välbefogat i Björklunds och Folkpartiets skottglugg. Det är helt riktigt att Folkpartiet, tyvärr som det verkar ensamt av svenska partier, tar strid för att avskaffa värnskatten. Om denna kontraproduktiva skatt, baserad främst på jantelagen, skrev jag förra helgen att det måste löna sig att lyckas. Investeringar i infrastruktur och forskning, kanske på bekostnad av något lägre amorteringar på en redan låg statsskuld, är också en viktig ståndpunkt.

Folkpartiledaren ägnar inte mycket tid åt att gräma sig över sitt partis relativa ställning inom Alliansen. Istället vill han fokusera på sakfrågor, där Folkpartiet kan göra skillnad. Det är helt riktigt prioriterat. Värnskatten - och den större ideologiska men också tillväxtpolitiska frågan om att låta folk lyckas och låta det löna sig att arbeta - är en fråga. Skolpolitiken är givetvis en annan. Andra är forskning med bredd och spets, hållbara solidariska socialförsäkringar, ansvarsfull energipolitik, ett starkt och vasst försvar, utvecklingsinriktad miljöpolitik, vård som sätter hälsa och varje individ oavsett egna förutsättningar i centrum...

Det gemensamma är framtidstron, A och O för ett liberalt parti grunden för vårt existensberättigande. Allt ryms inte i en lördagsintervju men allt måste rymmas i ett liberalt partis program. Ett program som vi till 2013 nu ska ta fram i en omfattande process med en rad olika sakpolitiska fokusområden. Jan Björklund och våra andra duktiga företrädare får alla möjligheter att återkomma, och redovisa ännu fler av de framtidsfrågor som vi medlemmar och väljarna efterfrågar.

Media om Björklund och fler nationella prov: DN, Metro, SvD, TV4 Nyhetskanalen. Linnéa Darell och Christer Sörliden bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Folkpartiet, Jan Björklund, marginalskatter, värnskatt, skola, skolpolitik, nationella prov, Alliansen

Ny period i Konstrådet - för en vackrare, tankeväckande stad

2011-02-10T19:37:00.000+01:00

Ett mycket roligt och hedrande uppdrag som jag har fått är i Konstrådet. Det är en samling förtroendevalda varav en del sitter i kulturnämnden och några i andra nämnder i staden. Uppgiften är att på kulturnämndens och kulturdirektörens delegation besluta om den konstnärliga utsmyckningen av staden. Jag har haft förmånen att vara ersättare för Folkpartiet sedan 2003, för Birgitta Rydell som sedan 2007 är rådets ordförande.

Många intressanta konstprojekt har passerat oss genom åren och mer hoppas jag att det blir. Staden växer och utvecklas i hög takt vilket vi alla märker i våra vardagsliv - och stadens inriktning är mycket tydligt att den konstnärliga utsmyckningen också ska växa i samma takt.

Enprocentregeln är själva förutsättningen - en procent av budgeten vid ny- och ombyggnader av fastigheter, parker, torg etc ska gå till konstnärlig utsmyckning. Vårt lilla högkompetenta kansli Stockholm Konst och dess konstnärskonsulter står för den professionella konstnärliga hanteringen och säkerställer att det är duktiga, kvalificerade konstnärer som blir aktuella för utsmyckningsuppdrag.

En viktig uppgift för Stockholm Konst, med Mårten Castenfors och hans medarbetare, är att säkerställa att alla förvaltningar och bolag känner till och sluter upp bakom enprocentregeln. Vi förtroendevalda har på olika håll, i våra nämnder och i våra partigrupper, också en sådan roll att fylla. Privata aktörer och byggherrar är också välkomna och intresset finns påtagligt: Professionell kompetens kring konstnärlig utsmyckning, som innebär en kvalitetshöjande faktor bland såväl bostäder som handel och arbetsplatser, är guld värt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Stockholm, konst, konstnärlig utsmyckning, Stockholm Konst, konstrådet, enprocentregeln

Ordförande i arkivutskottet

2011-02-09T17:25:00.000+01:00

I dag har jag utsetts till ordförande i Stockholms stads arkivutskott. Det är ett utskott under kulturnämnden, som särskilt ska bevaka den mindre av kulturnämndens två förvaltningar: Stadsarkivet.

Arkiv kanske lätt väcker tankar om hyllmil av dammiga handlingar. Hyllmil handlar det förvisso om - sju mil hyllor närmare bestämt, och 2,5 miljoner kartor och handlingar därtill. Så dammigt är det dock inte. Efter ut- och ombyggnader har vi nu moderna förvaringslösningar som både är säkrare för handlingarna, bättre för dem som arbetar med dem, och ger utrymme för mer.

För mer handlingar blir det. Hela tiden. Även i digitala tidevarv. Digitalisering är för övrigt en viktig del av arkivvården: år för år blir alltfler gamla handlingar inscannade och tillgängliga på ett helt annat sätt.

Målgruppen för Stadsarkivet, som också är landsarkiv för Stockholms län, är stadens förvaltningar och tjänstemän, forskare - såväl studenter som professorer och släktforskare - som söker källor och kunskap, elever och lärare i skolorna, och förstås ytterst hela den breda allmänheten. Även den majoritet som aldrig söker och har direkt nytta av den information vi lagrar, har förstås indirekt nytta av att all värdefull information sparas och hanteras på rätt sätt, och är sökbar för forskare och andra. Sådana frågor som steriliseringskampanjerna, fosterbarn och annat i vår svenska välfärdshistoria visar hur relevanta arkiven verkligen är. För att inte tala om andra olika rättsliga frågor.

För mig som är historieintresserad är arkiven förstås en guldgruva - om än indirekt. Själv har jag hittills aldrig gjort några djupdykningar i materialet. Kanske får jag möjlighet till något dylikt projekt någon gång i framtiden.

Arkiv handlar om information, om offentlighet och sekretess, och därmed om demokrati. I den moderna förvaltningen arbetar vi också med demokratifrågor på ett bredare sätt: Stadsarkivet tar täten i och ansvaret för utvecklingen av e-förvaltningen. Dokument ska både lagras rätt och säkert, och vara tillgängliga för handläggare och för andra berörda/berättigade personer. Offentlighet och säkerhet, i nutid och för framtiden: dokumenten hamnar rätt från början och kan spåras, och "länkas" på olika sätt från andra håll. E-förvaltningen och e-arkivet är en viktig del i stadens satsning på en tillgänglig, modern och demokratisk stad där moderna it-lösningar är centrala.

Stadsarkivet är en av stadens minsta förvaltningar, men förmodligen den mest akademiskt meriterade . Det verkar också vara en uppskattad arbetsplats, med bland de lägsta sjukfrånvarosiffrorna i staden. I fjol fick vi en ny stadsarkivarie, Lennart Ploom, som tycks ha alla förutsättningar att fortsätta utveckla och ännu mer förbättra verksamheten efter företrädaren Björn Jordell, som rekryterades som ny riksarkivarie. Jag har suttit i arkivutskottet sedan 2007, och ser fram mot kommande mandatperiod med övriga i utskottet och med alla de duktiga medarbetarna.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, kulturpolitik, arkiv, arkivutskottet, Stadsarkivet, landsarkiv, e-förvaltning, e-arkiv

Sluta värna värnskatten - låt det löna sig att lyckas

2011-02-05T17:00:00.001+01:00

Det ska löna sig att arbeta är en devis som är väl värd att återanvända. Alliansregeringen har förtjänstfullt genomfört jobbskatteavdrag i flera steg som har gjort det mer lönsamt att arbeta och har gjort stor skillnad i plånboken framför allt för dem med lägre och medelstora inkomster. Men det måste också löna sig att arbeta, arbeta mycket, utbilda sig, starta och driva företag, ta risker - och det måste löna sig att lyckas.

Höga marginalskatter motverkar viljan att sträva lite längre, lite högre, för sig och sina närmaste - och det motverkar även Sveriges utveckling. Framgångsrika företagare och forskare tar kanske inte de där extra stegen och riskerna, eller så gör de det - men någon annanstans än hemma i Sverige.

I Sverige har vi valt, och har ett brett stöd för, en generös och omfattande välfärdsstat. Svenska liberaler, i folkpartistisk skepnad, inte bara accepterar utan omhuldar principen om generell välfärd. Det kostar pengar. En platt skatt, utan progressivitet, är avlägsen. För de flesta känns det rimligt att de som tjänar lite mer också betalar lite mer, i form av statsskatt. "Hälften kvar" är helt enkelt rimligt, när man känner att man själv får något för det, och att svaga och mer utsatta kan lita på det offentligas hjälp.

Men skatter ska inte vara kontraproduktiva. I dag är det alltför många som bara får "hälften kvar" av en lönehöjning. Statsskattens 20 procent borde betalas av färre. Och värnskattens fem procent borde inte betalas av någon.

Gränsen för statsskatt höjs nu åter. Det är bra, även om det kunde gå i snabbare takt. Värnskatten värnas däremot obegripligt nog, även av en moderat finansminister - trots att ingen tycks vilja påstå att den ger någon reell inkomst för staten. Tvärtom kostar den, genom att människor arbetar och tjänar mindre, eller åtminstone inte arbetar och tjänar pengar i Sverige.

Ett framgångsrikt land måste tillåta framgångsrika människor. Som liberal har jag inget emot att människor lyckas - jag vill arbeta för att fler ska få den chansen, för att färre ska råka illa ut, och för att de som gör det ska ha ett starkt, finmaskigt skyddsnät.

Långtidsutredningen, liksom tidigare Globaliseringsrådet, är värd att lyssna på. Värnskatten är inte värd att värnas. Och partiet som än så länge på allvar driver frågan är Folkpartiet.

Jesper Svensson bloggade och inspirerade. Pia Närman vill också avskaffa värnskatten, och hoppas på bättre kunskaper om derivata (min favoritdel av gymnasiematematiken!), och Kent Persson vill avskaffa jantelagen. PJ Anders Linder är klok som så ofta. Folkpartiet förklarar varför vi ogillar värnskatten. Regeringen har tagit emot långtidsutredningen.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, skatter, marginalskatter, värnskatt, Anders Borg, Jan Björklund, Folkpartiet, Moderaterna, Långstidsutredningen

Intressant?

Det nya, det relevanta och det långsiktiga i kulturstödet

2011-01-20T13:57:00.001+01:00

Förändringarna i kulturstödet i Stockholm väcker, helt naturligt, känslor och reaktioner. Det finns då hela tiden ett behov av att hålla huvudet kallt, förklara och ge en korrekt bakgrund. Kulturstrategiska chefen Patrik Liljegren beskriver i DN förändringarna och behovet av att kulturlivet har intäkter från många andra håll än kommunen. Vårt stöd kan ju alltid bara vara en mindre del av en verksamhets intäkter.

Kommentatorerna Fredrik Söderling (DN), Lars Ring (SvD) och tidigare i veckan Björn Wiman (DN) ger beskrivningar som jag tycker i sin tur måste kommenteras, och kompletteras. Delvis handlar det om ansvarsfrågan: vem har ansvaret för en kulturverksamhet, för dess anställda och lokaler? Det kan aldrig vara kulturnämnden. Vår fördelning av stöd måste utgå från så objektiva kriterier som möjligt, om kvalitet, geografisk spridning, utvecklingskraft, samverkansformer etc. Vårt perspektiv ska i första hand vara medborgarnas och Stockholms kulturliv som helhet.

Kulturstödet behöver förändras, för att ge den effekt vi önskar, och även för att ge kulturverksamheterna bättre förutsättningar. Om detta har jag skrivit tidigare. Satsningen på projektstöd kallas av vissa ökad kortsiktighet. Om man avser att vi vill ha fler nya, nyskapande verksamheter och bryta upp inlåsningseffekterna med samma stödmottagare år efter år med små chanser för nya aktörer, så stämmer det. Men samtidigt vill vi öka långsiktigheten: fler projektstöd som kan sträcka sig över längre tid, istället för verksamhetsstöd som ges på ett år. Projektstöd svarar också bättre mot de kriterier och mål vi har för barn och unga, geografisk spridning m.m. som jag beskrivit tidigare. Vi vill också se över kulturstödet i stort med sikte på framförhållning och kvalitet. Vi ska också se över de s.k. växtpengarna och kulturbonusen för att den ska kunna bli ännu mer träffsäker.

Samtidigt är kulturstödet och kulturnämnden en demokratisk institution, som bygger på de fria allmänna valen och politiska beslut, liksom de ekonomiska förutsättningarna för kulturförvaltningen och hela Stockholm. De aspekterna kommer vi inte ifrån. Däremot bygger vi ju också ut kulturstödet med nya former, bland växtpengarna finns också fonden för innovativ kultur som får ökat anslag i år.

Vi talar mycket om behovet av samarbeten, både för att det kan utveckla och öka förankringen och relevansen i samhället och i nutiden, och för att det rent ekonomiskt betyder att lokalkostnader och andra fasta utgifter kan minimeras, till fromma för konsten, kulturproducenterna och publiken.

I de enskilda fallen försöker vi alltid hålla armlängds avstånd. Bedömningarna görs utifrån våra riktlinjer men av professionella tjänstemän. Det som sägs i den stora DN-artikeln i dag är belysande: "...vi träffade dem redan för tre år sedan och löpande sedan dess samt har mejlkorrespondens", "de flesta av de andra grupperna reviderade sina idéer om hur de ville förändra verksamheten med konstnärliga råd, nya öppna scener och samarbeten, 'de uppfattade vår signal väldigt tydligt'." Lågt antal föreställningar liksom bristande samverkan och förankring lokalt anges också som skäl.

Förändringar för enskilda aktörer hade förmodligen föreslagits även med ett ännu större kulturstöd. En större kulturbudget är förstås något som väl vi alla i kulturnämnden skulle önskar oss, och i år har vi kunnat öka projektstödet. Men också ett större stöd måste fördelas utifrån våra kriterier.

Om Björn Wimans ärligt talat fåniga fråga om vad som menas med lokal förankring (om inte "kvalificerad teater" så "lattjo lajban-lekar") ska besvaras seriöst blir svaret att kvalitet alltid är utgångspunkten och grundkravet. Det handlar om vad som behöver göras därutöver. Vad gäller Lars Ring vill jag avslutningsvis vända mig mot ordbruk som "slakt" och att kulturförvaltningen "med ett slag drar undan mattan". Underlaget för beslutet, kontakterna som har förevarit, omställningsåret och möjligheten som alltid finns att återkomma med förnyade planer, talar ett annat språk.

Magnus Andersson bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, kulturpolitik, kulturstöd, verksamhetsstöd, projektstöd, Stockholm, Stockholms kulturförvaltning, kulturnämnden

Karl-Bertil-inspiration i NU

2011-01-17T15:34:00.000+01:00

En kall och bister vinter, lokalisering av hemlöshetsverksamhet och lokal oro och upprördhet över detta förde tankarna till Karl-Bertil Jonsson; en civilsamhällets uppfordrande ansvarstagande förebild som kan inspirera även liberaler? Ämne för krönika i senaste numret i NU blev det i varje fall.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, NU, krönika, Karl-Bertil Jonsson, civilsamhälle, hemlöshet, hemlösa

En vårdcentral flyttar - en kommer till

2011-01-16T20:32:00.000+01:00

Järvafältet är ett av de områden som har dragit nytta av Vårdval Stockholm. I stadsdelen Rinkeby-Kista finns nu sex husläkarmottagningar och ytterligare en förväntas öppna under första halvåret i år. Bland de landstingsdrivna mottagningarna har den i Husby dragits med trånga, slitna lokaler. Samtidigt finns landstingsdrivna Akalla vårdcentral med stora, fräscha lokaler - där mer verksamhet lätt skulle få plats.

Lösningen att slå samman Husby och Akalla vårdcentraler verkar förstås logisk. Och det beslutet har nu tagits. Tanken är att få en samlad, mindre sårbar verksamhet lokaliserad till Akalla, 800 meter eller en t-banestation från Husby nuvarande vårdcentral. Givetvis sparar man också in en slant på lokalerna - pengar som behövs till vården.

Vårdvalet har som bekant bl.a. lett till att husläkarbesöken har ökat kraftigt och allra mest i s.k. socioekonomiskt mer utsatta områden. Vårdvalet har också inneburit att primärvården har förstärkts ytterligare på norra Järvafältet. Att kalla det som nu sker en icke fungerande primärvård måste med en objektiv bedömning vara att skjuta långt över målet i sin kritik - men sådan objektivitet är förvisso inte att vänta av S-oppositionen, där kritiken är huvudsaken.

I nedanstående ABC-inslag i kväll kommenterar Dag Larsson (S), och jag fick rollen att kommentera för Alliansen. Första gången i TV-nyheterna på det sättet för min egen del för övrigt! (Min tidigare TV-erfarenhet inskränker sig till TV4 Stockholms morgonsändning, i egenskap av kulturpolitiker.)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, vård, vårdval, Vårdval Stockholm, vårdcentral, husläkarmottagning, Husby, Akalla, Rinkeby, Kista, Järva

Mittenljusning - till Alliansens fromma?

2011-01-16T18:43:00.003+01:00

Den stora nyheten i dagens Skop-mätning verkar vara att S befäster sin kräftgång och M sin ställning som största parti - nu med en marginal i tioprocentsklassen. De moderata Alliansvännerna är verkligen att gratulera. Men värt att notera är även de klassiska mitttenpartiernas framryckning, som bidrar till att Alliansen samlar en klar majoritet. Med dylika siffror klarar M, FP och C regeringsmakten även om KD:s dystra läge under fyraprocentsspärren skulle bli verklighet - och SD får ingen vågmästarglädje av sina mandat.

För mig och alla folkpartister, liksom för centervännerna, är det naturligtvis oerhört glädjande att vi stärker våra positioner. Jag är övertygad om att det också är till fromma för Alliansen som helhet. Även som Sveriges största parti har Moderaterna långt kvar till Socialdemokraternas forna dominerande ställning, och på vägen finns förstås risk för Täby- och Vellingeeffekter.

Än är det dock också långt kvar till den styrka som mittenpartierna har samlat under tidigare år. Liknande utveckling märks också t.ex. i vårt västra grannland, där mitten har varit en reell politisk kraft för inte så länge sedan. I Sverige var 60-talet mittensamverkans förlovade epok. De varmaste känslorna fick som bekant sitt slut med Center-förtroenderådets nej till sammanslagning vid det s.k. Uppsala möte 1973 (historiskt, om än inte i samma grad som sin mötesnamne 380 år tidigare). Samverkan har dock fortsatt, under Fälldin-regeringarna och framför allt då tvåpartiregeringen 1981-82, och fick åter en kortvarig renässans med Lars Leijonborgs och Maud Olofsson av de flesta kanske bortglömda "borgerlig vänster"-lansering sommaren 2002.

Nu väcks åter de aldrig avsomnade tankarna om en partisammanslagning - senast av tidskriften Liberal Debatt, där jag tidigare har varit chefredaktör, och ungdomsförbundens ordförande Adam Cwejman och Magnus Andersson. Det är i högsta grad intressanta tankar - varken de eller Liberal Debatts logga för Centerliberalerna känns helt främmande. Partierna närmar sig varandra politiskt och kanske även personmässigt - åtminstone i storstäderna och bland ledande företrädare.

Själv skulle jag vilja lufta två sakpolitiska områden med skillnader som kräver eftertanke: kulturpolitiken (se bara CUF- men kanske även C-reaktionerna på opera- och scenkonsthusförslagen som Stockholm så väl behöver) och, i vid mening, den generella välfärden med socialliberal inkomstbortfallsprincip mot centerpräglad grundtrygghetstanke. Det senare hoppas jag utveckla helt kort i kommande nummer av Liberal Debatt.

Ändå är personfrågorna, jämte pengarna (Centern som världens rikaste parti) och partikulturerna de P:n som kan sätta P för sammanslagningstankar på ett tidigt stadium. Summan av 1+1 kan i dessa sammanhang dessutom lätt bli mindre än två. Kanske har partierna bäst chanser i att var för sig samla mer stöd - för en starkare, livligare och gärna liberalare mitt i svensk politik. Med betydligt större tyngd i och utanför Alliansen.

Om Skop-mätningen i media: AB, E24, Expressen, GP, SvD, SVT, Sydsvenskan. Bloggat om opinion och/eller partisammanslagning: Peter Andersson, "Tokmoderaten" Antonsson, Thomas Böhlmark, Adam Cwejman, Andreas Froby, Niklas Frykman, Martin Hall, Olov Lindquist, Kent Persson, Gabrielle Peteri, Christer Sörliden.

För er som söker Skop-siffrorna för dagens mätning, 16 januari 2011:
Moderaterna 35,7 procent (+0,6)
Folkpartiet 8,1 (+0,9)
Centerpartiet 5,5 (+1,7)
Kristdemokraterna 2,7 (—0,1)
Socialdemokraterna 24,4 (—3,8)
Vänsterpartiet 5,2 (+0,2)
Miljöpartiet 9,6 (—1,4)
Sverigedemokraterna 7,1 (+0,8)
M-FP-C-KD 52,0 (+3,1)
S-V-MP 39,2 (—5,0)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, opinionsmätning, Skop, Centerpartiet, Folkpartiet, Moderaterna, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, majoritetsregering, minoritetsregering, partisammanslagning, centerliberalerna, mittensamverkan, C+FP, Adam Cwejman, Magnus Andersson, Lars Leijonborg, Maud Olofsson, borgerlig vänster

Ett friare, vitalare kulturstöd

2011-01-14T15:51:00.000+01:00

Att förändra kulturstödet är inte lätt - men viktigt. Att fundera ut hur vi på bästa sätt kan premiera kvalitet, tillgänglighet, bredd, spets, förnyelse, förankring i kulturella traditioner, kulturell mångfald etc är förstås ett omfattande arbete utan självklart facit. Men minst lika svårt är att förklara och försvara reformerna vi gör - för alla förändringar får förstås också sina "förlorare".

Nu aktuellt är mer projektstöd till mer avgränsade, kortsiktiga (i positiv bemärkelse) kulturprojekt, och mindre verksamhetsstöd - framför allt med mindre inlåsningseffekter och minskad risk för stagnation. Reformen, eller snarare enskilda effekter, kritiseras nu på sina håll, och inte oväntat även av DN:s Ingegärd Waaranperä.

Låt mig vara tydlig: vi i kulturnämnden gör inte bedömningar av en verksamhets konstnärliga kvalitet, nivån av nyskapande och nytänkande, hur mycket man samarbetar med andra aktörer och är relevant för samhället. Däremot fastslår vi kriterier och mål som handlar om att vi vill uppnå dessa saker. Och mer projektstöd är som jag skrev tidigare i veckan mycket relevant.

Projektstöd tenderar att underlätta för verksamhet med förnyelse av konstnärliga uttryck eller produktionsformer, bidra till variation och mångfald med fler producenter och arrangörer, gynna verksamheter som vill nå publikgrupper som har varit svagt företrädda, främja jämn geografisk fördelning - både innerstad och förort, stärka kultur för barn och unga samt stödja verksamheter som till integrationens fromma tar upp mänskliga rättigheter, jämställdhet, demokrati- och diskrimineringsfrågor.

De enskilda besluten tas antingen på delegation av förvaltningen, eller av nämnden på förvaltningens förslag. Och förslagen är väl beredda av professionella tjänstemän som har stöd av kunniga referensgrupper av kulturverksamma.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, kulturstöd, Stockholms stad, Stockholm, projektstöd, verksamhetsstöd, kulturnämnden

Nytt operahus - för ett växande attraktivt Stockholm

2011-01-12T12:11:00.001+01:00

Kulturen har strategisk betydelse för Stockholms utveckling mot en än mer attraktiv stad, för stockholmarna och i världen. Det märks bl.a. i Stockholms stads Vision 2030. I den kommande Kulturvisionen kommer detta att utkristalliseras ytterligare. Kultur sker inte på bekostnad av något annat - det berikar, utvecklar och är även ekonomiskt en investering för en växande region. Självklart behöver den kommande världsstaden Stockholm ett nytt scenkonsthus, för en ny Opera, med plats för mer av både bredd och spets

Kulturstaden bygger på många aktörer och stat, landsting och inte minst Stockholms stad, har en viktig roll att spela. Ett vitalt kulturliv vore dock ingenting utan engagemanget och kraften i det fria kulturlivet. Näringslivets nytta av, och betydelse och potential för, en levande och attraktiv kulturstad ska inte heller underskattas.

De stora institutionerna är alltså långtifrån allt. Men de har en grundläggande betydelse som kulturell infrastruktur - och även som symboler. Det är också i det sammanhanget vi ska se behovet av en ny Opera i Stockholm - eller snarare, ett nytt stort scenkonsthus, som saknas i Stockholm i dag. Konkurrensen och inspirationen från andra europeiska storstäder - där våra grannhuvudstäder Oslo och Köpenhamn t.ex. har visat framfötterna - borde stimulera.

Folkpartiet med kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt och kulturutskottets Christer Nylander vill se ett nytt scenkonsthus, och har rentav ett förslag på plats, den omhuldade tomten bakom Nationalmuseum. Att samtidigt få till nya lokaler både för Nationalmuseum och, äntligen, ett formmuseum gör inte tanken mindre attraktiv. Andra förslag och tankar, Slussen och Masthamnen och andra, är förstås välkomna. Det viktiga är att vi får till stånd en seriös diskussion som kan leda till resultat.

Folkpartiet vill också att näringslivet får, ges och tar en tung roll kring det nya opera- och scenkonsthuset. Så gick det till när den nuvarande Stockholmsoperan byggdes, så gick det till i Göteborg för snart tjugo år sedan. Så behöver också ske i Stockholm nu.

Att ställa Stockholmsregionens och Sveriges behov av ett nytt operahus mot det ständiga och stora behovet av nya bostäder, eller andra angelägna behov, som Centerns ungdomsförbund tydligen vill göra är både grovt förenklande och sorgligt kortsiktigt. Bostäder, kontorslokaler, sjukhus, arenor, och kulturbyggnader (och inte bara ett nytt scenkonsthus!) är alla viktiga för vår växande stad. Kulturens och arkitekturens kraft att utmana, samla, inspirera och attrahera är stor oavsett om man vill tala om städers varumärken eller inte.

Media: DN Debatt 1, 2, DN Kultur 1, 2, 3. Bloggar: Madeleine Sjöstedt, Christer Nylander 1, 2, Magnus Andersson, Paul Lindquist.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, kulturpolitik, opera, operahus, scenkonsthus, Stockholm, Stockholmsoperan, Kungliga Operan, Folkpartiet, Madeleine Sjöstedt, Christer Nylander, Centerpartiet, CUF

Mer och annorlunda stöd till Stockholmskulturen

2011-01-11T18:17:00.004+01:00

Ett av årets första, viktiga beslut i Stockholms kulturnämnd är fördelningen av stöd till det fria kulturlivet. Förslaget till fördelning görs av våra kunniga tjänstemän och bedöms och beslutas sedan av oss förtroendevalda. Det vi politiskt beslutar om, mer än enskilda bidrag, är inriktningen och kriterierna för stödet - de utgångspunkter som sedan ligger till grund för tjänstemännens professionella bedömning och förslag.

I år blir det en del intressanta nyheter. Mest intressant är kanske att det blir mer pengar till det fria kulturlivet. Kulturstödsbudgeten utökas med tre miljoner kronor - vilket är mycket i dessa sammanhang. Två miljoner går till att bidra till nära nog en fördubbling av projektstödet (en utökning från sex till tio miljoner kronor som också möjliggörs genom en överföring från den andra delen, verksamhetsstödet). En miljon går till en utökning av den fond för innovativ kultur som vi har skapat.

Kulturstödet i Stockholm behöver förändras. Vi har gjort en hel del, inte minst med de s.k. växtpengarna - bonusen för kulturverksamheter som kvalificerat sig för vanligt stöd och som ökar sina egna intäkter eller når många barn och unga, fonden för innovativ kultur, livecheckar m.m. Dessa olika delar kommer att utvecklas utifrån de erfarenheter som görs för att söka finna de bästa sätten att stödja kultur som når fler stockholmare och andra.

Men vi behöver göra ännu mer, och nu tar vi alltså vissa steg. Det känns angeläget att kunna satsa mer pengar på innovativ kultur, det nya, oväntade, avantgardistiska som kan bidra till att den breda kulturen befruktas och vidareutvecklas. Ett utökat projektstöd är också viktigt.

Verksamhetsstödet har länge varit den dominerande delen av kulturstödet - det handlar om ettåriga anslag som ofta ges många år i rad och det har uppstått vissa inlåsningseffekter där nya verksamheter har svårt att få plats. Projektstöden ges för lite längre tid, kanske tre år, för att uppnå och åstadkomma något specifikt under den tiden. Det kan ge möjligheter för just de nya och spännande verksamheterna (kanske något av det som har börjat gro tack vare fonden för innovativ kultur?), som kan ge nya och annorlunda perspektiv och öka mångfalden i Stockholms kulturliv.

Det finns gott om kultur i Stockholm - men det betyder inte att det är tillräckligt, att det inte kan bli fler eller andra som gör något annat, och att inte fler stockholmare kan nås av det befintliga och ett ännu rikare kulturutbud. Mer, bättre och mer tillgänglig kultur är vårt mål och det skäms vi inte för. Lika mycket som vi satsar mer på Stadsteatern, den stora institutionen med blandning av brett och smalt, vill vi se bredden och det smala i Stockholms fria kulturliv.

Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt bloggar och har skrivit ett par pressmeddelanden i detta ämne. SvD Kultur skriver i dag om kulturstödet - hittar bara Lars Rings kommentar på nätet.

Uppdaterat: Madeleine Sjöstedt kommenterar förslaget i SVT:s Kulturnyheterna:

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, kulturpolitik, Stockholm, kulturstöd, verksamhetsstöd, projektstöd, kulturbonus, växtpengar, Madeleine Sjöstedt

Arbetsglädje över meddelarfrihet

2010-12-28T22:23:00.001+01:00

Ibland sägs vi svenskar ha en Luther på axeln. Enligt vissa är det sämre beställt med den närvaron på senare tid. Behov av att om inte återupprätta så åtminstone kraftigt förstärka arbetslinjen finns förvisso. Ändå är jag övertygad om att de flesta människor i grund och botten kan känna en stark glädje i att arbeta, inte bara för den egenförsörjning och därav följande självständighet som det medför, utan förhoppningsvis också för att arbetet skänker mening - i att det kanske också skänker mening åt andra.

Att arbeta med politik kanske inte gäller för ett "vanligt" yrke i allas ögon. Ibland är det också kämpigt, när hårt arbete långtifrån alltid ger avsett resultat. Men att det ofta känns mycket meningsfullt är jag bland de första att intyga. Då tänker jag på förmånen i att dagarna och veckorna i ända få ägna mig åt något jag verkligen brinner för: liberalism och att, i det lilla med mitt bidrag, få bidra till att försöka förändra världen. Eller åtminstone Stockholms läns landsting.

Ibland känns det extra meningsfullt. En sådan dag var i dag, när jag fick vara delaktig i att mina två chefer, sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg och produktions- och personallandstingsrådet Anna Starbrink, hade en debattartikel i Dagens Nyheter. En artikel som gav vidare avtryck bl.a. i TV4 (video) (som gjorde en telefonintervju med Birgitta Rydberg) och Sveriges Radio International (där jag själv fick öva på engelskan).

Meningsfullheten handlar inte bara om när mediearbete bär frukt, utan även i själva sakfrågan: Meddelarfriheten, en viktig del av svensk tryck- och yttrandefrihetstradition, och ett centralt värde att försvara för liberaler. Specifikt att meddelarfrihet och meddelarskydd självklart också bör gälla dem som arbetar i välfärden, vård, omsorg och skola, i privata företag på uppdrag av det offentliga. Det är en viktig arbetsgivarfråga men också oerhört viktig för att säkerställa att missförhållanden och risker upptäcks och rapporteras. "There ought to be the same protection, as the companies have the same obligations to the public" som jag fick säga i radion.

Vi liberaler gillar ju mångfalden av vårdgivare som genom konkurrens om idéer ger patienter ökad makt och skattebetalarna mer vård för pengarna, och likaså valfriheten i skolvärlden, för elever, föräldrar och lärare. Självklart måste vi också stå upp för yttrandefrihet och meddelarskydd. Whisteblowers i välfärden förtjänar skydd oavsett vilken slags arbetsgivare de har. Det borde en borgerlig, liberal regering inse.

Helena Bargholtz och Maria Bergström bloggar också.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, liberalism, yttrandefrihet, meddelarfrihet, alternativ, mångfald, privata vårdgivare, vårdföretag, meddelarskydd, Folkpartiet, Alliansen, regeringen, Birgitta Rydberg, Anna Starbrink

Julstämning i arbetskraftsinvandringens tecken

2010-12-24T11:27:00.001+01:00

Julafton innebär klappar, julmat och julmat men också i allt vårt överflöd tankar till dem som har det svårt - om inte annat med Karl-Bertil Jonsson som ombud. Men även om såväl välgörenhet som privata initiativ och det civila samhället lär behövas även i framtiden, så finns också en hel del att göra för att rusta människor med egna verktyg att förbättra sina livsomständigheter, och kunna fira en god jul.

Den viktigaste vägen är arbete och egen försörjning. Och att den arbetslinje som präglar det svenska alliansstyret i högsta grad är en solidaritetspolitik, demonstreras kanske tydligast i frågan om arbetskraftsinvandring.

Julaftonens SvD bidrog till god julstämning vid frukostbordet med sitt reportage om hur tidigare papperslösa, illegala immigranter tack vare arbetskraftsinvandringsreformen har kunnat leva och bo lagligt i Sverige. Jobbet, familjen och pensionspoängen - tre viktiga faktorer för trygghet. Att det stärker Sveriges arbetsmarknad, näringsliv och samhällsekonomin i stort är förstås inte något som försämrar reformens värde.

Arbetskraftsinvandring är en viktig liberal reform för öppnare gränser. Självklart måste det säkerställas på alla tänkbara sätt att människor inte utnyttjas - en fara som SvD också har uppmärksammat i intressanta artiklar den senaste tiden. Den faran är förstås minst lika stor utan möjligheten till legal arbetskraftsinvandring. Förhoppningen och inriktningen måste vara att vi med reformen kan åstadkomma förbättringar även för alla de som i dag riskerar att utnyttjas av oseriösa arbetsgivare.

Denna julafton gläds jag dock med alla dem som likt Jaime Veas kan "känna sitt människovärde växa".

Susanne Hedberg bloggar också.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, invandring, migration, illegala immigranter, papperslösa, gästarbetare, illegal arbetskraft, arbetskraftsinvandring, arbetslinjen, arbetsmarknad, Alliansen, regeringen

En upphandling är ingen utförsäljning

2010-12-10T11:15:00.003+01:00

Jag är inte alls övertygad om vinsterna med privat drivna offentliga bibliotek. Det är oerhört viktigt att slå vakt om bibliotekens oberoende, mångfald, demokratiska tillgänglighet och det fria ordet. Men jag förstår till fullo att idén kan anses värd att pröva, vilket Nacka kommun nu ska göra. Kan någon med offentligt uppdrag och skattefinansiering göra något ännu bättre, mer välbesökt, mer kulturpolitiskt och samhälleligt relevant som når fler invånare?

Slutsatsen verkar inte alls given. "Det betyder inte att privata aktörer kan göra det bättre än kommunen. Upphandlingsförfarandet säger inte vilken driftsform biblioteken kommer att ha", säger Nacka kulturnämnds ordförande till DN. Vilket inte hindrar rubriken, ingressen och hela budskapet i artikeln att handla om att nu ska biblioteken "säljas ut".

En utförsäljning är något som sker till ett lägre pris än annars, en realisation, med syfte att snabbt göra sig av med något man inte har plats för, eller som man snabbt måste omvandla till likvida medel. För vänstern och tyvärr en del journalister har det dock blivit legitimt språkbruk för all överföring av offentlig verksamhet i privat regi. Oavsett hur det sker.

En offentlig upphandling innebär nästan alltid att kommun, landsting eller stat betalar någon för att utföra något, till medborgarnas fromma. Det är i mina ögon om inte raka motsatsen så åtminstone något helt annat än en "utförsäljning".

Sälja ut-etiketten kan förstås användas ibland. T.ex. på den vettlösa Tibble gymnasium-affären i Täby, som gav ordet "avknoppning" en i övrigt ofta oförtjänt dålig klang. Men som alla begrepp som över- och felanvänds förlorar det sitt objektiva värde och blir ett ideologiskt verktyg att slå i huvudet på meningsmotståndare.

Det är illa när ett sådant ideologiskt verktyg börjar användas oreflekterat av förment oberoende journalister.

Kommentatorn Jonas Thente kallar sig kanske inte oberoende journalist. Hans kommentar till Nacka-planerna i dagens DN Kultur (ej på nätet) kan åtminstone knappast kallas oberoende journalistik. Här flödar politikerföraktet. Borgerliga politiker i Stockholmsregionen driver en målmedveten utförsäljningspolitik. Men trots denna målmedvetenhet är de (vi) tydligen vindflöjlar, valda på fyra år. Att borgerliga kulturpolitiker kan ha ett gott syfte med sina förslag och idéer - som att biblioteken ska nå och vara relevanta för fler - är tydligen inte att tänka på.

Är det inte egentligen demokratin Jonas Thente föraktar? Invånarna i Stockholmsregionen som envisas med att gå till valurnorna vart fjärde år, och rösta fram förtroendevalda som strävar efter att genomföra sina program, borde i hans ögon kanske inte göra sig besvär. Det finns ju kulturjournalister och andra experter som vet hur allt ska vara. Även om de jobbar för Bonniers...

Bloggar: Per Ankersjö, Kulturbloggen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, kulturpolitik, bibliotek, Nacka, Stockholm, DN, DN Kultur, Jonas Thente, utförsäljning, politikerförakt, avknoppning, sälja ut

Atlantångaren till Pisa

2010-12-08T10:28:00.003+01:00

Sverige är inte bäst i världen. Vi är inte ens på den övre topphalvan när det gäller skolresultat - vi är i bästa fall medelmåttiga. Det är den ovälkomna men inte oväntade bild som ges i den senaste, i skolvärlden och politiken auktorativa, Pisa-studien. Att förändring behövs borde nu stå otvetydigt klart för de allra flesta.

Nu är det Alliansen som bemannar den skolpolitiska Atlantångaren, med Jan Björklund som befälhavare. Liknelsen är motiverad: att förändra svensk skola och dess resultat kräver målmedvetet arbete och tid. Och även om orsakerna är historiska och många, så vilar ansvaret nu obestridligen hos Alliansregeringen och dess utbildningsminister.

Folkpartiet och Jan Björklund har redan förändrat svensk skolpolitik. Nu återstår det svåra, att se till att den förändrade politiken och alla de reformer den har genererat får genomslag och avsedd verkan. Liksom att få till stånd en inre utveckling i skolan kring allt det som inte kan påverkas genom att ändra regelverk och verktyg.

Den skolpolitiska debatten har till stor del kretsat kring symbolfrågor, både från oss folkpartister och från våra motståndare. Symbolfrågor är viktiga och att ta strid mot "flumskolan" har varit angeläget, men de skolpolitiska stridslinjerna har blivit onödigt skarpa och ibland hamnat på fel ställen. Dessutom har de gett en skev bild av våra liberala skolreformer.

Ny lärarutbildning, nytt betygssystem, ny skollag och allt annat som ska stärka lärarnas kompetens och ställning, elevernas rättigheter och möjligheter, och generellt öka kunskapsinnehållet i skolan, är alla stora och angelägna reformer som nu är på väg att slå rot. Men skolans inre arbete behöver också förändras, på fler sätt. Det visar inte bara Pisa-studien utan också en i dagarna uppmärksammad studie från McKinsey.

Klassrummen måste bli öppnare och erfarenhetsutbyte tillåtas berika undervisningen. Skolledare och kollegor måste involvera sig systematiskt. Duktiga lärare måste kunna göra pedagogisk karriär, och de goda exemplen måste uppmärksammas och spridas.

Fröna till allt detta ligger i våra nya skolpolitik. Att Socialdemokraterna nu verkar överge sitt mångåriga motstånd och är beredda att medverka och diskutera framtiden är välkommet. För arbetet är långtifrån över.

Media: DN 1, 2, SvD 1, 2, SVT 1, 2. Kommentarer: Jan Björklund (film nedan), Johannes Åman (DN), PJ Anders Linder (SvD), Björn Malmström (SvD), Lotta Edholm, Gabrielle Peteri, Kristina Palmgren, Helena von Schantz.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, skolpolitik, Pisa, skolresultat, Alliansen, Folkpartiet, Socialdemokraterna, Jan Björklund, lärarutbildning, skollag, skolledare

Gärna en rejäl kulturbudget - som ger så mycket kultur som möjligt

2010-12-03T16:35:00.000+01:00

Motiven för en offentlig kulturpolitik är i grund och botten att vi ska ha en god kultur, ur många olika aspekter, som är tillgänglig för alla. Våra liberala kulturpolitiska mål i Stockholm handlar om både bredd och spets. Vi lägger gärna skattepengar på kultur, för att vi anser att det är viktigt och ger ett mervärde. Och vi vill att denna kultur, liksom den som inte skattefinansieras, ska komma fler till del.

Stockholm har i kraft av vår storlek av naturliga skäl en mycket stor kommunal kulturbudget - men även utslaget i kronor per invånare satsar vi mycket, som SvD Kultur visade i går. Det är ett styrketecken för en huvudstadsregion - ett rikt kulturliv är en av de viktiga faktorerna för en dynamisk storstad som vill ta plats på världsscenen, och den offentligt finansierade kulturen har en tung roll, oavsett om det är staden, staten eller landstinget som står bakom. Det gäller både våra stora institutioner och det fria kulturlivet som vi stödjer med gemensamma medel.

Samtidigt finns det, som min kulturnämndskollega, borgarrådet Madeleine Sjöstedt påpekar, en klar skillnad mot många andra, borgerligt styrda kommuner i Stockholmsregionen. Många andra drar fördel av Stockholms stads kultursatsningar. Det stämmer till eftertanke inför förslag om en regional "kulturkoffert" av statliga pengar även i Stockholms län. Hela länet behöver mer kultur, men Stockholms stad ska inte straffas för att vi tar ett stort kulturpolitiskt ansvar.

* * *

Som i alla andra kommunala verksamheter måste varje skattekrona också motiveras med att den ger största möjliga utdelning - eller annorlunda uttryckt, så mycket och så bra kultur som möjligt för så många som möjligt. För att stärka den utvecklingen har vi infört det vi kallar växtpengar, som jag har skrivit om förut. En del av de nya pengarna till kulturen de senaste åren har använts för en bonusmodell, en fond för nyskapande kultur, stöd för internationella samarbeten och EU-projekt, skälig betalning för konstnärers uppdrag för staden, livecheckar för att fler musiker ska kunna få ersättning för sina spelningar, samt ett gemensamt marknadsförings- och biljettkontor för och med det fria kulturlivet.

Nu kommer utvärderingen av det första året då vi egentligen kan se någon effekt av systemet. Och även om det är för tidigt att säga något säkert, pekar det som vi har hoppats och trott i en positiv riktning i många delar. Andra saker behöver ses över och arbetas om, åter andra behöver längre tid för utvärdering.

Kulturbonusen, till verksamheter som tar emot kulturstöd (vilket utgör en kvalitetsribba) och som ökar sina egna intäkter, verkar t.ex. framgångsrik. Som Madeleine Sjöstedt skriver så har såväl intäkter och självfinansieringsgrad som publiksiffror ökat. Det betyder att vi är på väg åt rätt håll mot två av våra mål: mer pengar till kulturen från andra källor än de även i ett generöst Stockholm begränsade kommunala kulturpengarna, och kultur som når fler stockholmare och andra.

Nu ska det bli spännande att vara med om fortsättningen - jag har nämligen nu fått Folkpartiets nominering till en ytterligare period i kulturnämnden, liksom till ett nytt uppdrag i Stadsteaterns styrelse. En annan verksamhet av regional för att inte säga nationell kulturell betydelse.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, kulturpolitik, kulturstöd, kulturbudget, Stockholm, Madeleine Sjöstedt, växtpengar, kulturbonus, kulturkoffert, koffertmodell, nyskapande kultur

Många älskar RUT

2010-11-27T18:51:00.000+01:00

Minns ni RUT-debatten? Vårvinterns kanske hetaste politiska fråga. Det var kanske där Alliansens valframgång började. Många hade svårt att förstå upprördheten från vänstern över den pragmatiska skatterabatt som skapade tusentals jobb, gav många människor en inkomst och pensionspoäng istället för otrygga svartjobb, bidrog till entrepenörsmöjligheter på ett traditionellt "kvinnligt" område, och gjorde att tiotusentals enklare kunde få ihop sitt "livspussel". (Förlåt citationstecknen. Jag har förstås, som städivrig man, svårt för en naturgiven kvinnlig stämpel på hushållsarbete, och är lätt allergisk mot l-ordet.)

Nu får vi RUT-vänner ytterligare kvitto på reformens fördelar. Bilden av den typiske rike RUT-kunden visar sig som vi väntat vara en nidbild. Enligt Skatteverket har nära 300.000 utnyttjat RUT-avdraget i år. Enligt branschen är barnfamiljerna den största kundgruppen. Intresset bara ökar, inte minst efter att det fortsatta förtroendet för Alliansregeringen visar att den blir kvar.

Om fyra år lär reformen vara fast rotad (!). RUT, liksom ROT, tycks bli en permanent bekantskap. Gott så.

Media. DN, SvD. Bloggar: Carina Boberg, Jesper Svensson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, arbetsmarknad, sysselsättning, hushållsnära tjänster, RUT, RUT-avdrag

Stabilare skolpolitik

2010-11-27T18:39:00.003+01:00

De här glada herrarna har åstadkommit något som många fler kommer att få anledning att glädjas över, med sin överenskommelse om betygskriterierna: Grunden till ett långsiktigt stabilt betygssystem, och förhoppningsvis en dito skolpolitik under åren som kommer, oavsett politisk majoritet.

Två glada herrar i röda slipsar ger glädjande skolpolitiskt besked i adventstid. Foto SVT/Scanpix.

Svensk skolpolitik har länge kännetecknats av konflikt. Till stora delar nödvändig - Folkpartiet och Jan Björklund, lärarfacken och många andra har haft stora anledningar att kritisera och begära en omläggning av de senaste decenniernas svenska skola.

I vissa delar har konflikten om skolpolitiken dock varit klart överdriven, inte minst på senare år, sedan Socialdemokraterna signalerade sin omsvängning (en policyförändring som även om den blev hennes enda, är något Mona Sahlin kan vara stolt och hennes partikamrater glädjas över). Förvisso gjorde den rödgröna tvångströjan att såväl S som MP tvingades bli mer "flummiga" och valfrihetsfientliga - i botten fanns förutsättningar för ett vettigare samtal om skolpolitiken än på många år.

Nu är tvångströjan borta. Av hans min och även kommentarer ser sig Mikael Damberg (S) uppenbarligen inte som nödd och tvungen att göra upp med Jan Björklund (FP) - han gläds över möjligheten. Lärarfacken applåderar. Och det bör alltså många fler av oss göra. Elever, lärare, föräldrar och alla svenskar är väl betjänta av ett stabilt betygssystem och en större förutsägbarhet och långsiktighet i skolpolitiken.

Att vänsterpartisterna gnisslar tänder kan varken förvåna eller påverka. Damberg putsar på sitt CV inför tyngre uppdrag (S-ordförandeskapet tycks vara det jobb som manifesterar "ring inte oss, vi ringer dig"). Och utbildningsminister Björklund kan glädjas över en blocköverskridande uppgörelse i mittfältet som förlänar en gnutta statsmannaglans.

Media: DN, SvD, SvD Brännpunkt, SVT. Bloggar: Roger Haddad.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, skolpolitik, Folkpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Mikael Damberg, Jan Björklund, betyg, betygssystem, betygskriterier

Ett parti i behov av idédebatt

2010-11-22T17:14:00.001+01:00

Sanningen ska sägas: Valet gick inte så bra som det kunde och borde ha gått för vårt liberala Folkparti. Analyser av väljarströmmar kan ge trösterika besked om nettovinster inte bara från krisande socialdemokrater utan även från framgångsrusiga moderater. Det gör inte valet till en framgång - men det visar vår potential.

För ett liberalt parti, med en rörlig och högst instabil väljarkår, måste allt handla om idéer och sakpolitik. En välkommen slutsats av vår valanalys (omskriven bl.a. i SvD) är också just behovet av en idédebatt, som ska utmynna i ett nytt partiprogram, liksom om en egen förmåga till samhällsanalys.

Större förståelse för omvärlden och samhället i dag, parat med liberala idéer, ska leda fram till en ny liberal plattform för framtidspolitiken vi ska driva och för framtida möten med väljarna. Det handlar inte bara om förmågan om att vinna valframgångar - utan om det liberala partiets existensberättigande.

Skolan har gjort Folkpartiet till nära nog ett enfrågeparti - åtminstone medialt och i många svenskars ögon, vilket i den politiska praktiken gör det till en verklighet. Att ett relativt litet parti dominerar i en fråga är bättre än att sakna en profilfråga helt, men riskerna för utarmning och överskuggning är tydliga. Svagheten i en enda riktigt stark fråga är förstås också uppenbar: vad händer när vi har genomfört det mesta vi har lovat och sagt, om vi inte fyller på idéerna, där också?

En bredd i politiken är särskilt viktig för ett parti som vill växa.Vi måste ha en trovärdighet över hela det politiska fältet - inte bara internt, för övertygade folkpartister som vet att vi har de bästa och mest genomtänkta förslagen på snart sagt varje område, utan för alla de väljare som vi potentiellt kan vinna. Då gäller det att rusta oss inte minst i de stora frågorna om ekonomi och arbetsmarknad, samt miljö. Där behöver vi särskilda tankar i idéarbetet, och där behöver vi särskilt fokus i samhällsanalysen.

Tidigare försök har gjorts att finna en profilfråga jämte skolan; rättspolitiken, samt integration och invandring. I årets valrörelse fanns ingen tydlig sådan ambition. Inför framtiden bör vi söka brett, och som jag har skrivit tidigare gärna tillbaka till Folkpartiets stolta socialpolitiska tradition. Forskningen hör intimt samman med utbildningsfrågorna men handlar också om framtida konkurrenskraft för ett litet öppet land i en tuff internationell miljö. En särskild plats intar kulturpolitiken, knappast med förmåga att bli den tunga profilfrågan, men nog så viktig för bilden av och själen i det liberala idépartiet. Och självklart måste vi ha en oantastlig legitimitet i liberala grundfrågor som kanske är smala i valrörelsen men ofrånkomliga i längden; om integritet, yttrandefrihet, internationell solidaritet.

Kvinnorna har alltid varit viktiga för Folkpartiet, men numera är vi ett parti med jämn könsfördelning i väljarkåren. Det kan på ett sätt synas bra för ett brett liberalt parti - men om det signalerar en av många upplevd tappad ledartröja i jämställdhetsfrågor och andra ämnen som angår många kvinnor, så leder det också till eftertanke. Liberala Kvinnors avgående och tillträdande ordförande Birgitta Ohlsson och Bonnie Bernström skrev tankeväckande i UNT i helgen.

Ryktet om Folkpartiets kris bland ungdomar tycks däremot överdrivet, om man ser till väljarstödet i olika åldersgrupper. Ändå förtjänar också varningsropen från ungdomsförbundet och önskemålen om en liberal tydlighet att tas på allvar. (Adam Cwejman i Expressen.)

Folkpartiets problem handlar inte bara om ensidighet i sakfrågorna (skolan) utan också om ensidighet i kommunikationen och i hur människor uppfattar oss.

Genuint liberala, genomtänkta, välmenande och goda förslag riskerar att sorteras bort om människor har fått uppfattningen att Folkpartiet bara är ett parti som ställer krav på alla, gärna på dem som uppfattas "svaga". Att det inte är en bild som överensstämmer med verklighetens Folkpartipolitik, det vet vi aktiva folkpartister: men bilden är problemet.

I ett liberalt parti är det högt i tak. Nu har vi chansen att bevisa, och ta tillvara på, det. Vi ska bryta åsikter om allt från skattesatser över Systembolaget till forskningens frihet. Sedan ska vi alla också ta vårt ansvar, som ambassadörer och företrädare, för att föra ut politiken och sätta bilden av partiet. Vi ska bli inte bara valbara, utan också ett förstahandsval, för fler. Det är en uppgift för många - och också värd en debatt.

Bloggar: Christoffer Fagerberg, Niklas Frykman, FP Nacka, Catrine Norrgård, Niklas Odelberg, Mathias Sundin, Erik Svansbo, Hans Åberg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Folkpartiet, ideologi, idédebatt, partiprogram, ekonomi, miljö, kultur, socialpolitik, Liberala Kvinnor, LUF, Birgitta Ohlsson, Bonnie Bernström, Adam Cwejman

Bygg staden ännu vackrare, högre, tätare och bättre

2010-11-18T16:47:00.001+01:00

Att Stockholm är en av världens vackraste städer är kanske inte en utsaga som kan kallas helt objektiv när den kommer från en stockholmare (om än inflyttad), än mindre från en Stockholmspolitiker. Men att Stockholm med sina "årsringar" av arkitektur från olika epoker, sitt kuperade och av vatten präglade stadsmiljölandskap, är vackert torde få ha invändningar mot.

Stockholm är också en levande stad, stadd i ständig förändring. Stadsmiljölandskapet är i allra högsta grad format av människan - inte bara med hus utan med markutfyllnader och kanaler som har skapat land ur vatten, eller gjort öar av land. Hela regionen, som staden i vid bemärkelse nu innefattar, har sprängt tvåmiljonersvallen räknat i antal invånare. Vi har ambitioner och möjligheter att bli en riktig världsstad, inte i kraft av invånarantalet men tack vare att vi har en kritisk massa av människor, tillsammans med de internationella kommunikationer, kontakter, kulturliv, näringsliv, osv som det medför. Vi har många fler huvudkontor för multinationella storföretag än andra jämförbara städer, vi har en internationellt erkänd filmfestival, ett omvittnat framgångsrikt Konserthus med tillhörande filharmonisk orkester, osv.

Detta ska vi bygga vidare på. Även i fysisk bemärkelse. Det är verkligen dags att Asplunds bokpalats Stadsbiblioteket, Celsings Kulturhus, Tengboms Konserthus, Östbergs Stadshus, osv, får sina nutida motsvarigheter. Byggnader som syns och låter tala om sig och som har en bra funktion - det är kännetecknande för Stockholm.

När årets Kasper Salin-pris för framstående arkitektur delas ut har inget Stockholmshus funnits med sedan Bonniers konsthall 2006, och som DN rapporterar anses Stockholm fegt och snålt i arkitektkretsar. Det är oerhört tråkigt. Vi kan bättre.

I diskussionen om byggande i Stockholm återkommer många till kostnaderna, men ännu mer till det ökända NIMBY-fenomenet. Bygg gärna, men inte här. Förstör inte min utsikt, min promenadväg, mina minnen.

Konservatismen som NIMBY-folket och även instanser som Skönhetsrådet och Samfundet S:t Erik får representera, behövs förstås. Få vill tillbaka till rivningshysteri, få önskar en tid av högmod som föraktfullt åsidosätter tidigare generationers kunskaper och åsikter om arkitektur. Men det får inte gå för långt. De konserverande synpunkterna ska vägas in, sedan ska ett väl övervägt beslut fattas.

Stadsbyggnadsdebatten har också kommit att handla om höga hus. Där tvekar jag inte: vi ska inte göra ingrepp som förstör Stockholms silhuett, som Folkpartiet har gjort helt rätt i att bejaka. Den är ett historiskt landmärke i sig. Det betyder inte att vi inte kan bygga landmärken, som fogas till, kompletterar, bryter av. Höga hus i Värtan, på nordvästra Kungsholmen, vid stadens ytterpunkter, eller längs med Brunkebergsåsens gamla sträckning - det är stockholmsk byggnadstradition att ta vara på. Planerna för gasklocksområdet förtjusar, samtidigt som jag varje gång jag ser Söder torns rumphuggna profil frågar mig: varför vågade de inte bygga högre?

I Västra City kommer vi ha chansen att tillföra något nytt till staden, i dess mest centrala delar, istället för det breda spårområde som i dag löper som ett sår längs med Klara sjö. Vid Slussen finns stora möjligheter - där sista ordet uppenbarligen inte är sagt. Till skillnad från det nya S-borgarrådet Tomas Rudin, som intervjuas av SvD, ser jag inte en rekonstruktion av 30-talets sönderfallande betongkoloss som en lösning. Däremot delar jag helt hans vrede över Stockholm Waterfront Building.

Staden är inte färdigbyggd. Vi ska bygga nytt. Och då ska vi bygga bra. Stockholm Waterfront Building är ett stort underbetyg åt vår stadsbyggnadspolitik och stadsarkitektoniska strategi. Ett av stadens absolut bästa lägen, kanske det bästa, förfuskas och förfulas på detta trista sätt. Här hade vi kunnat byggas något som fått synas, här var verkligen plats för en märkesbyggnad, i samklang med och kontrast till Stadshuset och kyrktornen. Istället har vi fått ett trist kontorshus som ser ut som om det har luftlandsatts från något industriområde fullt av likadana fantasilösa lådor.

Staden byggs för människorna, och dagens och morgondagens människor behöver och efterfrågor mer och annan bebyggelse än forna tiders. Men vi uppskattar även det historiska, kontinuiteten. Vi vill se spektakulär och spännande arkitektur - men vi vill också trivas. Arkitekturen är till för människorna. Se där en tanke som inte bara kan ge det försprång i ekologiskt byggande som Sverige har, enligt DN-artikeln i dag. Utan även ge grunden till en spännande, högkvalitativ stadsbyggnadspolitik som både vinner priser och människors varaktiga uppskattning.

Också stadsmiljöborgarrådet Per Ankersjö bloggar. Här finns verkligen potential för en spännande diskussion - och, som sagt, för spännande stadsbyggnation!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, stadsmiljö, stadsbyggnad, arkitektur, Stockholm, Kasper Salin-priset, Stadshuset, Konserthuset, Stadsbiblioteket, Asplund, Stockholm Waterfront Building, Söder torn, Slussen, Tomas Rudin, Folkpartiet, Socialdemokraterna

Stolt och nöjd över förnyat kulturförtroende

2010-11-17T21:14:00.000+01:00

För åtta år sedan fick jag frågan om jag var intresserad av att sitta i Stockholms stads kulturnämnd, och tackade gladeligen ja. Det har varit åtta mycket spännande år, först i opposition och sedan i majoritet - och nu när Alliansen fick förnyat förtroende, Folkpartiet höll och rentav stärkte sina ställningar, och vårt liberala kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt fortsätter som ordförande, kände jag att jag gärna skulle fortsätta.

Vi har satt igång mycket som jag vill se och vara med om att utveckla och förfina, inte minst vår bibliotekssatsning och nytänkandet kring kulturstödsformer.

Därför är jag både stolt och nöjd över att ha fått valberedningens nominering till att ytterligare en period representera Folkpartiet som ledamot i kulturnämnden. Extra glad blir jag över att dessutom vara föreslagen till styrelsen för Stockholms Stadsteater AB. Det är en mycket spännande, vital kulturverksamhet, verkligen en teater för stockholmarna mitt i stadens hjärta, som jag haft glädjen att ta del av många gånger som besökare. Att få vara med om den fortsatta utvecklingen av en levande teater med relevans i vår nutid, med bredd och spets, känns verkligen, utan att använda överord, privilegierat.

Generellt känns det oerhört bra att få fortsätta vara med och forma Stockholmspolitiken, och ge den en liberal prägel. Kulturen i vid bemärkelse har en oundgänglig roll i vår växande stads utveckling. Se bara de senaste dagarnas rapportering om Farsta kulturcentrum - där vi ska få ut mer kultur och mötesplatser för Farstaborna och andra som besöker Farsta Centrum genom att samarbeta smart om lokaler och andra resurser. Eller allt spännande som är på gång i Hjorthagen/Värtan - en gasklocka kan bli konsthall, en annan ett nytt scenrum, och en tredje (inte en av Bobergs klassiska skapelser!) kan få göra plats för ett höghus med arkitektur av hög kvalitet. För sådant är också gasklocksområdet en klockren plats...

Läs gärna, om ni inte redan har gjort det, SvD, DN 1, 2, 3, 4, Madeleine Sjöstedts blogg x2.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, Folkpartiet, kulturnämnden, Stadsteatern, förtroendeuppdrag, lokalpolitik, kommunpolitik, Hjorthagen, Värtan, gasklockorna, Farsta, kulturcentrum, Madeleine Sjöstedt

Mona Sahlin: Kvinnan, tiden, personen?

2010-11-14T18:27:00.004+01:00

De senaste veckornas diskussion om tillståndet i socialdemokratin lär snart framstå som en västanfläkt. Spekulationerna om Mona Sahlins avgångsbeslut, om potentiella efterträdare, om person och politik, framtida vägval och konsekvenser för hela det svenska politiska landskapet kommer ge alla politiskt intresserade en högsäsong.

Historieskrivningen om Mona Sahlins avgång börjar nu. Var det ett ödesbestämt slut för den första kvinnliga partiledaren för det en gång regeringsbärande partiet? Var det hennes person, hennes kön, eller de unika omständigheterna som gjorde att Sahlin inte fick - eller tog - en andra chans? Tvingades hon bort, eller valde hon själv att avgå hellre än att eventuellt kunna hålla sig kvar men inte få det mandat till förändring hon kanske hela tiden har velat ha?

Sahlin ville aldrig gå till val med en rödgrön treklöver - hon ville nöja sig med det för de avgörande mittenväljarnas avsevärt aptitligare S-MP-samarbetet. Hon gjorde en i de flesta läger erkänt stark valspurt, efter en valrörelse i ihållande motvind. Men partiet gick kraftigt tillbaka för andra valet i rad, lyckades inte återvinna regeringsmakten, har fått välja en partiledare som var den första sedan Per Albin Hansson att inte automatiskt bli statsminister - och kommer att få göra det igen.

En stor del av skulden för Socialdemokraternas historiska valnederlag och tillbakagång läggs ofrånkomligen på Mona Sahlins skuldror. Genom att nu avgå tar hon självmant på sig den bördan, vilket kan vara hennes sista stora bidrag till det parti hon har sagt sig älska.

Frågan är om partiet kommer att ta vara på den avskedsgåvan - eller använder den för den enkla utvägen, att liksom efter Göran Persson skylla det mesta på ett misslyckat högsta ledarskap, och inte göra mer djupgående analyser av personbesättningen på fler nivåer, eller politikens innehåll.

Mona Sahlin valdes till partiledare våren 2007 - nära tolv år efter att Ingvar Carlsson deklarerade sin avgång för att bereda vägen för sin kronprinsessa. Socialdemokraternas första kvinnliga partiledare bröt också traditionen av långvarigt ledarskap, i med- och motgång. Nästa partiledare får ungefär lika lång tid på sig till nästa val - men kommer hon eller hon att ha större mandat och förmåga att förändra och förnya?

Och ett extraval kan göra Socialdemokraternas andhämtningspaus drastiskt kortare.

Media: AB, DN, Expressen, SvD, SVT. Bloggar: Peter Andersson, Tokmoderaten Antonsson, Albin Broman, Thomas Böhlmark, Jesper Svensson, Victor Zetterman.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, partipolitik, Socialdemokraterna, Mona Sahlin, val 2010, val 2014, Göran Persson, Ingvar Carlsson, Per Albin Hansson, kön, genus

Spännande kulturbudget för stockholmarna

2010-10-27T11:28:00.002+02:00

Kulturen tar en liten del i stadens budget - ca 800 miljoner av totalt 38 miljarder (med Stadsteatern ca 1 miljard). Skol- och utbildningsområdet, dominerar helt med i princip halva budgeten. Bägge är de liberala hjärtefrågor som på olika sätt har stor betydelse för stadens utveckling och vår gemensamma framtid.

Stadens kulturverksamhet är till för invånarna. Därför känns det bra att vi kan fortsätta satsa på verksamheter som når många stockholmare: den framgångsrika, 50-årsjubilerande Stadsteatern får en rejäl utökning med 10 nya miljoner. (Stadsteaterns hela budget ligger utanför kulturbudgeten, och är med sina drygt 200 miljoner i årligt tillskott en del av koncernen Stockholms Stadshus AB med de övriga kommunala bolagen.)

Vi fortsätter också vår satsning med växtpengar, som är till för att det fria kulturlivets verksamheter ska nå ännu fler människor, och inte minst fler barn och unga. Det sker bl.a. genom kulturbonusen som jag hoppas vi kan utveckla och förbättra. Den omfattar totalt 6 miljoner som vi har tillfört till det fria kulturlivet sedan 2006. Samtidigt ligger det "vanliga" kulturstöder för verksamheter och projekt i botten - och har ökat ännu mer, 10 miljoner eller över 18 procent på fyra år, och landar innevarande år på 64 miljoner kronor.

Kulturstödet har alltså både stärkts och förnyats. Men vi behöver göra ännu mer - för att ännu fler ska ha möjlighet att ta del av stödet. Vi kommer aldrig att med de skattefinansierade kulturpengarna kunna stödja alla goda och kvalitativa verksamheter. Vi, och våra professionella handläggare, måste alltid prioritera. Då är "inlåsningseffekterna" i dagens kulturstöd ett problem, dvs att pengarna går till ungefär samma verksamheter år efter år, medan andra och nya aktörer får svårt att ta sig in i systemet. Det har vi börjat se över genom en omfördelning av en liten del av kulturstödet inför innevarande års budget. Under kommande mandatperiod kommer vi att behöva göra ännu mer.

Biblioteken är fortsatt högprioriterade för en liberal kulturpolitik i huvudstaden. Stockholms stadsbibliotek ska ligga i framkant, både när det gäller metoder, medier, bemötande och lokaler. Vårt omfattande lokalprogram fortsätter, där vi vill se nya bibliotek, nya lägen eller nya förutsättningar och inriktningar - för att biblioteken ska finnas där stockholmarna finns, och vara relevanta i ännu fler stockholmares vardag.

Här hoppas jag själv få möjlighet att fortsätta arbeta för ett nytt bibliotek i Kungsholmens nya stadsdel i nordväst; varför inte vid Moa Martinsons torg?

Kulturskolan behöver fortsatt uppmärksamhet. Efter kraftigt ökade budgetanslag flera år i rad har vi de senaste åren velat ägna oss åt verksamhetens utveckling - en ännu bättre Kulturskola för fler Stockholmsbarn och ungdomar. Det förändringsarbetet fortsätter.

Kulturhuset som är ett av Sveriges största besöksmål och ett extra vardagsrum för många stockholmare, Stadsmuseet med stadens samlingar, intresseväckande utställningar och sin viktiga stadsantikvariska uppgift, Liljevalchs som spänner från de nya talangernas vårsalong över nya spännande samarbeten som IKEA-utställningen till klassiska utställningar som den nuvarande "eleganten Einar" Jolin, därtill Stadsarkivet som är en egen förvaltning och "Stockholms minne" - Stockholms kulturverksamhet är verkligen angelägen och närvarande i staden.

Närvarande är också i högsta grad den konstnärliga utsmyckningen, av skolor, idrottshallar, äldreboenden, offentliga platser... Enprocentregeln som stadgar att medel ska avsättas för konst vid alla ny- och ombyggnader fortsätter vi förstås att slå vakt om! Stockholmarnas konstsamling i fast och lös konst utökas kontinuerligt.

Media: DN 1, 2, SvD. Bloggar: Lotta Edholm, Mark Klamberg, Madeleine Sjöstedt x2.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, Stockholm, kulturstöd, Stadsteatern, Kulturskolan, Kulturhuset, Liljevalchs, Stadsmuseet, enprocentregeln, offentlig konst

I lokalmedia: Om en skola som ger alla många chanser

2010-10-27T10:54:00.004+02:00

Även i veckans lokaltidning Mitt i syns jag med en insändare - denna gång mer aktuell, en replik om Komvux, där jag passar på att berätta om vår liberala skolpolitik och dess utgångspunkter också mer generellt. Rubriken säger väl det mesta.

Skolan och samhället ska ge många chanser

Skolan och samhället ska ge alla människor många chanser, att skaffa sig en utbildning och ett jobb. En liberal utbildningspolitik går ut på att ge alla barn och ungdomar lika möjligheter att utveckla just sina talanger och begåvningar.

Jag vet inte vilken bild Amanda M (Mitt i 11/10) hade av Komvux innan hon själv började läsa där, men där ska de som av olika skäl behöver en ny eller kompletterad utbildning få sin chans. Antalet platser varierar med konjunkturen – för några år sedan minskade antalet sökande kraftigt i Stockholm, på senare år har vi ökat platserna. Den som saknar gymnasiebetyg i ett ämne kan läsa in den kursen, den som har gått kursen men vill höja sitt betyget kan få tenta upp.

Folkpartiet och Alliansen har gjort om gymnasieskolan med högre status för yrkesprogrammen, alla behöver inte läsa in högskolebehörighet – men alla har den möjligheten. Nu förändrar vi grundskolan, med färre och tydligare mål, nationella prov och tidigare betyg – så att de som behöver hjälp kan fångas upp i tid.

Rasmus Jonlund
Kommunpolitiker (FP)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, utbildning, skola, komvux, gymnasiet, högskolebehörighet, yrkesutbildning

Nu är det tid för idéerna

2010-10-26T15:57:00.002+02:00

Efter en valrörelse som fokuserade på personer och regeringsduglighet, men knappast på någon större idédebatt, har den politiska hösten fortsatt att handla om det politiska spelet. Regeringen satt med regeringsförklaringen och budgetpropositionen stilla i båten - och de rödgröna följde i går efter med att lägga fram sitt budgetalternativ bestående av den politik man gick till val på.

För den omvalda Alliansregeringen handlar det nu om att förvalta, fullfölja och utveckla sin politik från föregående, reformintensiva period. För de rödgröna blev det föga förvånande istället en avskedsföreställning - nu "gör samarbetet en paus". På bägge håll finns dock stora behov av förnyelse och nytänkande - av idédebatt. (DN 2 3, SvD 2 3, SVT 2.)

De rödgröna partierna har på ett sätt den enklare sitsen; oppositionsrollen möjliggör åtminstone de närmaste åren ett friare agerande och större utrymme att tillfredsställa respektive partis behov av att hävda sig och synas. När Socialdemokraterna nu återigen talar om förnyelse, inte minst i skattepolitiken, ses det av många som en signal om högervindar. Miljöpartisterna har alla skäl att ensamma bygga vidare på sitt eget, växande politiska kapital. Vänsterpartiet, som var den motvilliga och motsträviga parten i samarbetet, verkar nu bli de som saknar det tätare samarbetet mest - kanske befaras en återförvisning till ökenvandring i t.ex. utrikesfrågorna - men har förstås efter en rad förlustval lika stort behov av eftertanke.

Allianspartierna har den svårare uppgiften: att i regeringsställning samtidigt förnya sig. Svårast är det för de mindre partierna - och samtidigt har de, som alla backade mer eller mindre i valet, det största behovet. Det gäller inte minst mitt eget socialliberala Folkparti.

Skolpolitiken har länge varit Folkpartiets främsta livsluft, och det med rätta. Nu är mycket av reformerna genomförda eller på väg att förverkligas. Det gör vår situation extra spännande, och utsatt - särskilt som vår väljarkår är den kanske minst trogna av alla partiers, våra kärnväljare de fåtaligaste. Givetvis ska vi inte släppa skolfrågan - vi ska förvalta både våra reformer och vår politik, vi ska aldrig stelna. På skolområdet bör vi initiera och ta del i de stora framtidsdebatterna, lyssna ödmjukt och lyhört till utomstående röster, till all tänkbar sakkunskap och alla möjliga perspektiv.

Skolan förblir den stora, viktiga och breda framtidsfrågan. Mindre bred men minst lika viktig är forskningspolitiken - en direkt angelägenhet för färre, indirekt för oss alla. En annan är vår globala konkurrenskraft i vidare bemärkelse, som inte minst handlar om skattepolitiken. Här behövs en liberal offensiv, som med fördel kan ta avstamp i Globaliseringsrådets tankar, och många andra idéer och perspektiv som finns runtom i akademin, civilsamhället, och vår internationella omvärld.

Fokus på framtiden ska omfatta alla och komma alla till del - vi ska inte glömma det glömda Sverige. Folkpartiet måste höja sin socialpolitiska profil. Vi ska ta tydlig ställning för en generös sjukförsäkring, för personer med funktionsnedsättning, för att ge alla människor kunskap och verktyg för hälsa till kropp och själ, för allas rätt att leva, verka och förverkliga sig själva - oavsett bakgrund, utseende, ekonomiska och sociala omständigheter.

På alla dessa tre områden - skolan, forskningen/konkurrenskraften och socialpolitiken - borde det liberala partiet ha mest att bidra med, till gagn för hela Alliansen. Samtidigt ska vi vara frimodiga och inte rädda att sticka ut. Vi ska vara det smarta framtidsalternativet med ett stort samvete och ett varmt klappande hjärta.

Idédebatten både tillåter och kräver högt i tak. Det är också rätt tid nu: när vi måhända vilar en stund från det mest intensiva reformarbetet, då har vi tid och kraft åt idéerna och framtiden. Den är här förr än vi anar.

Bloggar, om idédebatten: Kent Persson (Veckans bloggdebatt), om de rödgröna: Per Ankersjö, Tobias Cuthbert, Linnéa Darell, Anne-Marie Ekström, Benny Lindholm, Mattias Lundbäck.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, idédebatt, framtidsdebatt, Alliansen, regeringen, rödgröna, oppositionen, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Folkpartiet, liberalism, socialliberalism, forskning, utbildning, skolpolitik, socialpolitik, det glömda Sverige, konkurrenskraft, globalisering

Spårvagn och bibliotek - infrastruktur för nya Kungsholmen

2010-10-19T10:48:00.001+02:00

Valrörelsen är inte slut än - eller så har den kanske redan börjat. Jag fick i varje fall sent omsider en insändare publicerad i veckans Mitt i Kungsholmen, och budskapet står sig även efter valdagen. Till september 2014 ska det förhoppningsvis vara på god väg att uppfyllas: Spårvägen har börjat byggas på Lindhagensgatan, båtbussarna lägger till spårvagnarnas ändhållplats vid Ulvsundasjön, och där vid Moa Martinsons torg har vi fått en ny biblioteksfilial.

Spårväg, båtbuss och bibliotek vid Moa Martinsons torg?

Modern stadsspårväg rullar äntligen på Stockholms gator – och inom några år kommer Spårväg City även till Kungsholmen. Det blir attraktiv kollektivtrafik för nya Lindhagen, där tusentals människor kommer att bo ocharbeta, och på vägen dit ger spårvägen även övriga Kungsholmen ett lyft.

Kungsholmen ska sedan få mer spårväg: näst i tur är en konvertering av busslinje 4, följd av de andra blåbusslinjerna.

Såväl ”gamla” som ”nya” Kungsholmen skulle dessutom ha stornytta av vattenburen kollektivtrafik. Folkpartiet vill se moderna båtbussar somsnabbt och smidigt kan trafikera t.ex. Lindhagen, Alvik, Essingeöarna och Solna.

Och i bytespunkten mellan spårväg och båtbuss borde nyaKungsholmen kunna få sitt eget nya bibliotek. Folkpartiet vill att stadensbibliotek ska finnas där människor finns och rör sig. Lindhagen, varför inteMoa Martinsons torg, vore idealiskt.

Rasmus Jonlund (FP)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Kungsholmen, Stockholm, bibliotek, spårväg, spårvagn, Spårväg City, båtbuss, kollektivtrafik, Lindhagen

Vård för papperslösa - snart på plats?

2010-10-18T16:21:00.004+02:00

I helgen gjorde Sveriges nye integrationsminister, Folkpartiets Erik Ullenhag, ett viktigt ställningstagande i Ekots lördagsintervju: vård och skolgång för papperslösa flyktingar ska kunna genomföras. Självklar liberal politik kan tyckas, men det har varit motigt i portgången. Alltför länge har reformen fått vänta.

Under tiden har kommuner och landsting gjort vad man har kunnat - t.ex. i Skåne och Stockholm. En verklig förändring kräver dock en sådan lagändring på nationell nivå som nu aviseras.

En bra start för liberalen Ullenhag!

Media: Dagens Medicin, DN, Ekot, Expressen, SvD. Bloggar: Christoffer Fagerberg, Niklas Odelberg, Kristina Palmgren, Victor Zetterman.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, integration, flyktingar, gömda, papperslösa, sjukvård, skola, Erik Ullenhag, regeringen, Folkpartiet

Legitimerad framtidsbyggare

2010-10-18T16:04:00.003+02:00

Det är ingen överdrift att kalla lärare vårt viktigaste yrke. Bra lärare förmedlar både kunskap och kunskapsglädje. För att de allra bästa ska vilja bli lärare, för att läraryrket ska återfå sin höga status, och för att de som utbildar sig till lärare ska rustas på bästa sätt har den förra Alliansregeringen beslutat om en ny lärarutbildning.

Kravet på lärarlegitimation är nästa logiska steg, som aviserades av Alliansen och utbildningsminister Jan Björklund redan tidigare i år. Legitimationen ska inte bara kräva fullbordad lärarutbildning utan också en introduktion. Lämpligheten som lärare sitter inte bara i studierna.

Glädjande är att vår liberale utbildningsministers förslag tas emot positivt av de bägge lärarfacken, Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet, liksom av den socialdemokratiska oppositionen. Mikael Dambergs fokus på lärarnas introduktionsår är bara att välkomna.

Högre krav på lärarna går hand i hand med bättre arbetsvillkor, fler karriärvägar (t.ex. lektorat), högre status och, ja, högre löner. Det är en utveckling att välkomna, för det viktigaste framtidsyrket i den viktigaste framtidsbranschen.

Media: DN 1, 2, SvD, Bloggar: Carina Boberg, Tobias Cuthbert, Anne-Marie Ekström, Benny Lindholm, Helene Odenjung.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, utbildning, lärarutbildning, lärarlegitimation, regeringen, Alliansen, Folkpartiet, Jan Björklund, Lärarnas Riksförbund, Lärarförbundet

Folkpartiet behåller profilfrågorna i Stockholm - och utökar med fastighetsfrågor

2010-10-14T16:05:00.003+02:00

En hel del förändring och föryngring blir det bland Stockholms nya borgarråd - men för Folkpartiet är det ett stabilt lag som fortsätter. Lotta Edholm och Madeleine Sjöstedt fortsätter att ta hand om skolan respektive kulturen. Det är två mycket viktiga områden för Stockholm, och för liberaler. I bägge fallen har en hel del reformer genomförts, som vi nu ska fullfölja, förvalta och vidareutveckla.

Själv är jag förstås särskilt glad över att Folkpartiet behåller ansvaret och makten över kulturpolitiken i Stockholm. Biblioteksutveckling, en ännu bättre Kulturskola, fortsatt utveckling av kulturstöd och nya idéer kring hur det fria kulturlivet och kulturentrepenörer kan stödjas och i sin tur kan bidra till ett bättre Stockholm - vi har mycket att göra.

Madeleine Sjöstedt tar nu också ansvar för fastighetsfrågorna och tar över ordförandeklubban i fastighetsnämnden. Det är en tung del av Stockholms stads verksamhet och en tung position i politiken. Från plattformen som fastighetsborgarråd kan Madeleine och Folkpartiet göra mycket nytta för Stockholms utveckling.

Mina gratulationer gäller förstås alla de nya och nygamla borgarråden. Det ska bli spännande att se Per Ankersjö, Anna König Jerlmyr och inte minst Regina Kevius i aktion - även om vi är lite sorgsna över att förlora vår uppskattade stadsdelsnämndsordförande på Kungsholmen.

Media: ABC, DN, SvD x2. Bloggar: Christoffer Fagerberg, Birgitta Rydberg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, Stockholms stad, borgarråd, Folkpartiet, Alliansen, Lotta Edholm, Madeleine Sjöstedt, Anna König Jerlmyr, Joakim Larsson

Full sysselsättning kräver fortsatta reformer

2010-10-12T12:16:00.002+02:00

Utan höga ambitioner kommer man ingenvart, och med rubriken full sysselsättning är det uppenbart att Alliansregeringen har höga ambitioner för Sverige. Samtidigt höjs ett varningens finger: krisen är inte överstånden, den ekonomiska oron i vår omvärld består, och även om nyckeltalen nu ser positiva ut gäller det att rusta för framtiden.

Finansminister Anders Borg och Allianspartiernas ekonomisk-politiska talespersoner kan äntra mandatperiodens första riksdagsdebatt i dag med råg i ryggen, stärkta såväl av Sveriges ekonomiska styrka och av ett Nobelpris till de tankar som ligger bakom mycket av Alliansens arbetslinje. Men de kan inte vila på lagrarna.

Regeringen har under sin första mandatperiod gjort mycket för att öka utbudet av arbetskraft, viljan att söka jobb. Det lönar sig nu betydligt bättre för stora grupper att arbeta, och Anders Borg gör ingen hemlighet av att han har alla intentioner att fortsätta på den inslagna vägen. Lägre inkomstskatter och en A-kassa som ger incitament till arbete är dock, Nobelpris eller ej, inte nog för att uppnå det långsiktiga målet om full sysselsättning.

Reformivern har också präglat utbildningspolitiken. God utbildning är förstås förutom sitt värde för individens förkovran och utveckling, också en nyckel till att göra fler människor anställningsbara. Också här har Alliansen och utbildningsminister Jan Björklund att fullfölja det man har påbörjat; inte minst en ny gymnasieskola där yrkeskunskaper uppvärderas, kraftigt utbyggd lärlingsutbildning, och som presenterades i går, en ny läroplan för grundskolan med färre och tydligare mål, och bättre utvärdering i form av nationella prov och betyg. (DN, DN ledare.)

På två viktiga områden skulle jag önska ännu mer energi, reformer och satsningar.

Forskningen är en framtidsfråga av rang som förtjänar mer uppmärksamhet, och sannolikt större resurser. Vi behöver spetsforskningen med prioriterade områden och tillväxtpotential, men vi behöver också bredden, grundforskningen som inte alltid är direkt användbar och kan omvandlas till företag, jobb och bättre livsvillkor men som på sikt är oundgänglig.

Att regeringen nu saknar en forsknings- och högskoleminister får inte betyda minskad tyngd för forskningsfrågorna. Tvärtom kan de lyftas upp ännu mer nu när den drivne, energiske utbildningsministern Jan Björklund själv tar ansvaret. Efter att ha sjösatt stora delar av sin reformagenda för grundskola och gymnasier har han kanske också tid och kraft över för nya fält.

Fler i arbete kräver också fler som vill anställa. Det är en punkt som de mindre Allianspartierna har fokuserat mycket på - och det handlar förstås om såväl skatterna på företagande som regelbördan och arbetsrätten. RUT- och ROT-avdragen har varit framgångsrika; en halverad restaurangmoms kan kanske bli en framtida framgång? Men det krävs också större grepp. Hela tjänstesektorn har en potential som behöver tas tillvara.

Det måste också löna sig för fler att arbeta - även de med högre inkomster. Folkpartiet gör klokt i att fortsätta driva kravet på slopad värnskatt, en förmodligen kontraproduktiv skatt som fungerar som en straffskatt på utbildning, företagande och ansträngning.

Signalerna om obligatorisk A-kassa är välkomna - att fler ska ha en trygghet vid arbetslöshet är också ett viktigt sätt att rusta oss mot nästa ekonomiska nedgång.

Den rödgröna oppositionen lär uppträda i stort sett enat i mandatperiodens första budgetdebatt - ett gemensamt budgetalternativ är aviserat för i år. Kommande år torde vi dock få se solospel vilket såväl sargade socialdemokrater som sturska miljöpartister och besvikna vänsterpartister har behov av.

Det tredje budgetförslaget i höst, från Sverigedemokraterna, blir också intressant att studera. Har de tagit intryck av den massiva kritiken mot sitt sätt att räkna eller kommer den finansiella oansvarigheten att bestå, med luftkalkyler om "vinsterna" av minskad invandring? Kommer allvaret som folkvalda i riksdagen att ge en mer seriös ekonomisk anda, nu när de också har Riksdagens Utredningstjänst som hjälp med underlag?

Media om budgeten: AB, DN, Expressen, GP, SvD, SVT. Bloggar gör bl.a. Tokmoderaten Antonsson, Thomas Böhlmark, Benny Lindholm.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, riksdagen, budgeten, statsbudget, budgetproposition, Alliansen, regeringen, Anders Borg, Jan Björklund, Folkpartiet, arbetskraftsutbud, Nobelpris, ekonomi, A-kassa, jobbskatteavdrag, inkomstskatt, värnskatt, skattesänkning, arbetslöshet, sysselsättning, jobb, tjänstesektorn, utbildningspolitik, gymnasieskola, lärlingar, lärlingsutbildning, forskning, rödgröna, oppositionen, Sverigedemokraterna, RUT, ROT, hushållsnära tjänster

Kristendomskunskap ingen indoktrinering

2010-10-10T13:50:00.004+02:00

Det är länge sedan Sverige var ett homogent land där den lutherska statskyrkan var en av de viktigaste sammanhållande faktorerna (under stormaktstiden sannolikt den enskilt viktigaste). Numera förekommer en mängd konfessioner i svenska hem, skolor och samveten. Kittet mellan svenskar är snarast språket och en uppslutning bakom ett demokratiskt samhälle och en rättsstat med mänskliga rättigheter i högsätet, däribland religionsfriheten.

Att islam, buddhism, hinduism, en lång rad andra religiösa uttryck, och inte minst agnosticism, ateism och humanism numera är jämbördiga kristendomen innebär dock inte att århundraden av kristen dominans kan tänkas bort. Det betyder inte heller att kunskap och förståelse för vad denna kristendom med alla sina inre och yttre konflikter genom åren har inneburit för vårt Sverige av i dag, blir mindre viktig.

Därför är det helt rimligt att kristendomen tar en större del av undervisningen i ämnet religionskunskap i svenska skolor. Självklart innebär det inte någon slags indoktrinering, utantillärande av lärosatser eller rabblande av kyrkofäder. För att förstå det kristendomen betytt för historiens och dagens Sverige är ett kritiskt öga och tankesätt naturligtvis A och O.

Utbildningsminister Jan Björklund, som väljer att överpröva Skolverkets förslag till kursplan på denna punkt, gjorde en tydlig jämförelse: I historieundervisningen tar svensk historia större plats än andra delar av världshistorien. Och, för att förtydliga, att lära sig hur Birger jarl lade grunden för den svenska riksbildningen eller hur Gustav Vasa reformerade kyrkan och byggde staten, innebär ju ingen kritisk hyllning av några svenska hjältar.

Sedan ska svenska elever under sina grundskoleår få en god orientering i alla religioner, och hela världshistorien. Mötet mellan klasskamrater med olika bakgrund, umgänge och samarbete innebär också en skola om det mångkulturella land som är Sverige i dag.

Media: Ekot, Expressen x2, SvD, SVT, och mer: DN & SvD ledare. Bloggar, bl.a: Per Ankersjö, Carina Boberg, Olov Lindquist, Niklas Odelberg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, religion, kristendom, kristendomskunskap, religionskunskap, kursplan, Skolverket, regeringen, Jan Björklund

Regeringsförmåga som behövs

2010-10-05T16:45:00.004+02:00

Arbetslinjen gäller. I regeringsförklaringen som huvudpunkt för politiken 2010-2014, men också och i allra högsta grad för den nya Alliansregeringen. Minoritetsregera är inte lätt - men som många kommentarer har visat absolut inte ogörligt. Regeringen kan ju också glädjas över ett ökat folkligt stöd räknat både i absoluta och relativa tal, även om det inte räckte till en majoritet av riksdagsmandaten.

Om den gångna mandatperioden var reformernas period, blir de kommande fyra åren mer av fullföljande och förvaltande. Särskilt i ljuset av minoritetsregerandet kunde det ses som en försiktig eller rentav räddhågsen linje - men är snarast omdömesgill och ansvarsfull. Det vore ju konstigt om en omvald regering började lägga om den politik man har fört i fyra år. I jämförelse med den tidigare socialdemokratiska eran är förändringarna fortfarande dramatiska.

Den historiska förändringen är ju att Alliansregeringen inte bara har blivit omvald, med ökat stöd, utan att Alliansen har förändrat den svenska politikens spelplan och agenda. Regeringsförklaringen bekräftade det valrörelsen demonstrerade: den politiska kartan är omritad, både till form och innehåll.

Mycket av regeringspolitiken de kommande åren kommer att föras genom budgetpropositionerna. Självklart behövs också samtal och ansvarsfulla uppgörelser om viktiga sakfrågor därutöver, den utsträckta handens politik bör gälla till framför allt Miljöpartiet men även Socialdemokraterna om frågor som invandring, Afghanistan och skola .

Sjukförsäkringen är ett område som kräver fortsatt arbete så att alla ges alla möjliga chanser att komma tillbaka i arbete och egen försörjning, och att den som är sjuk får en generös sjukförsäkring. Här verkar socialliberala argument, som dem som framförts av Birgitta Rydberg och Barbro Westerholm, vinna gensvar. Reglerna och tillämpningen måste granskas och eventuellt ses över, så att ingen faller mellan stolarna. Ulf Kristersson har en angelägen uppgift att vårda och fullfölja reformen.

Fortsatta och fullföljda skolreformer är naturligtvis A och O för ett konkurrenskraftigt Sverige, men också för att förverkliga den liberala tanken om att ge alla individer kraft och frihet att växa. I samma sammanhang finns en stark kulturpolitik - värt en viktig markering. Och kanske lite fler reformer under kommande mandatperiod.

Integrationsfrågorna i vid bemärkelse kommer att vara ännu viktigare de kommande åren och Erik Ullenhag får ett av regeringens viktigaste jobb. Valresultatet inskärper att vi har mycket att göra för att alla som bor i och kommer till Sverige får fullgoda chanser att förverkliga sig själva och bidra till samhället. Framgång fordrar fokusering, och då kokar integrationspolitiken i mycket ned till arbete och språk Men det handlar också om att människor ska vara trygga i sig själva och i mötet med andra - ytterligare en anledning att satsa på bred och fri utbildning och kultur.

Låt mig till sist gratulera alla våra nya och gamla ministrar, och särskilt Folkpartiets Birgitta Ohlsson, Erik Ullenhag, Nyamko Sabuni och Jan Björklund. Ett starkt liberalt lag - som gärna får bli större till nästa gång. Det finns det förutsättningar för - med de svåra men viktiga arbetsuppgifter de har framför sig, för kunskap, vetenskap, jämställdhet, integration, Europa och för individerna - som konsumenter och medborgare.

Jobben, integrationen, skolan, den sociala tryggheten: Regeringen har flera viktiga områden att bevisa sin regeringsförmåga på. Och personerna att göra det med.

Media: AB 1, 2, DN 1, 2, 3, 4, Expressen, SvD 1, 2, SVT. Bloggar: Aftonbladets Johan Ingerö och Jonas Morian, Anna-Stina Nordmark Nilsson, Olov Lindquist, Per Ankersjö, Kent Persson, Thomas Böhlmark, Kristina Palmgren.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, regering, regeringen, ministrar, statsråd, Jan Björklund, Birgitta Ohlsson, Nyamko Sabuni, Erik Ullenhag, sjukförsäkring, skola, utbildning, kultur, reformer, minoritetsregering, Alliansen, arbetslinjen

Biskopsord och folkdräkter

2010-10-05T14:56:00.001+02:00

I Sverigedemokraternas strävan att stå för något genuint svenskt och folkligt har de bl.a. omfamnat Svenska kyrkan. Kyrkopolitiken har också utgjort en spelplan och övningsplats på vägen mot de riksdagsplatser SD nu har nått. Men när biskop Eva Brunne formulerade ett kristet kärleksbudskap om alla människors lika värde var det uppenbarligen inte lika roligt längre.

Kyrkan och politiken hör inte längre naturligt ihop, men det Stockholms biskop talade om i dag handlar om den gemensamma grund som gäller också den svenska och västerländska demokratin som ytterst utövas i Sveriges riksdag: Det lika, okränkbara människovärdet. Det budskapet är också något genuint svenskt - något som de allra flesta svenskar självklart sluter upp bakom.

Sverigedemokraterna vill iklä sig rollen som svenskhetens företrädare, men deras folkdräkter motsades därmed tusenfalt av deras demonstrativa uttåg ur Storkyrkan i dag.

Media: AB, DN 1, 2, Expressen 1, 2, 3, SvD 1, 2, SVT 1, 2. Bloggar: Peter Andersson, Tokmoderaten Antonsson, Kent Persson, Jesper Svensson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, demokrati, integration, människovärde, Svenska kyrkan, Storkyrkan, Eva Brunne, riksmötet, riksdagen, Sverigedemokraterna, folkdräkt, svenskhet

Ökat stöd, förlorad majoritet

2010-09-27T18:33:00.004+02:00

Ett utökat stöd från väljarna men en förlorad majoritet i riksdagen, blev alltså Alliansens facit av valet 2010. Vi kan glädjas åt det förra, och framför allt gratulera moderaterna, och grämas över det senare - åtminstone i avvaktan på eventuellt omval i Värmland. Dagen efter valet gjorde jag en snabbreflektion, nu en vecka senare kan det vara dags att se framåt.

Eftervalsdebatten har kommit att kretsa kring Sverigedemokraternas framgång och intåg i riksdagen, men nu finns skäl att åter fästa mer uppmärksamhet på Miljöpartiet. Särskilt efter dagens besked: de gröna säger nej till ett organiserat mer heltäckande samarbete men samarbetar gärna i konkreta frågor - närmare bestämt kring migrationsfrågor och mänskliga rättigheter.

Det är ett väl valt område, om det var ett enda som skulle väljas. Där finns en stor samsyn mellan Alliansen och de gröna att utgå ifrån. Överenskommelsen som under förra mandatperioden gav Sverige en av världens mest liberala arbetskraftsinvandrings-lagar är värd efterföljare. Ur socialliberal synvinkel kan Miljöpartiet dessutom inte bara bidra till en riksdagsmajoritet, utan även till en positiv sakpolitisk prägel mot en mer generös flykting- och invandringspolitik. Mycket finns att göra för t.ex. papperslösa och gömda.

Denna socialliberala prägel skulle kunna gälla fler områden - och Miljöpartiet och Alliansen borde kunna finna gemensam mark i fler sakfrågor. En översyn och vid behov reform av socialförsäkringen är ett exempel.

Kulturpolitiken är också ett område där det finns skäl att slå vakt mot en nationalistisk-populistisk linje som nu finns representerad i riksdagen. Vi måste stå upp mot den förenklade synen på svensk kultur, med något slags bäst före-märkning på sådant som fanns i Sverige före någon ospecifik tidpunkt, efter vilken det mångkulturella floden med ökande kraft har sköljt över oss. Den borde vara lätt att argumentera emot: för vad är detta svenska?

Hembygds- och folkdansrörelserna värjer sig mot Sverigedemokraternas omfamningar. Visst ska vi värna svenskt kulturarv - men då kan man inte välja bort allt som verkar lite besvärligt utländskt, inte bortse från alla de impulser, och människor, som har nått Sverige utifrån och berikat vår kultur. Pizza-, kebab- och thaimatsexemplen må vara banala, granen, fikonen och apelsinerna till jul likaså, men inte mindre giltiga. Hur är det med jazzen, eller nationalikonen Svenskt Tenn? Eller för den delen de miljoner svenskar som lever sina liv här i dag med bakgrund i andra länder?

Parallellerna med 1930-talets tyska "entartate kunst" och bokbål behöver inte dras i första rummet (även om man också där strävade efter att strömlinjeforma något slags folklig germansk urkultur utan störande biljud, och utan allt som kunde "chockera" eller "provocera"). Det räcker med lite sunt förnuft i dag.

* * *

Åter till politikens ramar, från dess innehåll: Slutsatsen av den gångna veckan måste bli att Miljöpartiet har rört sig något i Alliansens riktning. De blir vare sig koalitionspartner eller organiserad samarbetspart, men öppnar för sakpolitiska samarbeten. Grumsandet om olika regeringsalternativ, till skillnad från den den Alliansregering som fått ett ökat förtroende av väljarna, har minskat. Och distansen växer till det rödgröna samarbetet. Gott så. Självklart ska oppositionen opponera, men att kompromissa ihop sig om allt från enhetligt budgetalternativ till en gemensam linje i stora som små frågor som hamnar på riksdagens bord - hundratals propositioner och mångfalt fler motioner och andra ärenden - verkar onödigt av flera skäl.

De tre rödgröna partierna ser kanske inte i första hand fördelen av en lättare resa för en Alliansregering i minoritet, men väl sina egna behov att profilera sig. Och inte stå med skammen av att ge det lilla främlingsfientliga, populistiska och ekonomiskt oansvariga nya riksdagspartiet inflytande, hur indirekt det än må vara. I slutänden är förstås en viktig fråga hur det stora socialdemokratiska partiet väljer att agera, i jakt på en ny identitet efter att den som statsbärande parti definitivt tycks ha gått förlorad.

Media: AB, DN, Expressen, SR 1, 2, SvD, SVT. Veckans bloggdebatt? Per Altenberg, Per Ankersjö, Tobias Cuthbert, Andreas Froby, Lotta Olsson, Kent Persson 1, 2, 3.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, regeringen, regeringsbildning, koalitionsregering, Alliansen, Miljöpartiet, rödgröna, oppositionen, migrationspolitik, flyktingpolitik, arbetskraftsinvandring, kulturpolitik, kulturarv, Sverigedemokraterna

Om sjukförsäkringen inte fungerar för alla - gör om!

2010-09-23T11:44:00.007+02:00

Alliansregeringen har genomfört nödvändiga reformer av sjukförsäkringen med målet att alla ska få snabbt stöd, till rehabilitering och vägar tillbaka till arbetslivet. Ingen ska längre gå sjukskriven långa tider och förtidspensioneras utan att ha fått alla chanser att komma tillbaka.

Men om regelverket inte fungerar, om den som verkligen är sjuk och inte kan jobba inte får sjukpenning eller sjukersättning - då måste regelverket, eller tillämpningen, ändras.

Fallet Annica Holmqvist har blivit det stora exemplet den senaste veckan. Jag vet lika lite som statsministern eller någon annan uttala mig om det enskilda fallet, men den bild som framkommer i medierapporteringen verkar helt orimlig. Det anser också folkpartisterna Birgitta Rydberg och Barbro Westerholm som kräver en översyn av reglerna.

Media: AB, DN, Expressen ledare, GP, Metro, SvD, SvD ledare, SVT, TV4 Nyhetskanalen. Tidigare rapportering bl.a. i DN, SR Ekot, SVT. Bloggar: Birgitta Rydberg, Sanna Rayman (SvD ledarblogg) x2.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om sjukförsäkring, sjukpenning, sjukersättning, arbetsförmåga, Annica Holmqvist, Folkpartiet, Finsam, regioner

Alliansen framåt, FP håller ställningarna i val med skolan i toppen

2010-09-20T15:53:00.008+02:00

Låt oss börja med att se det ljusa - och det är mycket ljust att se. En borgerlig regering har regerat Sverige i fyra år, har gjort det väl trots finanskris, och har blivit omvald - med ett ökat folkligt stöd. Över 220.000 fler röster på Allianspartierna, enligt valnattsresultatet. En dryg procentenhet mer av ett större antal röster än 2006.

Moderaterna, som har haft det stora ansvaret och de ledande posterna inte minst under hanteringen av finanskrisen och arbetslösheten, går välförtjänt framåt. Men de tre mindre partierna har precis som Fredrik Reinfeldt konstaterade på valnatten gjort efter omständigheterna hyfsade resultat.

Folkpartiet, inte minst, håller ställningarna. Det är starkt gjort. Vi delar i stor utsträckning kärnväljargrupper med Moderaterna, men har inte tappat mer än några tiondelar - drygt tusen röster färre i hela landet jämfört med 2006. Förmodligen har vi liksom då genom att ta röster från Socialdemokraterna kunnat bidra till Alliansens ökade stöd. Vi gjorde en bra valrörelse, att döma av SVT:s Valu en stark spurt, och kan glädjas över att skolan enligt samma undersökning var den viktigaste frågan. Det är till stor del Folkpartiets och Jan Björklunds förtjänst.

Drygt 7 procent var förstås varken 2006 eller är i år något som svenska liberaler är nöjda med. Men vi håller ställningarna, i riksdagsvalet liksom t.ex. i landstingsvalet i Stockholms län. I Stockholms stad går vi rentav fram i kommunvalet - inte minst hemma på Kungsholmen. Mitt och alla andra Kungsholmsliberalers idoga kampanjarbete har förhoppningsvis burit någon frukt.

I landstinget och stadshuset regerar Alliansen vidare.

Över allt detta svävar dock det stora svarta molnet som vi alla befarade skulle driva in: Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Inte oväntat, men något vi helst inte velat tänka på möjligheten av. Ett populistiskt, ekonomiskt oansvarigt parti med mångmiljardhål i sitt "budgetalternativ" och en politik där man vill ge allt till alla - och betala med orealistiska planer och beräkningar på minskad invandring, ett parti med tydliga nazistiska rötter, kommer nu att ta säte i den svenska demokratins borg på Helgeandsholmen.

Kanske hade det gått så här illa ändå - men jag kan inte undgå att gräma mig över den helt ofattbara debatt som har tillåtit Sverigedemokraterna att stå i centrum, utan att behöva utstå någon som helst granskning. Utkorade som potentiella kungamakare har de på förhand förstorats i betydelse, och lyfts in i politikens finrum. Det är en taktik från inte minst Socialdemokraterna som straffade sig hårt.

Nu gäller nya tag. Kanske kan vi, som MP:s Peter Eriksson av alla påpekade, fortfarande få en egen Alliansmajoritet efter den slutliga sammanräkningen även om hoppet är svagt. Det vore förstås det allra bästa för Sverige, och kanske även för de gröna, som då kan fira sin valframgång utan att behöva våndas över valet att hoppa över det rödgröna samarbetets skaklar, in i en Alliansregering.

Annars måste ju ett Allians-grönt samarbete vara den första och mest logiska vägen framåt, i någon form. Att sluta sig samman flera partier för att stänga ute SD är en mycket farlig väg; det räcker med en stabil regering, sedan behöver vi en rejäl opposition.

Vi har en otäck, och otäckt spännande, politisk tid framför oss.

Media: AB 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, Expressen 1, 2, 3, SVT 1, 2. Bloggar: Annika Beijbom, Tobias Cuthbert, Christoffer Fagerberg, Marcus Grundén, Mattias Lönnqvist, Catrin Mattsson, Kristina Palmgren, Per Pettersson, Mikael Wendt, Hans Åberg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, Alliansen, regeringen, rödgröna, oppositionen, Moderaterna, Folkpartiet, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, Stockholm, Stockholms stad, kommunval, landstingsval, Stockholms läns landsting, skola